|
Torsdag 28 Maj 2009 FobiAv Mattias
- Jag tror att du lider av social fobi, sade terapeuten och såg på mig över sina glasögon.
- Eh, jaha... va? svarade jag, som inte alls kände mig som en social fobiker.
Men vid närmare eftertanke hade hon kanske rätt. Social fobi tar sig ju uttryck på många olika sätt. Ett av dem är att få ångest av att prata inför folk, och det är verkligen något jag starkt ogillar. Jag drar mig särskilt till minnes en episod som inträffade för några år sedan.
Detta var i början av århundradet, och jag jobbade på en reklambyrå som omgärdades av ett så pass hippt skimmer att nyutexaminerade designstudenter kunde tänka sig att jobba där gratis, bara de fick andas den luft som de illustra reklamskaparna pustade ut mellan sina hyllade kampanjer.
Varje år spenderade byrån en rejäl summa pengar på att bombardera den årliga reklamfestivalen i Cannes med sina bidrag, och av någon anledning blev det bestämt att jag skulle få följa med den trupp av kollegor som skulle bevista debaclet det året. Tanken var förmodligen att jag skulle lära mig något.
Så kom det sig att jag en dag släntrade upp för den röda mattan som rann ut ur festivalbyggnaden. Jag gick där i skenet av blixtar från kameror vars linser kanske inte fokuserade på just mig, men kände mig ändå mycket speciell - vilket sannolikt var festivalarrangörernas tanke, för då kanske besökarna kunde svälja den smärtsamma avgift som de blivit rånade på för att få delta.
Så det var så här det kändes, la dolce vita! Företagskortet spände i bakfickan, alla dörrar kändes plötsligt vidöppna. Jag var någon, för jag var ju där: i händelsernas centrum!
De stekheta dagarna ägnades i en sval biosalong, och eftermiddagar och kvällar på stranden längs Boulevard de la Croisette eller i barerna på de lyxhotell som ligger i ett pärlband längs vattnet. Jag hade haft svårt att kommit in i byråns gemenskap, mycket på grund av mitt dåliga självförtroende - trots att jag faktiskt headhuntats kunde jag inte acceptera att det var för att jag var duktig, utan trodde att det bara var en tidsfråga innan jag skulle avslöjas som den loser jag ju i själva verket var. Men de värsta knutarna löstes upp med hjälp av en strid ström färglada drinkar, betalade med firmans kontokort i anrika Hôtel Martinez luftkonditionerade bar.
Sista dagen åt vi gemensam lunch vid ett långt bord nere vid en av restaurangerna på stranden. Den varma vinden från havet fick bordsduken att fladdra och jag hade precis fått ett glas kallt vitt vin. Det kändes rätt fint, jag hade levt ett liv i sus och dus i flera dagar utan att spendera en enda egen krona. I det ögonblicket harklade sig min voluminöse chef, och reste sig upp för att hålla ett litet tal. Jag stängde av hjärnan och tittade lystet på den Salade Nicoise som stod på bordet framför mig. Sedan hörde jag mitt namn nämnas och när jag tittade upp så stod min chef där och pekade på mig med ett knubbigt finger. Jag hade inte hört ett ord av vad han talat om.
- Och därför tänkte jag att du, Mattias, kunde hålla ett litet föredrag för de kollegor som inte var med här i år, ja, om de webkampanjer du sett under de här dagarna.
Jag log avspänt men inombords blev jag alldeles kall. Hålla ett föredrag. För de andra. Byrån räknade sjuttio huvuden totalt. Fat chance!
- Självklart, sa jag, visst.
Och sedan fortsatte lunchen men vinet smakade inte riktigt lika gott längre.
Det hör till saken att jag inte ägnat en enda webkampanj någon större uppmärksamhet. Istället hade jag suttit i den mörka biografen och fnissat åt tokiga brasilianska reklamfilmer. Väl hemma igen lyckades jag via arrangörens ologiska och röriga hemsida nosa upp ett par bidrag som fortfarande låg uppe. Jag skrev ned ett utkast på föredragets inledning och ett par spridda stödord.
Föredraget skulle hållas efter ledigheten. Jag kunde inte släppa det som komma skulle, utan gick omkring som en äggsjuk höna hela semestern och våndades inför det obestridliga faktum jag stod inför. När sommaren var över och augustis mörkgröna och vemodiga färg gick över till september började det dra ihop sig. Datumet, som bränts in i mitt medvetande med eldskrift, kom allt närmare.
