När väckarklockan ringer vill herr Fågel först inte kliva upp. Han glider tillbaka in i mörkret, väl medveten om att det är den förbjudna sömnen som smakar bäst. När klockan ringer för andra gången sätter han sig upp med ett ryck. Han svänger benen över sängkanten och burrar ofrivilligt upp sig i rummets kyla. Det har varit en svår natt med många hållplatser, då han vaknat insnodd i kallsvettiga lakan med hjärtat pickande som en symaskin i bröstkorgen. I tunnelbanan är det så trångt att fjädrarna ryker när de sista desperata fåglarna försöker tränga sig ombord. Herr Fågel står inklämd i ett hörn med sin portfölj tryckt mot bröstet. Alla fåglar ombord är mycket noga med att undvika ögonkontakt. En skata står lite för nära,  med den vassa näbben bara några centimeter från herr Fågels ansikte. Skatan andas i korta, illaluktande stötar. Någon snyter sig högljutt, men i övrigt är det bara morgontidningarnas prassel som hörs och ibland en dämpad hostning. När herr Fågel trängt sig av tunnelbanan och mer eller mindre blivit knuffad upp ur stationen, står han en kort stund vid busshållplatsen. Han drar in den kyliga morgonluften, och hinner se de första aprikosfärgade solstrålarna klättra över fasaden på andra sidan gatan innan den blåvalsliknande bussen skymmer sikten. Den senaste tiden har herr Fågel känt en lust att bryta sig ut ur den här kön och bege sig någon annanstans, osäkert var. Men han  kan se framför sig hur foten plötsligt sticker ut ur skogen av galoscher, hur den hänger i tomma intet en kort sekund, för att sedan fullborda steget och tvinga sin ägare ut i världen. På några korta sekunder skulle fötterna ha fört honom genom trafiken och över till trottoaren på andra sidan. Där skulle fältet ligga fritt. Där han står finns ingen annan utväg än att kliva ombord, men på den andra sidan ligger världen som en uppslagen bok. Bussturen blir en upprepning av tågresan. Herr Fågel håller krampaktigt i en stolpe tills han påminner sig om att det är en av de främsta smittvägarna för fågelinfluensan. Han drar åt sig vingen som om något eldat på den med en cigarettändare. Ett par stationer senare har de flesta klivit av, och herr Fågel sätter sig vid en fönsterplats. Han låter bli gratistidningarna. De serverar ändå bara deprimerande läsning, och herr Fågel är redan tillräckligt trött på livet. I stället ser han ut genom fönstret, på staden som börjar vakna, och han önskar att han hade tagit det där steget ur kön. Han skulle vilja stå på trottoaren, känna den bitande kylan mellan fjädrarna och låta stadens brusande larm fylla huvudet. När herr Fågel var ung klädde han sig i svart rock och ägnade större delen av sin gymnasietid någon annanstans än i själva skolbyggnaden. Mycket av tiden gick åt till att sitta och läsa och röka starka cigaretter på olika kaféer i staden. På den tiden var han kaxig, hade ett mål och tänkte ta sig dit. Det fanns ingenting som hindrade honom, han hade ett helt liv framför sig och bars upp av den aningslösa naivitet som är kännetecknande för ungdomen. Långt senare skulle han förstå att denna oskuld är essentiell för att ta sig framåt, att ovetskapen eller ointresset av de egna begränsningarna är det som tar fågeln upp för trappan. Då som nu var det som om han sökte något, det pyrde av en rastlöshet i honom, en känsla av att aldrig kunna sitta still, att alltid vara på väg någon annanstans. Men det fanns också en svärta där, en liten kärna inne i kroppen som liksom svällde och som så småningom, flera år senare, fyllde honom nästan helt och hållet. Svärtan var ett hål. Ett hål av längtan, av oro, av en önskan att hela tiden förflytta sig - om så bara för stunden. När herr Fågel kliver av vid ändhållplatsen känner han hur det här hålet håller på att sluka honom. Men han biter ihop och går den korta promenaden över asfalt och grus, och slukas sedan av det svarta granithuset. I byggnadens inre fortsätter han genom vindlande, benvita korridorer, smiter förbi en kollega han inte vill utbyta krystade morgonfloskler med och står sedan och undviker sin egen kuvade spegelbild i hissen tills en datoriserad röst upplyser honom om att de anlänt till plan 12. Han går genom ytterligare två korridorer, hälsar på några pigga arbetskamrater och är så äntligen framme vid sitt eget rum. Herr Fågel stirrar in i datorskärmen och rafsar håglöst med handpennorna över tangentbordet. Han vet att han borde vara nöjd. Att det är dåliga tider och att han ska vara tacksam över att han har ett jobb, men det går inte att låtsas hur länge som helst. Han vet att det finns någonting annat för honom. Något som inte får honom att känna att han slösar bort sitt liv. Han känner sig lite som en levande kanonkula, som skjutits ut och som länge gått i en vid båge över himlavalvet. Först stigande över sjöarna och åkrarna och de frostglänsande ängarna, men på sistone smärtsamt påverkad av dragningskraften. Han vet att han måste fälla ut vingarna för att ta sig vidare, men saknar ungdomens lugnande avsaknad av rädsla och realism. Egentligen vet han att han kan, men så fort han tar ett steg åt rätt håll är det som om svärtan inom honom växer. Den håller honom vingklippt, tvingar honom ned på knä igen. Nej, Herr Fågel törs inte. Han vågar inte fälla ut sina vingar, för han litar inte på sin egen förmåga. Istället vaknar han ytterst motvilligt varje morgon, går till jobbet med dröjande fotsteg och kastar drömmande blickar mot andra sidan gatan. Sedan ägnar han resten av dagen åt att stirra in i sin skärm med en leda som känns som cancer. Men kanonkulans bana har ett slut, vare sig herr Fågel vill eller ej. Jorden drar honom obarmhärtigt till sig, närmar sig med en brinnande hastighet, väntar på honom med tidernas uppercut. Så, herr Fågel, fäller du ut dina vingar eller väljer du döden?

Kategorier: Betraktelser, Ångest | Tags: döden, fåglar, Jobb, livet, misär, Val