Okej, det här kanske låter futtigt och fånigt för den oinvigde, jag kan förstå det. För den som inte växt upp i staden som beskrivits som Sveriges tråkigaste, som har Sveriges mest hånade fotbollslag, ett hockeylag som alltid var bättre förr och en synnerligen luttrad befolkning som ligger högst i både socialbidragslistan OCH klamydialistan framstår nog inte det jag tänker ta upp som mycket till revansch. Men jag kan lova dig att alla infödda Gävlebor som överhuvudtaget har hört talas om teveprogrammet Idol ser fram emot kvällens sändning med en alldeles ny och pyrande känsla i kroppen: kanske, bara kanske, kan vi för en gångs skull känna oss lite stolta över vår stad när ljuset randas imorgon bitti. Det vore faktiskt något av ett mirakel.  För vi har ju sett trailern där Anders Bagge ropar "Fan vad de levererar i den här stan. Gävle for president!". Vi har sett den men nästan inte vågat tro. Först trodde jag att han var ironisk, för så tänker den som fått klara sig genom livet utan till exempel stockholmarens självklara stolthet eller göteborgargens medfödda lokalpatriotism. Men lokaltidningarna avslöjar sanningen bakom ropen, tjugotvå lyckligt utvalda fick guldbiljetter till slutaudition och det är mest av alla städer utanför storstäderna (jag sa ju att ni inte skulle förstå storheten i det här, själv blir jag nästan tårögd ska ni veta).  En gång i tiden, på det glada 80-talet, ägde faktiskt Gävle visst renommé som musikstad av hyfsad rang. Inte så att staden levererade kända artister på löpande band, det är väl egentligen bara Di Leva som lyckats nå framgång på riksnivå. Okej, Quiet bubblade på Poporama och PF Commando hade väl viss framgång på punkscenen, och Twang var bandet som förtjänade ett bättre öde för det är bland det absolut bästa som kommit från den här staden, men på det stora hela var det så att säga stjärnfritt på den lokala himlen. Det var snarare så att det hände saker i varje buske. Alla man kände höll på med musik, små improviserade spelningar ägde rum lite varstans, klubbarna i stan bokade LOKALA band och alla som ville fick anmäla sig till musikfesten i Boulognern. Kort sagt, det var en kreativ atmosfär för den som höll på med musik.  Sen vet jag inte vad som hände, det bara dog. Eller egentligen vet jag nog vad som hände, hela klabbet hölls ihop av en handfull ideellt arbetande hjältar som brann för musiken och ville göra saker här, i hemstaden, istället för att ta sitt pick och pack och flytta till the land opportunity (vilket för en Gävlebo alltså är Stockholm). När dessa hjältar antingen gav upp eller flyttade till huvudstaden (Mike din rackare, jag har nog sett dig jäkta fram på Söder!) slocknade Gävles brinnande musikbuskar. Eller gjorde de det? Jag är inte säker, jag har ingen koll längre. Men känslan är åtminstone att 90-talet inte var en blomstrande tid för local heroes.  90-talet var istället de urbana strömmarnas tidevarv, lämmeltåget gick till Stockholm och jag tror det var Orup som sa att om alla Gävlebor flyttade hem igen så skulle det bli Sveriges största stad. Detta efter att han hade träffat på en herrans massa av oss i musikbranschen. Och det här är förstås inte bara sant för Gävle och musiker, dessa strömmar gick över hela landet och genom alla branscher. Men kanske är Gävle det optimala lackmuspapperet i sammanhanget, för vi har alltid varit pionjärer när det handlar om bristande tro på hembygden. Lägg till närheten till Stockholm (drygt en timme med tåg) så förstår du varför Brynäs hejaklack alltid är mycket större och skränigare på Johanneshov än i Läkerol Arena. Här hemma vågar vi knappt öppna käften medan vi där borta helt plötsligt blir stolta över vårt ursprung. Det är helt enkelt lättare att vara lokalpatriot på bortaplan, så den som vill vara stolt över Gävle gör nog bäst i att flytta härifrån.  Så vad har Idol med allt det här att göra? Kanske inte skit, kanske en jävla massa skit. Det beror på vad som händer i Gävlebornas huvuden efter ikväll. Oavsett vad man tycker om konceptet så ser åtminstone jag unga människor som har glöd, passion och en tro på framtiden när jag tittar på Idol, och ikväll kommer jag att se just sådana unga människor som faktiskt bor i min lilla skithåla till stad. Eller min underbara lilla stad, som jag hädanefter kommer att kalla den. För det är ju faktiskt så som han den gamle a-lagaren sa, han som jag pratade med på en bänk i Boulognerskogen för några år sedan: "Om man tror att allt är skit, då blir det skit".  Så upp med hakan nu alla trötta Gävlebor, kliv ur gropen och borsta av brallorna för ikväll är vi inte bara etta på klamydialistan. Ikväll är vi staden som levererar rekordmånga musiktalanger, och jag vet att vi har eldsjälar som Johan Jämtberg på fritidsgården Helges att tacka för det. Jag vet också att vi har eldsjälar på Musikhuset att tacka för det (och min kompis Matte B tar över som chef från 1:a oktober, lycka till Matte!) och jag vet att killar som Andreas Vaple på klubben Wasteland drar ett tungt lass för att se till att vi har ett levande musikliv i den här staden. Det är kort och gott människor som dem som gör att en stad av Gävles ringa storlek lever istället för att dö, och det är värt en stor fet guldstjärna i min bok.  Fotnot. Som du kanske förstår skrevs denna text igår tisdag, så idag kanske jag får äta upp alltihop om det visade sig att Gävle ändå inte levererade. Men jag tar den smällen.

Kategorier: Betraktelser | Tags: Andreas Vaple, Di Leva, Gävle, Helges, hembygd, Idol, Johan Jämtberg, lokalpatriot, musikfesten i Boulognern, Musikhuset, musikliv, PF Commando, Quiet, Twang