Här började jag bli allt mer desperat. Jag övervägde faktiskt en del drastiska åtgärder, som sett i ljuset av vad det var jag stod inför ter sig ganska löjliga. Men i min ångest framstod de som trovärdiga ursäkter för min frånvaro. Jag tänkte att jag kunde råka snubbla i trappan och bryta benet. Eller råka bli påkörd av en bil. Jag kanske kunde dra på mig någon oerhört smittsam sjukdom, som salmonella. Då skulle ingen ana oråd, och jag kanske till och med kunde få några sympatipoäng.
När dagen var kommen rådde en förtätad stämning på byrån. Mina kollegor strömmade in i det stora konferensrummet i vars ände ett litet podium fanns placerat. De var så många att de ledigt kunde fylla ett eget demonstrationståg, men istället för att börja ropa slagord så satte de sig väluppfostrat ned på sina stolar. Lamporna släcktes och strålen från en projektor lyste upp den lilla scenen.
Chefen vaggade fram och höll ett öppningsanförande. Sedan avlöste olika kollegor varandra, alla med avspändheten hos någon som vet precis vad han eller hon gör. De snackade om ditt och datt under några minuter och håvade in många muntra skratt.
Själv hörde jag inte ett ord, för jag satt längst bak i rummet med panikångest och försökte komma på en desperat men godtagbar ursäkt till att få lämna rummet. Pappret med stödord var fuktigt av handsvett.
Så hörde jag mitt namn ropas upp. Jag satt som fastfrusen ett par ögonblick, oförmögen att resa mig. Sedan hände något, jag tror att det var autopiloten som tog över. Min kropp ställde sig upp. Den stod och vajade en kort sekund, och sedan satte benen sig i rörelse. Ögonen såg ut över havet av huvuden, registrerade utan att egentligen se. Några sekunder senare stod min kropp på scenen. Sedan började rösten tala. Jag hörde den som om jag befann mig någon annanstans, lite snett till vänster, liksom utanför huvudet. Jag har till och med ett minne av att jag såg mig själv stå där, upplyst av reflektionen från projektorduken. Så stor var stressen - jag tror faktiskt att jag hade dödsångest.
Men autopiloten klarade jobbet. Den hanterade till och med ett par frågor från publiken, innan den under smattret av applåder gjorde sorti och på gelédarriga ben tog sig tillbaka till sin plats. Sakta, sakta återvände medvetandet till sin normala hemvist.
Och föredraget? Well, det var en ganska tunn historia som handlade om hur mycket skit som fanns bland årets bidrag, och vikten av att ha en enkel och bra idé för web redan från början. Man kan inte se det som något lättviktigt som man kan sälja in som en extra grej vid sidan om och sedan täcka upp en skral idé med flashigt tingeltangel.
Jag sa detta med en sådan övertygelse att jag hoppades att den innehållslösa och kraftigt ansträngda analysen skulle passera mina i snicksnackets värld betydligt mer garvade kollegor - vilket den också gjorde. Vips var jag ett steg närmare det som varje reklammakare måste behärska: att kunna prata substanslös skit utan att skämmas.
När det hela var över och det var dags för byråfest, samlades alla i köket för att dricka öl. Då kom det fram en kollega som berättade att hon var förvånad över hur bra jag hade varit på att hålla föredrag, för hon hade inte hört mig säga ett ord förut. Jag hade sett så avspänd och lugn ut där framme på scenen, jag hade talat högt och tydligt och begripligt.
Jag fattade knappt vad det var jag hörde. Jag trodde först hon drev med mig.
Så det är tydligen social fobi det kallas. Och en önskan att ådra sig fysiska skador för att slippa hålla föredrag är INTE är vad man skulle kunna kalla för ett normalt beteende. Men hur blir man då av med eländet? Tja, så vitt jag har förstått skall ont med ont fördrivas. Det låter som en helt vidrig form av terapi, något som endast en hjärtlös sadist skulle kunnat komma på, men om det får mig att slippa hjärtklappning så fort jag ska säga något till fler än tio personer, then so be it. För det vore ju tragiskt om det är rädsla som ska få diktera villkoren för resten av livet.
