|
Fredag 15 Maj 2009 Hur kan något som är så fel kännas så rätt?Av jonas
Nej, det räckte inte hela vägen fram den här gången. Men det var fascinerande att se elva vilt kämpande basker i Athletic Bilbao försöka rubba världslaget, och främlingslegionen, FC Barcelona i den spanska cupfinalen i onsdags kväll.
Som många av er säkert redan känner till så har Athletic en väldigt restriktiv spelarpolitik. Trots att klubben en gång i tiden grundades tillsammans av brittiska gästarbetare och baskiska studenter, så tillåter man sedan 1912 enbart baskiska spelare att dra på sig den rödvitrandiga tröjan. Och Athletics egen definition av basker är antingen att man är född i Baskien, eller att åtminstone den ene av ens föräldrar är det (vilket bisarrt nog skulle kunna göra min son till den förste svenske spelaren i Athletic Bilbao. Under förutsättning att han ärvt nån annans bollsinne än mitt, givetvis). Och Athletics definition av Baskien stannar inte vid den officiella spanska regionen Baskien, utan innefattar också Navarra, samt de tre baskiska provinserna i Frankrike.
Alla som är lite bekanta med Spansk nutidshistoria vet att Athletics spelarpolitik inte kan ses som ett romantiskt kuriosainslag, som om t ex Malmö FF skulle få för sig att i fortsättningen bara utmana om SM-guldet med ett lag bestående av elva skåningar. I detta fall är det verkligen relevant att tala om fotboll och politik. Som vanligt handlar allt om kontext, och här måste man se klubbens val att hålla fast vid denna spelarpolitik i ljuset av den sk. baskiska frihetskampen, de politiska striderna mellan det baskiska parlamentet och centralmakten i Madrid, och även i förlängningen ETA och terrorism. Och det är inte så många år sen som Arzallus, partisekreterare i det baskiska regeringspartiet PNV, på fullaste allvar påstod att basker är en egen ras, med en egen huvudform och allt.
Jag har inget emot att folk kämpar för decentralisering, mer lokalt inflytande och ökat självstyre. Tvärt om. Men när det börjar lukta brunskjorta om argumenten, då vänder det sig i magen på mig. Och det är tyvärr så jag uppfattar Athletics spelarpolitik. Jag tycker det är skrämmande när man sätter sig till doms över folks identitet och människors rätt att definiera sig själva. Att en invandrare, oavsett om han råkar ha sina rötter i Santander eller Yaoundé, inte skall få representera trots att det kanske är det enda han verkligen vill, går emot allt jag tror på. Man hade reagerat kraftigt om detta t ex hade gällt i det politiska livet, och en invandrad bask inte fick lov att ställa upp i allmänna val och således förnekas chansen att representera sin stadsdel, stad eller provins. Och då borde det i rimlighetens namn inte vara okej bara för att det råkar röra sig om fotboll. Idrotten skall ju förbrödra, inte cementera förlegade synsätt på “den andre”. Athletics synätt bidrar i allra högsta grad till att legitimera även andra uttryck för ett “vi” och ett “dom” i Baskien. En attityd som är fel, omodern, inskränkt, intolerant och reaktionär, och som absolut inte gynnar Baskien på något sätt.
Men ändå - när domaren väl blåser igång matchen kan jag inte annat än älska ett lag som med sina pojkar från bygden så tydligt sätter upp ett långfinger i ansiktet på alla andra storklubbars ihopvärvade legoknektar. När de 11 motståndarna spelar för pengarna, sina sponsorkontrakt och med förhoppningen att nästa gång skriva ett än mer lukrativt avtal, så sliter Athletic-spelarna med blodsmak i mun för att försvara nåt så förlegat som klubbemblemet, färgerna på tröjan och den baskiska stoltheten.
Så trots att min hjärna vet att klubben egentligen har fel, så tvingar mitt hjärta mig att älska det.
6 kommentarer till “Hur kan något som är så fel kännas så rätt?”Skriv en kommentar |
Sök -
Hjärtat säger: Jag vill se Isak på plan! Jag hyr en kärra den dagen…
Hjärnan säger: Se på Newcastle på 80-talet. Laget hade jätteproblem med rasism i supporterleden, då de aldrig haft en svart spelare i laget. Klubben värvade Ashley Cole för att ta död på rasismen. Helt rätt! Ett sämre exempel: Lazio. Den hailande tatuerade fånen Paolo Di Canios fick fritt spelrum, klubben blundade och de introverta rasistska supportrarna vann en moralseger.
Är det inte lite väl generaliserande att säga att bara för att man inte är född i en stad/provins/whatever så har man inte hjärta för laget man spelar i?
Och just Barcelona är inget bra exempel att ta upp. För att vara ett så kallat “världslag så har de fler hemvävda spelare än något annat lag, med Puyol, Valdes, Xavi, Iniesta, Bojan, Pique.
I Juventus så har vi Del Piero, Nedved, Buffon, Camoranesi, Trezeguet som inte är födda i eller har någon annan koppling till Turin, men likväl så följde de med ned i Serie B utan att tänka på sin egna plånbok eller några lukrativa sponsoravtal.
Så att säga att man bara tänker på sig själv för att man är en främlingslegionär är helt missvisande. Men tyvärr finns det alldeles för få av den sorten.
För övrigt så älskar jag Athletic Bilbao och det som de står för.
Det är en stolt klubb med underbara supportrar, och jag ville verkligen av hela mitt hjärta att de skulle vinna Copa del Rey.
UEFA hade planer på att stänga av Glasgow Rangers pga av deras policy att bara signa protestanter. Då snabbade de sig och värvade katoliken Mo Johnston. Vi pratar 1989. Utan att blanda ihop djupt osympatiska Rangers med Bilbao (som jag inte vet så mycket om) kan man ju tänka sig att UEFA borde ha synpunkter även i Bilbaos fall.
Svågern: Det är troligare att vi får se Isak i nån uppsättning på Arriaga-teatern än på San Mames, va?
Sen har vi ett klassiskt dilemma här - samtidigt som det kanske vore det enda raka att Athletic värvade sin Ashley Cole, försvinner deras egentliga särart och identitet i samma stund.
GF: Klart att det är generaliserande.
Och lika klart är att mitt exempel hade blivit än tydligare om Athletic ställts mot t ex Arsenal. Men nu var det Barcelona man de facto mötte, så det fick duga som exempel. Och även om dina exempel är både bra och korrekta, gissar jag att du älskar Athletic för att de i mångt och mycket är en motpol till det mesta i dagens internationella toppfotboll, i enlighet med min krönika?
Jag diggar dem på samma grunder, men ser också det intoleranta i det - som bidrar till legitimera ett ökad uteslutning, nedvärdering och underordning av i icke-basker i Baskien.
Henrik: Jag kände inte till UEFA:s indirekta inblandning i den affären. Men jag kommer ihåg att det var skandalartad uppståndelse kring affären och de första matcherna med honom i laget. Tack för upplysningen!
Jag förstår precis vad du menar Jonas. Trots att grunden till Athletics filosofi kan dofta en aning brunt, så är det svårt att inte älska det - speciellt i en fotbollsvärld som förbehållslöst hyllar andra ideal som i mångt och mycket är väldigt bruna också.