Det var fredag och arbetsveckan var över. Sofie lagade middag och jag satt i vardagsrummet och tittade på tv. Jag kände mig tillfredsställd och behaglig till mods, med fötterna på bordet och en liten whisky i handen. Mellan mig och teven stod en stor bukett med rosor från förra veckan. Vi hade till slut förlovat oss.
Jag tog en liten klunk av spriten. Rök steg upp genom näsgångarna och tände eld på svalget. Ringen skavde på fingret. Efter ett helt liv utan skulle det nog ta ett tag att vänja sig.

”Fan!” hördes det från köket. Jag tog en liten klunk till. ”Vad händer, älskling?”
Sofie kom in i rummet.
”Vi har ingen créme fraiche. Jag måste ha créme fraiche till grytan. Du får gå iväg och handla.”
”Självklart”, sa jag, fast jag inget hellre ville än att sitta kvar i soffan. Det var ruggigt ute, och hade man väl kommit in ville man inte ut igen.
”Köp lite juice till i morgon bitti också. Och kom tillbaka snabbt - jag älskar dig!”

Ute var det kallt och rått och jag kunde inte se en människa. Den blå bussen kom stånkande i backen. Jag började jogga mot hållplatsen.

När jag handlat färdigt och gick ut ur butiken så hörde jag en koltrast från något av de höga träden i parken tvärs över gatan. Det kändes konstigt och fel. Koltrastens vackra sång ska höras i vårkvällens skymningsland, inte en mörk och kall februarikväll som denna.
Fågelns lockrop gjorde mig vemodig. Jag kom att tänka på min uppväxt på landet, vi bodde i närheten av en sjö. När isen om vårkanten släppte taget om stränderna så steg en djup doft från vattnet. Det var som om något kom upp ur de kalla vågorna och lindade sig om livet. Och när solen slocknade i sjöns mörker och himlens sprakande färger bleknade, så sjöng koltrasten med en känsla som gick rakt in i hjärtat - precis som ikväll. Men det var inte vår nu, utan vinter, och sjön där ute låg täckt med is och marken var hård och kall.

Snart kom bussen. Jag var nästan helt ensam ombord. Efter en stund stannade den vid ett rödljus. På andra sidan gatan låg en frisörsalong. Den såg helt vanlig ut, men det var något som inte stämde. Frisören stod mitt på golvet, helt stilla med händerna hängande vid sidorna. Han stirrade rakt in i spegeln. Lokalen var blek och kall i det vita lysrörsljuset. Jag kunde inte se någon kund, och jag undrade förstås varför han bara stod där, det såg ju inte naturligt ut.
Medan jag satt och tittade så började det snöa. Stora, tunga flingor som lugnt dalade ned från himlen. Sedan slog ljuset om och bussen tog fart igen. Vi åkte ett par kvarter genom tomma gator, jag tror inte vi mötte en enda bil på vägen. Här och där klev folk av, och till slut var bara jag kvar.
Den främre delen av bussen var helt mörklagd. Jag såg framför mig en spökbuss med tom förarstol som körde mig genom mörka och ödsliga gator för att aldrig mer stanna. Ibland skulle jag höra skrap och brus från radiosystemet, och ett tyst knarrande när ratten vreds runt av sig själv. Trots att det var en barnslig tanke, så kände jag en oro i magen som gjorde mig lite kallsvettig, så jag tryckte på stoppknappen fast det var ett par hållplatser kvar. Jag blev löjligt lättad när bussen saktade in som vanligt vid stoppet

Sedan jag var barn har jag tyckt om att titta in hos andra människor när jag är ute och går på kvällen. Det lyser så hemtrevligt i fönstren, och det ser alltid mysigare ut hemma hos andra. Så jag gick längs trottoaren och tittade upp på fasaderna. Jag promenerade förbi ett fönster med vita gardiner och en jättelik kristallkrona med nedtonade lampor. Jag kunde inte se mer av rummet eftersom fönstret satt en bit upp, men jag fick ändå en känsla av ödslighet, och den där oron i magen kom tillbaka. Jag fortsatte gå och tittade in genom fönster efter fönster som jag passerade, men de gav alla ett avmätt och kallt intryck. Plötsligt fick jag en stark känsla av att alla hus bara var kulisser, fullt möblerade med TV- och radioapparater som brusade och flimrade, men helt tömda på liv. Som om alla människor försvunnit, och jag var ensam kvar.

Väl framme vid mitt eget hus fungerade inte portkoden. Jag stod där en stund och undrade vad jag skulle ta mig till, mobiltelefonen låg kvar uppe i lägenheten. Jag sparkade till dörren i ren frustration och då gled den upp – den hade inte ens varit låst. I trapphuset stod jag en stund och vädrade i luften. Det luktade annorlunda. Man brukar ju inte tänka på sin egen hemmalukt förrän man varit bortrest ett tag, men nu kände jag direkt att det gick ett stråk av något obekant i luften.
När jag satte nyckeln i ytterdörren var det något fel med låset där också, hur jag än försökte kunde jag inte få in den. Jag ringde på i stället. Först hände ingenting, men jag tänkte att Sofie kanske höll på att stöka i köket och inte hörde. Jag satte fingret mot knappen och höll den intryckt en stund. Efter ett tag hördes rörelser på andra sidan dörren. Så vred hon om låset och öppnade dörren.

