|
Onsdag 24 Juni 2009 Information technology killed ideologyAv Maths Enocsson
Du har hört det sägas många gånger, att vi lever i ett informationssamhälle. Det där kan mycket väl vara ett av de där begreppen som vi använder frekvent utan att egentligen vara helt säkra på betydelsen, det skulle inte förvåna mig om det var så. Men låt oss ändå för sakens skull utgå ifrån att vi har en hyfsat samlad bild över vad som avses: ett samhälle där information av alla möjliga slag, inklusive en och annan sanning och en herrans massa skräp, är lättillgänglig för (i stort sett) alla. Och vi kan förstås tacka Internet för det, tack Internet!
Vi kan nog också säkert komma överens om att informationssamhället är ett bra samhälle för dess medborgare. Information, det låter ju som något upplysande och djupt demokratiskt, eller hur? Jo, så är det nog. Motsatsen låter inte speciellt roligt, mörka krafter som håller sin befolkning i schack genom att sätta skygglappar mot omvärlden. Nej fan, det är nog bra för oss det här med information, det får man allt medge. Men om man ändå leker lite med tankar och tillåter sig att vrida och vända på kuben några varv, lite grann som en vetenskapsman som testar sin hypotes, då kan man ställa sig frågan huruvida det finns några nackdelar med ett informationssamhälle. Nå, så låt oss då göra det.
Till att börja med vill jag klargöra att jag inte tänker ta upp den typen av problem som till exempel föräldrar till porrsurfande barn upplever. Ej heller ämnar jag belysa det faktum att knark kan köpas online av trettonåringar eller att människor hystar ur sig allsköns hat i anonymitetens skydd. Samtliga dessa exempel, och många därtill, faller nämligen inom kategorin ”shoot the messenger”, alltså att vi skyller på informationsteknologin och det öppna, fria nätet, när det egentligen är människorna bakom informationen som äger skulden. Det är bra dumt när man tänker efter, ungefär som att skylla på en soptunna om någon har lagt en bomb i den. ”Vi borde förbjuda soptunnor!” ropar någon. ”Man kan lägga bomber i dem!” Här är jag alltså snarast tokliberal när jag säger att Internet bara visar upp en verklighet som redan finns och att alla försök till att ta bort den informationen är jämställt med censur. Jag medger att det är en extremt grovhuggen frihetsappell vars pris är potentiellt astronomiskt, men jag är lik förbannat beredd att köpa den.
Det där var alltså inte ”the crux of the biscuit”, som Frank Zappa skulle ha sagt, men om jag fraserar om frågan så kanske du bättre förstår vad jag är ute efter. Om jag säger så här, finns det något som har förlorat på att existera i ett informationssamhälle? Och nu låter det här kanske som en paradox, men jag hävdar att ideologi, alltså som företeelse och inte en specifik ideologi, har fått stryka på foten i informationssamhället. Inte för att ideologi är motsatsen till information eller dess fiende på något sätt, utan för att ideologi är något annat. Det passar liksom inte in i Twitter-eran, abstraktionsnivån är för hög.
Om man betraktar ideologi, i det här fallet politisk ideologi, som en samling värderingar vars komplexa innehåll kräver att du som mottagare åtminstone läser ett par böcker i ämnet och sedan tar reda på historien bakom för att sedan ta tag i en diskussion där du och människor du respekterar men inte alltid är överens med kritiskt granskar det hela, innan du validerar all denna information mot ditt förnuft och din känsla, ja då kan man kanske förstå att ideologier har behäftats med enkla slogans i dessa hastiga tidevarv. Gillar du frihet? Då är du liberal. Gillar du rättvisa? Då är du socialist. Gillar du båda? Då är du socialliberal. Där har du twitter-versionen av ideologi.
Det man kan påstå är att ett informationssamhälle, så som vi har utformat det, inte är den perfekta grogrunden för tankekonstruktioner som kräver lite mer utrymme och eftertanke än en oneliner gör. Detta har också visat sig med all önskvärd tydlighet om man tittar på de tre, fyra senaste valrörelserna i vårt land. Sakfrågor får allt större utrymme medan grundläggande värderingar hamnar i bakvattnet. Senast i valet till EU-parlamentet kryllade tidningarna av uppställda matriser med politiker på y-axeln och sakfrågor på x-axeln. Very light and easy.
