|
Onsdag 14 Oktober 2009 Fyrahundra spänn åt h-eAv Maths Enocsson (Personerna på bilden har lyckligtvis inget med texten att göra, utom möjligen en.. jag är osäker på vilken anonym och skittråkig svensk komiker det var jag egentligen såg i fredags)
Nu har jag alltså, för första gången i mitt liv, betalat pengar för att se stå-upp-komiker uppträda. Jag har sett somliga svenska varianter förut, men då alltid i samband med kickoffer eller dylikt så det har varit gratis så kallad underhållning. Vilket, i de allra flesta fall, har varit illa nog. Man kan nog säga att stå-upp är som popmusik: visst, det FINNS säkert pärlor, men vem orkar leta igenom all skit för att hitta dem? Jag ska inte sticka under stol med att jag rent generellt betraktar stå-upp som den lägsta formen av komedi, strax nedanför revy, helt enkelt därför att väldigt få av de artister jag sett har fått mig att skratta. Jag har spytt galla över Stockholm Live, Tomas Järvheden och andra klåpare (som jag inte ens känner till namnet på) så till den grad att jag går omkring med kroniskt sura uppstötningar. Det här är förstås väldigt dumt gjort av mig, varför ödsla energi och fysisk hälsa på sådana lågt stående populärkulturella yttringar kan man tycka, men nu är det en gång för alla så att jag ser detta som min plikt. Allt du behöver veta är att jag är starkt kritisk till stå-upp som företeelse, låt oss kalla det en cementerad ståndpunkt. Men det var alltså, uppenbarligen, något som fick mig att avvika från starka principer i fredags, och detta något stavas Pablo Francisco. Det började helt harmlöst med att min rumsgranne på jobbet tipsade om denne amerikanske komiker, varpå jag gav mig ut på ett mindre youtube-rally. Jag gillade det jag såg och hörde, det verkade faktiskt handla om en man med osedvanlig talang, timing och kvickhet. Till skillnad från de flesta andra verkade den här killen faktiskt KUNNA något, han kunde imitera kända personer och göra väldigt märkliga ljud (ja du ser, det inte mycket man begär av en duglig komiker dessa dagar). Några treminutersklipp senare gjorde vi slag i saken, vi köpte oss en varsin biljett á fyrahundra kronor, för det var ju faktiskt så att denne youtube-stjärna skulle komma till min lilla stad, av alla Gudsförgätna hålor i världen (vi har tydligen Gävle-tema på Barstol denna vecka, och jag vill ju förstås inte vara sämre än att jag bidrar med mina anekdoter från nämnda samhälle). Fredagen kom, och redan i kön till insläppet började jag ana oråd. Är det inte väldigt många män i 25-årsåldern här? Blev det inte plötsligt väldigt höhö-igt nu? Men fostrad som jag är i en positiv anda valde jag att fria istället för att fälla, bara för att publiken verkar otäckt homogen behöver ju inte uppträdandet vara dåligt, eller hur? Det skulle nu visa sig att jag fick “njuta” av inte bara en stå-upp-komiker utan faktiskt hela fem, varav den förste stackars inroparen naturligtvis var svensk. Han hette Janne nånting (kan vara en av killarna på bilden), han skämtade om en fitta på armbågen när jag fann det nödvändigt att störta iväg till baren och köpa öl med händerna för öronen. Herregud, det här kunde verkligen inte ha börjat sämre. I baren stod en kille i 25-årsåldern och gapskrattade, jag förstod ingenting. Näste man på scen hette Sean Savoy, han var uppenbart hög och skämtade hela tiden om sex och weed, sex och weed. Höhö där också liksom. Jag antar att den här säkerhetsventilen behövs för en amerikan som lever i ett samhälle där sex betraktas som en av de sju dödssynderna i stora delar av landet, men här i Sverige blir det ju liksom inte samma grej riktigt. Näste man till rakning (jag betar av dem snabbt här vilket du ska tolka som att jag inte finner det nödvändigt att ödsla text på dem) hette Ashley Fils-Aime och han skämtade också oavbrutet om sex och weed, sex och weed. Okej, han lyckades få in lite arabhat, det ska jag ge honom, men i allt övrigt var största skillnaden mellan honom och Sean Savoy ungefär två decimeter på längden. Jag förärar näste komiker ett nytt stycke, för nu börjar det faktiskt bli lite mer intressant. En lång och gänglig herre vid namn Flip Schultz äntrade scenen och började genast (relativt sett) imponera på mig genom att improvisera och interagera rätt smart med publiken. Vid det här laget hade jag sänkt ribban så pass (jag antar att det är så här det går till när acceptansen för dåliga ståuppare smyger sig på, man liksom tvingas vänja sig) att den här killen framstod som inget mindre än ett komiskt geni. Tänka sig, han skämtade inte BARA om sex och weed, och han klarade av att PRATA med publiken, på ett nästan INTELLIGENT sätt! Jag höll på att ramla av stolen av ren förvåning. Så till huvudnumret, herr Pablo Francisco. Till tonerna av Metallicas “Sad but true” (är detta en ironisk gest? Ska jag skratta redan nu? Varför skrattar alla andra? Har jag missat något?) ålar sig den mänskliga jukeboxen in på scenen och sätter igång att fullkomligt bomba oss med märkliga ljudeffekter som, tror jag, ska föreställa hur olika folkslag låter när de har sex. Det hela pågår oavbrutet i ungefär 45 minuter och med en hastighet som får mina synapser att till slut helt kollapsa. Jag vet inte om det är roligt, jag lyckas helt enkelt inte uppfatta detta, men det är åtminstone… unikt. Och han är hög. För att summera: SUC still pretty much sucks, men nu har jag provat i alla fall. Och för att bevisa att jag har rätt erbjuder jag ett klipp med Flip Schultz (det här var alltså kvällens roligaste kille, det är rent fasansfullt när man tänker efter, fyrahundra spänn åt h-e). 19 kommentarer till “Fyrahundra spänn åt h-e”Skriv en kommentar |
Sök -
Jag lider med dig. Jag kan bara tänka mig en sak som skulle vara värre, och det är att sitta fastspänd i publiken när Sveriges mest överskattade komiker står på scen. Ja, du vet ju redan vilka det är, nämligen: Shan Acti, Özz Nûjen eller Jakob Öqvist. Jag skulle kvävas av mina egna spyor.
