Anders Göthberg var en god vän till mig. Jag har fortfarande svårt att acceptera hans självmord och att han inte finns bland oss längre. Den personen som ställt upp mest för mig under mitt sorgearbete har varit Anders fästmö, och mamman till hans son Marlon, Paola Bruna. När jag haft det som jobbigast, när frågorna hopat sig, när saknaden efter Anders blivit kvävande, har jag talat med Paola. Samtalen har fungerat som en slags terapi för mig – och förhoppningsvis även för Paola.
En dag frågade jag Paola om jag kunde spela in ett av våra samtal. Ingen vinner på att man är tyst om självmord – det enda som hjälper, lite, är att fråga, berätta och jämföra erfarenheter. Tala och tala och tala och att försöka förstå…
Efter några veckors betänketid sa Paola att det var okej att spela in ett samtal och publicera det här på Barstol.
Jag vill betona, och Paola skriver under på de här orden också, att det här är ett samtal mellan två personer som stod Anders nära, ingenting annat.
Vi vet inte varför.
Vi vet inte allt.
Vi vet bara att vi älskade Anders…
Och att vi saknar honom väldigt mycket.

18:17 lördag 30 mars, gmailchat, vår sista kontakt, 12 timmar före…

andersgothberg: whats up dill?
jag: precis sovit och knullat. själv?
andersgothberg: haha samma här! haha. paola skrattar
jag: vad säger man nu då? hälsa Paola typ…
andersgothberg: Haha
jag: Hade vi varit tonåringar hade vi snackat vilka ställningar vi kört etc.
andersgothberg: haha vi ska bowla och sedan på fest hos Hinders syskonen, du?
jag: ska se fotboll och skriva krönika om det ikväll känns så där skoj
andersgothberg: ok. Coolt. Vi körde med strumporna på
jag: jag hade också strumporna på – gör ofta det nu för tiden. man vill ju inte frysa
andersgothberg: För mig handlar det snarare om trygghet
jag: hahaha tryggt?
andersgothberg: på ngt sät, kanske bara jag som känner så. så att man kan springa därifrån om det börjar brinna typ
jag: fan vad skadad du är på ett underbart sätt
andersgothberg: jo jag vet, lunch i veckan?
jag: gärna lunch i veckan början eller slutet av veckan?
andersgothberg: början hörs då! hälsa!
jag: japp. Ciao

Du satt bredvid honom när vi chattade va?

Det gjorde jag och jag minns det så tydligt. Kvällen fortsatte fint. Han ringde sin far och gratulerade på födelsedagen och talade om att han ville att vi snart skulle åka till Göteborg och gå in i huset där han växte upp. Han hade inte besökt Göteborg på flera år och han hade upprepade gånger sagt att han inte hade någon lust att återvända. Jag blev jätteglad och tyckte det lät som en bra idé. Min mor hade under veckan insisterat på att få ha Marlon hos sig över natten och därför tänkte vi att vi kunde passa på och gå ut en sväng. Jag hade fixat nybäddad säng som jag såg fram emot att vi skulle krypa ner i efter en trevlig utekväll. Allting var verkligen prima. Efter att vi käkat middag gick vi på fest. Där blev han ganska berusad och, som vanligt, ganska stingslig. Jag hade tyvärr ”lärt mig” att det var bäst att hålla låg profil och vara medgörlig när han blev sådan. Han blev lätt svartsjuk och rånojjig över en massa saker ju mer han drack och därför var det bäst att inte hälla bensin på glöden. Han tålde absolut inte sprit och det var då han lätt vacklade mellan Dr Jekyll & Mr Hyde. Kvällen fortsatte sedan på Riche och avslutades på Gubbrummet. Jag hade en kompis vid min sida hela kvällen och både hon och jag bad honom ett flertal gånger om han inte skulle dricka så fort och mycket. Tyvärr lyssnade han inte alls – som vanligt. Anders drog från Gubbrummet någon timme före stängning. Då var han både plakatfull och upprörd, men helt ärligt så var det inget out of the ordinary.

