När jag går mellan betonghusen på väg till jobbet så känner jag lukten av nyklippt gräs. Det är en doft som vanligtvis gör mig lycklig, men som nu fyller mig med en känsla av saknad. Sommaren har nämligen svept förbi i en rasande fart. Jag hann knappt få korn på den innan löven plötsligt började få den där mörkgröna färgen, den som förebådar florans färgsprakande dödskamp innan allt blir brunt och grått igen. Vad hände egentligen? Var tog kajakpaddlingen, cykelsemestern och promenaderna i grandoftande skogar vägen? Jo, det kan jag tala om. De slukades av ett (i och för sig för stunden trevligt) vidlyftigt leverne på barer, uteserveringar och restauranger. De försvann i bakfylla, trötthet och en och annan sporadisk cykeltur som aldrig sträckte utanför stadens tullar. Inte en enda gång har jag legat och tittat ut över båtarna från Fredhälls solvarma klipphyllor eller brutit Mälarens skenbart ljumma vattenyta. Aldrig syntes min bleka lekamen i Hagaparkens filtbeströdda gräsgryta. Sommaren försvann istället i en strid ström av kall öl på Debasers uteservering, i pangen längs Skånegatan och på otaliga andra syltor runt om i stan. Och jag, som alltid romantiserat över sommar i stan, känner mig nu lite blåst på konfekten. Plötsligt förstår jag bättre varför staden avfolkas i juli, varför de avgasinpyrda invånarna flyr i sina fullpackade bilar och fyller upp ändlösa köer på motorvägarna med kylarmärket inställt mot Landet (allt medan lantisarna gör det motsatta och sedan kommer hem arga och undrar varför ”Stockholmarna” är så dryga). Jag är expert på att drömma, men blir sedan fylld med vanmakt när tiden är mogen. Trots att veckorna sträcker ut sig som en loj hund, ser jag bara begränsningar och ett ständigt krympande tidsfönster. Så jag slår i från mig, och när dagen är slut och ljuset kryper ur bild och kvällshimlen blir först rosa och sedan orange, så har jag inte fått någonting gjort. Och sommaren passerar, som en sorglig parodi av mitt liv. Emellertid kan det efter en varm sommar finnas en viss längtan efter mörka höstkvällar med vindstötar som får fönsterglasen att skallra. Tiden då man kan vika upp rockslaget och fantisera om lyktor som vajar från träden på gården, om snabba moln på mörka himlar och regndroppar på fönsterblecket. Och just som jag börjar förlika mig med att sommaren tog slut snabbare än väntat, så kommer den förbannade kylan. Och det är svårare att köpa - jag fullkomligt avskyr vintern. Åtminstone den man får uppleva som boende i Stockholm, för det är en vinter som sällan kommer till skott. Det blir mest ett utdraget slaskigt lidande, som ibland avbryts av ett par vackra iskalla dagar med rimfrost och snötunga trädgrenar. De där tillfällena liksom strösslas ned i det fördömda mörkret som gnistrande snöflingor. Kanske för att visa oss storstadsbor vad vi går miste om, där vi vandrar genom vardagens fuktiga, råa kyla med en hopplöshet som tränger allt djupare in i själen. Och det är någonstans där det hela börjar om igen. Jag glömmer mina tillkortakommande, där jag sitter hemma med flackande ljus vid ett element som närmar sig kokpunkten och målar upp storslagna planer inför den kommande sommaren. Allt ska hända och åh vad kul det ska bli. Äventyr, cykelexkursionerna till närförorterna, landsflykt, bilsemester (med någon som har körkort) och utsträckta bleka ben i Björköns böljande hagar. Och så där rinner åren förbi. Tills jag en dag vaknar upp ur min händelselösa dvala, sniffar nyfiket i luften och känner doften av nyklippt gräs. I stället för saknad fylls jag med energi, en pirrande glädje över livet och de dagar som står redo att fyllas med vad som helst. Sedan blir jag varse min rollator, och med en djup suck styltar jag i väg mot dödens allt mer lockande svärta. (Kan du som jag inte låta bli att vältra dig i det melankoliska armod som hösten bjuder, så har du här en perfekt följeslagare en regnig dag. Lägg gärna till fler låtar!)

Kategorier: Betraktelser | Tags: delvis lögn, drömmar, gnäll, höst, lantisar, melankoli, Stockholm, uppgivenhet, vemod, vinter