16 kommentarer till “Fobi”Skriv en kommentar |
Sök -
Jag har fler än en gång befunnit mig i liknande situationer som den du här så skickligt beskriver. Och det är sant det som sägs, ont ska med ont bedrivas. Inom KBT:n kallas det exponering, och det funkar. Sen ska jag säga så här, baserat på mina erfarenheter av dig så har du inte alls social fobi. Löjligt sagt av terapeuten. Vi är många som har en dragning åt det hållet, jag kan lova dig att jag också har skissat på desperata undanmanövrar i mina dar, men en människa med diagnosen social fobi tar sig knappt utanför dörren.
Tack!
Jag sitter här mindre än två timmar innan jag skall tala inför min största kunds styrelse, och min fusklapp är redan helt genomblöt av handsvett. Jag tvingas alltför ofta att prata inför publik i mitt jobb, och det har jag gjort hela mitt yrkesliv. Men det blir faktiskt inte det minsta lilla enklare. Så den terapiformen funkar inte, åtminstone inte för mig. Jag avskyr det verkligen!
tack för denna eminenta krönika. väldigt bra skrivet, som vanligt.
ja, exponering och betablockerare har hjälpt mig återfå kontrollen för många år sedan. det går att öva sig att bli bättre men jag kommer alltid avsky att stå i centrum som privatperson och utsätter mig sällan för det. men spelar man en roll, ex en världsvan arbetsroll, riktigt jävla övertygande så kan man t.o.m lura sig själv ibland. den sociala fobin fattar ingenting och blir helt plötsligt oförmögen att vinna mark. det känns som en seger vill jag lova.
Maths: människor med social fobi lär sig leva och hantera detta tillstånd. ibland segrar den och styr tillvaron men majoriteten av oss sitter inte i våra hem bakom låst dörr och med neddragna persienner.
“He rose to his feet - swaying, with dignity though”
Errol Flynn om ett möte med en salongsberusad John Barrymore från den fantastiska biografin “My Wicked, wicked ways”. Finns att låna på Stadsbiblioteket och ni får inte missa Flynns svada mot kvinnans väsen.
I övrigt behöver bara sägas att dödsångesten är kreativitetens moder.
Det är verkligen fascinerande hur bra många kan vara på att dölja sitt obehag. Just den där personen som man själv tycker både är supersocial och en utmärkt talare får diagnos och Cipramil. Har sett det hända flera gånger. Själva begreppet ”social fobi” är också lite förvirrande. Man föreställer sig lätt en kuf som stryker längs väggarna, vilket ofta inte kunde vara längre från sanningen.
Men exponering låter bra, Mattias. Do it! Vi som känner dig vet att du är grym! Jag hoppas att du lär dig se det själv.
Knivtid: Jojo, jag förstår vad du säger, men om det här som Mattias beskriver är social fobi så har varenda människa jag känner den diagnosen.. och så kan det inte gärna vara.
Maths: Ja ok, social fobi innehåller inte bara dessa kriterier som belysts ovan. Det handlar även om att drabbas av stark ångest och få panikkänslor i sociala sammanhang tex att gå på stan, åka buss eller delta i en middag med främlingar. Så visst, social fobi handlar inte bara om att få dödsångest av att tala inför människor.
Jag löser det hela genom att isolera mig. Själv klarar jag att vara bland människor på stan om jag får lyssna på hög musik i lurarna samtidigt. Eller; jag ser ut som en taggsvamp på krogen för då lämnar folk en ifred. I mitt arbete är jag någon annan, någon trivsam och trygg, min arbetsroll har ingenting med mitt privatliv att göra.
Åh, just det mattias. Jag har t.o.m gått retorik-kurs, kan du fatta. För att öva och exponera tillsammans med andra hyperventilerande stackare. Men det hjälpte, vi blev riktigt bra till slut. Tips bara.
Riktigt bra skrivet och igenkänningsfaktorn är stor vill jag lova.
Jag har faktiskt gått i KBT mot just panikångest inför att prata inför folk (föredrag och presentationer har jag lyckats slippa i mitt nuvarande jobb och under studietiden tog jag betablockerare, men problemet har bara växt och nu tycker jag det är jobbigt även på möten. Tidigare var det bara situationer där jag stod upp inför en grupp människor, men nu alltså även sittande runt ett bord).
