Nu glömmer vi världen för en stund, detta är en egotripp. Nu ska jag göra upp med det här en gång för alla. Tala om var jag står, hur jag ser på jämställdhet och könsroller. Häng med!
Det finns män som tycker att det är manligt att någon gång då och då, när situationen kräver det, slå en annan man på käften. Män som anser sig vara biologiskt predestinerade att försvara grottan med sina nävar, att det hör till mansrollen. Ni är många där ute, jag vet för jag känner ett antal av er. Jag har inga större problem med er, jag är en tolerant människa. Men det ni behöver förstå är att jag inte är, aldrig har varit och aldrig kommer att bli, en av er. Det här betyder inte att vi inte kan vara vänner, det går alldeles utmärkt för oss att komma överens trots detta glapp i uppfattningen om hur en man ska vara. Men för att det ska fungera krävs respekt och förståelse. Jag måste ha överseende med ert beteende och inte kalla er neandertalare, ni måste ha överseende med mitt beteende och inte kalla mig fjolla/bög/mes/kyckling.. you name it, I’ve heard it.
Jag tror på verbala lösningar, samtidigt som jag vet att jag har en våldsam och destruktiv kraft inom mig. Om mina tankar alltid hade omvandlats till handling hade jag varit massmördare vid det här laget, men som tur är börjar inte synden vid tanken för en ateist som jag. Jag försöker motarbeta denna destruktiva kraft varje dag, och jag hoppas att du med nävarna gör samma sak. Jag hoppas att du bara har lyckats lite sämre med din föresats än jag gjort. Tyvärr vet jag nog att du ser den som en naturlig del av ditt biologiska väsen, att du därför inte kämpar som jag gör, och där vill jag säga att jag är besviken på dig.
När jag blev mobbad i mellanstadiet gick jag inte till gymmet och pumpade upp mina muskler, jag såg till att bli rapp i käften istället. Det säger en del om mig, att jag redan då valde den vägen. Vem som helst kan bli muskulös, det är bara att träna. Jag hade en kompis som var ännu smalare än jag var, han hette Kenneth. Han valde den andra vägen, med ryssfemmor och skivstänger. I gymnasiet hade han blivit stor utav bara h-e, såg ut som en klassisk michelingubbe, och somliga respekterade honom för detta. Jag däremot förlorade en kompis, vi gick olika vägar. Jag respekterar hans val, de var jävligt elaka på honom och jag antar att han fick sin revansch när han kom tillbaka med sina jättemuskler, men jag önskar att det aldrig skulle behöva bli så. Han är förstörd idag, fet och trasig. Kanske hade han blivit det ändå, hans farsa var ju alkis och gav honom inte de bästa förutsättningar att lyckas här i livet. Jag hade det lättare på det sättet. Min farsa var schysst, alltså blev jag schysst. Kan det vara så enkelt?
Det finns kvinnor som vill att män ska vara manliga på det där konservativa sättet. Med det menar jag i stort sett samma roll som beskrivs här ovan, mannen som försvarar grottan med sina nävar. Dessa kvinnor känner sig trygga med den typen av man vid sin sida, trygga som bevakade små kaninungar i små hål i marken. Jag tror inte tryggheten i första hand handlar om mannens förmåga att agera livvakt åt den svaga kvinnan, jag tror istället det handlar om trygghet i rollen. Den konservativa kvinnan är per definition förändringsobenägen och behöver heller inte förändra sig så länge hon håller sig till män som ställer upp på det spelet. Män som höhö-ar, män som grillar, män som tvättar bilen, män som tar till nävarna när det behövs. Kort sagt, mannen så som han förväntades se ut och agera för ungefär hundra år sedan, eller tusen år sedan (ta bort bilen bara).
Jag kan respektera dessa kvinnor, men jag säger ”kan” för det sitter rätt hårt åt. Om de har valt det själv, sure fine. Jag är inte den typen av jämställdhetsivrare som vill slå något hårt i huvudet på Ann-Kristin från Bengtsfors för att väcka henne ur slummern. Om hon vill leva konservativt med snickarglädje och grottman så tänker jag inte lägga mig i. Problemet är bara, och det vet ni också, att bakom dessa fasader av Tomtebolycka lurar många tragedier. Mannen med nävarna har en viss benägenhet att även använda nävarna mot sin egen kvinna, och sådana män är lägre stående varelser än myggorna de dödar med den där elektriska fräsgrejen de köpt på Rusta. Små världar rämnar snabbare än stora, och dessa mäns världar är så små så små. Fyra väggar har de satt upp, och allt utanför är antingen tjafs, bögerier eller överklassfasoner. När detta sker, att mannen spöar sin egen kvinna (jag hoppas du förstår att jag även innefattar psykisk terror i begreppet spöar), då har den konservativa mansrollen blivit ett gigantiskt problem. Vi har det problemet i Sverige, så vad ska vi göra åt det? Håll den tanken vid liv, jag kommer tillbaka till den.
Det finns andra kvinnor som funnit det för gott att kämpa för sin sak med näbbar och klor. Vi kallar dem feminister och, när de kämpar ännu hårdare, militanta feminister. Jag har av naturliga skäl svårt att sympatisera med människor som påstår att jag är ett djur bara för att jag är man, samtidigt som jag inte kan blunda för statistiken hur hårt jag än försöker. Det är bevisat, utom all rimlig tvivel, att vi män har en kapacitet och benägenhet till våld och destruktivitet som ni kvinnor inte är i närheten av. Så ni har rätt, även om ni uttrycker det på ett medvetet provokativt och tillspetsat sätt. Jag är ett djur, inte just nu och just här, men ge mig rätt (fel) förutsättningar så kan även jag hamna i statistiken. Jag vet att den här inställningen skiljer mig från de allra flesta män jag pratat med. När jag säger att alla män kan våldta, kan våldta, men att de flesta låter bli, blir många förbannade på mig. Men min uppfattning i ämnet står fast.
