|
Onsdag 7 Oktober 2009 Göran Hägglund startar en liberal revolutionAv Maths Enocsson
Jag vet att jag är sen med den här iakttagelsen, but I just can't let it slide.
Ledaren för Sveriges minsta riksdagsparti - Göran "Fimpen" Hägglund - gjorde i september ett "idépolitiskt utspel" som är något av det mest världsfrånvända och från självkritik befriade uttalande som någon svensk politiker någonsin har åstadkommit. Och det vill inte säga lite det.
Ni känner antagligen till herr Hägglunds artikel i DN där han utnämner sig själv till språkrör för "verklighetens folk", eller "vanligt folk", vilket också är en fin gammal klassiker som förekommer i texten. Hägglund pekar ut en (vänster)radikal kulturelit som största hotet mot vår fina demokrati (och jag som trodde det var FRA och annat övervåld på demokratin i terroristskräckens kölvatten). Den radikala eliten lägger sig i hur vanligt folk lever sina liv, och det ska de ju rakt ge blanka fan i, skulle kanske Hägglund ha sagt om han fick svära för mamma. De lägger sig i så till den milda grad att de inte ens tillåter folk att gilla föreställande konst, det har Hägglund på något märkligt sätt tagit reda på (FRA-spaning?). Han avslutar artikeln med att ropa på sunt förnuft i svensk politisk debatt och "inte minst respektera vanligt folks rätt att vara precis som de är". Lite väl magstarkt kan jag tycka när det kommer från homofobins högborg, men bögar är antagligen inte vanligt folk. Bögar är väl vänsterradikal kulturelit hela högen. Jaså du är bög? Du vet väl att det nu för tiden är en politisk ståndpunkt och inte en sexuell läggning?
Allvarligt talat Göran, vad håller du på med egentligen?! Nej, du behöver inte svara, jag tänker göra det åt dig. I din eviga jakt på den där gäckande målgruppen som kan rädda dig kvar i riksdagen har du nu alltså tänkt att du ska ta tillbaka röster från Sverigedemokraterna. Man kan inte gärna se spektaklet på något annat sätt, du snor ju deras retorik rakt av. Så okej, du ska alltså döda två flugor i en smäll här har du tänkt? Få bort SD och samtidigt rädda kvar KD? Jojo, att det alliansparti som befinner sig längst ut till höger tar det här på sin lott är väl kanske inte så förvånande, ni står ju faktiskt närmast SD rent ideologiskt, men snälla Göran.. oavsett om väljarna röstar på er eller på SD så lever de ju lik förbannat kvar i en mörk håla så länge du pratar precis som Jimmie Åkesson.
Jag menar, vadå vanligt folk? Hur blir man vanligt folk? Finns det något antagningsprov? Jag tittar på Idol och Ensam mamma söker, äter fiskpinnar ibland och läser en och annan deckare mellan mina finlitterära ansatser. Räcker det? Och den andra eliten då, den ekonomiska, den från Täby med omnejd som dikterar villkoren för vem som får ta del av kakan och vem som får stå utanför, är det inte i själva verket den eliten som har haft överlägset störst negativ inverkan på ditt vanliga folks chans att klara brödfödan? Vrid på huvudet Göran, de sitter bredvid dig i regeringen. Sträcker du bara ut armen så kan du till och med röra vid demokratins största hot år 2009, han heter Fredrik och är kompis med Anders och Per. Komma här och jiddra om kulturelit när det brinner i plånboken på halva Sveriges arbetande befolkning, du borde fan skämmas Göran!
Du utnämner dig själv till den vanliga människans företrädare, och det är faktiskt rentav skrattretande. Du som inte vill att bögar ska få gifta sig i kyrkan, du som fram till ganska nyligen hade en högst tveksam syn på kvinnors rätt till abort, du som har tagit till ditt hjärta att värna om de få välbeställda kärnfamiljer som har råd att låta den ena föräldern vara hemma med ett vårdnadsbidrag på några tusen.
Du Göran Hägglund, som har satt upp en kall hand i nyllet på tusentals vanliga människor med den politik du driver, ska nog inte ens börja harkla dig när tjänsten som vanligt folks språkrör utlyses. Jag fruktar lynchstämning om du fortsätter på det här spåret.