Det skulle inte behöva vara så, det finns ingen grundlag som säger att medborgarna i ett informationssamhälle inte klarar av att ta in komplex information vars innehåll inte enbart kan valideras mot fakta utan också måste stämmas av mot en känsla. Men det är nog lik förbannat så det har blivit, och somliga hävdar att våra hjärnor har "utvecklats" till att enbart kunna processa snabb och kort information. Jag vet inte om det här stämmer rent medicinskt, men nog ser vi gott om symptom på det runt omkring oss. Ett närliggande exempel på detta fenomen skulle kunna vara att sju av tio läsare av denna text troligen (vis av erfarenhet) började med att scrolla ner och omedelbart gav upp. Det blir för mycket att ta in. Fan vad långt han ska skriva då den där Enocsson! (Det kan ju också bero på att texten inte är tillräckligt intressant, men jag lämnar den bollen på straffpunkten så får vi se om någon klappar till den).
Att Folket börjat rösta efter sakfrågor är ett känt faktum som politikerna har anpassat sig till (och möjligen också delvis är orsaken till). Till skillnad från förr i tiden, låt oss säga på 70-talet, när en skicklig retoriker kunde vinna över fakta genom att vara den som Folket tror på, har vi idag en situation där retoriska knep inte längre tar dig lika långt. Idag har fakta, eller snarare det som presenteras som fakta, långt större betydelse. Det här är både väldigt bra och lite dåligt. Det är väldigt bra eftersom väljarna faktiskt tar ett större ansvar, låt vara att det ofta rör sig om ganska små frågor men ändå, man litar inte blint på en lanserad landsfader. Det är lite dåligt eftersom vi har flyttat vår blinda tro från landsfaderfiguren till ”det som presenteras som fakta”. Och här stöter vi på informationssamhällets kanske enskilt största problem: bristen på adekvat källkritik.
Så oerhört mycket information passerar genom allt för glesa maskor och skapar alternativa sanningar. Vad är sant? Ja, år 2009 brukar det finnas åtminstone tre-fyra olika svar på den frågan, vilket kanske till och med skulle kunna vara ”en bra grej” om vi bara kunde fixa till det där med källkritiken. För det som typiskt händer när källkritiken sviktar är faktiskt exakt samma sak som när tron på en övertygande ledare förblindas: vi slutar tänka själva. Skillnaden, och den är massiv, är att du inte har någon att skylla på om du trodde att det som stod att läsa i Wikipedia var sant. Det finns ingen ägare till informationen, bara en ägare till sanningen som eventuellt uppstår i ditt huvud när du läser den (och den är ägaren är förstås du). Vi kan alltså inte ställa Internet inför rätta i internationella domstolen i Haag (vilket säkert är en lockande tanke för en och annan förbudsivrare där ute), vi måste själva ta ansvar för den information vi väljer att tro på. Bra? Ja, något så in i helvete på lång sikt, men vi är liksom inte där än.
Alltså, var kritisk och ta god tid på dig. Det är väl de bästa råd jag kan ge till medborgaren i informationssamhället. Och var vaksam, för det finns en fälla här. Vi har ju lurats att tro att allt går snabbare nu för tiden, det är liksom själva poängen med informationsteknologi, men med tanke på den enorma mängd information som du förväntas processa, validera och ta ställning till, så vill jag påstå att allting går långsammare nu för tiden. Åtminstone om man vill att det ska bli rätt, och det vill vi väl? 12 kommentarer till “Information technology killed ideology”Skriv en kommentar |
Sök -
Mycket bra!
Mackan: Tack, och all heder åt dig som läste hela texten! Du verkar inte befinna dig i den riskgrupp som jag pekar ut.
Det här var ett mycket begåvat uttryck för en lysande betraktelse. Det mesta tyder dessutom på att du är helt rätt ute, men jag skall ta dig på orden och, långsamt och noggrant, processa texten. Igen och igen.