Ibland leker jag med tanken att jag skulle vara kvinna. Många män gör det, och i grupp med öldrickande på menyn påstår vi då att vi skulle leka med våra bröst hela dagarna. På en mer allvarlig not ställer jag mig själv frågan om jag skulle kunna vara militant feminist om jag var kvinna, och svaret är nog fan ja. Jag är idealist och en passionerad sådan, visst fan finns det rätt grogrund i den här kroppen för lite feministiskt initiativ i den hårdare skolan. Så hur jag än vrider och vänder på det här kan jag inte såga människor som kämpar för sin sak. Med samma logik med vilken världen har romantiserat Che Guevara och gjort honom till poster boy för frihetskamp borde den också kunna skapa motsvarande feministikon färdig för T-shirttryck. Men man känner liksom djupt in i märgen att det är mycket lång tid kvar innan detta blir verklighet. So you go girls, jag stödjer er sak men inte samtliga formuleringar.
Jag uppfostrar både en dotter och flera söner, och visst fan finns det skillnader men, och lyssna nu, likheterna är större. Det här med manligt och kvinnligt, jag ger inte mycket för sånt dravel. För inte så länge sedan bevistade jag en föreläsning där en mycket välrenommerad psykiatriker pratade om vad hon kallade människokunskap. Halvvägs in i föreställningen kom hon in på manligt och kvinnligt beteende, och påstod följande: ”En studie visar att kvinnors puls går upp när de slutar jobbet och åker hem, medan mäns puls går ner.” Där har vi mätbara fakta, så över till slutsatsen: ”Sådana är vi kvinnor”, sa psykiatrikern, ”vi ser hemmet som en plats för arbete medan männen ser hemmet som en plats för avkoppling och rekreation”. Jag väntade febrilt på att någon av åhörarna skulle slå hål på denna idioti, men jag väntade förgäves. Till slut fick jag, som så ofta, ta till orda själv. Jag förklarade, lugnt och sansat, att när jag var ensamstående förälder till två små gossar så gick min puls fan inte ner när jag åkte hem från jobbet, den gick upp utav bara h-e. Detta för att jag visste vad som väntade mig; hämta på dagis, handla, laga mat, städa, få dem i säng, plocka undan alla miljoner saker som ungarna släpat fram och så vidare och så vidare. ”Betyder detta” frågade jag, ”att jag är kvinna, eller kan pulsens frekvens möjligen ha allt att göra med vilken livssituation jag befinner mig i och ingenting att göra med vilket kön jag råkar tillhöra?” Kvinnan, den välrenommerade psykiatrikern, stirrade på mig tyst i flera sekunder innan hon sa: ”Ja, okej då, det har med könsroller att göra”. Nej snälla du, det har att göra med vilken verklighet man befinner sig i.
Hennes forskning, eller snarare hennes slutsats, utgår ifrån kärnfamiljperspektivet. Om det där kallas genusforskning så är det ingenjörskonst när jag bygger Duplo med yngste sonen. Att dra horribla slutsatser utifrån korrekt data är en konst som jag är säker på att redan de gamla grekerna bemästrade, jag kallar det dålig vetenskap. I det här fallet handlar det om vad man vill fokusera på; skillnaderna eller likheterna. De som vill fokusera på skillnaderna kallar sig biologister. Biologisten skulle t ex utan tvekan svälja psykiatrikerns slutsats att pulsökningen hos kvinnan har en biologisk orsak, svamla något om grottor och eldar och lämna församlingen och sitt eget intellekt i kompakt mörker. Dessa människor driver en linje som jag inte förstår. Om vi har som mål att närma oss varandra och förstå varandra, varför ska vi då hela tiden belysa skillnaderna? De finns där, jag ifrågasätter inte det, men varför inte fokusera på likheterna istället? Utifrån mina egna erfarenheter kan jag t ex påstå att små flickor gräver i sina skrev fan så mycket mer än små pojkar, trodde du att det var sant innan du läste det här? Vakna upp och se dig omkring, världen förändras. Vi lever inte längre i kärnfamiljer där bara mamma är hemma med barnen och pappa bara jobbar, all genusforskning vars slutsatser utgår ifrån detta perspektiv bör skrotas. Tanter med jätteutbildning som försöker slå dessa blå dunster i våra ögon bör också skrotas. Gör upp med era fördomar, människor är så mycket mer komplexa än ni tror. Vi är många som vill ha full jämställdhet mellan könen, och med det menar jag en respekt och ett värde som helt baseras på människan och hennes kompetens och egenskaper och som utelämnar könet (och grottor om man får önska det också).
Det handlar också om den enda rätta vägen framåt, d v s att endast genom att tillförskaffa oss mer information och kunskap kan vi nå målet. Den vägen gäller för jämställdhet, rättvisa och demokrati. De inkrökta männens små världar måste vidgas, murarna måste rivas och vi måste förstå att de har byggt sina murar på grund av rädsla. Rädsla för att inte duga någonting till i den nya moderna världen, rädsla för att man inte har något att erbjuda om de traditionella könsrollerna monteras ned. Vem är jag utan mina nävar och mina cementerade åsikter om fruntimmer, undrar Conny i Laholm, och jag säger att du är människa precis som alla andra. Deal with it, det är 2008 nu. Sen kan du tala om för din neandertalkvinna att det är nya tider nu, ni ska inte spela det där spelet längre. Tala om för henne att du vill vara en hel människa, börja där.
Den rätta vägen är också den långsamma vägen. Tyvärr är det så. Orättvisor föder ilska och till och med hat, och tålamod är inte dessa känslors bästa vän. Därför får vi bevittna väpnade konflikter i världen, därför uppstår motståndsrörelser som vill skynda på utvecklingen med alla till buds stående medel. Jag tror på fullaste allvar att vi då och då behöver kickstarta utvecklingen, få den att hacka framåt rejält när politikerna tillsammans med övriga makthavare (läs näringslivet) har hällt sirap i systemet. Jag tror att nu är en sådan tidpunkt, eftersom siffrorna tyder på att utvecklingen håller på att stanna av. Pappor tar ut färre föräldradagar, styrelserummen befolkas fortfarande av en och annan väldigt ensam kvinna, löneutjämningen går inte i önskad takt. Här kommer politikerna in, de måste kickstarta systemet nu. Tvinga fram förändring, stifta lagar, använda alla till buds stående medel. Tyvärr har vi fel regering för det, men det är en annan debatt. Här kommer också du och jag in. Du och jag, vi borde ställa oss en fråga och fundera ordentligt på svaret: vilken värld vill vi egentligen leva i?
Det skulle vara mycket intressant för mig att höra dina åsikter om det här. Tycker du att jag är ute och cyklar? Vad håller du med om, vad håller du inte med om? Låt oss slå nya rekord, låt oss fortsätta den här debatten i kommentarsfälten. Jag litar på er, sätt igång och tyck!