Ändå tappade han det helt några timmar senare…

Ja, så lömskt människans psyke kan funka… Dold depression kan det kallas. Man döljer det, förtränger, skjuter undan men det förvärras hela tiden och en dag brister det. Man klarar inte av att stå emot de starka svarta demoniska krafterna som tar hela ens medvetande i besittning.

Vad trodde du att han gjorde efter att han dragit från Gubbrummet?

Jag tänkte att han hade stuckit i väg och hamnat i bråk eller dragit hem till dig för att sitta in på småtimmarna och babbla och råkat somna på din soffa.

Som jag önskar att…

Men när jag ringde och inte fick något svar från honom blev jag orolig. Jag var desperat efter att veta vart han försvunnit så jag ringde direkt SOS och undrade om han kanske lagt in sig på psyket.

Att han hade fått ett återfall.

Ja, han hade sedan tonåren periodvis mått piss. Provat sig igenom antidepressiva mediciner, terapi, byta livsstil et cetera. Han kämpade verkligen med det svarta hålet han åkte ner i och drog med sig sina närmaste. Det var inte första gången han slog sönder grejer hemma. Långt innan jag kom in i bilden hade han haft återkommande problem.

Men det var första gången som han riktade all sin destruktivitet inåt. Även om han inte var hundra procent stabil, men vilken tänkande människa är det, var han ingen “självmordsperson”.

Både Anders och jag har varit med om folk i våran närhet som begått självmord men aldrig i min vildaste fantasi har jag känt en endaste liten mikromillimeter av att han skulle kunna göra något sådant.

Jag kunde ibland känna att han hade en slags nervös energi som ständigt såg till att det snurrade i hans skalle.

Den nervösa energin har även uppfattats av allt från dagispersonal till barnmorska. Kanske blev det lite för mycket info i skallen just för hans eget bästa. Han kunde omvandla och gå upp i sina tankar så mycket att det blev helt snedvridet och märkligt till slut. Det läckte ut när han hade druckit sprit.

När han var full kom det ut tankar som var häpnadsväckande smarta men det kom även ut tankar som var otroligt banala och dumma.

Det var en sån hårfin gräns mellan svart hat och enorm kärlek. Han stod och balanserade och vacklade mellan det onda, det goda, det onda, det goda… det onda…

Kan du se honom framför dig när han kommer hem från Gubbrummet och trashar lägenheten och sedan kör sin vansinnesfärd mot Västerbron?

Jag ser så äckliga hemska bilder varje dag av hur min stackars Anders tappar besinningen och gör sig själv så illa. Jag ser hur han sliter ur mitt hjärta ur kroppen och drar med sig det i fallet. Men det kom snabbt en ängel och tog upp det ur kalla vattnet och lade tillbaka det för jag måste behålla mitt liv till Marlon och mina älskade närmaste. Det värsta är när jag får jobbiga bilder av Anders på väg till eller från jobbet. Det finns en mängd tunga popups omkring mig. Men jag kan inte förhindras av mentala bilder. Verkligheten är så verklig och vardaglig och det är det jag väljer. Att gå vidare framåt.

När och var fick du reda på vad som hänt?

Jag åkte hem till mamma vid sju på morgonen och polisen kom ungefär vid elva tror jag.

När polisen kommer och berättar. Går det att beskriva ett sådant ögonblick?

Det blir lätt klassikt som man hört och läst om såna situationer men det känns bara sååå sjukt att det denna gång kommer ifrån mina läppar… Det är som att dra den vidrigaste nitlotten… Jag rasade ihop och skakade och blev så tung i hela kroppen att jag inte kunde gå på flera dagar. Jag skrek och skrek och skrek och kunde inte andas och fick kväljningar. Sedan forsade ordern ur mig: ”Ni kan inte säga att han är död, min Anders är fan inte död… Jag trodde ni skulle komma hit och säga att han låg på psyket eller hamnat i slagsmål men det är helt omöjligt att han är död. Kanske i en bilolycka men ni säger inte det här konstiga till mig! Snälla, snälla säg något annat till mig! Åh nej…”

Det var ju din lillasysters kille som berättade för mig. När han sa att Anders hade tagit livet av sig frågade jag direkt: “vilken Anders?” Trots att vi bara känner en Anders gemensamt.