Det ironiska i sammanhanget är att det inte på något sätt är den av Hägglund utpekade vänsterradikala kultureliten som besväras mest av det här spektaklet. Nej det är de stackars liberalerna som tvingas samregera med Göran som återigen börjar skruva på sig i sina stolar. Liberala krönikörer, som Hadley Kamptz, börjar nu på allvar tappa tålamodet (kära Isobel, ni liberaler får gärna fly vänsterut, vi kommer att ta väl hand om er). Okej att man tvingas till vissa eftergifter på maktens altare, det har ju liberalerna verkligen fått lära sig den hårda vägen när Reinfeldt & co kört över dem med ångvält, men att tvingas sitta bredvid Jimmie Åkessons välkammade brorsa och hålla god min stod det nog inget om i broschyren.
Och kanske kommer det rentav att vara en intern revolution inom Folkpartiet och inte en stark rödgrön allians som avgör nästa års val. Jag tror faktiskt att om inte Björklund börjar bli lite mer lyhörd för missnöjet inom sitt parti snart så kommer Sahlin & co bara behöva sitta och titta på när den borgerliga pakten imploderar, och när detta sker så vet ni förstås vem alla kommer att skylla på va? Jodå, det blir nog allt Göran "nu plockar jag upp SD-spåret" Hägglund som får återse sitt kära köksbord snarare än han hade önskat. Fast så speciellt vanlig lär han nog aldrig bli, därtill är riksdagsmännes fallskärmar alldeles för väl tilltagna. Nej Göran, du får nog acceptera att du är för evigt dömd till ett liv utanför din egen påhittade norm, för när allt kommer omkring så är det faktiskt inte somliga människors syn på Hötorgskonst som skapar reella klyftor i samhället, det är makt och pengar. Valutor som du, till skillnad från vanligt folk, inte lider minsta brist på.
35 kommentarer till “Göran Hägglund startar en liberal revolution”Skriv en kommentar |
Sök -
Tjong! Den satt bra!
Din analys är givetvis klockren. Men till skillnad från när Folkpartiet drämde till med språkprov och andra SD-argument i förra valet, så tror jag inte att vanligt folk bryr sig särskilt mycket om “vanligt folk”. Och inte om kultureliten heller. Görans framgångar med denna strategi blir möjligtvis inom partiet, men inget som kommer märkas i valet.
Att sen Sahlin skulle sitta och vänta ut att Alliansen gör bort sig, är nog att ha allt för stora förhoppningar på hennes smartness och coolness, eller?
Mattias: Tjong! Tack du!
Jonas: Nej, jag tror som sagt också att vanligt folk har annat att bekymra sig om än vad Göran anser att vanligt folk borde bekymra sig om.. liksom. Men en politiker som börjar flirta med SD-retorik ska få på käften, det är min förbannade plikt.
Sen tror jag inte heller att Mona kommer att sitta ut en förväntad borgerlig kollaps, det vore förstås grovt tjänstefel av henne. Men du vet hur det är med blockpolitik och allianser, båda sidor kommer att fokusera hårt på att hitta sprickor i den andras sidans fasad, och sprickan mellan delar av Folkpartiets väljare (för man måste väl ändå tro att åtminstone somliga av dem som kallar sig liberaler fortfarande röstar på FP, vad röstar de annars på?) och Göran kan faktiskt bli en rätt så köttig öppning för vänsteralliansen.
Snacket om “verklighetens folk” är så korkat att det kommer att kännas aktuellt hela hösten och en bra bit in på det nya året, om jag får gissa. Göran Hägglund gör med sin mörkerpopulism mig så arg att jag nästan utvecklar gallsten.
Jag hoppas du sett Berglins från 27 september, förresten (länkar). Också oerhört träffande på samma tema.
Karolina: Jajamensan, självklart har jag sett Berglins replik i frågan, det var faktiskt den stripen som inspirerade mig till texten.
[...] Ibland är det bara att luta sig tillbaka och länka. Fy farao vad bra skrivet. Barstol, jag vill bli som ni och producera texter i mängd med volym, substans och känsla [...]
