Bonuslöner har blivit den giriga ondskans nya ansikte. Alla med rörlig prestationslön är plötsligt skurkar och alla som på något sätt varit inblandade i godkännandet av deras avtal dras med i fallet. Det som bara för några månader sedan var en självklar och populär ingrediens i det rådande kapitalistiska systemet har nu blivit ett djävulskt påfund som måste drivas ut med träpåkar, kvällstidningsupprop och demonstrationståg. Människor, besinna er.

 

Just nu löper Wanja Lundby-Wedin gatlopp i media, hårt jagad av ett drev som för tillfället finner de marknadsliberala spelreglerna djupt orättvisa. Hon jagas i egenskap av styrelseledamot i AMF Pension och samtidigt LO-ordförande, alltså den som ytterst representerar arbetarklassen i vårt samhälle. Hon skulle vara den i styrelsen som höll tillbaka kapitalets galna hundar, hon skulle utgöra motvikten till näringslivets fartblinda slipsgossar. Det verkar nu som Wanja har misslyckats med detta uppdrag, därför kommer hon troligen att tvingas avgå inom kort. Hon har inte misslyckats för att hon blev bortröstad av de galna hundarna utan för att hon, enligt egen utsaga, blev förd bakom ljuset. ”Vi kunde inte förstå att utbetalningarna skulle bli så här stora”, så lyder försvaret, och man behöver inte direkt vara K-G Bergström för att förstå att ett sånt uttalande är ungefär som att sätta Josef Fritzl i ett tvåmanstält utanför Kelly’s med en dvärgpudel som enda vakt. Med andra ord, inte direkt ett vattentätt försvar. Get the fuck out of there Wanja, det är inte svårt för kvällspressen att samla ihop en lynchmobb i dessa varseltider.

 

För mig är dock inte de avtalsenliga mångmiljonutbetalningar som nu görs till chefer huvudproblemet med rörlig prestationslön. Visst kan det kännas hårt och orättvist att somliga ska få framtiden tryggad hundra gånger om (igen..) samtidigt som andra tvingas från sina hem för att söka jobb längs vägarna som de vagabonder vi trodde hade utrotats i vårt välfärdssamhälle. Men om vi tycker att det här är orättvist så har vi samtidigt kapat det marknadsekonomiska systemet vid fotknölarna och ogiltigförklarat regeringens politik från dag ett. Ja, vi har faktiskt till och med krossat den kapitalistiska drömmen som går ut på att vem som helst kan bli svinigt rik, bara man är tillräckligt ambitiös och (underförstått) hänsynslös (det ska löna sig att ”arbeta”).

 

Ingen skulle bli gladare än jag om det var så, men jag tror faktiskt inte på allvar att ni har gått och blivit socialister nu. Det är nog bara så att vi alla står oss själva närmast, och när det blåser runt den egna knuten så är det faktiskt den politiska ideologi som förespråkar ett starkt kollektivt skydd för sjuka och arbetslösa som passar bäst. När du tjänar mycket pengar vill du ha låg skatt, för då får du mer pengar i plånboken. När du är arbetslös vill du ha hög A-kassa, för då får du också mer pengar i plånboken. Människan är inte idealist när magen börjar kurra, då tar rovdjuret över spakarna. Dessutom är hon ogin och vill gärna tvåla dit giriga bonuschefer som bekymmerslöst seglar bort i solnedgången, nu när chansen att få åka med på den seglatsen har reducerats till noll (det vill säga när den kapitalistiska drömmen ligger i spillror, för innan den gjorde det var i alla fall drömmen om att få åka med vid liv). Som Peps Persson en gång sjöng, ”noll å noll är noll, noll noll noll noll noll” (låtom oss sitta i de varslades kök och till gammal 70-talsprogg vårt humör elda upp).

 

Men tillbaka till bonusarna då, vad menar jag egentligen är det stora problemet? Jo, det stora problemet med bonusar och rörlig prestationslön är konsekvenserna det får under högkonjunktur. Titta bara på fastighetsbubblan i USA, alltså den härva som många menar startade denna globala jättekris. Många banker och bolåneinstitut i USA bekräftar att man hade prestationslöner långt ner i leden, och detta gav alldeles uppenbarligen fel incitament. När vi frågar oss hur bankerna där borta kunde låna ut så mycket pengar till husköpare utan tillräcklig säkerhet så hittar vi svaret i deras lönesystem. Enkelt uttryckt, du jobbar på bank och ju fler lån du godkänner desto högre lön får du. Du kanske anar någonstans långt bak i ditt medvetande att det här inte kan hålla för evigt, men det är ju faktiskt inte ditt problem. Du gör bara ditt jobb, och du gör det bra och du drar hem kosingen.

 

Problemet är alltså av incitament-karaktär: alla uppmanas att sälja men ingen uppmanas att ta ansvar för konsekvenserna. Normalt sett ska företagets ledning och styrelse ta ansvar för verksamhetens långsiktiga mål, självklart inte ur ett samhällsekonomiskt perspektiv utan bara ur det egna företagets perspektiv, men många gånger går ju dessa hand i hand. Men de rackarna sitter ju också på bonuslöner och finner därför ingen anledning att bromsa det skenande tåget. Det håller så länge det håller, det värsta som kan hända för en styrelseordförande eller en VD är att han eller hon får sparken och en skön fallskärm löses ut. Långsiktighet och bonuslöner är med andra ord inte direkt vad man kan kalla a perfect match.