Det var du som berättade för Anders vänner väl?

Långt ifrån alla. Jag ringde Theo några minuter efter att jag fått reda på det. Vi sågs vid Greta Garbos Plats en kvart senare och satt chockade och bara skakade på huvudet i en halvtimme kanske. Sedan gick vi hem till mig och ringde gemensamt runt till Anders närmaste vänner.

Usch ja, allt det där hemska praktiska som bara måste göras. Jag fick ju direkt ta tag i en massa praktiska detaljer, vilket jag aldrig klarat om jag inte fått enormt mycket hjälp av min kära mamma. Min släkt har varit de som stöttat mig på ett så oerhört bra sätt så att jag kunnat vara hyfsat stark. Annars hade det aldrig funkat. Jag hade lagt in mig och legat som de apatiska flyktingbarnen.

De apatiska flyktingbarnen går att acceptera, eller förstå kanske är ett bättre ord, men Anders självmord…

Jag kan inte acceptera det som självmord. För mig var det en snedtändning. Ett hjärnfel. Det var en tragisk olyckshändelse på grund av sprit. Sedan urminnes tider har sprit orsakat de vidrigaste handlingar med fruktansvärda utgångar.

Man kan ju inte veta hundra procent, men vilken enorm charad han måste ha spelat för oss de sista månaderna om det här var något han planerade.

Jag gjorde allt jag kunde och jag har ofta tänkt på om jag kunde ha gjort något annorlunda. Men… jag gav honom Marlon, mitt liv med familj och vänner som älskade honom, och på hans jobb var han omtyckt och uppskattad. Överallt fick han bevis för att han var så jäkla bra. Han dog inte utan att ha fått veta allt detta fina i livet. Min tröst är att han kämpade och har haft det bra som få. Det fanns inga varningslampor som lyste och antydde att han skulle kunna förlora “spärren”. Inget brev, vilket är ovanligt vid sådana här fall, inga kodade eller gåtfulla avsked. Ingenting…

Anders hade många konstnärliga talanger men skådespeleri var inte en av dem. Visst hade han en “act” för BD-fans och ytligt folk på krogen men i privata sammanhang var han oftast mycket ärlig – vilket även visade sig i att man fick reda på att han föraktade en hel del saker.

Han hade lätt för att anförtro sig åt dem som han betraktade som nära. Och var man i hans inre cirkel märkte man snabbt att det var mycket balansgång mellan just fördomar och föraktfulla tankar. Otroligt känslig och nervös var han. Mycket skulle problematiseras och vridas om ett par varv.

Jag älskade de snacken med honom. För även om han var velig och omständlig så lyssnade han och analyserade det som sades. Sedan hade han den där speciella förmågan att få varje sekund att kännas viktig – det kändes aldrig som bortkastad tid för mig att umgås med Anders.

Jag kan bli arg på honom för att han lämnat kvar en massa praktiskt skit åt mig. Enorma högar som jag måste pilla in mellan att jobba heltid, hämta och lämna på dagis och ha egen tid. Ansvaret för Marlon är något jag gör med glädje och är van vid, men jag kan bli frustrerad över att folk går omkring och är ledsna och typ; ”jag älskar dig Anders och saknar dig så mycket”. Vad fan vet de!

En del personer verka tävla om att offentligt sörja Anders och skriva tårdrypande minneskrönikor om deras ”vänskap” och hans ”konstnärskap” medan du står hemma och tvättar bort Anders blod med en skurtrasa.