“Socialliberalismen är en ömtålig planta som trivs bäst i skyddet av en stark socialdemokrati.”
Tage Erlander
Csaar, jag är stum av beundran. Du slår mig på fingrarna i grundläggande ämnen..
Hahaha: “om han fick svära för mamma”.
Näää, PeO, jag har bara en massa citat i skallen…
Peo: Tack för länken och fina ord!
Csaar: Jag vet inte om Tage hade rätt där, det är under alla omständigheter en ganska nedlåtande ton från den gamle skojaren. Men tanken på ett tydligt socialliberalt alternativ som skulle kunna samarbeta med sossarna har funnits hos mig ända sedan Bengt Westerbergs dagar.
Ia: He’s a momma’s boy, isn’t he?
Westerberg var en bra om än sällsynt typ av man, du hittar inte många sådana aktiva politiker i den nu regerande koalitionen.
[...] att människor kan ha annat än rent egoistiska drivkrafter, sådana som Barstol beskriver så väl här. Alla vill inte bo i Täby, alla anser inte Danderyd vara den bästa kommunen att bo i, vi är [...]
Peo: Han var väl åtminstone företrädare för en socialliberalism som idag inte har någon representation i riksdagen. Jag blir aldrig riktigt klok på vad så kallade riktiga liberaler röstar på. De hatar ju Folkpartiet med all önskvärd tydlighet, men röstar de blankt eller vadå? Det verkar finnas utrymme för ett nytt parti, ett socialliberalt sådant. Jag skulle iaf välkomna ett sånt initiativ.
Maths: Citatet utgör bara en tydlig fond till hur läget ser ut idag. Det är ju inte snällt sagt, det han sa, men jag tror nog att liberalism och socialism är en bättre kombination än liberalism och konservatism. Hade detta oheligt nu rådande sammarbete varit möjligt om Westerberg hade varit partiledare?
Anonymous: Ja det här är en mycket intressant fråga. Själv kan jag ju, som kommande från vänsterkanten, hålla med dig om släktskapet mellan liberalism och socialism, men frågar man en liberalist (libertarian? libertin?) så brukar de mest spotta och svära när saken förs på tal. Som jag har tolkat de liberalister jag talat med så vill de helst inte samarbeta med någon annan ism överhuvudtaget, men för att kosta på sig den lyxen behöver man förstås vara stor som sossarna i fornstora dagar.
Det finns många paradoxer inbyggda i liberalismen så som den står och går idag, av vilka jag tidigare berört ett fåtal. Det här med att de i Sverige huserar på den konservativa sidan är rätt så märkligt, inte minst sett ur ett amerikanskt perspektiv där de två är edsvurna fiender. Jag kan bara se det som att alla ismer har gott om tolkningsutrymme, och att Folkpartiet (som, det vill jag fortsätta poängtera för alla som opponerar sig, fortfarande kallar sig ett liberalt parti) har gjort en tolkning som förmodligen är *harkel* rätt unik. Jag undrar fortfarande, vad röstar egentligen alla socialliberaler på nu för tiden?
Lysande Hurra!!!
Maths.
Du har så rätt så, bland de nuvarande borgerliga partierna verkar råda tävlan om att distansera sig så mycket som möjligt från det som de själva döpt om socialliberalismen till; snällism.
Det är en hård och kall värld just nu.
Rog: Tack!
Peo: Såvitt jag kan se finns inget valbart alternativ i riksdagsvalet för en person med socialliberal övertygelse, och det tycker jag är förbannat synd. Kanske är det t o m ett hot mot demokratin, större än den radikala kulturelit som Göran hakat upp sig på. Det är en hård och kall värld, men vi väljare kan ju faktiskt göra den mjukare och varmare om vi vill.
Jag är väl enormt ovanlig och jobbar med kultur ..har 15 högskolepoäng och en inkomst på ca 8000 i månaden efter skatt. Bara för att jag vet lite om genus, klass, etnicitet förtryckar strukturer innebär det ju inte att jag alltid tror att jag vet bättre än så kallat vanligt folk
Jag tror att ett demokratiskt problem är att vanligt folk beskrivs som en homogen grupp av etniskt svenska heterosexuella kärnfamiljer som arbetar och har ett köksbord. Detta är inte bara ett antagande om hur vanligt folk är …utan också en uppmaning till vanligt folk om hur de borde vara. Tyvärr vet jag inte hur jag ska kunna kommunicera detta till Göran och hans anhang.Bara genom att jag uttrycker den här åsikten bevisar jag ju enligt många hur oerhört rätt han har….. Göran får ha åsikter …men inte jag …?
