|
Måndag 4 Maj 2009 FörvandligenAv david
Jag har alltid hyst ett illa dolt förakt mot personer som i tid och otid talar om att ta sig tid att ”finna sig själva” eller ta reda på ”vad de egentligen vill”. Det finns något lätt patetiskt över hela grejen, som gärna frambringar bilder av vuxna människor som sitter i cirklar och ”delar med sig” samtidigt som de krampaktigt håller ett gosedjur i famnen, som ska få dem att känna sig trygga.
En liknande inställning har jag, måste jag erkänna, haft till grupper som AA. Hela den här gråta ut och dela med sig grejen känns så förbannat ovärdig på något sätt. Innan ni ser rött måste jag bara flika in att jag ju förstår att det hjälper många. Att det i grunden är något bra. Men det ändrar inte det faktum att det är så jag tänker på det. Fördomar? Förmodligen.
Trots det befinner jag mig själv på en plats i livet där jag beslutat mig för att ta en månad eller två och bara fundera ut vad jag vill göra härnäst. Det var egentligen ingenting planerat, det bara föll sig så efter att jag fick sluta på kneget och förhållandet sprack. Plötsligt befann jag mig i en situation med en slant sparad (inte mycket, men tillräckligt för att i kombination med extrakneg hålla mig på fötter under en period) och den lätta men något flytande och förvirrade känslan av att åter vara singel.
Det är en lyx. Förmodligen även ett tecken på någon form av medelålderskris. Och tittar jag på min närmaste omgivning så befinner sig nästan samtliga av mina nära vänner i en något sånär liknande situation. Vilket inte är första gången. Vi korrelerar våra livskriser och även från början små skakningar sprider sig och blir till skred.
Hur fan hamnade vi här liksom? Kommer vi ha vett att sluta medan tid är eller kommer vi förvandlas till några av de där medelålders männen som åker upp till Norrland och badar bastu i sametält och talar om känslor. Eller som killinggänget, som håller föreläsningar om sina tarmproblem för varandra.
Fan. Vi blev medelålders vi också, med all den skit det för med sig.
För den det kan tänkas intressera har jag sparkat igång min gamla blogg SkräpClownen igen, nu på den här adressen.
10 kommentarer till “Förvandligen”Skriv en kommentar |
Sök -
Ja, vi blir ju tyvärr medelålders vi med. Och visst är det lite trist. Bara det att alternativen är så mycket tristare…
Lycka till med sökandet - och håll oss uppdaterade på hur det utvecklar sig.
David: Att skriva “innan ni ser rött” hindrar inte att jag ser rött; det ger dig inte carte blanche att vara osympatisk. Det är som att tro det är okej att förolämpa någon, bara man först säger orden: “jag är bara ärlig”. Noterar att dina senaste inlägg har en tråkig ton. Jag antar att meningen är att vara just “ärlig”, vass. Men om inläggen inte har högre syfte och innehåll än att lufta personliga fördomar (och på kuppen få en och annan läsare att se rött), är det inget annat än vanligt gubbgnäll. Knappast vasst. Och definitivt inte läsvärt.
Jag tror du kan bättre.
Styrka är väl att se över sin framtid, att bli vyxen. Men jag håller om dig med att det låter rätt uttjatat och trist… Patetiskt vette´sjutton.
Lycka till!
*u
Jonas Dahl>> Absolut. Jag önskar nog bara att de vägar ens åldrande tar skulle vara lite mindre … uppenbara.
En annan Anders>> Är det nödvändigtvis osympatiskt att vädra sina fördomar? Har vi inte alla sådana? Din jämförelse håller jag inte alls med om. Att inse att en fördom är just en sådan öppnar ju även upp för att låta sig motbevisas. Vad är alternativet menar du? Att man ska hålla käften och bara öppna den när man vill vädra “korrekta” åsikter?
Ärlig försöker jag alltid att vara. Vass vetti tusan - ibland lyckas man, andra gånger faller man platt.
Mina senaste inlägg har varit en skivrecension och en intervju med Sigge Eklund. Så värst gubbbgnälliga är väl inget av dom. Eller?
Elli>> Jag hade nog, på något sätt, hoppats på att lyckas lura mig förbi den där 35-års krisen. Tack!
jag är rätt nyfiken på vad det är du egentligen menar. på vilket sätt är det ovärdigt att “hitta sig själv” med hjälp av andra? även om man sitter i en ring, skriver dikter i en bastu eller talar ut hos en psykolog.
är det inte så att vissa människor hittar sig själva på egen hand men att andra behöver ta hjälp av andra för att göra det. många hittar ju aldrig sig själva hur jävla hårt dom än försöker medan andra har det glasklart redan från barnsben, typ.
jag tycker det finns ett djupare ovärde i att inte försöka hitta sig själv. att vakna upp i ålderdomen och inte ha en susning av vad man egentligen velat och hela livet har rusat förbi.
hoppas du masar dig till gbg nu när du har lite tid över. du har bira att casha in.
Det är själva situationen jag finner ovärdig. I tonåren befann jag mig vid några tillfällen i samlingar där det uppstod en form av gråta ut hysteri. I efterhand fann jag bara hela grejen väldigt motbjudande och ja, ovärdig. Vilket så klart inte behöver betyda att inte andra kan ha helt andra och mycket mer positiva erfarenheter av samma sak. Men det är min subjektiva bild av det hela.
Sedan är jag ju av KBT skolan, att sitta och hulka i ring eller gå i psykoanalys i fem år gör bara folk anala. Ta tag i din skit eller sluta gnäll liksom. Jag vet, jag hårddrar jävligt mycket nu, och var och en blir ju salig på sin tro, men i grund och båtten tror jag inte att vägen till självkännedom kommer av ett ständigt analyserande och grävande i sitt inre.
Göteborg känns avlägset, men du borde komma till Stockholm och öla igen!
ok, du hårddrar det rätt mycket ser jag. och jag tror faktiskt inte att det i majoritet ser ut på det på det viset, även om jag själv inte har besökt några ringmöten.
men jag håller med dig i sak. du har väldigt rätt i att för mycket av något beteende i längden inte är sunt. vare sig det handlar oanal analys i 5 år eller att sitta och svälla på en barstol lika länge
och götet skrämmer dig, jag vet. men vi är så snälla och goa ska du veta.
suck, stryk inte efter beteende i fjärde meningen.
stavfascisten i mig får kramp.
är det analt?
Kniven>> Klart det var, men det hindrade mig inte från att gå dig till mötes. Sån är jag.