Så här i efterhand, när jag satt mig för att skriva ned allt, undrar jag om jag kunde ha agerat på något annat sätt, men jag tror inte att det hade varit möjligt. Vissa saker är man helt enkelt inte förberedd på.
Det var nämligen inte Sofie som öppnade dörren.
Det var jag själv.

Jag stod en lång stund och glodde, åtminstone kändes det så. Mannen i dörren - jag - såg fundersam ut.
“Ja?”, sa han. “Kan jag hjälpa dig?”
Jag fick svindel, det började susa i öronen. Jag kunde inte få fram ett ord.
“Du kanske har tagit fel dörr?”, sa min egen röst. Den lät precis som när man hör sig själv på band och inte kan begripa att det är så man egentligen låter.
“Vem skulle du till?”
“M-men… jag bor ju här…”, sa jag efter en lång paus.
Han log osäkert. “Nej, det tror jag inte, här bor ju vi!”
“Vem är det?”, hördes Sofies röst inifrån lägenheten.
“Sofie!”, ropade jag och trängde mig in genom dörren. Mannen knuffade ut mig. Han såg skärrad ut.
“Hör du, jag vet inte vem fan du tror att du är, men här bor jag och min tjej och du gör nog bäst i att sticka härifrån nu!”
Han började stänga dörren. Jag fick in en fot i springan.
“Vänta lite nu! För fan, vänta!” skrek jag.
“Sofie, ring polisen NU!”
“Vad är det som händer?”, ropade Sofie.
“Vänta, snälla, vänta”, sa jag. “Jag förstår inte. Jag fattar inte. Vad är det som händer?”
“Jo, det ska jag tala om. Du har gått fel, och nu ska du gå härifrån!”
“Vänta… vänta, vänta. Det står en… en Laphroaig på vardagsrumsbordet. Bara lite är kvar. Jag tappade den i golvet i förra veckan och då rann hälften ut. I… i vardagsrummet ligger en grå matta från Mio, och på soffbordet står en vas med röda rosor. Jag… du… vi är förlovade! Sofie och jag!”
Jag höll upp fingret, ringen satt gudskelov fortfarande kvar. Min dubbelgångare i dörren såg skeptiskt på mig.
“Jag vete fan hur du känner till det där med whiskyn, men du är verkligen inte förlovad med Sofie, och det är inte jag heller. Några jävla rosor har vi inte. Och nu ska du sticka härifrån. Min tjej håller på och ringer polisen där inne!”
Nu var suset i huvudet så högt att jag inte längre hörde vad han sa. Jag såg bara mitt eget ansikte, det som jag sett i spegeln tusentals gånger förut. Jag kände till varenda por, varenda hårstrå. Ändå var det där någon annan. Jag knuffade undan mig själv och tog ett kliv in i lägenheten. Allt såg precis ut som vanligt. Det luktade köttgryta. Genom halldörren skymtade vardagsrumsbordet och whiskyflaskan. Sofie stod i hallen, men nu skrek hon till när hon fick syn på mig.
“Sofie, för fan! Vad är det som händer! Sofie! Det är ju jag!”

Längre hann jag inte förrän jag kände ett hårt grepp om axlarna och blev uthivad i trapphuset. Jag föll omkull och kände en skarp smärta i armbågen. Dörren slogs igen med en smäll. Jag satt där på golvet i trapphuset, helt desorienterad. Deras upprörda röster skrek innanför. Sedan hörde jag hur porten öppnades nere i trappen och hur en polisradio skrapade till. Under bråkdelen av en sekund gick jag igenom mina valmöjligheter. Det fanns inget att göra, vad skulle jag säga? Jag reste på mig och sprang så tyst jag kunde upp för trapporna, upp på vinden. Jag stod en stund i vindsdörren och lyssnade. Där kunde jag höra brottstycken av min egen upprörda röst några våningar ned.
“Helt galen… sa han bodde här… försökte tränga sig in…”

Långt senare vågade jag mig ned för trappan igen. Jag stod en stund och andades i mörkret utanför dörren. Drog med fingret på namnet på brevlådan. Mitt namn. Min lägenhet. Sedan gick jag ut på vädringsbalkongen en halv trappa upp och tittade in genom fönstret. Där, i vardagsrummet, satt Sofie och jag själv. Vi pratade upphetsat, jag såg skrämd ut. På bordet stod flaskan, men den var nästan tom nu. Mina händer darrade. Det stod ett glas framför Sofie också - hon som inte ens drack.

Det hade blivit natt. Snön hade fortsatt falla och staden var tyst och öde. Jag hade ingen aning om var jag skulle ta vägen. Allting kändes helt sinnessjukt. Då fick jag syn på den lilla frisörsalongen som jag åkt förbi med bussen några timmar tidigare. Jag gick fram till fönstret och tittade in. Salongen var stängd, lysrören släckta. Allt såg prydligt och välstädat ut.

Och det var då det hände. Jag stelnade till och frös fast. Ett moln av is fyllde magen. Jag stod där och svajade och stirrade in i glasrutans reflektion.

Men ansiktet som stirrade tillbaka tillhörde någon annan.

Av Mattias mattias@barstol.nu

Kategorier: Novell, Ångest | Tags: Ångest, den tunna gränsen, Mattias, natt, Stockholm, vemod, vinter