För övrigt: är inte egentligen Miljöpartiet ett socialliberalt parti men med en annan rubrik? Jag röstar ju på dem som, det minst dåliga och anser mig väl egenligen vara vänsterradikal snarare än liberal men nog fan är de socialliberala innerst inne?
Vi liberaler har tyvärr inget annat parti att rösta på än Folkpartiet i dagsläget. Men nya Folkpartiet är ju inte vad de en gång var eller vad de borde vara. Men som sagt - i brist på annat.
Alternativet som ligger närmast till hands för en socialliberal är väl egentligen Socialdemokraterna. Men av hundra skäl känns det ändå inte som ett realistiskt val. Kanske dags att starta ett eget parti, Maths?
Björn Olsson: Du har så rätt, den här stereotypa beskrivningen av vanligt folk som Göran kommer dragande med är inte bara resultatet av hans egen inskränkthet, det är dessutom ett sätt att trycka ner och hålla på plats den befolkning som annars skulle kunna bli rätt ifrågasättande. Att folk ska få vara ifred från inblandning av politiker, som han uttrycker det, tolkar jag snarare som hans önskemål än folkets. Jag VILL att politiker ska bry sig, lägga sig i och vara allmänt jobbiga, det är tamejfan sånt de har betalt för.
Angående Miljöpartiet.. ja, du kan ha rätt. Men å andra sidan, så länge ett parti inte officiellt tillsvär sig en ideologi blir det ju rätt svårt att ändå veta var de står.
Jonas: Men då tycker jag faktiskt att ni liberaler ska sluta rösta på Folkpartiet, annars blir det ju aldrig någon förändring. Så länge Folkpartiet får sina tolv till fjorton procent i riksdagsvalet så tror ju Björklund & co att de är på rätt spår. Detta är ett politiskt partis enda nyckeltal.
Kruxet är ju dock, antar jag, att ni då drar hela alliansen med er i fallet. Och det vill ni väl inte, antar jag. Att sluta rösta på FP ger segern till motståndarna, så ni sitter i en rävsax här. Nu är det ju inte jag som är missnöjd socialliberal här så jag ser inte behovet att starta ett nytt parti som direkt överhängande. Jag tror fortfarande på sossarna, även om lågan börjar flämta i höstvindarna, det ska erkännas.
Att få fram ett uttalat socialliberalt parti i nuläget som samtidigt ser sig som borgerligt blir nog inte lätt. Det finns vissa gemensamma nämnare just nu på borgerlig sida och det är avideologiseringen och personcentreringen. Det Hägglund gjorde med sin debattartikel var att som siste man i fyrklövern ta kommando och styra från toppen. Vad Reinfeldt, Olsson och Björklund redan gjort var att skippa ideologin för att göra sig valbara och därmed också tvingas styra utan medlemsinblandning, se bara på Mauds tvärvändning i kärnkraftsfrågan. Hade någon av de tidigare centerledarna gjort något liknande hade de åkt ut med huvudet först.
Jag är sosse, det kan inte vara någon nyhet för den som varit inne på min blogg, och det är jag för att jag inte röstar/röstat på Mona, Göran, Ingvar eller Olof utan jag röstar på partiet och den politik som vi gemensamt utformar och som Mona brukar få skäll för att hon lyssnar på. Till skillnad från ovan nämnda fyrklöver har vi utan kollektivanslutning nära 100 000 medlemmar som binds sammans av ett ideologiskt val. Vi kan vara ofantligt oense i sakfrågor men i grunden har vi samma ideologiska grund. Media må tycka att det är omodernt och tråkigt men vi har fortfarande rådskap och interndemokrati och ni kommer att få se ett antal “stolliga” motioner på vår kongress men det hör till i ett levande parti. Skillnaden mot fyrklövern är att vi röstar om dessa stolliga motioner, det hör liksom till interndemokratin. Såväl Hägglunds, Björklunds, Olssons och Hägglunds allra största fara så här innan valet är antagligen att någon i deras partier ställer sig upp och börjar diskutera de grundläggande värderingarna i partiet, om någon minns dem längre.