Problemet med KBT, som alltså som sagt går ut på exponering är ju att tillfällen att träna dels inte kommer med den regelbundenhet som behövs, och dels att om man lider av detta BER man inte gärna chefen om att få träna på det - det känns ju extra jobbigt att riskera att göra bort sig på jobbet. Min KBT-terapeut föreslog därför en kombination av en våga-tala-kvällskurs och fabricerade situationer under terapin där jag skulle hålla föredrag inför först bara henne, sedan flera av hennes kollegor och samtidigt videofilmas. För mig blev det för kostsamt att betala för både terapi och extrakurser och nu vet jag inte var jag ska vända mig härnäst. Bara tanken på att prata inför hennes kollegor fick mig att sluta att gå dit. Så illa är det. En våga-tala-kurs är möjligen ett bättre alternativ då alla som går dit är lika rädda.
Men försök att hämta kraft i att det faktiskt GICK - och att du dessutom fick spontant beröm (tänk nu inte som man så ofta gör att hon sa det för att vara snäll eller av medlidande…)
Lycka till!
Jo, en sak till ang. diskussionen om social fobi. Till mig sa terapeuten att jag lika gärna hade kunnat utveckla social fobi, men att det begränsat sig till just dessa situationer. Kanske samma för dig?
Maths: Fram till terapeutens lilla bomb så visste jag inte ens vad social fobi var för något. Men jag tror det finns grader i helvetet. Just hålla-tal-grejen är nog det jag får starkast ångest över, men det finns andra saker också. Jag tror, som Kniven är inne på, att inte alla sitter hemma med persiennerna nerdragna, för de kanske inte har hela skalan av problem. En del får väl ångest av att hålla tal eller stå i centrum, och så finns det de som har andra problem som hämmar dem i vardagen men som kan räknas in i social fobi. Jag har helt klart vissa drag, men det är kanske som horoskop: allt stämmer - om man vill.
Jonas: Hoppas det gick bra!
Knivtid: Betablockerare låter intressant - det vill jag prova! Jag antar att det inte är något som en läkare skriver ut sådär bara va? Och retorikkurs… herregud, jag får rysningar bara av att tänka på saken.
Niclas: Att ångest skulle elda på kreativiteten vill jag bestämt dementera. Personligen blir jag paralyserad och får inte ur mig ett skvatt.
Moisthlm: Nu vet jag ju inte om du talar om mig, vilket jag hoppas, hehe, men tack för uppmuntran!
Maja: Som sagt, hjärtlösa sadister! Jag skulle inte kunna tänka mig något värre än att hålla föredrag för ett par terapeuter. Inte konstigt att du flydde. Vad gäller mig så tangerar jag nog andra delar, men det är absolut inte lika starkt.
En av mina bästa vänner gifte sig för några år sedan. Efter vigselakten sa hon: Tur att några filmade detta för jag kommer inte ihåg något. Sa jag ja?
Väldigt bra skrivet av en bra trevlig människa! Må vi hamna på samma fest fler gånger!
Jag känner inte dig för fem öre, men om jag vore dig skulle jag nog byta terapeut. Det finns många bra terapeuter men en jäkla massa kvacksalvare som projicerar sin egen skit också. Varför säger man så överhuvudtaget? “Du lider nog av social fobi?” Jaha? och sen då? Så säger man inte om man är professionell terapeut enligt min mening
Jonte: Själv kände jag faktiskt någon form av lättnad. Det var skönt att få ord på något som jag lider av - och att få veta att det finns ett sätt att råda bot på det.
det ska inte alls vara några problem att få prova betablockerare i svag dos om du skulle beskriva dina problem för en läkare. det är dock viktigt att inte ha några medicinska hjärtproblem sedan tidigare bara. Inderal är en gammal hederlig tablett. Man glömmer aldrig första gången man prövar den.
Jag äter betablockerare och även muskelavslappnande när jag ska hålla föredrag. Jag har många gånger övervägt att försöka bryta ett ben eller en arm, tänkt ut vad som egentligen krävs för att slippa hålla föredraget. En bruten arm kanske inte stoppar det….Jag får hjärtklappning av att tänka på föredrag. Jag skall hålla tal på ett bröllop i sommar och förstår inte hur det skall gå till. Skönt att veta att man inte är ensam i alla fall. Hoppas det blir bättre för dig (och mig).
Här skriver stora vuxna karlar (och rediga kvinnor) att de tycker det är läskigt att tala inför folk…
Om ni bara skulle ställa en fot inne i skolväsendet under 2000-talet skulle ni gråta er till sömns!
Själv fick jag nervösa sammanbrott, men men