Om sanningen ska fram, och det ska den väl, så älskar jag att stå vid grillen en fin sommarkväll och bli lite salongsberusad medan ungarna springer omkring mig och leker i gröngräset. Det är alltså själva sinnebilden av en Svennebanan jag pratar om, vilket jag alldeles tydligt inser när jag står där och vänder köttbitar och beundrar min grillglöd men jag kan ändå inte stå emot känslan. Här mår jag bra, kanske en aning bedövad av ölen men vadå, vem har inte vänt sig till alkoholen i sina dagar för att nå den där lilla oasen av komfort som det nyktra tillståndet aldrig riktigt lyckas ta dig till?

 

Sant är att jag känner mig en aning mer kulinarisk och speciell när jag grillar en hel fläskfilé med egen kryddblandning, men det är faktiskt inget större fel på en hederlig flintastek. Undvik bara de värsta färdigmarinerade exemplaren. Och visst kan det vara en härlig känsla att sätta lite extra guldkant på vardagen med en något ovanligare och dyrare ölsort, som en Brother Thelonious eller en Chocolate Stout, men en väl kyld Pripps Blå duger faktiskt varje dag i veckan. Det är ingen idé att spela snobb här, jag är en enkel människa som roas av enkla nöjen. ”Leave me alone, I’m a family man and if you push me too hard I just might” (är det någon som minns Mike Oldfield längre?)

 

Värre var det förr, då jag snärjde in mig i föreställningar om hur jag skulle vara och vilka signaler mina handlingar skickade till omvärlden. Om någon till exempel ägde modet att föreslå en grillkväll hemma hos mig 1998 så kunde den personen mycket väl bli avsnoppad ganska bryskt, typ ”det är bara insnöade svennar som grillar, varför förstöra fint kött och förpesta grannskapet när det finns stekpannor?” En grillkväll kunde möjligen få passera som en ironisk gest, ungefär som när bratsen sjunger Staten och Kapitalet. Den insnöade svennen var förstås jag, vilket är ganska lätt att se så här i efterhand.

 

Grillning var bara ett exempel, jag har många fler. Ska jag våga? Okej, här kommer fördomsvågen från fordom. Folk som dricker blended whisky har ingen smak, folk som äger husvagn har lågt IQ, feta människor är lata, korta män är elaka, hundägare behöver ett underdånigt djur för att hävda sig, tjejer med katt vill egentligen ha barn men vågar inte ta steget fullt ut, en unge som heter Kevin har minst en kriminellt belastad förälder (eller har bara en förälder), folk som gillar Springsteen är inte intresserade av musik, stor bil betyder liten kuk, stor kuk betyder skev kvinnosyn, alla barnlösa kvinnor över tretti har katt, alla barnlösa män över tretti som fortfarande spelar TV-spel var sängvätare långt upp i tonåren, överdrivet snygga tjejer är dåliga i sängen, folk som läser deckare vill egentligen helst läsa Agent X9 men vågar inte stå för det, killar med dyra klockor är ängsliga. Ja, så där kunde det hålla på.

 

Det lustiga var att detta fruktlösa staplande av fördomar, detta odlande av färdiga världsbilder som visserligen kunde vara ganska underhållande över några öl men som egentligen bara betydde att jag blev dummare och mer insnöad för varje dag som gick, var ett beteende som snarast uppmuntrades av den då rådande populärkulturen. Vi skulle göra så där, det var meningen. Att snabbt och skoningslöst leverera kategoriska utfästelser om människor och företeelser tyddes som tecken på viss intelligens, det hade både Schyffert och Seinfeld lärt oss. Visserligen kanske det eventuellt fanns en sedelärande ironisk dimension i Schyfferts och framför allt Seinfelds budskap, men jag var väl helt enkelt för dum för att snappa det. Eller nej förresten, jag förstod nog någonstans att det jag sysslade med var liksom lite på skämt, att man i den sanna ironiska andan lika gärna kunde tolka det jag sa tvärtom, men någonstans efter vägen gick jag vilse och blev förgiftad.

 

Ja, jodå, jag såg Schyfferts föreställning på TV tidigare i år och jag förstår att han och jag tillhör samma generation. Det blev väldigt tydligt där en bit in i monologen, igenkänningsfaktorn blev skyhög (också en gammal beef, folk som bara gör igenkänningsfilmer (läs Måns Herngren och Hannes Holm) har en ytterst begränsad kreativ kapacitet och är således mycket överskattade). Schyffert påstår att han bakom den glättiga fasaden hittade en “rädd kille”, och det är klart som fan att jag hittade samma sak. Rädd, osäker, taskigt självförtroende, you name it. Och precis som han har även jag blivit lite äldre (herregud, jag fyller faktiskt 40 i år!), lite mindre vass, lite mer ödmjuk tack vare livets små törnar och därför mer benägen att försöka förstå min omvärld istället för att fördöma den. Omvändelsen kan mycket väl sammanfattas med det mantra som jag plockade upp någonstans i mitten av 2000-talet och som har följt mig sedan dess: I’ll try anything once. Det är lite fånigt men skit samma, det funkar.

 

Men ingen ska nu tro att det här är enkelt. Prövningen utgör en delikat balansgång mellan å ena sidan medmänsklighet som hotar att slå över till banalt new age flum och å andra sidan återfall till fördomsgropen. Det är åtminstone vad jag är mest rädd för, att jag ska sitta där en dag och titta på ”Det okända” med Malin Berghagen (icke-ironins bortre parentes) och tycka att jag äntligen har hittat rätt här i livet, eller att jag tar fem steg bakåt och slutar som en mumie fastfrusen i mina egna fördomars inlandsis.

 

Och var går egentligen gränsen mellan en fördom och en åsikt? Jag antar att det har med research att göra men jag är inte helt säker. Kan man säga att en fördom aldrig syftar till utveckling, till något man vill uppnå, utan att bara fastslå the state of the world, medan en åsikt inte alltid men ibland kan vara viljans vapen? Såna här frågor gör det svårare att ta sig fram, men vi måste väl ändå ta oss fram, eller? Talk amongst yourselves.

 

Men vad fan, nu är jag där igen. Jag går från grilla till Malin Berghagen och det går blixtsnabbt, gamla synder dör långsamt antar jag. Så låt bara saker och ting vara vad de är. Det är skönt att grilla, jag mår bra av det, och det betyder inte att jag håller på att förlora mitt förstånd eller att jag också måste göra något annat som i vår kultur kanske är starkt förknippat med att grilla, som att.. ja, inte vet jag, köpa foppatofflor eller spela kubb. Vi har lämnat det där stadiet Schyffert och jag, vi ser saker och ting tydligare nu. Vi försöker i alla fall, it’s a mindset you know (beef nummer 278: folk som använder engelska buzz words försöker täcka över det faktum att de inte vet ett smack vad de pratar om).

Kategorier: Betraktelser | Tags: Agent X9, Brother Thelonious, Bruce Springsteen, Chocolate Stout, den ironiska generationen, Det Okända, fördomar, grilla, Hannes Holm, Henrik Schyffert, Malin Berghagen, Måns Herngren, Mike Oldfield, Pripps blå, Seinfeld