F ö var det inte bara att det fattades ideologi som var irriterande i senaste valrörelsen. Utan att t o m innehållet i sakfrågorna fick stå tillbaka för SÄTTET treordsfraserna kommunicerades. Inspirerade av Obamas framgångsrika kampanj tävlade politikerna om att blogga, twittra, facebooka, youtuba, myspacea osv. Vad de glömde bort var att en liten del av Obamas framgångar också kan tillskrivas det faktum om att han hade något viktigt att säga. Ideologiskt dessutom…
Jonas: Tack, det värmer! Angående Obama så var innehållet i hans budskap som du säger väldigt mycket av ideologisk karaktär. Så till den milda grad att han vill förändra amerikanernas syn på vad patriotism betyder, och det måste väl ändå vara den mest djupgående, ideologiska frågan som finns där borta? Dessutom är jag övertygad om att han reste runt en jävla massa, och jag menar när såg man senast en ledande politiker i Gävle? Jag vet inte.. det känns som väldigt längesen. Däremot var kronprinsessan Wictoria här igår och invigde något seminarium. På tal om nyttorojalism du vet.
När det gäller våra politikers bloggande så läste jag någonstans att flera av dem lade ner verksamheten tämligen omgående eftersom de inte fick några kommentarer. Inte ens ett litet flamewar kunde de åstadkomma.. det måste kännas ensamt.
Jag orkade också igenom hela texten (två gånger dessutom = guldstjärna). Det gör dock inte att jag håller med om analysen. Snarare tror jag att det är så att informationssamhället i sig minskar betydelsen av ideologi. Ideologi i all ära, men egentligen är det ju bara abstraktioner på en rent filosofisk nivå, som i många lägen faktiskt inte går att applicera i verkliga livet. Nej, verkligheten är halare än ett övergripande resonerande om rätt och fel. Idag konfronteras vi dagligen av människor med andra erfarenheter än våra egna och således andra idéer om hur vi kan lösa problemen i världen. Antagligen till och med skilda åsikter om vilka problemen i världen är. Varför diskutera svart kontra vitt när vi utrustats med hela gråskalan (eller färgpaletten för den som är riktigt positivt lagd).
Snuttifiering och valfrihetsutmattning är frustrerande, men på det stora hela tror jag inte att det minskar det politiska engagemanget jämfört med hur det såg ut innan informationssamhället gjorde sitt intåg. De personer som idag köper ett politiskt budskap för att det twittras är nog ungefär samma personer som igår röstade rött eller blått med hänvisning till att de “alltid gjort så”. Att inte reflektera är ingen nyhet, även om faktorerna vi baserar det slutliga valet på är nya.
Att få insyn i åsiktsmotståndares hela erfarenhetsbank är däremot en nyhet. Och en viktig sådan som jag tycker att vi borde göra vårt bästa för att förvalta. Vill vi verkligen göra världen gäller det att vi respekterar varandras erfarenheter och drar nytta av våra olikheter. För egentligen handlar det ju inte om rätt och fel. Inte i verkligheten. Det handlar om att gemensamt komma fram till en så bra lösning som möjligt. Att öppna för kreativitet och nytänkande. Just där tror jag att grundproblemet finns i vårt politiska system. Att det inte uppmuntrar till samarbete, utan till åsiktspolarisering. Visst, det är så partier vinner val. Men som medborgare vinner vi inte. Då gäller det att vi jobbar tillsammans, trots att vi tycker olika (eller kanske just för att).
Jag har f.ö. gått och funderat på ett inlägg om just detta sedan Eu-parlamentsvalet. Får jag tummen ur kanske det kommer.
“Vill vi verkligen göra världen bättre” ska det så klart stå i början av tredje stycket.
Jag har också läst hela texten men håller inte med dig förutom på punkten om den problematiserade källkritiken. Och just där finns det väl ingen riktigt lösning, hela poängen med internet är ju att vem som helst (också grov förenkling, hela världen är ju knappast uppkopplad) ska kunna göra sig hörd. Även där får man lägga över ansvaret på individen att vara kritisk. Vilket är välbehövt även i traditionell media.
