|
Onsdag 4 November 2009 It’s a love thingAv Maths Enocsson
I måndags lyckades jag pricka in två utvecklingssamtal med skolan, och klämde in ett besök till hälsocentralen med en av småttingarna däremellan. Nej, det var inte svininfluensa den här gången, men man kan ju få hjärtinfarkt för mindre. Att ha utvecklingssamtal med söner som går i nian är däremot intressant, på fler än ett plan. Där, i ett samtalsrum på en högstadieskola, möts många tankar, idéer och förlorade drömmar. Mamman ifråga ser pragmatiskt på frågan “Vad vill du bli när du blir stor” och siktar på yrkesinriktning för telningarna. Pappan ifråga, alltså jag, speglar sig i avkomman och ser helst att de gör det som han själv inte vågade, det vill säga satsa på något roligt. Sedan sitter där också en lärare med sina förlorade drömmar som väldigt lätt kan projiceras på en femtonåring, och det hela blir ganska snart en svårsmält soppa tillagad av för många kockar. Den enda som inte har någon som helst åsikt i frågan är femtonåringen själv, ingen av bröderna har en susning om vad de vill göra när de blir stora. Helvete.. JAG har ingen aning om vad jag vill göra när jag blir stor, och jag är ändå 40 bast. Så hur tacklar man det här? Anmälan ska ju ändå in i början av februari, och valfriheten är som bekant större än någonsin. Trots den blygsamma storleken erbjuder en stad som Gävle ändå över sextio olika gymnasieinriktningar.. sextio! Lägg till detta erbjudanden från närliggande städer och du har en veritabel djungel av så kallade möjligheter. Man får en broschyr, nej fel, man får en BOK som heter “Programväljaren” och ur denna ska tre tänkbara alternativ sållas fram. Jag går på öppet hus, jag läser allt jag kommer över, jag frågar bekanta med äldre barn och försöker skaffa mig en hygglig bild av läget. Som far till barnen utser jag sedan mig själv till kapten på skutan som ska segla dem in i framtiden, så jag tar tag i bitarna och inleder förhandlingarna. Så här kan det låta: - Vill du plugga vidare efter gymnasiet? Fan vad jag känner igen mig i mina söner. 16 kommentarer till “It’s a love thing”Skriv en kommentar |
Sök -
Och när dina söner läser det här kommer de tycka du är ännu drygare.
Men sen när de är 40 och läser det här igen kommer de förbanna sig själva som inte lyssnade på dig och tog chansen.
Matt: Säkert är det så, men chansen finns ju också att de faktiskt TAR chansen. Förhandlingarna är långt ifrån över.
Låna Charles Mingus självbiografi från biblioteket och få honom upptäcka psykjazzen. (Mer psykopat än psykadelika dock.) Lär slå hål i bilden av att jazz är sådant som spelas i pensionärs-tv.
Men jag tror du är helt på rätt väg: “vad blir man på det” är en rätt dålig inställning.
Nicklas: Det är heller inte så konstigt att de har den inställningen eftersom alla vuxna hela tiden frågar vad de vill bli. Det är en rätt dålig fråga, om jag får säga det.
Framför allt vill jag att de ska leta efter passionen och glädjen och faktiskt kunna koppla dessa känslor till skolarbete. Man har inte mycket av den varan om man gått nio år i grundskolan och är hyfsat normalt funtad. Det jag inte säger rakt ut till dem men tänker i mitt stilla sinne är att de ändå kommer att behöva läsa vidare efter gymnasiet, oavsett vad de väljer, så det viktigaste är att de får behörighet. Den faktiska diskussionen runt detta väljer jag av strategiska skäl att ta vid ett senare tillfälle. Tack för tipset förresten!
Usch vad svårt det kommer bli, sånt här. Man vill försöka påverka men ändå inte på nåt sätt. Gå din egen väg! Den vägen är därborta! HUr stöttar man utan att styra?