Och när jag vaknar upp, fångad i helvetets brinnande eldar, så kan jag tänka mig att det är just denna trio som står för underhållningen.
Man kan ju bli kristen för mindre.
Mattias: Att se dessa människor uppträda är som motsatsen till att betrakta en myra arbeta; man är inte imponerad, man kan göra det bättre själv och man smittas inte det minsta av empati för det stackars krypet.
om du vill skratta åt ett riktigt geni så kolla in detta.
det roligaste jag sett på år och dar. (jag tycker om när man har mycket läppstift.)
http://www.youtube.com/watch?v=dzhpQF9Cz9k
(obs: kanske inte så roligt om du inte sett svenska hollywoodfruar)
cheers!
Åååååh, Pablo Francisco är ju ett sånt enormt jävla stolpskott, även om Aftonbladet kallar honom “världskomiker” och massa sån dynga (det är journalistiskt underbyggt med det faktum att han 1] andas 2] kallas komiker på internet och 3] kommer till Sverige ibland).
Patton Oswalt, David Cross, Paul F. Tompkins, Louis CK. Fyra namn att börja med. Ja, alla är män. Jag skäms över att min karta över stand-up i princip helt saknar kvinnor. Det är dåligt.
Kniven: Det är klart att jag har sett svenska hollywoodfruar, och det är klart att det där var roligt. Cheers!
Eff: Försöker du övertyga mig om att det finns rolig stand-up? Okej, jag ska kolla upp namnen. Själv tycker jag att Eddie Izzard kan vara jäkligt rolig.
Jag fattar verkligen ingenting längre, visst Robert Gustavsson och Henrik Dorsin är roliga men Petra Mede, Bobbo Krull, Mårten Andersson, Shaun Acti, Noer El-Refai m.fl. m.fl som ska tillhöra ELITEN av svenska komiker. Det om något är ett skämt.
Kniven: Sjukt roligt
Maths, ja, det finns det verkligen. Grejen med duktiga stand-up-komiker (som jag ser det) är att de är intelligenta, de bygger upp ett narrativ i stället för att bara stapla skämt eller imitera Schwarzenegger.
Du som är flerbarnsfarsa skulle kanske börja med Louis CK som gärna bygger sitt material på sin familj (utan att hålla tillbaka alls). Patton Oswalt är en popkulturnörd av rang. David Cross gillar att vara politisk och enerverande. Paul F. Tompkins är mer observationskomiker, men en jäkligt duktig sådan.
Eddie Izzard glömde jag helt bort.
Vill även nämna Louis CKs blogginlägg från hans USO-turné i Irak som publicerades i Mars i år. Han skriver väldigt bra och det är intressant att se hur rollen som komiker förändras. Snygga foton också, han är fotonörd.
http://www.louisck.net/archives.html
Jonte: Det som irriterar mig mest med den svenska ståupp-scenen är att man har samlat ett antal driftiga entreprenörer och försöker göra business på det. Man startar ståupp-skola och sätter affärsplaner i verket, som om någon försöker starta det svenska ståupp-undret (jämför det svenska pop-undret). Seniorerna, dvs de namn du räknade upp, ska lära ynglingarna hur en slipsten ska dras. Oh please, give me a fucking break. Om man överhuvudtaget ska ha något existensberättigande som ståupp-komiker så kräver jag åtminstone originalitet, inte att man gått i skola hos Özz Nujen. Jag blir fan galen bara jag tänker på det.
Eff: Jag tackar allra ödmjukast för dessa tips, och lovar att kolla upp dem. Jag ska bara höststäda förrådet, åka till återvinningen med trädgårdsavfall, ställa in utemöblerna, byta till vinterdäck på bilen och pumpa cykeln först, hehe.