Du skriver mycket om fakta vs. ideologi, men är de verkligen två motsatser? Undersökningar har visat att vi tycker information/fakta är objektiv om den stödjer vad vi redan tror på. Om den, skulle man kunna säga, överensstämmer med vår ideologi.
Och det är just där jag ser problemet med det massiva informationsflödet som finns idag. Vi överskattar vår egen kompetens, tror att vi är mycket mer pålästa än vi egentligen är. Vare sig det gäller att uttala sig i en aktuell politisk fråga, eller att berätta för sin doktor med x. antal år högskolestudier bakom sig, vad det är för sjukdom man har, eftersom man faktiskt har läst på FASS och symptomen stämmer. Är du en hypokondriker som googlar lär du med största sannolikhet komma fram till att du har cancer, på samma sätt som en moderat som söker sin information knappast lär svänga åsikt av vänsterpartiets hemsida. För hur mycket information som än ligger uppe, så kommer vi ändå välja den del som bekräftar vår världsuppfattning.
Vad våran utgångspunkt än är kommer vi snabbt att kunna hitta information som stödjer den. Och ju mer vi läser från vår egen synpunkt, desto mindre villiga är vi att ifrågasätta den. Och det är väl just där problemet ligger.
Moisthlm: Guldstjärna till dig, alla gånger! Jo, jag har liksom lite väntat på det här svaret, och jag är glad att det kom. För du har en stor poäng med ditt resonemang, men det har jag också.
Huruvida betydelsen av ideologi minskar som ett resultat av informationssamhällets tjänster är.. en ideologisk fråga. Att ideologi är abstraktioner på en filosofisk nivå håller jag inte med om, jag ser snarare ideologi som ett ramverk för värderingar som vi använder dagligen utan att vi egentligen kanske tänker på det. Det handlar också om identitet och tillhörighet, något som i allra högsta grad har ett reellt värde i vår vardag.
Men, jag tror du har helt rätt när du säger att informationssamhället inte minskar det politiska engagemanget. Det finns inget som tyder på det, snarare är det politiken i sig som har förändrat sitt uttryck. Vi har lärt oss att ta reda på saker själva, vi googlar och Wikipediar, så engagemanget tror jag snarare är högre än förr. Det märks t ex också på att det i bloggvärlden finns en ganska hög andel politiskt intresserade människor som bjuder in till diskussion eller agitation (jag hoppas jag hör till den förstnämnda skaran).
Men då dyker mitt huvudproblem upp, alltså den sviktande källkritiken, vilket egentligen är exakt samma problem som vi hade förr i tiden då folk i större utsträckning röstade av gammal vana (eller kollektivanslutning). Skillnaden, som jag pekar på, är att vi idag kanske TROR att vi vet bättre än vi egentligen gör.. om du förstår. Och det tror jag är ett potentiellt farligt tillstånd. Att förlita sig på vad politiker twittrar och lovar, utan att ha den där ideologiska plattformen att stå på (och där kom DEN också) tror jag
Att de politiska systemen inte uppmuntrar till samarbete har du också helt rätt i. Det ligger i partiernas natur att vara varandras motståndare, vilket på något sätt ibland känns som ett påtvingat tillstånd i demokratins namn. Vad skulle hända om alla partier helt plötsligt skulle börja samarbeta? Det skulle ju bli politiskt oligopol liksom, vilket skulle leda till en försvagad demokrati (jag tycker inte nödvändigtvis så själv men det är nog så det kommer att beskrivas). Om man lyfter på täcket här så skulle man nog se väldigt många likheter mellan partierna som de själva inte vill kännas vid, men när ingenting annat skiljer dem åt så kan de ju alltid hävda IDEOLOGI.. alltså är ideologi också ett medel för att försvara den fria demokratin.. lite krystat så där.