Kategorier: Samhälle |
Tags: biologist, Che Guevara, destruktivitet, feministikon, genusforskning, grottman, jämställdhet, konservativ, könsroller, kvinnligt, manligt, människokunskap, mansroll, militanta feminister, mobbad, neandertalare, orättvisor, politiker, psykiatriker, psykisk terror, regering, ryssfemmor, skivstänger, snickarglädje, uppfostrar, Våld, våldta, väpnade konflikter
Jag skulle kunna tjafsa lite om några små olikheter i din och min syn, men jag väljer att se likheterna, så:
WORD!
Jag läste en gång ett resonemang liknande ditt, att alla män, A-L-L-A män, är potentiella våldtäktsmän. Fundera på det en stund. Det känns inte speciellt bra va?
Men det intressanta är att det än inte rabiata feminister som påstår det, utan samhället i stort. Tvärtom så kämpar kvinnor emot den tanken, dagligen, överallt, genom att vägra tro ont om alla män vi möter eller bemöta dem med misstänksamhet.
Såhär: de allra flesta kvinnor väljer att lita på män, vi väljer ibland att följa med en okänd man hem från krogen, vi delar taxi med killkompisar, vi åker svarttaxi trots att chauffören är man, vi hånglar på dansgolvet trots att vi inte vill mer än så, listan kan göras lång.
Vi vägrar tänka “han, han, han och han är en potentiell våldtäktsman”. Men för varje missbedömning vi gör, varje gång han faktiskt visade sig vara just det, vad händer? Jo, samhället anklagar oss för att inte vara nog försiktiga, inte tillräckligt tydliga med våra intentioner där på dansgolvet, vad hade vi på oss och hur betedde vi oss? Delade vi taxi med en okänd man och följde vi till och med med honom hem?!? Hur dum och blåögd får man vara??! Jag tror minsann lilla gumman får skylla sig lite själv, du skulle ha haft i bakhuvudet att det är en MAN och att de per definition kan tänkas våldta dig!!
Så nästa gång någon påstår att det enbart är militanta feminister och manshatare som kallar män för djur eller potentiella våldtäktsmän, betänkt att det är precis tvärtom. Det är inte sällan männen själva, i rättssalar, på polisstationer etc, som genom sin attityd gentemot den våldtagna kvinnan indirekt befäster dessa värderingar.
Problemet är väl att vi gärna intellektualiserar för mycket och tänker för lite självständigt. Skulle vi göra mer av det sistnämnda så skulle vi ha ett annat samhälle…men med handen på hjärtat…hur skulle det gå till. Världen blir mindre på gott och ont. Desperate Housewives går varje tisdagkväll på femman…samtidigt som någon arg feminist missförstår saken och i något hätskt utfall på nätet passerar gränsen för jämställdhet med flera mil.
Det är som så mycket annat…politik i största allmänhet är ju rätt ruttet. Det är mycket få riksdagspolitiker idag som VERKLIGEN brinner för en IDÉ. Dom kanske brinner för partiet eller så..what do I know..men inte fan drivs dom av idéer… För säger Ohly bu…då säger någon random moderat bä. Och det här är helt utanför den politiska skalan.. Jag röstar själv åt höger..men tar mig för pannan när jag läser att en klar majoritet av moderata riksdagsmän helrle såg McCain som president i USA. Att han gillar vapen, krig, hemmafruar och är emot fri abort verkar inte bekomma dom…nej..det viktiga var att Ohly sagt att han hoppades på Obama.
Stickspår…men jag hoppas du ser var jag vill..
Tillbaka till självständigt tänkande…det är för lite av den varan. Och dom som utger sig för att tänka fria tankar…är ofta fullständigt fast i konventioner som gäller i den kontext de verkar i. Genusforskning liksom…är ju rätt långt från hon Ann-Kristin från Bengtsfors.
Bollen ligger med andra ord hos alla…OM man vill nå det där totalt jämställda samhället. Men jag är ju lite pessimistisk…om det nu är rätt ord…i den frågan. Som sagt…så länge USA pumpar ut sitt kristna-värderingar-mök…så länge man stenar kvinnor i sharias namn…helt enkelt, så länge världen inte ser ut som Stockholms innerstad…så kommer vi inte vara NÅGOT på spåren som ens liknar jämställdhet.
Och det kan man ju acceptera(jag)…eller motarbeta(Maths?)…en fråga om var man lägger krutet kanske.
Men well put, ändå. Jag är också den toleranta typen…som hellre skriver en uppsats än slår någon på käften. Så det är nog mer som förenar oss än som skiljer oss också…
Vänligen,
På det stora hela ett bra och tänkvärt inlägg, även om jag precis som Henrik ovan inte är med dig på alla detaljer.
Bland annat tycker jag att du hårddrar en hel del (förmodligen medvetet) när du talar om bioligister. Visst finns hardcoreversionen du talar om och i vanlig ordning är det fanatikerna som hörs mest, men man ska inte glömma att många sansade forskare förstår att det inte uteslutande går att tala om antingen biologi eller sociala strukturer. Den gyllene medelvägen finns även inom genusvetenskapen. Tyvärr, som sagt, är det ju inte alltid den som talar i sansad ton som får lyssnare. Även många forskare vet att de måste hårddra sina slutsatser för att stå ut ur mängden - precis som du hårddrar i ditt inlägg.
Men i mycket och stort är jag alltså med dig. Bra skrivet!
Henrik: Och jag får väl säga WORD för att du tog dig igenom texten, det blev ju rätt långt det här..
Maja: Nej, det känns inte speciellt bra. Att jag intar den attityden beror på att jag känner mitt monster, och jag vill ha full beredskap.. förstår du? Det hänger ihop med min åsikt att alla kan bli alkisar, alla kan bli hemlösa, alla kan hamna på botten. Det kanske inte går att bevisa rent statistiskt, men för mig är det en livshållning som har med solidaritet att göra. Och jo, allt fan var det en kvinnlig feminist som gjorde begreppet “män är djur” rikskänt men du har en poäng: män kan använda denna atttityd för att svära sig fria från ansvar. För mig handlar det alltså istället om pro-aktivt tänkande.
