”Det finns en hel del vita, brittiska ungdomar som aldrig behövt gå hungriga, som alltid har haft ett tak, men som samtidigt är extremt olyckliga. Det är inte total fattigdom, bara fattigdom på idéer.” Richey Edwards Minns du din ungdoms hjältar? Jag talar inte om Luke Skywalker, Bamse eller Kalle Blomkvist, eller någon av de andra hjältar vars framfart du följde under läslampan sent om kvällarna. Även om de säkert varit nog så viktiga för att du skulle bli den du är. De jag är ute efter är de du lutade dig mot och sökte trygghet och identifikation med i skarven mellan ungdom och vuxenliv. De som fick fungera som en ledstjärna i dina försök att forma en identitet bortom föräldrar och den inbäddade trygghet som du (förhoppningsvis) kände som barn. Någonstans i början av tonåren, ibland ännu tidigare, förlorar vi den oskuld som många av oss upplever som barn. Världen visar sig vara en oberäknelig plats och det går inte att lita på att föräldrarna, eller någon annan vuxen, ska finnas där för att reda ut situationer eller sådant du inte förstår och söker klarhet i. Och när de väl finns där så framstår det de gör och säger inte lika självklart som bara några år tidigare; många gånger visar det sig istället vara direkt idiotiskt. Du ligger vaken på nätterna och försöker bringa ordning i kaoset och besvikelserna det skapar när de murar av trygghet som du dittills kunnat luta dig mot sten för sten monteras ned. Det är din första upplevelse av ett grundligt svek, av livets nyckfullhet och av att det inte finns någonting annat att luta sig mot annat än de skenbilder som vi själva väljer att måla upp på tunt papper och kalla fundament. För att tillvaron inte ska skena iväg och bli totalt outhärdlig krävs det drömmar. Det är så vi fungerar, det är så vi strävar framåt. Det är i dessa drömmar hjältarna kommer in. Hjältar som kan ändra skepnad men som vi är i stort behov av bra mycket längre än vad som känns bekvämt att erkänna. Någon gång mellan tjugo och tjugofem börjar de avta i betydelse, men de finns kvar där, det kommer de alltid att göra. Bara det att du inte längre behöver ha dem hängande på väggarna. Du lär dig att se även deras brister - precis som en gång dina föräldrars. Ännu ett svek men den här gången mer hanterbart. Mot hjältar krävs ingen revolution eller frihetskamp, affischerna åker ned i en flyttkartong när du byter bostad eller går sönder och ersätts aldrig. Det är inget medvetet beslut, de bara långsamt får en mer undangömd plats, undanskuffade av vad vi kallar livet. Richey Richey Edwards var min idol. Min hjälte. Intervjuer ledde mig vidare till annan musik och litteratur. I allt som jag läste mellan nitton och tjugotre fanns det en röd tråd tillbaka till Richey. En gitarrist som inte kunde spela gitarr men som skrev de mest knivskarpa och vackra texterna någonsin blev min ledstjärna. Jag lyssnar nästan aldrig på musiken längre, men de gånger då livet känns förvirrat och utan riktning kan jag slå mig ned framför datorn och googla bilder. På något märkligt sätt skänker det mig lugn och fokus; rensar bort allt oväsentligt. Vem var din hjälte? Manic Street Preachers med Richey Edwards.

Kategorier: Litteratur, Musik | Tags: bamse, hjältar, kalle blomkvist, läderlappen, manic street preachers, manics, richey edwards