AA: Om jag förstått saken rätt så har du ganska långt kvar tills du behöver fundera på gymnasieval. Men visst, det är svårt, en jäkla balansgång, och som vanligt är den enda framkomliga vägen bra kommunikation.. vilket inte alltid är helt lätt med femtonåringar. Om jag märker att de själva inte har en aning och heller inte engagerar sig lägger jag mig i, kanske på fel sätt men på det sätt jag ville att mina föräldrar skulle göra men inte gjorde.
Vid vilken ålder slutar mutor och straff att fungera? Jag har redan en plan för Isak och Lucia som i korthet går ut på följande två val:
1) Plugga, skaffa bra betyg, läs vidare och bli rikligt belönad med körkort, språkresor etc.
2) Skit i plugget och bli nån jävla dagdrivare, och bli struken ur testamentet och titta på när jag bjuder grannungarna till Chamonix.
De har inget eget val. Det skall man fan inte ha när man är 15. En 15-åring har väl inga planer på att bli äldre än 25, och vill därför naturligtvis bara göra så bekväma och kortsiktiga val som möjligt.
Kommer inte min strategi att fungera?
Jonas: Din strategi kanske kommer att fungera, jag är inte orakel nog att svara på det. Men jag hoppas förstås det eftersom jag kör med samma strategi. Nu i höstas t ex införskaffades två mopeder a 15 tusen styck, och dessa pengar kommer att vandra vidare till körkort FÖRUTSATT ATT ungarna gör som jag säger. Straff har redan utdelats i form av inlåsta mopeder vid uppvisande av icke önskvärt beteende.
Samtidigt arbetar jag på ett parallellt spår som går ut på det här med passion och glädje, fast det spåret är förstås mycket svårare. Dessutom ska man inte underskatta de där rackarna.. härom året när den ene strulade så att faderns hår grånade på rekordtid fick jag veta att den lille minsann skulle tjäna sina pengar på nätpoker när han blir stor. När jag påpekade att väldigt få kan tjäna sitt levebröd på det sättet svarade han helt sonika “men jag ska vara bäst på nätpoker”, sen var det inget mer med det.
Att bli lärare är väl den högsta önskedrömmen för alla?
Kaptenen: Jag ska lägga fram det förslaget till sönerna, lovar att återkomma med en utförlig rapport.
Jag blev ju lärare för att jag inte hade någon aning om vad jag ville bli. Det blev bra det med. Men det blir det mesta jag gör…
Kaptenen: Jag läste datakunskap av samma anledning, det blev helt okej. Normalt sett brukar jag inte titta bakåt, men att fostra barn erbjuder en unik chans att då och då titta tillbaka på sina egna tillkortakommanden. Vilket man förstås bör undvika i största möjliga mån.
Spontant tänker jag på Björn Afzelius - Ikaros. http://www.youtube.com/watch?v=PlmIjILyMcw
FrökenJag: Ja, det är faktiskt klockrent.
Alltså, jag tänker såhär… När jag var 15 var jag precis som många andra väldigt känslig för yttre influenser. Jag hittade förebilder som jag såg upp till och givetvis var drömmen att bli som dem. Förebilderna var vid den här åldern inte de vuxna som symboliserade min trygghet inte heller artister eller kändisar utan kanske den där 18-20 åringen som vuxit upp i närheten av mig eller som jag på något annat sätt kunde förlika mig med men som samtidigt hade uppnått något som jag tyckte var ballt. Du som förälder ser förmodligen var dina tonåringar finner glädje. För dem kanske det inte är lika enkelt att våga satsa på det. Det är enklare och framför allt mer realistiskt att vilja bli som Kalle, han som bor några kvarter bort, han som är elektriker på 19 år, han som tjänar egna pengar, han som pimpar bilen, går på fester och har massa tjejer.
Till min poäng. Ser du att han finner glädje i tex gitarrspelandet. Försök hitta någon som nyligen gått jazzprogrammet och som lyckats åstadkomma något inom musiken gärna inom en janger som din 15 åring uppskattar. Gå på en av hans spelningar tillsammans, eller ännu hellre, låt dem träffas. På så sätt blir det enklare att förlika sig med tanken och att se musiken som en möjlig framtid. Var kreativ och lycka till
Trygga barn väljer inte fel, nästan alla val är rätt… livet är inte som journalistens värld där endast felvalen är intressanta.