Jag undrar hur det skulle kännas. Att bara vara, just då. Inte för att jag skulle vilja vara där egentligen. Det är mest att - hellre där då, än här nu. Förståelse är allt jag vill åt. Ibland så låtsas jag att jag är där. Man kan nog kalla det forcerad dröm. För hoppet är nog sen länge borta. Det som krävs är nog acceptans, som i sig är ett väldigt fint ord. Men för detta? Är det verkligen nödvändigt - just för detta? Jag undrar hur jag skulle bli? Om det nu hade skett. Skulle mina fel och brister, vara normaliteter? Och tänk om hatet då vore delat? Det blir alltså dubbelt, samtidigt som det föder ännu mera hat. Jag blir lite äcklad av tanken, den tanken som är jag. Tanken, den är som jag: En självhatande narcissist. Vågar jag nu tänka på dig, i det här alternativa tidsrummet? Är du och jag lika krökta som platsen vi är på? Vem är du, och vad känner du? Hatar du mig? Älskar du mig? Fan ta dig om det är båda. Jag säger till mig själv att jag bryr mig. Men jag vet inte längre. Fan ta mig. Om jag har hittat problemet, hjälper ni mig? Om det är ni som är problemet, hjälper ni mig? För det är från era påsar det klinkar. Sen klankar ni på andra. För det är ni som sveper en hel. Sen sveper ni kvinnor och barn med. Det är ni som är problemet, när ni bara sitter där och är sociala. Förlåt om det nu rimmar, men ni är för fan äckligt banala. Är det era kräftor som kräver det? Varför går de före hem och familjelyckan? Jag är för, så hata mig. Ni är emot, så älska er. Friheten som ni väljer, är er. Ta den, begrav den, gör va fan ni vill. Men glöm inte ansvaret era jävlar. För det är ni som är männen. Men det vet ju redan alla om. 1922 var året som formade mig mest. Det här blir min första publika reaktion. Mot kulturen kring det jag hatar. Idealiseringen av beroendets käftar. Ni värnar om folk som våldtar, hotar, festar, lemlästar, som ej begriper, i allt annat skiter och stör. Förbudet som aldrig hände. Jag är ditt kärleksbarn. Ett kärleksbarn som hotar och festar, våldtar och lemlästar. För svag att säga nej när tillfället kommer. Jag bangar aldrig på en stor stark. Rusdrycksförbudet, ditt återinträde är mitt kall. Men din barm har aldrig varit så kall. // Noirs

Kategorier: Fredagsvikarien | Tags: Fredagsvikarien, Noirs