Odenplan: Problemet är väl att man beskriver problemet hela tiden men aldrig gör tillräckligt mycket åt det, skulle jag säga. Om det betyder att vi intellektualiserar istället för att tänka självständigt vet jag inte riktigt, det kanske bara handlar om att göra respektive inte göra något? Det är svårt att göra sig helt förstådd i dessa frågor, jag gjorde ett ärligt och ambitiöst försök med denna text men förmodligen skulle vi behöva snacka igenom bitarna för att förstå varandra helt och hållet. Jag tror också att vi har mycket gemensamt, jag tror generellt att det är mycket små nyansskillnader som skiljer oss åt. Vi har ofta samma mål men väljer olika vägar dit.
David: Visst hårddrar jag, jag använder ju också skällsordet (biologist). jag tror inte de vill kalla sig så själva. Min huvudkritik mot dessa “forskare” är att de fokuserar på skillnaderna, en linje jag inte förstår. Där står jag kvar, sen har jag inte gjort en fullskalig kartläggning av biologisterna, det ska erkännas. Och tack!
Jag vill bara klargöra att frågan i mitt första stycke var retorisk och alltså inte riktad till dig att besvara. Du har redan mer än en gång bevisat att du är en av de bra killarna. Hela mitt inlägg byggde ju delvis på det du skrev om att alla killar KAN våldta, och det är första gången jag hör en kille ta upp saken frivilligt. Hatten av för dig!
Som gammal psykologistuderande har jag mången gång irriterats över benägenheten att uttala sig statistiskt om människor (så här är vi) utan att tydligt belysa undantag och orsaker. Psykologin efterhärmar i sin metodik naturvetenskapen (att söka samband framförallt genom experiment), vilket ibland får olyckliga resultat när rön appliceras i verkligheten. Att dra kausala slutsatser är omöjligt, men görs tyvärr ofta. I ditt exempel borde man istället så klart genomfört en studie för att se pulspåverkan mellan könen på ensamstående föräldrar. Hade olikheten kvarstått hade man kunnat säga mer än inget alls. Nog om det.
På det stora hela ville jag egentligen säga Bra! Och så bekräfta det där om att gräva i sitt skrev. En liten tjej vill ju veta vad som händer där nere. Att prata om det har (efter 6-årsåldern) dock varit en annan femma.
Maja: Okej. Ja, jag svarade ändå, ville klargöra.. Gud, det kan bli så komplicerat sånt här. Men tack för klargörandet och ryggdunken!
Mo: idag tittade hon på sin (ja vad ska man kalla den nu då?) i spegeln, och skrattade högt. Undersökningen som psykiatrikern refererade till kanske innehöll mer fakta än hon ville avslöja, antingen ligger feltänket i den som gjorde mätningen eller hos henne (jag satsar på det sistnämnda). mer sant är väl i sådana fall att det i en parrelation allt som oftast är kvinnan som tar på sig det större ansvaret för hemarbetet, och DET kan ju faktiskt ha en och annan biologisk förklaring.. vad vet jag. Men det var inte den poängen hon fick fram.
Tycker också att det här är bra på en väldig massa sätt. Några funderingar:
Alla män är potentiella våldtäktsmän - jag håller helt med, jag anser ju att alla människor är potentiella förövare, no matter the crime, givet rätt (fel) förutsättningar. Typ.
Män är djur. Ja, och nej. Förstår för det första inte upprördheten över att den där tanten sa så, hon upplevde det så baserat på vad hon möter på de kvinnojourer hon jobbat på, who gives a rats ass om det är spetsigt formulerat. Machomännen brukar kunna generalisera rätt hårt om våldtäktsmän, kvinnomisshandlare och pedofiler de också. Dessutom - fortfarande oklart varför “feminismen” som sådan än idag hålls ansvarig för vad hon spottade ur sig. Sen är vi ju djur, både män och kvinnor, i vårt beteende.
Apropå “militanta feminister”, arga kvinnor, eller whatever. Vem fan skulle inte vara arg om man inte fick samma villkor. Om man inte upplevde förutsättningarna som jämlika. Om man kände sig förfördelad och det samtidigt finns statistik som bevisar det. Arga feminister är således det enda naturliga läget.
Skulle hemskt gärna läsa mer om mansrollen, mer än att du inte är typisk våldsmacho, att du hellre snackar än slåss och att du vill vara en aktiv närvarande far. Jag tänker på ditt egna förhållningssätt gentemot andra män och kvinnor och liknande.
Sammanfattningsvis - bra text som får mig att tänka och tycka och uppskatta. Diskussionen kan bli hur stor som helst, såklart. Men vi borde bryta ner det i vad vi själva gör för att förändra och förändras.
Fan vad jobbigt när ni skriver intressanta saker så jag måste läsa all j-la text. Vilket är min trötta hjärnas sätt att ge en komplimang. Min yrkesvärld är i förskolan, så detta ämne berörs ofta. (http://liten-arg-tant.blogspot.com/2008/10/jag-frgade-min-syster-vad-hennes-ldsta.html). Våra samtal handlar ofta om hur man förbygger skillnader mellan f och p, om man kan eller vill. Lika ofta får man sen på kafferasten höra någon beklaga sig över sin man som inte sett de nya gardinerna. Med argumentet, nä, han är ju man. En pedagog talade om hu vi alla har olika intressen, att vi i hemmet bryr oss mer eller mindre om olika saker (inredning, bilen osv.). Det som gjorde mig mest upprörd med hennes argument var att även barnen räknades till detta. Att en man kunde välja bort sina barn då han fann något annat mer intressant var i hennes ögon ok, då, som sagt, vi har ju alla våra intressen.
Skulle kunna hålla på hur länge som helst att diskutera det du skrev men stannar här med att säga att jag tycker det var en intressant läsning. Tyvärr allltid aktuellt ämne.
Jag ställer upp på varenda ord vilket du antagligen redan vet, men den nyanseringen att genus faktiskt handlar om att se vilken verklighet vi lever i och “inlärt kön” inte kön som sådant.
Jag blev intresserad tidigt av det här med könsroller för att jag helt enkelt blev förbannad när jag mötte en värld som började behandla mig annorlunda för att jag var tjej (jag är uppväxt i en familj som på många sätt lever ganska okonvetionellt min morfar var dagpappa åt mig och min pappa var hemma lika mycket osm min mamma bla)
Som förälder blir det ännu mer uppenbart. Men det är alltid spännande att få med männen i diskusisonen om ormiliga förväntingar och livssituationer beroende på kön, för jag tror att män på sina sätt förlorar lika mycket på det som kvinnor. Inte ekonomiskt men andra.
