Mellan hårt trafikerade vägar uppstår ibland en märklig paradox: ett ingenmansland. En bit ödslig grönska som ingen någonsin besöker, förutom de som ändå lever i samhällets marginal. I närheten av min bostad finns just en sådan plats. En gångväg passerar en gräsmatta som omgärdas av smutsgrå betongfundament. Några meter upp susar tiotusentals bilar förbi varje dygn. Detta är ett ställe som är helt bortglömt, trots att det ligger i stormens öga och är nära granne med ett tätbebyggt bostadsområde. Man går förbi och märker inte av dess existens, som om platsen vore insvept i ett kamouflage av bildäckspartiklar och avgaser likt Grenouille i sin osynlighetsparfym. Det finns ingen inbjudande entré, man får ta sig uppför en brant slänt som förmedlar avspärrning utan staket. Men väl där uppe breder en grön äng ut sig, om sommaren översållad av klöver och maskrosor. Härifrån ser man DN-skrapan sticka upp som en fyr borta vid Marieberg, och bortom den Högalidskyrkans dubbeltorn. Åt andra hållet, tvärs över motorvägen, kan man vagt föreställa sig Alvik och Bromma. En bit bort tar en bergsknalle vid, och sedan följer en kuperad och snårig skog. Vore det inte för all trafik som höjer decibellvärdet till en snudd på öronbedövande nivå så skulle det vara ett fint ställe att ha picknick på. Självklart är inte denna vackra men hårt prövade natur allenarådande. Bland bergsknallarna ligger flaskor och ölburkar, mögliga filtar och fläckiga gamla madrasser. Detta är inte lämningar från någon excentrisk campare som brutit upp från sitt basläger, utan det handlar om den ständigt bortglömda och ur ett politiskt perspektiv hyfsat ointressanta grupp som befolkar Stockholm där ingen är: de hemlösa. Medan staden lite cyniskt bygger parkbänkar som man inte ska kunna ligga på, bygger uteliggare alternativa bostäder i stadens ingenmansland. Och det är kanske inte så konstigt - där får de ju i regel vara ifred. En gång gick jag rakt in i någons källsorteringsanläggning. Ingen var där, vilket kändes rätt skönt - jag vet inte hur jag själv skulle reagera om någon plötsligt klev rakt in hos mig. Över en berghäll låg ett antal högar uppradade. Tjocka vajrar i en, sprayburkar i en annan, rostiga spikar och sladdar i en tredje. Allt prydligt och nogrannt arrangerat. Under ett träd stod en sliten stol med flagande lack brevid ett primitvit tält av presenning. Jag tittade runt en stund och tog lite bilder, men det kändes inte bra. Fast jag egentligen bara stod mitt i en skogsdunge kändes det som om någon snart skulle komma dit och ta mig på bar gärning, som om jag gjorde intrång på privat område. När jag var på väg därifrån såg jag något som hängde från en gren: en bukett torkade blommor fastbunden med en elsladd. Denna enkla detalj fick mig att se på platsen med andra ögon. Det var inte ett lager - det var ett hem som någon försökt göra trivsamt. Vem vet vad för historia som doldes bakom dessa sköra blommor, dekorativa som en studentbalsbukett i ett tonårsrum. Det är lätt att bortse ifrån att de där på marginalen egentligen delar samma känslor som du och jag. Människor med barndomsminnen, drömmar och fåfänga förhoppningar, fast liksom insvepta i ett hårt och väderbitet omslagspapper. Man glömmer gärna det när man blir frågad om småpengar på tunnelbanan av någon som är smutsig och luktar illa. Idag är ingenmanslanden i fara. I en tid då allt fler vill bo på Stockholms begränsade innerstadsyta så börjar stadens grönområden inventeras. Även en liten bortglömd parkplätt där ingen skulle fått bygga hus för femton år sedan är idag attraktivt villebråd. Men dessa områden tjänar inte bara som alternativa boplatser åt folk som inte har någon annanstans att ta vägen eller som en barriär mellan två motorvägsleder. De fungerar också som urbana lungor som utöver stadens "riktiga" parker renar luften och gör Stockholm till just den gröna och trevliga stad vi tycker så mycket om. Och de saknas inte förrän de plötsligt en dag är borta. > SvD - "Alla outnyttjade eller lågutnyttjade områden i innerstan passar inte för modernisering och förtätning"

Kategorier: Betraktelser, Samhälle | Tags: hemlöshet, ingenmansland, Stockholm