Weichkartoffeln: Det är intressant det här med information.. och först och främst, tack för din kommentar! när jag läser den, känner jag att vi är helt överens. Vi säger samma sak, du håller alltså med mig, hehe. nåväl, jag skriver faktiskt att ideologi INTE är informationens motsats eller fiende, utan att den är något som inte passar in i formatet. Jag håller också helt och hållet med dig i din analys av hur vi söker information. Ta bara mina blogginlägg som exempel, jag tror mig veta något, söker information som stödjer den hypotesen och LETAR inte efter information som motsäger min hypotes. Oftast är det så det går till. MEN, och här blir det intressant, ibland (ganska ofta) är det någon som gör som du: läser min text, har en annan åsikt (fast jag nu har sagt att du tycker som jag, men du fattar grejen..) och vips så har vi fått ett MENINGSUTBYTE. Och det är kanske där skon klämmer som mest, vi prövar inte våra fakta mot andra. Alltså, som jag skriver, vi tar inte den där diskussionen med människor vi respekterar men inte alltid tycker lika som.. vilket ju faktiskt är exakt vad vi gör här. Alltså fungerar informationssamhället, ibland.. ibland här..
För att förtydliga; jag älskar ideologi. Är full av ideologi. Har själv alltid baserat mitt partival på rent ideologisk grund. Samtidigt inser jag att ideologi inte alltid är så … pragmatiskt. Det är en viktig ledstjärna, men kan ibland stå i vägen i mer praktiska resonemang. Som jag är ser det är problemet med ideologi att det är så lätt att låsa sig fast i sin egen förträffliga och logiskt grundade uppfattning om vad som är rätt och fel. Gott så. Men verkligheten är inte så enkel. I så fall hade det ju funnits en ideologi som var rätt. Så är det inte (även om jag så klart i hemlighet ändå tycker det, annars skulle jag inte tycka alls). Allt beror på det där mytomspunna perspektivet.
Och någonstans där ligger kärnpunkten. Att den politiska debatten av idag inte tillåter perspektiv. Eller att lära av andras perspektiv och erfarenheter. Det är rätt eller fel och alla som inte tycker som jag är onda eller korkade <– välj förklaringsmodell beroende av blocktillhörighet. Det gör mig så trött. För det är för enkelt. Och det finns bara en grupp människor som tjänar på “enkelt” - politiker. Hela vårt politiska system är (förvisso ofrivilligt) uppbyggt kring groupthink. Det baseras på att människor som tycker precis lika bekräftar för varandra varför de har rätt. Så jävla ointressant och outvecklande. Det stör mig omåttligt mycket. Som en jäkla nidbild av demokrati.
Samtidigt tror jag att den politiska verkligheten ofta är annorlunda. I utskotten samarbetar ju svurna “fiender” med varandra i det tysta. Men när frågan sedan beretts tillräckligt länge ska den upp till omröstning, och då är vi plötsligt tillbaka i skyttegravarna. Det måste finnas ett bättre sätt! Jag återkommer när jag kommit på det.
Avseende källkritik håller jag så klart med om att det är ett återkommande problem; på nätet såsom i “verkligheten” aka gammelmedia. Varför är förresten inte vetenskaplig metod ett ämne i grundskolan? Kritiskt tänkande borde vara en av huvudpunkterna på vilket skolschema som helst.
Moisthlm: Jag tror att vi är inne på samma spår här men uttrycker oss olika, också en aspekt av informationsflödet. Så för att hitta likheter: slutsatsen, en som kanske vi båda kan skriva under på, är att vi behöver både ideologiska ramar och pragmatik för att fatta bra beslut.
Att de som tycker lika bekräftar varandras åsikter kan stinka riktigt illa, det håller jag med om. Samtidigt behövs det, till en viss gräns. Man är väldigt sällan stark som ensam, och vi kan inte bara kritiskt granska varandra hela tiden (även om min sambo verkar tycka att det är en förträfflig idé, men så har vi också svurit trohet till olika ideologier.. en friktion som jag finner väldigt uppfriskande).
Hursomhelst, kritiskt tänkande på skolschemat är en förträfflig idé som går exakt stick i stäv med Björklunds skolpolitik. Jag har faktiskt haft den diskussionen med lärare och rektorer i ett skolråd, jag fick lite klappar på huvudet och sen hände inget mer. Fortsätt jobba på det spåret Mo, I’m right behind you.