Det fanns bara en Bill Hicks. Youtuba!, Och inse att dagens adepter inte ens når till det första trappsteget på den långa slingrande ståuppkomiktrappen. Han är och förblir förevigt någon form av idol.
Pierre: Bill Hicks var en man i min smak, och att se hans 80-talsgrejer ger samma känsla som att se en 80-talsfilm: det var lägre tempo förut, och det var fanimej bättre. Faktiskt. Kolla på Flykten från New York till exempel, ingen lysande film direkt men signifikativ. Det går jäkligt långsamt, händer nästan ingenting, vilket i sig gör att film känns mer intelligent och eftertänksam. Och det ska föreställa en actionrulle, väldigt politisk dessutom.
Det roliga med Pablo verkar vara att han gjort en youtube-hit, “little tortilla boy” eller vad den heter. Sen kör han mer eller mindre den hela tiden.
När du städat färdigt förrådet, kolla in Dara O’Briain. Förvånansvärt omtyckbar snubbe. Det är väl ungefär vad jag kan om stand up. Känns inte som man behöver veta mer.
http://www.youtube.com/watch?v=VIaV8swc-fo
AA: Det här inlägget fick verkligen avsedd effekt. Jag har fått många tips på standup-komiker och dessa kommer jag att följa upp, förhoppningsvis i någon slags kronologisk ordning för att se “utvecklingen”. Tack!
Maths, jag vill bara önska dig hjärtligt välkommen att “göra det bättre själv”. Jag har hand om klubben “Speakeasy Comedy Club” i Älmhult och lovar att du har en öppen spot här när helst du vill komma för att “göra det bättre själv”! Så enkelt är det faktiskt inte.
Sedan måste jag tyvärr hålla med dig i mycket av det andra du skriver.
Jag är själv inte den smartaste komikern men har lyckats att få nykter publik på mellan 10 och 80 år skratta så tårarna rinner. Det är värt en del för mig iaf. Sedan är det ju till Eddie Izzards nivå man vill nå hela tiden…
Men som sagt du Maths, som kan “göra det bättre”, välkommen!
http://www.standupkomikern.se
Typ ont skall med ont fördrivas?
standuplars: Tack för erbjudandet, men jag vill bara klargöra en sak: aldrig någonstans i texten skriver jag att jag tror mig kunna göra det bättre själv. Jag är inte en rolig kille, det skulle inte bli bra. Men det är faktiskt ganska löjligt att inte kunna ta kritik utan att säga “gör det bättre själv då”.
Jodå, jag kan ta kritik och jag håller med dig i stora stycken, det ska du veta men om jag citerar dig själv från punkt 2 så kanske du förstår att det är inte jag som säger (med fjantig röst) “gör det bättre själv” utan du har skrivit det helt själv. Därav min inbjudan….
Varsågod, ett citat:
“2. Onsdag 14 Oktober 2009
Maths skriver:
Mattias: Att se dessa människor uppträda är som motsatsen till att betrakta en myra arbeta; man är inte imponerad, man kan göra det bättre själv och man smittas inte det minsta av empati för det stackars krypet.”
Än en gång välkommen, det är inte så enkelt som man kan tro när man sitter säker bland publiken…
standuplars: Jaha, du citerar mina kommentarer. Då förstår jag. Nej, jag tror inte på allvar att jag kan göra det bättre själv, det är mer en känsla jag beskriver. Jag har aldrig inbillat mig att det skulle vara enkelt, jag har stått på scen i andra sammanhang (mest musikaliska sådana) och känner till den astronomiska skillnaden mellan att sitta säkert i publiken och stå i skottlinjen på scenen. Men det förändrar inte min syn på standup som en humorform jag väldigt sällan finner rolig. Med det inte sagt att alla ska lägga av, det här är ju bara min personliga åsikt. Det verkar ju tvärtom gå ganska bra för standup i Sverige, eller?
Jo, det går bra för stand-up i Sverige. Jag är dock tudelad… Många kommer fram på vilja och hejåhåvaddetgår… inte på hantverket och jag misstänker att det är lite det du är ute efter. Tycker personligen att det är för mycket underbältethumor i svensk stand-up. Speciellt bland de nya som vill komma fram, då ska man vara tuff, hård osv. Jag tillhör…eller försöker tillhöra de snälla som är kluriga
Ett tips, gå och kolla Lasse Nilsen så får du se Izzard-inspirerad stand-up som är smart och ovanför midjelinjen!
Men vill du testa så vet du…;-)
standuplars: Jo, jag håller förstås med dig där. Den här underbältethumorn är inte min grej, och den känns dessutom väldigt USA-inspirerad vilket gör att den inte står på egna ben. Och OM jag nu mot förmodan skulle få för mig att testa standup så finns det faktiskt en klubb i Gävle där jag bor, det känns ju lite närmare. Men om jag har vägarna förbi Älmhult någon gång lovar jag att kika in och göra bort mig. För det har jag faktiskt inga problem med, att göra bort mig alltså. Men det kommer inte att bli roligt, det vill jag bara förvarna dig om. eller fan.. vem vet.