Det där är både skitäckligt och dumt. Jag blir arg men tack och lov finns det saker som gör att jag i slutändan kan gå vidare. Och jag tänker inte låta mig absorberas av felaktiga spekulationer. Jag, och de som var honom nära, vet vad som är sant och rätt. När det blir för mycket av den typen av ”publik sorg” är det min familj, jobbet, nära vänner jag litar på, samt psykologen som gör att jag lyckas hålla huvudet precis ovanför vattenytan. Jag vet att faktum är att jag på något sätt “delar” Anders med många men att det i slutändan är det bara Marlon, jag och hans föräldrar som haft honom riktigt nära sig.

Vad säger du om ”snacket på stan” om du skulle ha tjänat en massa pengar på Anders död?

Det där förbannade “snacket på stan” är ju fullkomligt vidrigt och respektlöst puckat. De ser ju inte hela min verkliga vardag. Jag har köpt och sålt på blocket för att få ekonomin att gå ihop för mig och Marlon. Kläder har köpts på rea och vi var hemma på semestern. Helt plötsligt finns en massa kostnader som vi förut hade två löner för täcka. Förutom att det är värsta mardrömmen att ensam arrangera en begravning åt Marlons far och min fästman så kostar det en massa pengar och det tar mycket tid.

Fick inte Marlon en rejäl slant efter Broder Daniels minneskonsert? En av de sämst bevarade hemligheterna i Musiksverige är att de fick över en miljon kronor för den konserten.

Inte en penny. Det enda Marlon ärver från sin pappas BD-karriär är en guldskiva.

Vad konstigt, Anders namn användes ju mycket flitigt av Luger i marknadsföringen av konserten och moralisk kändes det rätt givet att Marlon skulle få Anders del.

Jag håller med dig, men inga pengar har kommit till Marlon.

Har någon från BD eller Luger sagt något om det här?

Theo pratade en gång om att han personligen ville göra något för Marlon, men i övrigt har det varit helt tyst. Allt eftersom Marlon blir äldre kommer han förmodligen att fråga om allt det här och då kommer jag att försöka berätta.

Hur upplevde du minneskonserten i Slottsskogen?

Jag hade en urladdning innan så då gick det bra. Den var fin men det kändes så tydligt att något saknades. Inget riktig BD utan Snygg-Anders.

Precis, inget riktigt BD utan Anders. Jag pallade bara att se sju låtar trots att jag var fullproppad med alkohol och droger för att strypa mina känslor. Det blev för mycket för mig…

Jag sprang på Ebbot innan och han bamsekramade mig och var sådär roligt mystiskt skön som bara han kan vara. Han upprepade nästan som ett mantra: “Paola, Paola allt är bara som en dröm. Allt är en dröm. Tänk på det”. Lite läskig tanke tycker jag det är om man ska fördjupa sig i det. Ibland kan det nog vara lite skönt att tänka; “Äh! Jag lever i en dröm!” Men det tycker jag är att skärma av sig och inte ta in det man känner, luktar och smakar. Både psykisk och fysisk.

Det kanske var bra att tänka så under konserten?

Under konserten funkade det väldigt bra med Ebbots råd. Tack Ebbot.

Genom att lyssna på Anders när han talade om BD tyckte jag det framgick att de hade en del kommunikationsproblem – något han inte hade med många andra i sin omgivning.

Han beklagade sig ofta över den grejen för mig. Sen var han lite besatt av det där med miss i kommunikationsgrejen. Ofta allmänt nervös, orolig och stressad… Tolka, analysera och inbilla sig en massa och skylla det på att kommunikationen hade blivit dålig. Och så hux flux – vifta bort det hela… Och så går tiden och så var man där igen i jobbiga tankar. Istället för att ta tag i det hela.

Det var ju samma sak med hans gitarrspel, hans påstod för jämnan att han inte kunde spela gitarr till exempel.

Så här kunde låta där hemma: ”Jag kan ingenting, jag fattar inte vad jag gör egentligen. Jag bara lurar alla, hehehe…” Jag svarade: ”Men Anders, hur kan du säga att du inte kan spela gitarr när du spelar i ett av Sveriges bästa band?! Vem jämför du dig med?” Han gick ofta runt och kände sig misslyckad när han i själva verkat var riktigt lyckad som person. Det var nog lite svårt för Anders att må bra till 100 procent.

