|
Torsdag 6 November 2008 FyrtiotvåanAv Mattias
En varm eftermiddag i somras tog jag fyrtiotvåan hem från jobbet. Jag satte mig längst bak. Snett framför mig satt en proper och prydlig herre med en stor tygportfölj i knät. Hans hår hade börjat glesna och krusade sig lite på huvudet, och han hade en perfekt ansad mustasch som förstärkte intrycket av att det här var en man på väg hem från kontoret. På vänster ringfinger glittrade en guldring i solskenet. Han tittade tankfullt ut genom fönstret. Också tog han en klunk öl.
Det var ur en liten ölburk, såna man köper ett flak av och tar med på pirra när man åkt finlandsbåt. Nu satt han där på bussen på väg hem från kontoret och drack. Jag kom på mig själv med att gilla det. Inte för att jag själv skulle sitta där bland potentiella kollegor och dricka öl på en buss, men det fanns någon slags belevad attityd över det hela.
Sedan försvann ölburken någonstans - kanske ned i en ficka. Han stoppade genast handen i väskan och fiskade upp en ny, öppnade den mycket diskret, tog en klunk och höll den sedan försiktigt under jackan. Det såg ut som en serie rörelser han gjort förr.
Jag började fundera. Vad är det som gör att en till synes proper person sitter på bussen hem och dricker öl, en person man inte förknippar med alkoholförtäring på allmän plats? Var det bara värmen, eller var det något annat som gnagde?
Kanske var pensionen fortfarande en bit bort, och någon ny ung valp hade kommit in och börjat ta över på kontoret, göra saker bättre med mer energi. Kanske en ny chef, som börjat märka att den där gubben där borta bara sitter och tittar ut genom fönstret och väntar på att tiden ska gå.
Kanske har han redan blivit av med jobbet, men kliver upp varje dag ändå. Svänger benen över sängkanten och tittar på den tomma platsen brevid sig i dubbelsängen, den som fortfarande är slät. Varje morgon samma sak, det där hålet av saknad som sprider en tom kyla i magen. Men han ler mot spegelbilden, kanske lite ansträngt men försiktigt uppmuntrande. Ansar nogrannt mustaschen med sax. Tycker att han ser äldre ut, men att det ändå finns ett stråk av ungdomlighet. Ingenting som lockar några yngre damer kanske, men han skulle inte få det alltför besvärligt om han bara riktar in sig på rätt målgrupp.
I köket fäller solen en skiva ljus över köksbord och parkett. Från väggen tittar tre par ögon på honom, tre uppvuxna och utflugna barn som sällan hör av sig. Han äter sina rostade smörgåsar med honung och han dricker sitt kaffe. Han tittar ut genom fönstret och ser den perfekta klarblå himlen och tänker att det blir en fin dag.
Något bubblar plötsligt upp. Den kvävande känslan av ett måste, något som rycker i honom, en irritation han genast måste dämpa. Han reser på sig och går rakt ut i hallen och lyfter upp sin tygportfölj, tar ner rocken från hängaren men blir stående och vajar fram och tillbaka med handen på dörrhandtaget.
Det gick inte. Han går snabbt ut till kylskåpet i köket igen. Ler tyst och generat för sig själv när handen sträcker sig efter kylskåpsdörren, och sedan ser han som i trans hur händerna packar portföljen. Två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta. Det borde räcka. Han sticker ner handen i rockfickan och stryker fingertopparna över busskortet...
Kanske är jag rädd att jag såg mig själv om tjugo år den där eftermiddagen. Kanske var det bara något så banalt som en törstig man på väg hem efter en hård och varm dag på kontoret. Men bilden etsade sig fast, och den påminner mig fortfarande om hur tunn gränsen kan vara mellan en ordnad tillvaro och något som plötsligt är på väg utför.
19 kommentarer till “Fyrtiotvåan”Skriv en kommentar |
Sök -
Det bästa du skrivit i mannaminne! Varför recensera andra när du kan göra det bättre själv, tänkte du kanske efter några hopplöst förutsägbara läsupplevelser, och skred (som man brukar säga) till verket.