Vid ett tillfälle gjorde jag ett fördjupningarbete om orättvisan i könsrollerna utifrån männens perspektiv, män söker vård senare, dör tidigare, har större problem med missbruk, förlorar relationer vid en skilsmässa, dålig kontakt med sina barn, oprovocerat våld, färre kramar som små, sämre språkutveckling eftersom vuxna inte pratar med dom på samma sätt som med flickor, det är unga män utan utbildning som blir kvar i avflyttningsorterna, osv osv. Det blev en riktigt intressant diskussion efter den föredragningen och varenda kille/man i klassen fortsatte diskussionen i flera dagar.
Eric: Tack för bifall och input! Jag har bloggledes lärt känna dig som en vettig människa och det känns bra att du har läst och reflekterat över det här. Mansrollen ja, det finns många intressanta ämnen som omgärdar och tangerar jämställdhet, det får nog bli ett eget inlägg om det.
M: Ja det blev lite väl långt den här gången, ber om ursäkt för det. Min skrivarstil kan inte anklagas för att vara ekonomisk, jag vet det. Men det bara for ur mig den här gången, det är stora och viktiga ämnen och jag vill inte bli alldeles för missförstådd, alltså blev jag en aning ambitiös. Som förälder upplever jag förskolan som en märklig värld där centrala riktlinjer ofta krockar med personalens invanda mönster. Det är knappast den enda arbetsplats där detta sker, men det blir extra påtagligt i förskolan. Att männen kan räkna barnen som en syssla/hobby/att göra, något som kan väljas bort för annan valfri aktivitet, är nog väldigt sant i många fall men inte samtliga. Den man som inte varit hemma en längre tid med sina barn vet nog helt enkelt inte vad det innebär att vara förälder fullt ut.. törs jag påstå. Tack för att du delar med dig av dina synpunkter!
Ullis: Ditt fördjupningsarbete låter intressant! Det är ju faktiskt sant, vi män förlorar också på många sätt. Vi är ju på många sätt, rent statistiskt, ett jävla krångligt släkte som ligger samhället till last i mycket större utsträckning än kvinnor. Jämfört med din uppväxt är min synnerligen konventionell, i mitt fall är det nog i vuxen ålder som ensamstående förälder som de flesta frågorna har dykt upp. Ett uppvaknande har det varit, och det pågår förhoppningsvis fortfarande.
du skriver oerhört bra och all heder till dina välformulerade värderingar. ämnet är ju så oerhört komplext, flerdimensionellt, individuellt, mångbottnat, ja you name it.
dessutom är ämnet så oerhört ingnuggat, uttjatat och söndersmulat i vad som numera känns vara en akademisk ankdamm full med människor som bara skriker girigt efter vad dom anser sig vara sina rättigheter som kvinna eller man.
missförstå mig rätt, ingen större kritik mot dig mer än att enstaka generaliseringar spretar lite väl snett ibland för min smak. det jag vill passa på att kritisera här, vad jag anser, är trångsyntheten och dom ibland helt hjärntvättade åsikterna i den här evighetsdebatten i allmänhet.
för det är ett evigt debatterande, tjafs, gap och hårda ord.
något samtal finner jag sällan äga rum, mer än här och där. för det här är verkligen en värdig ton av ett samtal, en dialog.
jag vet att jag mina värderingar färgas mycket av att jag arbetar inom vården. jag har aldrig, även innan jag började arbeta där, betraktat människor utifrån kön. och det gör en oerhörd skillnad. inom vården måste du se till varje enskild människa och bemöta, tala och förstå just den personen med respekt och lika värde. det spelar fan ingen som helst roll om du är kvinna, svennebanan med grill, kines, mördare eller uteliggare. varenda människa är en unik människa med olika behov och förutsättningar. det är där jag tror att varenda människa måste börja. (eller, önskedrömmen, att alla människor en månad av sina liv fick arbeta inom vården för att på så sätt få distans och insikter om andra människor samt sitt egna liv.)
om man kan se på varje människa som en individ, en människa. och inte tänka könsroll, kön, kvinnligt, manligt då det sätter käppar i hjulet ditt eget fria tänkande, på utveckling, på världen, på allt, då tror jag man kommer mycket bredare in i detta hav av strukturer och riktiga orättvisor i samhället.
jag tycker det är viktigt att belysa precis som du skriver likheterna. jag upplever debatterandet på markplan ofta vara oerhört onyanserat och feminister som turas om att hylla varandra och leva upp till sin ideologi och subkultur till soluppgång. andra människor som tycker annat har inget att komma med. jag tycker det är viktigt att påtala att jag har aldrig blivit så illa bemött som av feminister så fort dom fått reda på att jag inte tycker precis som dom tycker. att det dom säger sig förespråka och stå för är det dom minst förespråkar så fort man inte tycker som dom. det är inte jämställdhet, det är inte lika värde och rättigheter. att du är inte välkommen hos feminister om du inte är feminist.
tänk om människor lär sig l.y.s.s.n.a, man behöver inte hålla med men lyssna. det är man fan skyldig som människa att göra. och fan vad jag har lyssnat ska du veta.
men människor är tyvärr giriga. människor gapar oftast bara efter sina inbillade rättigheter utan att lägga en motvikt på vilka skyldigheter man har mot sig själv och andra.
för att avsluta den här milslånga kommentaren så undrar jag till sist en enda sak. om en individ inte upplever sig ojämställd eller förtryckt, kan individen då vara ojämställd och förtryckt iallafall?
jag hävdar att en individuell upplevelse är alltid sann för individen själv och ska den upplevelsen i så fall inte respekteras?
med andra ord. jag är lite trött på att respektera utan att få någon respekt tillbaka.
tack för denna underbara blogg.
ciao.
Det finn mätningar på hur man hanterar små barn beorende på om man tror att det är pojkar och flickor. Om barnet som man tror är en flicka gör sig illa tröstar man och kramar länge (ofta längre än gråten finns där) om barnet som man tror är en pojke gör sig illa lyfter man upp den, skrattar, blåser lite och visar sedan att det är dags att ge sig av för att leka igen.
