Det är snart sommar. Himlen har fått en djupare färg på kvällarna. Solen är på väg ned och himlen glöder över sjön. Jens står i vardagsrummet med armarna korsade över bröstet. Han stirrar ut genom fönstret, och hör inte när mamma kommer in i rummet. När hon lägger armarna om honom bakifrån rycker han till och blir först stel som en pinne. Sedan slappnar han av och det känns som om han ska dö, men greppet runt honom hårdnar. Han vill gråta, men det kommer inga tårar.

Dagen då det hände var Jens på hockeyträning efter plugget. Han brukade vara vid rinken tre eftermiddagar i veckan. Jens är anfallare och en av de bästa i laget. Nu har han inte spelat på flera veckor. Och om han inte hade tränat just den där eftermiddagen så kanske det inte hade hänt. Om han kunde vridan tillbaka klockan, så skulle de sitta vid matbordet, och Jens skulle ägna all uppmärksamhet åt sin lillebror. De skulle se en film ihop, och sedan skulle de gå och lägga sig och prata hela natten. Jens skulle berätta om hockeyn och om Tove som brukade hänga vid rinken på kvällarna. Han skulle berätta om den där gången i skolan när de släppte en vattenballong på hemkunskapsläraren från andra våningen.
Jens vet att hans bror skulle älska såna historier. Hans bror skulle förresten ha älskat att bara få vara med sin storebror. Han beundrade Jens. Men Jens brydde sig inte om honom. Fast de delade sovrum, så pratade de knappt med varandra. Jens såg honom tvärs över rummet, lite tystare och tunnare för varje dag. Men allt han kunde tänka på då, var att han ville ha ett eget rum. Att han var för stor för att dela rum med lillbrorsan.
Nu när han ligger på kvällarna och tittar på den tomma sängen, så skulle han kunna göra vad som helst för att få se sin bror igen.

Jens vet att lillbrorsan inte hade det lätt. Och han vet också att han enkelt hade kunnat göra något - Jens var både större och starkare, men han föraktade den svaghet som brodern var inlindad i. Han var så jävla vek. Han sa aldrig ifrån och han steg åt sidan när det blev bråk. Men så fick han alltid stryk också, till och med tjejerna gav sig på honom. Jens ville inte bli förknippad med det, ville inte bli smittad av sin brors menlöshet. Hans bror var undfallenhet och rädsla, sådant som rovdjur luktar sig till. Och Jens såg hellre bort när de gav sig på honom.

När han kom hem från ishallen den där kvällen så var det tomt och tyst i lägenheten. Det var konstigt, för hans bror brukade vara hemma. Kvällarna flöt alltid på i samma mönster; Jens kom hem från träningen och värmde middagen som mamma ställt i kylskåpet, och de åt tillsammans, under tystnad eller framför teven. Sedan gick Jens upp och spelade gitarr, och brodern såg på TV eller gjorde sina läxor. Den här kvällen åt Jens själv, och sedan somnade han framför teven och vaknade sent på kvällen när mamma kom hem.
Polisen och hemvärnet gick skallgång nästa dag. Det dröjde till morgonen därpå innan de hittade honom. Jens minns bara sin mammas jämrande rop från den dagen.

Nu kan han inte sova. Klockan på nattduksbordet tickar allt högre. Genom det öppna fönstret hörs nattfåglarnas rop. Gardinerna vajar fram och tillbaka.
Efter en stund går Jens och lägger sig i den andra sängen. Det finns kvar en svag doft av lillebror i lakanen. Jens tänker att när den försvunnit så är hans bror borta för alltid. Han drar in lukten och känner hur tårarna svider bakom ögonlocken. De tror att han inte vet detaljerna, men han läser tidningarna som alla andra. Jens vet allt, och det spelar ingen roll att han försöker tänka på annat, för vetskapen om detaljerna fyller honom med en sådan gränslös skam och vånda att det äter upp honom.

Senare drömmer Jens om rinken. Men det är inte Tove som hänger på räcket, det är Jonathan. Han ler sitt blyga och osäkra leende, och Jens åker fram och lägger armen om honom och säger till de andra: “Det här är min lillebrorsa. Rör ni honom så dör ni.”

Av Mattias mattias@barstol.nu

Kategorier: Novell, Ångest | Tags: barn, Jens, Jonathan, Våld