Nu är det natten till fredag och jag har just lyckats äta mosad banan med sked. Jag får precis upp munnen så pass att jag kan mata in lite banan och svälja. Jag är fruktansvärt trött efter bara tre timmars sömn föregående natt och efter en lång hetsig dag inom vården. Klockan 15.35, det vill säga tio minuter innan jag ska stämpla ut står jag ganska nöjd och tuggar på ett tuggummi samtidigt som jag lär upp en yngre kollega om allt jag kan. Längtansfullt tänker jag att jag sedan ska bege mig in till stan för att dricka kall öl. Och tamponger måste jag köpa med. Först tamponger sedan kall öl och sedan Inglorious Bastards på bio. Gud vad jag längtar, tänker jag och tuggar på det goda melontuggummit. Plötsligt knastrar det till i munnen. Jag hejdar rörelsen i käken och tuggar försiktigt ner en gång till. Den här gången knastrar det inte utan jag känner hur tuggummit försvinner ner i tuggtanden längst in i underkäken. Tanden ger vika direkt och går itu. – Fan! utbrister jag. Tanden sprack.
– Nä! utbrister kollegan och ser på mig med chockad blick. Tanden det gäller är en riktigt elak jävel som gäckat mig i flera år då den krånglat med hål och lagningar som släppt. Riktigt nöjd blev jag när jag för något år sedan äntligen tog död på den med en dyr och lång rotfyllning. Nu fick du så du teg, flinade jag efter att bedövningen släppt. Eftersom den är död nu märker jag att det inte gör lika ont den här gången som det gjorde förra gången den gick sönder. Ändå känner jag kallsvetten bryta ut när jag springer in på toaletten för att syna skadan. Tänk om jag får så ont som förra gången, tänk om det sätter igång nu igen? Jag vågar inte röra tungan inne i munnen och jag vågar inte bita ner. När jag spottat ut tuggummit gapar jag och ser tanden längst in där bak, i två delar verkar den klamra sig fast i lite tandkött. Nu ska du ut din jävel, tänker jag och kastar mig på telefonkatalogen med darrande händer.

Jag kommer aldrig att glömma den kvällen då lagningen släppte ända ner till pulpan i den då fortfarande levande tanden. Jag var så rädd den natten, att jag skulle väcka grannarna, att dom skulle ringa polisen om dom hörde mig. För det lät verkligen som om en slakt ägde rum i min lägenhet, det lät som ett bestialiskt tortyrmord. När smärtan satte igång den där måndagskvällen efter att en morotsbit tagit knäcken på tandeländet så visste jag inte då att det här bara var början av min åktur den natten. Jag hade aldrig tidigare upplevt tillståndet: att oavbrutet skrika utav smärta. Jag hade aldrig tidigare varit med om den värsta smärta som gick att föreställa sig. Jag blev sittandes i fosterställning i soffan i 11 timmar och skrek av smärta in i en stor kudde medan något som mer liknade en förlossning pågick nere i pulpan. Jag svettades som en gris och hyperventilerade. Jag tog alla smärtstillande tabletter jag hittade hemma, jag klunkade i mig sprit och allting utan den minsta lilla effekt. Jag tror även att jag svimmade av några korta tillfällen under natten och när jag i en taxi äntligen kom fram till den första tandläkare som öppnade den morgonen var jag så svag och utmattad att jag inte orkade skrika längre. I tofflor och i en pyjamasliknande utstyrsel hasade jag mig upp i hans stol. – Bedöva mig, bedöva mig, bad jag förtvivlat, tårarna rann nerför kinderna och rösten var helt borta. Bedöva mig nu, snälla du. Skynda dig! Jag både lät och liknade en mer eller mindre abstinent heroinist. Tandläkaren såg skärrat på mig och skyndade sig med sprutan. På några sekunder slukade Xylocainet värken. Den vräkte i sig smärtan som ett rovdjur och svalde den med hull och hår och ett av det mest befriande tillstånd jag någonsin upplevt spred sig genom hela kroppen. Lättnaden var overklig och jag grät igen men nu av lycka, av att vara smärtfri. Tandläkaren såg bekymrat på mig efter att han tittat ner i tanden.
- Har du verkligen legat hela natten med det här. Jag fattar inte hur du har klarat det. Jag bara såg på honom. Jag var alldeles för trött för att orka berätta.

Idag slapp jag tur nog genomgå denna fruktansvärda resa en gång till. Men innan jag vet utgången av dagen känner jag hur fasan närmar sig när jag anar en lätt värk som sakta börjar smygdunka i käken medan jag letar reda på telefonnumret. Jag hittar det snabbt och tackar gud för att det här ändå inträffar på dagtid och inte kvällstid. Jag får tid direkt och inom en timme har en tandläkare konstaterat att A: tanden har spruckit ner igenom roten. Och B: nu går det inte att göra något mer för den. – Den ska ut, mumlar jag bestämt med slangar och skit i käften. Tandläkaren nickar bara och tar fram spruta och tång och sätter igång.

Så nu sitter jag här som en tandlös hillbilly och tuggar på en kompress. Tanden har totalt sett kostat mig en mer än en två veckors resa tilll Thailand och det är svårt att avgöra vem av oss som egentligen vann den här kampen. Tandjäveln kanske ligger där i botten på en soptunna just nu och fnissar nöjt över sina sadistiska eskapader medan jag sitter här fattig som en lus utan tuggtand. Varken god öl eller bra film blev det heller. Men lite ler jag i varje fall. För det här var sista gången jag såg röken av den där jävla odågan. Rest in peace fuckface.
Nu ska jag sova.

Kategorier: Okategoriserat |