Eller de där testerna där man får se en film med samma barn och så får vissa veta att de ser en pojke och andra att det är en flicka och så ska de beskriva vad som händer barnet på filmen och sätta egenskaper på det och det är nästan skrämmande hur resultatet blir.
De som tror att det är en pojke beskriver barnet med egenskaper som tuff och driftig och man tenderar att beskriva de “aktiva” lekarna som utförs. Springa, hoppa och sådant. Flickan beskrivs som söt och snäll. Och man beskiver mer av de rollekar som sker. Fast att det är samma film och samma barn. Förstå vad mycket små saker vi gör hela tiden som formar vår bild av barnet. Även när man inte vill.
Knivtid: Du som jobbar inom vården måste ju också ha hört om exemplet “tvättsäcken”. En som jobbade på hudmottagningen upptäckte att det i männens omklädningsrum var så mycker mer tvätt att ta hand om och började forska hur det kom sig. Det visade sig att personalen smörjde in männen påplats med salvor och sådant medan kvinnorna fick med sig salvorna hem.
I det landsting som jag själv finns i började man göra särkilda kvinnoknän vid operationer där knäled eller höftled byts ut. Det visade sig att tidigare har alla konstgjorda leder varit anpassade för män och de kvinnor som fått dem har haft väldiga besvär. Inte förrän man började dela upp “statistik” på kön har man börjat upptäcka saker som man kan göra något åt.
Det finns en mängd områden där vi kan bli bättre genom att ställa rätt frågor och ibland är det frågor om kön som behövs för att det enkilda ska visa sig som fenomen.
Nu ska jag inte skriva mer. Jag skulle kunna diskutera könsroller i evighet. Själv har jag ju skrivit mycket om sexualitet och alla märkliga förvrängningar av kvinnors sexualitet som råder.
uliis: du har alldeles rätt i man måste ställa rätt fråga för att hitta rätt svar. men att hitta “orättvisor” i sakfrågor gällande människor är ändå oerhört lätt. det finns orättvisor i allting, rik, fattig, svart, vit, kvinna, man, barn, djur, miljö och på sjukhus. det är alltid viktigt att sträva efter lika vård vilket jag anser att vi ger på ett fantastiskt sätt med dom pissiga resurser vi är tilldelade. politiker borde verkligen få följa läkare, sjuksköterskor och undersköterskor dagar och nätter för att få minsta insikt i vad det är vi utför.
dock anser jag det finnas mycket större orättvisor i vården idag än könsrelaterade, tro det eller ej. och det skulle jag också kunna tala om i evighet. vården är en enorm organisation och den kan alltid förbättras. och jag är en av alla dom som jobbar på det, varje dag.
Knivtid: Stort tack för ditt långa, intressanta bidrag i diskussionen! Ironiskt nog har jag svårt att ägna uppmärksamheten åt ett fint svar till dig, ironiskt eftersom jag är föräldraledig och de små telningarna håller plattan i mattan hela tiden. Men, kort, din fråga, kan man vara förtryckt utan att själv uppleva sig förtryckt? Ja, självklart om man sätter frågan i ett mer extremt sammanhang med psykisk terror och hjärntvätt. Den egna upplevelsen kan vara starkt förvrängd och manipulerad, men jag antar att det inte är extremfallen du syftar på. Jag förstår vad du menar och frågan är intressant, om man mår bra borde man väl få leva sitt liv som man vill liksom. Den är svår.
Ullis: självklart bemöter vi barn olika beroende på kön, jag gör det själv. jag är inte heller den som finner något nytta i att ta detta till sin spets, om lilla I vill ha en rosa tröja så får hon ha den. Längre fram finns det antagligen svårare prövningar, som urringningar och smink, och man kan tro att det är tonår jag syftar på men tragiskt nog är det väl snarare i lågstadiet dessa frågor dyker upp.
Du är jävligt klok du Maths. Jag arbetar inom skola och där cementeras jävligt mycket dynga hos barn och vuxna. Svenska skolan är av medelklassen, för medelklassen. Svenska lärare är tanter. Det finns 20+ tanter överallt i den svenska skolan och de har ofta väldigt konservativ syn på saker och ting utan att själv vara medvetna om det.
Det här med manlighet är väldigt intressant. Jag som finne har ett ok att bära när det gäller manlighet. Den finske mannen är en parodi på män i allmänhet. Man går inte till läkaren, man gråter inte, man gnäller inte. Mina päron har aldrig sagt till mig att gråta är fel eller fult men det har på något sätt hittat mig ändå. Jag är som tur är en hyfsat klarsynt människa och har rationaliserat bort en del later men är det biologi eller är det socialt arv? Om jag kommer fram till något så lovar jag att höra av mig:)
Slå folk på käften är bara ett sätt att kontrollera sin rädsla. Vi som inte slåss för att skydda oss använder oss av ord istället. Jag kan tänka mig att du fredar dig rätt bra med att vara rapp i käften. Men det är väl ett försvar det med? När rädslan för att bli bortgjord eller förlora i det dagliga maktspelet så slår man eller använder hårda ord.
Great minds think alike.
Kaptenen: Inte så jävla klok jämt, men det här var ett allvarligt försök. Så tack! Manlighet, i fallet med ditt finska ursprung kan man väl misstänka kulturarv då kanske? Vilket är miljö, förstås. Skolan är.. frustrerande många gånger. Mina äldsta söner går i åttan, jag hänger där ibland när jag ska på utvecklingssamtal eller möten med skolrådet och ytligt sett verkar inget ha förändrats sedan jag gick i åttan 1983. Spelet mellan könen vibrerar fortfarande i korridorerna. Går man ner på en mer detaljerad nivå så tror jag, hoppas jag, att de små liven tänker och beter sig lite annorlunda. Att de har lärt sig något, att utvecklingen har gått framåt. Det har den, men tanterna i alla åldrar hjälper inte till. Slå folk på käften eller försvara sig med ord, två olika uttryck med samma syfte? Nja.. inte alltid, orden kan användas för att övertyga och överbrygga på ett sätt som nävarna aldrig klarar av. Samförstånd, går det att uppnå genom att spöa någon? Jag tror inte det. Men visst, orden fungerar ibland som försvar istället för nävar, och ord kan som vi ALLA vet såra utav bara h-e och vara ett minst lika effektivt vapen.