Hägglund är en taktiker som vill sno väljare från SD det är riktigt, det värsta är att ingen inom hans parti protesterar mot den här flirten med grottmänniskorna. Det faktumet är en betydligt större fara för demokratin än att artiklen skrevs. Tyvärr är det då så att intern debatt i media utmålas som “splittring” och det har väl lyckats skrämma de goda kristna att knipa käft. Såna problem har vi dock knappast på vänstersidan som bekant, rosornas krig brukar utropas innan varje val nuförtiden av pressen.
Peo: Väl talat! Självklart har media en stor roll här, som vanligt, och jag fastnar speciellt för det du skriver om att intern debatt utmålas som splittring. Så jäkla sant. Det är som att media lagt en förväntansbild på politiska partier som innebär att de alltid ska ha 100 % uppslutning bakom varje beslut, att det aldrig får förekomma diskussion, med andra ord: en förväntan som förutsätter att ett politiskt parti inte är demokratiskt uppbyggt.
Jävlar anamma Maths. Det var den bästa sammanfattning av politisk journalistik jag någon sett !
Peo: Ja man tackar, ibland smäller det till i skallen bara, haha.
Inte för att jag är någon provokatör, men, ärligt talat är detta till skillnad vad de flesta andra tycker, en av de sämsta politiska texter jag läst på sistone, dock kommer min kommentar röra vad som sagts i kommentarsfältet.
Vad rör “äkta” liberaler, är det intressant att ni antar att de ska finnas hos Folkpartiet eller hos ett eventuellt nytt socialliberalt parti. Jag hoppas ni inser att socialliberalism är oförenligt med vad som faktiskt är liberalism, så kallad klassisk liberalism. Ibland kan orden avslöja vad de betyder: social-liberalism, man syftar alltså att kombinera socialism med liberalism, tvång med icke-tvång, vilket är en omöjlighet.
Det är, som antyds, svårt för en liberal att hitta en partitillhörighet. För min del handlar det om det minst onda - De som driver utvecklingen åt rätt håll (i fruktansvärt långsamma och tveksamma steg). Folkpartiet och KD är helt uteslutet för en liberal. Kollektivism och förmynderi är något vänsterkanten kan ägna sig åt, tyvärr gör borgerligheten också det, i olika grader.
Den amerikanska liberalismen, som nämns av Maths har ett missledande ord “liberalism”. Liberalism i USA är inte synomnymt med svenskans liberalism. Liberalism har i USA tagits över sedan länge av socialister, socialdemokrater och andra vänsterfalanger. Inom conservative ryms istället en del liberaler men också massa annat. Liberaler, ur svensk bemärkelse (eg klassisk liberalism), finns inom benämningen “Libertarian” (dock så räknas även vissa sorters anarkism in där, så som anarko-kapitalism). Att utan hänsyn till språkliga skillnader jämföra det amerikanska politiska landskapet med det svenska får rätt så förödande konsekvenser.
Olle: Tack för denna lektion i liberalism. Jag tycker det är lika roligt varje gång en liberal känner sig trampad på tårna, och det händer OFTA ska du veta. Sedan jag började skriva om min syn på liberalism och dess inbyggda paradoxer härom året har jag upplevt ett uppsving av kränkta personer i kommentarsfälten, men jag tycker ändå att diskussionsnivån har hållts på en bra nivå.
Du håller dig också på en bra nivå, det tackar jag för, men min fråga kvarstår dock: vad röstar en “äkta” liberal på i ett svenskt riksdagsval? Du förklarar för oss vad de INTE borde rösta på, och det har jag hört så många gånger förut. Kan du förklara detta för mig? Du verkar ju bevandrad i ämnet.