Efter begravningen och mottagningen var vi ute och drack gravöl. Då kom det fram att han och Henrik hade missat varandras kontaktförsök genom otur hösten 2007. Båda två tolkade det som att den ene var sur och struntade i att söka upp den andre och reda ut.

Det där låter mycket bekant…

Enligt Anders hade deras sista samtal handlat lite löst om vad de skulle göra med BD i framtiden. Den idén som det talades mest om var att kanske dra ihop bandet vartannat eller vart tredje år och spela på några festivaler. Enligt Anders hade Henrik inte varit främmande för idén och när jag pratade med Henrik, när vi drack gravöl, tyckte jag mig förstå att så var fallet.

Han kom till mig ofta och pratade om den idén och jag vet att han har snackat om det med andra. Men jag försökte hålla mig borta från att påverka och blanda mig i bandet. Tycker inte om att vara rockwife, typ.

Haha, jag gillade att vara rockwife. Jag sa till honom att det lät som en strålande idé.

Haha, hade du några andra rockwife-ögonblick med Anders?

Vi pratade en hel del om BD, musikbranschen och en massa detaljer från det förflutna; typ att det var Kent som introducerade BD i den riktigt dekadenta rockstjärnelivsstilen och liknande. Jag försökte så klart få honom att spela BD-låtar på gitarr när vi satt ensamma och snackade om nätterna, men han vägrade. En gång var det nära dock. Han spelade de första 30 sekunderna av ”Underground” men när jag började sjunga ”We look so good…”, la han av direkt.

Enda gången han spelade BD hemma var när han skulle visa Marlon vad pappa gjort tidigare i livet, annars var det tabu.

Hur jävla ensam känner du dig nu?

Jag ställer mig den frågan varje dag. Hur i helvete orkar jag? Hur mycket mer ska jag orka… Men så kommer en liten trollrufsig pojke med brunrött hår och gulliga ögon mot mig, katterna som stryker sig mot benen… Ah, just det! Livet är enkelt, mysigt och behöver inte krånglas till! När jag är på väg till jobbet känner jag mig ganska ofta vardaglig, vanlig och redo. Men aldrig när jag vaknar – då är livet så segt och den enda tanken som hägrar är ligga kvar i sängen resten av dagen. Just de första 15 minuterna på mornarna är värst.

Du måste peptalka dig själv ständigt?

Så är det: ”Kom igen Paola, nu ska du klara dig igenom den här ensamma natten, eller dagen, också.” Jag bombarderar mitt huvud med alla framsteg jag gjort, sätter på musik, läser och målar. Jag biter mina knytnävar och skriver. Jag uthärdar de svåra ensamma stunderna och tänker hårt, hårt på att det inte kommer vara för evigt. Om jag grinar kommer katterna och tröstar mig. Det är som att jag blir ett med Anders… Fast han inte finns mer…

För mig tog det flera månader innan jag ens halvfattade att han var död. Jag fick bara inte in det i skallen. Inte ens på hans begravning.

Jag tänker nästan varje dag att han kanske ändå öppnar dörren plötsligt en dag och att jag fortfarande kan höra hans röst: “Hallå! Hallå! Paola! Paola!” Det som känns svårast är att inför vår son vara vuxen, sansad och pedagogisk med hanteringen av sorgen och saknaden… Och den starka overklighetskänslan… Det är så himla mycket kvar för oss två…

När träffade du Anders för första gången?

Det var sommaren 2003 i Göteborg och jag skulle bada med Isse, och Anders skulle skjutsa oss i sin skruttiga BMW. Direkt när jag såg honom blixtrade det till i mig; hans blå ögon glimrade och gjorde mig mjuk i kroppen. Han ringde mig senare samma kväll och ville träffas. Han berättade efteråt att han blev väldigt nervös av mig, men samtidigt nyfiken och glad liksom; shit vilken rolig tjej, henne vill man ju hänga med mer.

Klickade direkt för Anders också eller fick du kämpa för att få honom?