Knivtid: Jag håller helt med dig. Inom vården finns mycket stora orättvisor som inte har med kön att göra och jag vet att det finns fantastiskt många människor som varje dag jobbar för att det ska bli bättre. Jag är så otroligt tacksam för det!
Det är ganska många som också kommer från sjukvården och som engaerar sig politiskt för att försöka föräbättra även den vägen. Men det är inte alltid enkelt. Jag vill att sjukvården ska vara gemensamt finansierad men det betyder också att den påverkas väligt snabbt av vad osm händer med ekonomin i stort. Bara nu i höst och med den ekonomiska kris som varit de sista månaderna har mitt landsting fått 60 miljoner mindre i skatteintäkter. Och värre blir det nog. samtidigt går fotskingen framåt och man kan bota och lindra så otroligt mycket mer och det är ju det vi vill att människor inte ska behöva lida och att det ska komma så bra mediciner så att man inte behöver dö i cancer odyl men det betyder också att “utgifterna” ökar.
Det är inte alltid lätt att göra mer med mindre pengar. Och det är inte heller alltid så lätt att sluta göra saker som man en gång börja med. Samtidigt så finns det så otroligt mycket mer att göra och förbättra och jag tror att det bästa sättet att göra det är att ge personalen bättre möjligheter att utveckla sitt jobb. Smitta varandra med goda idéer. fast det är ju inte lätt om man samtidigt går på knäna ute på avdelningarna.
Våld föder våld men någonstans så anser jag att självförsvar är varje människas rättighet. Om de där ungarna som blir mobbade hela sin skoltid skulle klappa till på första försöket så skulle deras liv antagligen se helt annorlunda ut. Även den som mobbade skulle få en tankeställare. Om alla människor skulle bara fått puckla på varandra när de var små och inse att det gör bara jävligt ont på alla inblandade så skulle det kanske inte vara lika roligt i vuxen ålder. Jag överdriver en del men det var väl själva poängen?
Kaptenen: Om de där ungarna som blir mobbade hela sin skoltid skulle klappa till på första försöket så skulle deras liv säkert se annorlunda ut, de skulle t ex själv kunna bli mobbare. Många som mobbar har själv varit mobbade, hela beteendet bottnar ju i osäkerhet. Jag följer ditt resonemang men håller inte med, jag har t ex själv söner som klappade tillbaka och det har legat dem i fatet hela skoltiden kan jag lova. Stigmatiseringen är total. Kanske har de tillbaka detta i vuxen ålder, vad vet jag, men det är långt dit.
Först och främst >> Riktigt bra läsning och en riktigt bra debatt – tack Maths och Barstols läsare. Ganska mycket är redan sagt och jag har inga stora invändningar mot något, förutom en sak; att alla män är potentiella våldtäktsmän. Jag är inget helgon. Jag tror jag är kapabel att mörda, jag kan njuta av makt och övertag, jag kan fascineras av våld et cetera.
Men våldtäkt?
Jag vet att jag inte skulle kunna våldta någon. Och jag ska givetvis förklara varför.
För mig handlar all form av sex i grunden om bekräftelse. Genom att någon väljer att ha sex med mig bekräftar de min person. Det får mig att känna mig älskvärd, vacker, sexig, speciell, underbar. Desto mer personen jag har sex med visar uppskattning för mina – ähum – prestationer desto mer upphetsad blir jag. Ingen gör mig mer nöjd än en tillfredställd partner. Ingenting.
Att våldta någon (eller ha sex med en prostituerad) är enligt mig den totala motsatsen till det jag tänder på. Ursäkta göteborgsfranskan; men min kuk skulle aldrig kunna stå om jag försökte våldta någon – inte ens om det skulle bli fred på jorden om jag fullbordade våldtäkten.
Hermann: Tack för din grafiska beskrivning av varför du aldrig kan våldta, den var intressant och informativ. Jag tror iofs att våldtäkt har väldigt lite med sex att göra, och mycket mer med makutövande och sjukdom att göra. Det gör dig knappast mer trolig som kandidat, men så ser jag på det iaf. Jag är också glad över debatten, ibland får vi till en bra ton känns det som.
Det här ämnet handlar om så mycket mer än jämställdhet eller könsroller. När man väl kommer fram till det här ämnet, har man passerat en hel räcka med viktiga parametrar. Tolerans, stabila individer, vänlighet, generositet… Läs Stefan Einhorns “Snällboken”. Där finns de flesta nycklarna till en god värld. Det är svårt, absolut inte omöjligt men, mycket svårt.
DU kan direkt påverka dina nära och kära, dina vänner och kollegor. Sedan är det liksom stopp. Om du lyckas sprida lite vänlighet och budskapet om en bättre värld till din omgivning så har vi kommit en bit och det är gott/svårt nog. “Varje lång resa börjar med ett litet steg”. Ge inte upp för att problemet är enormt!
Jag vill tro att vi trots allt är ganska många som skulle vilja se en, på många plan, mer jämlik världsordning men vi är alldeles för tysta. Så, tack Maths för att du inte är tyst. Räknar med att du fortsätter sprida budskapet i din närhet. Jag lovar att jag ska göra vad jag kan i min ände.
ZW: Visst handlar det om mycket mer, men nu var det jämställdhet och könsroller jag satte mig att skriva om i någon slags manifestform. Var jag står, om du förstår. Som du kanske noterat i kommentarerna är det flera läsare som, liksom du, inser och förstår vidden av “området”, men jag ville börja i någon ända.
Har inte läst snällboken, men jag har sett intervjuer med Stefan Einhorn och hört honom prata om ämnet. Han verkar vara en intelligent man, jag kanske tar den där boken efter “Pol Pots leende” som jag läser nu, jag kanske behöver en snällbok då mer än någonsin. Tack för att du delar med dig av dina synpunkter, jag lovar att fortsätta sprida vad jag anser vara ett gott budskap även om jag (det kan jag lova dig) kommer att få svackor.
Hörs!
[...] om män är potentiella våldtäktsmän är en evig fråga. Vi kan ju se oss omkring. Vad händer i [...]
Bra inlägg tycker jag, men förstår nog vad psykiatrikern syftar på i sin studie. Det handlar absolut om vilken verklighet en befinner sig i precis som du skriver, men vår verkligehet är ju förknippad med vem vi är och det liv vi lever direkt eller indirekt pga våra kön. Det har läst om flera studier som bekräftar att män varvar ner när de kommer hem från jobbet och tar det lite lugnt, medan kvinnor fortsätter att arbeta med middag, disk, städ och barn. Det är ju generella siffror och kanske inte berör just dig, men de finns fortfarande där.