Sen tror jag inte någon här har satt likhetstecken mellan socialliberalism och äkta liberalism, jag har iaf inte gjort det. Jag betraktar socialliberalism som ett alternativ som ligger nära min egen övertygelse, därför är den intressant för mig. Vad beträffar äkta liberalism så vet jag inte ens vad det är, och ingen har lyckats förklara det för mig heller. Skulle en libertarian vara Den Äkta Liberalen menar du? Jag tror många har en del att säga om det.
Jämförelsen med USA gjordes, det tror jag nog ändå du förstår, för att påvisa just skillnaderna och inte likheterna. Att något som kallas samma sak världen över (liberalism) kan vara så olika till sitt innehåll, vilket du ju själv bekräftar i denna text, är en av liberalismens inbyggda och, för mig, helt obegripliga paradoxer. Jag vill lyfta fram det, för jag tror att ingen annan politisk åskådning lider av så massiv schizofreni just nu.
Det är intressant med åsikter, och jag välkomnar även de kritiska. Men jag vill veta mer, vad är det som är så dåligt med texten? Vad kan jag, enligt din mening, lära mig till nästa gång? Är det bara att jag har fel åsikt eller är jag helt ute och cyklar?
Ursäkta det långa dröjsmålet med svar. Nåväl.
Jag känner mig det inte minsta kränkt, sålunda behöver du inte räkna in mig i kategorin “kränkta liberaler”. Jag är intresserad av diskussion, där argument avgör, inte sårade känslor.
För en liberal är det faktiskt otroligt svårt att hitta ett passande parti. Alla borgerliga partier har en del gott, men också massvis med mindre goda idéer och tankar. Det handlar helt enkelt om att välja det minst onda, eller som jag försöker göra: personrösta för att stimulera rätt utveckling inom valfritt parti. Hurvida det faktiskt ger någon effekt eller inte är svårt att tala för: men en röst på person jag litar på, är en röst på någon som ska föra, vilket parti jag nu än röstar på, åt rätt håll.
Vad som är “äkta liberalism” är helt enkelt liberalism, det vill säga klassisk liberalism. Socialiberalism är en kompromiss med socialism, varvid den inte är liberal, utan ett slags avkomma av de två.
Nåväl, för att förklara liberalism kan jag kort gå igenom de filosofiska grunderna.
Den klassiska liberalismens fader räknas ofta John Locke som. John Locke var engelskt filosof. Vad som gör Locke unik är att han identifierade att varje människor har rättigheter. De sammanfattades i meningen, liv, frihet och egendom. John Locke argumenterade att varje människa, i varje ögonblick, hade vissa rättigheter, som givits av skaparen. Han hade dock fel på punkten om skaparen, vilket är ett problem senare liberaler löst. Människor har rättigheter till sitt förnuft, kropp och frukten av dess arbete, men anledningen till varför skiljer sig från Locke. För att sammanfatta: Den klassiska liberalismen är en ideologi som utgår att varje människa har vissa rättigheter (och genom det skyldigheter) som inte får kränkas, och statsstyret måste organiseras för att upprätthålla rättigheterna, inte kränka dem. En stat får helt enkelt inte göra vad som helst.
Det är den ursprungliga grunden. Liberalism kom också att utvecklas i en annan riktning: Utilitarismen. Den antar jag att du känner till. Med den filosofin ska man premiera största möjliga lycka åt största möjliga antal (definition om vad lycka är inget jag ska försöka lyckas med). Det innebär en radikal brytning med rättighetstänkandet. Rättighetstänkandet reglerar vad man får göra, medan lyckotänkandet inte göra det, så länge högre lycka anses vara uppnåbar.
Det är där socialliberalism kommer in i bilden. Först och främst är den en kompromiss mellan två vitt skilda ideologier men också ett mål för utilitaristerna att uppnå ett så lyckligt samhälle som möjligt (det finns även nyliberalism som grundar sig på samma filosofi. Det hela beror på hur man tror största möjliga lycka uppnås).
Jag upptäcker nu om jag faktiskt ska göra detta informativt och bra, behöver jag en bra mer tid och plats, vilket jag inte har. Men åter till varför socialliberalism inte är liberalism är för att det bryter mot rättighetstänkandet. Social frihet accepteras, men inte ekonomisk frihet, vilket gör att man kanske har alla har yttrandefrihet och liknande, men ingen rätt över sin egen ekonomi, vilket gör att exempelvis skattetrycket kan vara 0% eller 100%. Det beror helt och hållet på subjektiva principer.