Lite fick jag kämpa så klart, men vårt möte var en ny erfarenhet för oss och det var inte lätt att hantera… Det var så mycket känslor att jag blev helt knockad. Det höll i sig in i det sista den effekten. Från första stund hade han en stor inverkan på mig.

Det här var väl precis när BD skulle släppa Cruel Town och du turnerade själv flitigt. Det var väl rätt galna tider?

Ja, usch ja. Men vi hittade hem, tillbaka, till något vi båda ville ha. Nämligen att dra oss ur det ruttna och oglamorösa rockstjärnelivet. Det måste finnas lite mer botten liksom än att rumla runt på natten. Några månader kan det vara kul men sen blir det som att jämt äta choklad och inget annat.

Drömmer du om Anders när du sover?

Min psykolog sa att man kan ha en inre klocka. Den klockan har tickat igång i slutet av varje månad när jag vaknar upp orolig och kallsvettig vid den tidpunkt då Anders försvann. Jag drömmer starka drömmar men Anders har inte framträtt i dessa än. Han är så stark i mina tankar att jag fortfarande upplever hans fysiska närvaro. Tittar fortfarande extra noga när jag ser en bil som liknar hans och tittar ut genom fönstret om jag hör en motorcykel utanför. Det skulle nog bli för mycket om han just nu dessutom dök upp i mina drömmar…

En sak jag stör mig på är att det sista halvåret med Anders upplevde jag att han verkligen var fett på gång och hade hittat några svar och hoppades att hitta några fler. Det kändes mer och mer som om han skulle kunna bli stark nog för att lära sig leva med sin ryggsäck i okej harmoni.

Alla dessa tvära kast som jag varit med om med honom, men då kände jag att det kanske, kanske faktiskt var nära att han skulle bli riktigt lycklig. Jag gav aldrig upp hoppet, det har min mor lärt mig, men han gav sig till hoppet… Det är som om han i slutändan inte pallade med att han kanske var nära att må bra till slut.

Jag känner mig bitvis grundlurad av Anders. Inte en millimeters hint fick jag om det ”här”, precis tvärtom. Han gjorde planer, han uppmuntrade, han tog initiativ, han spred glädje. Det var sjukt kul att umgås med honom den sista tiden. Det här kan låta klyschigt men jag hade inte tråkigt en enda sekund.

Så känner många i min närhet också och jag förstår er. Det kommer att dröja innan jag kan förlåta honom. Jag står såååå tudelad med mina tankar och känslor för Anders. Den ena delen saknar honom något oerhört plågsamt. Till exempel musiken han spred i hemmet och hans filmsmak som vi delade. Sällskapet framför teven där vi skrattade åt samma saker. När jag dansade för honom och han roades. När han läste godnattsagor för Marlon och borstade hans hår. Men det fanns en annan sida också… De hemska, jobbiga stunderna där jag var en soptunna för hans osäkerhet där jag sakta bröts ner…

Jag slapp utsättas för den sidan men jag förstod att den fanns där och att du var dess måltavla.

Oftast kunde jag hantera det men jag är ingen superwoman som tål stora mängder stryk. Mitt självförtroende är fortfarande helt okej, men min självkänsla är väldigt trasig.

I skenet av det måste jag säga att jag är otroligt imponerad över hur stark du varit det senaste halvåret. Helt ärligt så trodde jag inte du hade så mycket styrka i dig. Jag trodde nog att du skulle bryta ihop men du har, tvärtemot vad du säger, varit en riktig superwoman.

Hey, jag är en väldigt enkel tjej. Och vad fan hade jag för val? Plus att utan min familj hade det aldrig gått. Dom har verkligen släppt allt för att hjälpa mig när jag behövt dem. Alldeles för många anhöriga och vänner håller sig undan när den stora olyckan rullar in.

Många tänker nog; ”jag vill inte störa.”

Men det är ju jag som vet om jag pallar att snacka eller inte. Inte någon annan.

Kategorier: Intervju, Musik, Okategoriserat | Tags: Anders Göthberg, Broder Daniel, Paola Bruna