PS.
Jag tror att den här mannen blev av med jobbet för ett halvår sen, sin fru för ett år sen, och det enda som håller honom på banan är att han måste hinna med fyrtiotvåan. En gång på morgonen och en gång på eftermiddagen.
Oväntat vackert och personlig. En slags utveckling av bitterbloggen…
Fortsätter du ta ut svängarna så här blir du årets barstol Ior!
Vackert skrivet! Men med risk för att låta plump och förstöra den skimrande stämningen:
Kanske är han en av alla där ute som letar ursäkter att öppna sin öl, frugan har hotat att lämna honom, han lovar att inte dricka mer men det börjar bli jobbigt att låta bli, slänger i sig ett par på bussen (han var ju törstig), stoppar in tuggummit i munnen på vägen hem och hoppas att hon inte känner lukten.
Mycket mycket bra. Framförallt det här med vad som ses som normalt/onormalt och att du tycker att det ser härligt ut - att ta en öl på bussen, en varm dag. Fan, det skulle ju kunna vara helt normalt. Där gestaltar du den tunna gränsen bra. (Och visst ses det i högre grad som normalt om man är på semester eller som svensk befinner sig söder om Ystad?)
Ett skrivtekniskt tips dock - låt mig som läsare sluta cirkeln själv. Du skulle kunna ta bort nästan hela sista stycket och sluta typ med “Kanske är jag rädd.” Då tvingas man fylla i och tankar och minnen och känslor väcks till liv. Då kommer tårarna eller skratten, sympatin eller vreden, beroende på vad du som skribent vill.
Maths: Tack för det! Jag kanske ska börja tänka så. Ska sluta läsa dåliga böcker och skriva bra blogginlägg istället…
Hermann: Tack för vänliga ord!
Ullis: Allt är möjligt på bussen!
Mathieux: Tack, bra input också!
Den här mannen verkar leva ett tragiskt liv.
Strålande bra läsning. Som en början på en novellsamling.
Sjukt bra text.
Ser mig själv om 20 år.
Jävlar Kompis.
Bäst hittills. Jag blev nästan lite tårögd.
OK. Nu ser jag att det inte var Matt som skrivit. Det gör förstås inte texten sämre för det; men förklarar mitt kompis i inlägget ovan
M, Matt, Erik: Tack!
Hehe, bra författat bror!
Det är alltid lite konstigt med människor som dricker offentligt men inte faller in i den sterotypa alkisbilden. Du skulle bett om en klunk. Den reaktionen hade kunnat söka svar på dina frågor..
När min kompis flyttade hem från Danmark så undrade hon om det var vanligt att man tog sig en öl på tåget hem från jobbet på fredagarna även i Sverige. Jag var tvungen att svara att så inte var fallet. Men så har ju danskarna ett lite mer avslappnat förhållande till öl i största allmänhet…
Axel: Tack, käre bror! Kanske skulle jag ha gjort precis det, men just där och då kändes det inte som om det var läge.
Magnus: Jo, och inte så lite heller. Nästan på Matts nivå!
Magnus: Danmark nästa!
Jag hänger med!
[...] för att bägge var framgångsrika och vackra kvinnor som passerade den tunna gränsen och sedan inte hittade [...]
I London brukade jag se en hel del propra figurer med kostym och portfölj, både män & kvinnor, som drack burköl på bussen hem efter jobbet i all sin ensamhet. Men det ingav mer sunk- än frihetskänsla. Kanske säger mer om deras dryckeskultur än något annat. Eller kanske ett varningstecken om att allt inte stod rätt till i finansvärlden redan in alla börser djupdök…
Jo, det beror kanske på vilken sinnesstämning man själv befinner sig i.
[...] spår, som nedifrån livets mörkaste botten rycker upp sig och tar sig tillbaka på rätt sida av den tunna linjen. Man ska inte jämföra folks olycka, men det känns ibland nästan lite förmätet när man läser [...]