Libertarian är ett ord som används i USA, just på grund av att vänsterfalanger kidnappade ordet Liberal (med de konservativas goda minne). Men det är bredare än vad beteckningarna klassisk liberal eller nyliberal är på svenska. I enlighet med mitt resonemang är nyliberaler, eller klassiska liberaler (de har egentligen samma betydelse. Det handlar mer om vilka tänkare och filosofer man tar sin utgång ifrån. Nyliberalismen handlade om att återuppväcka liberala idéer, i en tid då socialism och socialliberalism dominerade) de sanna liberalerna. Och några sanna liberaler är det ont om på den nationella politiska nivån.
Vad jag uppfattar som de “minst anti-liberala” partierna är Moderaterna och Centerpartiet. Men det handlar fortfarande om det minsta onda.
Till artikeln: Först och främst föredrar jag en annan ton. Jag håller dock inte med slutsatsen om att KD sysslar med en flört med SD. Hela mantrat om verklighetensfolk handlar snarare om att utmana vänsterns verklighetsbild. För min egen del tycker jag svensk borgerlighet borde ta sig i kragen och börja diskutera med utgångspunkt ordens innebörd. Ord som rättvisa, solidaritet, jämställdhet och liknande helt förknippade med vänsterrörelsen i Sverige. Ta tillbaka orden och då kan man på allvar börja förändra.
Olle: Tack för uttömmande och informativt svar! Verkligen storartat engagemang från din sida, det ska du ha tack för! Nu är ju inte liberalismen ensam om att lida av schizofreni och eventuellt andra diagnoser i dessa tider då politiken har avideologiserats skrämmande mycket på kort tid. Det är väl nästan snarare så att partierna försöker göra sig av med gamla kvarnstenar, åtminstone känns det många gånger som att det är så ideologi betraktas av dess egna utövare. En paradox så gott som någon.
Det är möjligt att Görans syfte med utspelet var att utmana, som du säger, vänsterns verklighetsbild. Men du må förstå att denna uppfattning som jag ger uttryck för ganska lätt dyker upp när han helt ordagrant stjäl en slogan från gamla Ny Demokrati (som ju bara befann sig en hårsmån hitom SD i sin politik, om ens det). Sen tycker jag det är en mycket intressant utveckling det här med att borgerligheten känner sig tvungna att ta tillbaka ord och begrepp från vänstern, för det har ju pågått ett tag (åtminstone sedan Reinfeldt började kalla Moderaterna för arbetarparti under valrörelsen 2006). Som att det fortfarande är vänstern som dikterar villkoren för ett samhälle där borgarna faktiskt styr sedan drygt tre år tillbaka. Det visar på en rätt klen självkänsla hos den borgerliga alliansen tycker jag.
Det är heller ingen slump att ord som rättvisa, solidaritet och jämställdhet förknippas med vänsterrörelsen, det är bara att titta på historien och se vilken folkrörelse som har kämpat för dessa rättigheter genom åren. Och kanske är det här skon klämmer, när jag nämner ordet folkrörelse.. tänker du höger eller vänster då? Vänstern har alltid, rätt eller fel, organiserat sig i form av folkrörelser medan borgerligheten på något sätt, rätt eller fel, upplevts som den kommit ovanifrån, som ett påbud från tänkande och välbeställda människor.
Det här är en bild som jag tror lever kvar, och detta lider förstås borgerligheten av om man då upplever att debatten inte kan föras på lika villkor. Så vem är det då som ska tillbaka orden? Eller ska vänstern ge tillbaka dem? Alldeles oavsett så tror jag att en debatt lik denna upplevs som rätt högtravande av de där vanliga människorna som Göran vill adressera, men jag förstår din poäng.
Ovanligt underhållande, men skarpt uttrycksätt!
Annsofie: Tack för det!
[...] Kategorier: Filosofi, Politik och Tankar för dagen. Vissa delar i vår regering säger sig kämpa för verklighetens folk, andra vågar inte sticka ut näsan bland folk. När Mikael beskriver hur verklighetens folk har [...]