Och så undrar jag som vanligt vilka “de” där är som anser att “män är djur”? Har aldrig träffat en enda trots att jag umgås i de mest feministiska sammanhangen…
Vänliga hälsningar
Veronica
Veronica: Jo visst, rent statistiskt så är det sant att de flesta män varvar ner och de flesta kvinnor fortsätter att arbeta när de kommer hem. Jag ifrågasatte inte statistiken utan slutsatsen. Om man liksom slarvar bort hela syftet med vad man ville säga genom att använda fel ord (”Såna är vi kvinnor” istället “sådan vardag lever många kvinnor i”) så är det riktigt dåligt. Speciellt för en högutbildad person som åker runt och föreläser, jag ställer mycket höga krav på såna.
Jag tror inte heller att “män är djur” är en vedertagen åsikt bland feminister, jag har bara hört det en gång och det var kvinnan från ROKS som sa det i teve. Jag använde det på ett utstuderat sätt i texten, vi är väl alla djur när allt kommer omkring? Tack för dina synpunkter!
Fantastiskt att hitta en blogg där man läser intressanta och smarta inlägg. Du får mig att hoppas på mänskligheten med inlägg som det här. Eloge.
Hanna: Tack! Det var ett väldigt fint omdöme.
Grymt inlägg. Håller med om allt förutom sista meningen. Vadå fel regering. Man kan inte tvinga folk till saker genom lagar, jag förstår inte hur du tänker. Däremot genom personers viljor, behov osv kan saker förändras. I det här fallet lagar och roller. Det handlar även om frihet. Frihet att få gilla något som “tillhör” det andra könets ideal eller något som är tillskrivet ens eget köns ideal.
Malte: Tackar! Det kommer alltid att vara tämligen svart-vitt när man kommer till de politiska lösningarna, och floskler som “frihet” kommer att användas på ett sätt som jag personligen är ganska trött på. Låt oss bara konstatera att du och jag sätter vår respektive tillit till olika personer och olika politiska lösningar, vem som i slutändan satsade på rätt häst kanske vi aldrig ens får reda på. God fortsättning!
Jag läste i något av era inlägg att ni funderar på att ta in en kvinnlig skribent. Eftersom jag inte minns vad den bloggposten(?) hade för rubrik så skriver jag mitt svar här istället. Mitt förslag, länka till denna utmärkta blogg:
http://jennywesterstrand.blogspot.com/2006/11/klart-dom-mste-lyssna-nr-an
n-charlott.html
Finns mycket läsvärt, seriöst och humoristiskt där (går bra att läsa de gamla inläggen, de kan nog oftast ses som lika aktuella som när de skrevs).
INFO FRÅN SIDAN (e-post-adress)
Jenny W:s webblogg
Jenny W:s åsikter, analyser och utfall. Ruled by none, powered by Divinity. JW är doktor i juridik å frilansskribent. Min avhandling “Mellan mäns händer - Kvinnors rättssubjektivitet, internationell rätt och diskurser om prostitution och trafficking” kan laddas ner på Uppsala universitets hemsida. Man kan tyvärr inte kommentera på denna blogg. Det gick inte för trollen. Jag har dock en bloggmail: JennyWsblogg@hotmail.com Där kan ingen höra dig skrika, men jag försöker svara.
Bara ett tips, Jenny W:s och IA:s blogg, sista nämndes i er bloggpost(?kallas det så? Eller artikel?) med fundeingar om gästskribent, är bland de mer läsvärda av det jag sett på nätet. Slinker för övrigt in här då och då, men Jennys ,IA:s och badlandshyena är de som jag tror gett mig mest hitills.
Hälsningar från en relativt nybliven bloggläsare.
Banarnia Bananas Baker
Bånga-bånga: Tack för tipset! Ska absolut kolla upp denna blogg. Det var för övrigt jag som ville ha med IA.
Åsikter handlar ofta om att folk vill bekräfta sig själva, genom att klanka ned på andra. Jag slutade läsa när du slår ned på den där killen som tränade upp sig. Han gjorde fel, och du rätt, är sensmoralen. Du vinnaren och han förloraren. Detta, min bäste herre, innebär att du är en svag individ ty tomma tunnor skramlar mest. Varför tog du inte upp exempelvis Dolph Lundgren, en annan som tränade upp sig, eller Arnold Schwarzenegger? Då bleve det plötsligt svårare att mästra!
Men FÖR fjollig vill du ändå inte vara; det är därför du anlagt det där skägget.
Jon: Slår ned på killen som tränade upp sig? Har vi läst samma text du och jag? Jag förlorade en kompis vilket jag sörjer, han blev jäkligt knepig i skallen efter överdrivet bruk av steroider. Var slår jag ned på honom?
Och ja herregud, du ser då rakt igenom mig du. Jag har skägg för att jag inte vill vara för fjollig. Visst, EXAKT så är det ju.
Om ni ska läsa en blogg om feminism och såna grejer så läs för fan denna:
http://jennywesterstrand.blogspot.com/
Hon är doktor i juridik och en av författarna till Slagen Dam, och om ni söker på den titlen eller söker på Bo Rothstein så hittar ni hennes bemötande av kritiken mot den.
Jag älskar hur hon skriver “Nä hörrni, nu ska jag och jojje - ungen - ut och sniffa thinner, hörs!”
Niclas: Tack för tipset! (Ständigt denna Jenny Westerstrand.. ständigt)
mitt i alltihop har jag en undran - varför anses det värre att slå en kvinna än en man? Det är en sak att människor inte är jämnstarka o därför inte har en rimlig chans, men det sker ju mellan män och män också.
Eller att leva i en destruktiv relation där man har ihjäl varandra som händer aldeles för ofta och det är nästan alltid kvinnor som utsätts för den typen av våld i en relation. Varför måste manligheten i så fall vara kopplad till att kontrollera och styra en kvinna? Det är så himla rubbat!
[...] i mitt skallben men njuter av den här texten. Fan va duktig de är där på Barstol. This was written by Scuq. Posted on tisdag, september 8, [...]
Ullis: Ja.. det är ju en jäkligt bra fråga som jag inte har något bra svar på. Tradition?
SCUQ: Tack för cudos!