Den enda gången jag har somnat under en konsert var när Tindersticks spelade på Stockholms Konserthus hösten 1997. Jag sjönk djupare och djupare ner i fåtöljen för att till slut sluta ögonen och låta mig vaggas in i drömmarnas rike medan Stuart A. Staples mumlade fram texter om könssjukdomar och regndroppar från scenkanten. Det är ett av mina starkaste konsertminnen.

När jag nu sitter med Tindersticks kommande skiva Falling down a mountain i ipoden känner jag återigen hur John Blund kastar små dammoln över mig och det börjar rycka okontrollerat i ögonlocken. Tyvärr under inte alls lika tilltalande omständigheter.

Det tuffar på och även om inte ljusglimtar saknas, som den fina Factory girl, är helhetsintrycket precis så friktionsfritt som man kommit att vänta sig av Tindersticks sentida produktion. Givetvis finns det en duet, den här gången framförd tillsammans med Mary Margaret O’Hara, vars text behandlar ett par förenade kring sin kärlek till jordnötter. Måhända väldigt brittiskt men också lika löjligt och banalt som det låter.

Och i She rode me får vi en Mariachi-tintad cowboydänga om en man som låter sig toppridas av sin kvinna. “She rode me like a sulking brooding storm”, kvider Stuart A. Staples och den rödvinsmarinerade stämma som en gång var en av Tindersticks mest framstående tillgångar känns bara mer och mer begränsad i sitt uttryck.

De två-tre gånger om året då jag känner ett behov av att besöka de lappade kavajärmarnas bakgator och dyka ner i Tindersticks katalogen lär det även fortsättningsvis vara de två första albumen som får stå för fixen. Falling down a mountain bjuder inte på många vedträn till januaribrasan och kommer vara glömd långt innan knoppar brister och våren ens hunnit begrunda tvekan.

Av David david@barstol.nu

Kategorier: Musik, Recension | Tags: falling down a mountain, mary margaret o'hara, stuart staples, tindersticks