|
Fredag 27 Februari 2009 Fredagsvikarien: KaptenenAv Fredagsvikarien
För några år sedan så lyckades en vän av det täcka könet övertyga mig om förträffligheten med att gå på pass på gymmet. Vi testade box och det var ju sannerligen roligt, då simulativt våld i de flesta former faktiskt är rätt så underhållande och även ett bra sätt att göra sig av med aggressioner. Jag är en person som har gjort “gå sin egen väg” till en konstform och allting som kan uppfattas som inne och hajpat ser jag på med illa dold förakt (nu kan det vara så att min “min väg” egentligen är en mainstream-variant av själva företeelsen då jag fortfarande tvättar mina kläder och inte bor i en koja mitt ute i skogen, men det är en helt annan historia). Nu var ju själva grejen att det var gratis. Boråsare och gratis är som tjocka barn och tårta. We love it like a fat kid loves cake. En dag så tyckte min vän att det skulle gås på step-pass. Det är när man ska trampa på en pall. “Det kan ju inte vara svårt”, tänkte jag. “Jag har ju hyfsad koordination”, tänkte jag också. “Det finns säkert andra killar där”. Trodde jag. Jag kom in. “Är det några nya här?” frågade den (hysteriskt) käcka personen framme vid scenen. Jag (dum som jag är) räckte glatt upp handen och där satte jag första spiken i mongokistan. “Vad kul!” utbrast den käcka personen (det hon menade egentligen var att det skulle bli roligt att skratta åt mig). Sen började hon och det var inte så svårt i början (de första tre sekunderna) . Step-step-step-step… (hey, jag fattar galoppen!) Step-step-step-step-skutt… (vad fan var det där för något?!) Step-step-step-step… (det här känner jag igen…) Step-step-step-”vänster!” Step-step-skutt (för helvete! Kan du inte hålla dig till step-step-step-step, det fixar ju jag!) Step-”upp med knät” - step-skutta-runt-pallen (det heter stepbräda men jag kallar det för en jävligt låg pall) - klappa händerna (vid det här laget får min hjärna kortslutning och jag håller på att sparka iväg pallen över halva salen då mitt koordinationscenter totalhavererar.) Är glad för att jag är i hörnet lägst bort från scenen. DÅ: Step-step-vridning (alla i salen tittar åt mitt håll där jag står där i hörnet som en imitation av en chimpans med grav epilepsi) - skutta-på-stället (och titta på chimpansen). Så gick det på i en halvtimme. Där kom jag in bland minst tjugo snygga tjejer, den finska Michelingubben, och ska flasha mina moves… de här damerna skulle kunna baka en sockerkaka, doktorera i historia, prata i mobiltelefon och skutta runt på en jävligt låg pall… SAMTIDIGT! OCh där står jag, som ramlar framstupa i trappor om jag inte spottar ut tuggummit. Jag var dödlig. Mina krumbukter skulle resulterat i allvarliga skador om någon skulle kommit inom sfären av knän/fötter/armar där jag flaxade runt som Johan Olov Koss. Med motorik som en väderkvarn, koordination som en gödselspridare och vig som ett kassaskåp stod jag där som en flodhäst bland fjärilar… Om jag skulle göra det igen? Aldrig. Jag ställer mig hellre i ett hockeymål. Naken. // Kaptenen 7 kommentarer till “Fredagsvikarien: Kaptenen”Skriv en kommentar |
Sök -
En gång i slutet av 2008 gick jag till affären för att köpa mjölk, jag skulle dricka kaffe och tycker då om att hälla i ett par droppar av det vita guldet i koppen. Vid mejerihyllan sträcker jag mig efter ett paket standardmjölk. Mina fingrar omsluter paketet, det är i alla fall vad jag i all min enfald tror. Rätt som det är badar jag i exakt en liter standardmjölk, samtidigt som den oerhört vackra kvinnan från charkdisken bredvid tittar på mig med en blick som utstrålar hat och avsky. Om jag skulle gå och köpa en liter standardmjölk igen? Aldrig! Jag köper hellre en ko som jag knyter fast i kylskåpet och som jag kan mjölka när jag blir sugen på en kopp java.
haha…Ingenting är ju gratis på riktigt
man får alltid betala på nåt sätt…
Skrattade högt på jobbet när jag läste detta. Jag kan meddela att när min kompis lurade med mig på ett sånt här pass 2002 var jag precis som du, en sak som förvirrar ytterligare tycker jag är speglarna - de kortsluter min hjärna direkt- och jag är ändå kvinna och “borde” klara av sånt där enligt mindre vetande personer. Det är tråkigt när man känner att man blir ett nöjesinslag för andra deltagare på passet…
Jag ska vara helt ärlig, eftersom man kan vara det på nätet. Jag vill inte såra någon men jag antar att jag kanske gör det. Det här är sånt som finns på miljontals bloggar därute, visst jättekul, men inte särskilt stimulerande. Anledningen till att jag kikar in på Barstol rätt ofta är att den har hållit en riktigt hög nivå, tunga inslag och intervjuer, historier från intressanta personer man knappt hört talas om. Sedan Herman drog har det landat på en nivå som jag kan tycka kanske inte är sämre, men helt klart inte särskilt matnyttig. Många tycker säkert jag är jättedum och elak nu men snälla grabbar (och framtida tjejer?)kanske läge att skippa fredagarna i fortsättningen?
Anders>> Jag tycker våra vikarier har skött sig fint. Sedan är det ju inte helt lätt att komma in här och ta plats.
Vår tanke är att skaffa en permanent ersättare till Hermann, men det är ingenting vi vill hasta fram. Det måste få ta tid. En Dill ersätter man ju inte bara så där hur som helst.
Däremot kommer det bli mer varierat de kommande fredagarna. Det är inte bara våra läsare som kommer få breda ut sig utan även speciellt inbjudna skribenter.
Anders: Ja, du är jättedum och elak. Men det är lugnt, jag kommer sova gott om nätterna ändå:)
Skämt åsido, det var väldigt tunga inlägg av Maths och då han är min husgud och bloggare Numero Uno så försökte jag skämta till det lite och inte vara lika allvarlig och seriös. Variation förnöjer som det så fint heter.
Anders: Det är bra att du är ärlig, då vet vi exakt vad du tycker och slipper sväva i ovisshet. Jag ska säga så här, ingen beklagar Hermanns avhopp mer än vi som skriver på Barstol, men nu är det som det är och vi får gilla läget. Idén att släppa fram nya skribenter på fredagar var något som vi var överens om. Själv tycker jag att det är en skönt och prestigelöst sätt att upplåta medieutrymme på, något som jag önskar att fler etablera medier kunde ägna sig åt. vi talar inte om för våra gäster vad det ska skriva om, vi granskar inte deras texter i förväg och kör på så sätt helt utan skyddsnät. Det kan bli vad som helst, vilket för mig är en kittlande tanke men för dig som läsare, har jag förstått, har det lett till lägre kvalitet. Vårt experiment kanske är roligast för oss själva, och det får vi i såna fall ta till oss, men jag tror att om du hänger kvar ett tag till så kan du nog bli positivt överraskad längre fram. Fördelen med att vara flexibel och öppen för nya förslag är ju ändå att det händer saker, om du förstår.