 

Därmed inte sagt att bonusar är den enda boven i dramat, men jag skulle vilja påstå att det träder fram som en av de mer betydelsefulla faktorerna när vi gör analysen av vad som ledde fram till krisen. Lågkonjunktur hade det blivit förr eller senare ändå, säkert som amen i kyrkan, men det hade troligen gått att lindra effekterna om man bara tagit ansvar för de långsiktiga konsekvenserna. Här behövs alltså regleringar. Staten måste se till, stifta nya lagar om så behövs, att företag inte får blunda helt för de konsekvenser som deras risktagande får för samhället. Få saker har genom världshistorien stått mer klara för mig än just detta.

 

Ett annat problem som den nu pågående debatten belyser väldigt klart, och som jag hoppas att vi kan lära oss något av, är att ledamöter i bolagsstyrelser väldigt sällan är fullt på det klara med vad de ansvarar för och vad uppdraget innehåller. I fallet Wanja Lundby-Wedin är det alldeles uppenbart så, och hon är nog tyvärr bara toppen av isberget. Jag skulle tro att hon ändå hör till de bättre, de flesta andra som befunnit sig i hennes prekära läge har mött media genom att enbart hänvisa till styrelsens ordförande. Nu råkar det ju förstås vara så att hon också är ordförande för LO, så någon vanlig överbetald skuggfigur är hon knappast. Men faktum kvarstår, en ledamot i en typisk bolagsstyrelse har, som det ser ut från mitt håll åtminstone, väldigt lite ansvar i förhållande till sitt arvode. Detta är också en stor enskild orsak till krisen, att trötta och inkompetenta styrelser inte klarar av den långsiktiga planeringen.

 

Så vad gör politikerna då? Jo, det är ett sedvanligt kappvändande vi får bevittna. Att nu, när skadan redan är skedd, gå ut och spela för gallerierna som näringsminister Maud Olofsson gör när hon ”förbjuder” bonuslöner i statliga bolag är rent löjeväckande. Om hon inte såg det här som ett grundläggande problem för några veckor sedan när hon höll lovtal till bonuslönens förträffliga inverkan på människors arbetsmotivation så lär hon knappast göra det nu heller. Det här är bara ett sätt att tysta kritiken tills det värsta ovädret har blåst förbi. Mycket kan man säga om Maud, men att hon skulle bli socialist över en vinter tar jag för högst osannolikt.

 

Nej, vi kommer att få se bonusar även i framtiden och det har jag faktiskt inga problem med. Det är inte bonusarna i sig som är problemet, det är vem som får bonus och på vilka villkor. Att till exempel en VD får stora extrautbetalningar för att företaget har ökat sin marknadsandel i kristider, trots att man fortfarande går med förlust, är på fel sida gränsen enligt mig. Det beror nämligen högst troligen på att dina konkurrenter har gått i konkurs och kunderna har flugit in i din mun som stekta sparvar. Som VD sitter du där och varslar anställda med ena handen och tar emot gratifikationer för väl utfört arbete med den andra. Det säger sig självt att något är väldigt fel med den bilden, och den VD som inte ser det borde ta sig en rejäl funderare. Det håller inte att hänvisa till ingångna avtal som ger dig ”rätt” till pengarna, när du sätter människor på bar backe så förändras spelreglerna över en natt. Det är dessa nya spelregler som media nu kablar ut över nationen. Och bolagsstyrelser ska inte ha bonuslöner överhuvudtaget, det skickar helt fel signaler till människor vars främsta uppgift är att agera på lång sikt och som dessutom inte ens deltar aktivt i företagets löpande verksamhet.

 

Men till slut blir det ändå som det alltid blir. När krutröken har lagt sig och de utvalda offren slaktats så kommer vi att glömma den här lilla revolutionen illa kvickt. Krisen klär sig alltid i rött och framgången alltid i blått. Eller hur var det nu någon sa? ”Den som inte är vänster när han är ung har inget hjärta, den som inte är höger när han blir äldre har ingen hjärna”. Så gott folk, jag antar att vi i nådens krisår 2009 talar från våra hjärtan när vi låter nyheterna om feta bonuslöner uppröra oss. Men tids nog, det är liksom inbyggt i det marknadsliberala systemet, svänger pendeln tillbaka, strupgreppet lättar och släpper fram syre till den från hjärtat frikopplade hjärnan. Kort sagt, det blir fint att tjäna pengar igen, och så ska det väl vara. Jag kan bara hoppas att hjärtat har lämnat ett litet spår efter sig så att vi ändå lär oss något av våra misstag.

Kategorier: Politik, Samhälle | Tags: AMF Pension, banker, bankkris, bolagsstyrelse, bolåneinstitut, bonuslöner, drev, girighet, lågkonjunktur, marknadsekonomi, Maud Olofsson, socialism, USA, Wanja Lundby-Wedin