Jonathan rör sig sakta från rum till rum. Luften i lägenheten står stilla. Mellan de vinklade persiennerna skiner solstrålar från en av de första vårdagarna. I ljuset syns dammkorn, som stjärnor i ett universum. Jonathan går in i vardagsrummet och sätter sig i den svarta skinnsoffan. Han sitter där en stund, och sedan stiger han upp och börjar gå från rum till rum igen. Det är vår, och luften är klar och solen har börjat värma. Det spretiga gula gräset på allmänningen bortanför villakvarteren har börjat skifta i grönt. Efter ängen kommer sjön, och bortom sjön kommer världen. Runt Jonathans hals hänger ett smutsigt, vitt tygband med en nyckel. När mamma jobbar ska han kunna vara hemma själv. Jonathan har ätit mellanmål, och nu går han längs en grusväg, förbi en åker och en övergiven tennisbana. En bit bort syns ett gult tegelhus utan fönster, det är ett reningsverk. Förra året klättrade Jonathan upp på taket längs stupröret, han hade sett en lucka i takplåten och ville veta vad som fanns där inne. Men när han kom upp på taket frös han till is. Det kändes mycket högre upp än det såg ut från marken, och Jonathan vågade inte titta ned. Han blev skräckslagen när han tänkte tanken på att ligga med magen över kanten och treva med fötterna efter stupröret. Det slutade med att han satt på taket och grät och ropade på hjälp. Efter en stund kom en gubbe från stugbyn i närheten. Han gick efter en stege, och under tiden samlades det skrattande barn nedanför. Jonathan skämdes över sina tårar. Det skulle han få anledning att återkomma till, för ryktet om händelsen spreds snabbt i området. På avstånd ser Jonathan tre pojkar som kommer gående på vägen. Han känner inte igen dem. Det ser ut som om de har en livlig diskussion med varandra. Jonathan vill helst gå åt sidan, in i skogen, men tänker att det kanske kommer se konstigt ut. Han vill inte ha ett nytt rykte som tar vid där det gamla har börjat blekna. Så han fortsätter. När de går förbi varandra tittar Jonathan ned i marken. Pojkarna är tysta. Efter ett par meter hörs en röst: "Hördu, stanna. Kom hit en stund!" Jonathan fortsätter gå. Han känner hur ett kallt spjut skjuter iväg från skrevet och upp i magen. Benen förvandlas till gelé. "Hallå, jag snackar med dig!" Jonathan vänder sig om och ser spelat förvånad ut. Vem, jag? Han står stilla, tvekar. Det känns inte bra. "Hör du dåligt? Kom hit, sa jag!" Det är den längste av dem som kommenderar. Han har ljust hår och ser hård och självsäker ut. Till vänster står en tjock pojke och till höger en med svart hår. Den tjocke ser snällare ut, han har smilgropar och fräknar. Den svarthårige kan inte Jonathan läsa alls. Han börjar tveksamt röra sig mot dem. "Vi ska bara snacka lite", säger den långe. Jonathan är tyst, han vill helst av allt springa därifrån. "Vad gör du här? Var ska du nånstans?" "Ingenstans", säger Jonathan. "Jag är bara ute och går." Han hör själv hur vek och rädd han låter. "Ingenstans", härmar den långe pipigt, och de andra skrattar. "Ska du träffa någon? Din kille kanske? För du är bög, eller hur? Ska ni ut i skogen och böga lite?" De skrattar. Jonathan vet inte vad han ska säga. "Fan, jag HATAR bögar!", säger den långe och plötsligt blixtrar det till. Jonathan förstår först inte vad som hände. Han blinkar och sedan känner han att det gör ont i ansiktet. "Snyggt", flinar den svarthårige. Jonathan torkar blodblandat snor från näsan. Han stirrar, först på handen, och sedan från den ena till den andra. "Vad fan glor du på?" säger pojken med svart hår. "Vad ska vi göra med han?" undrar den tjocka. Det blir några sekunders tystnad. "Vi ska binda han", säger den långe. "Fixa rep." Den tjocka killen nickar och går iväg. Jonathan står som fastfrusen. Han skulle kunna springa, men han vågar inte. Han är krass nog att förstå att om han inte hinner undan så kommer det bara bli värre. Så han står kvar, som en rädd hund. Pojken med svart hår flinar, och sedan gör han en lång harkling och spottar Jonathan rakt i ansiktet. Jonathan känner hur den sega loskan rinner ned för kinden och hur det svider under ögonlocken. Sedan svämmar tårarna över. De skrattar. "Jävla bög, lipar som en tjej!" Den långe slår honom igen, i magen, och Jonathan viker sig dubbel. Då blir han omkullknuffad. Sedan hörs ett rop, det är den tjocke som är tillbaka. "Det fanns nät kvar borta vid tennisbanorna." "Bra. Vänd på han!" När de vänder honom på mage så sprattlar Jonathan till. Han lyckas ta sig ur den svarthåriges grepp, kommer på fötter och gör en ansats att fly, men ledaren är snabbt där och sparkar undan hans ben. Jonathan dunsar i marken igen, den här gången så hårt att han tappar andan. Han ligger på sidan och hulkar, och de rullar runt honom och bänder upp armarna bakom ryggen. Jonathan kvider till, men är för svag för att göra motstånd. Pojken som bestämmer sätter ett knä i ryggen på honom och drar upp hans huvud bakåt, i håret. Den låga rösten i hans öra är lugn: "Din fega lilla bögjävel. Gör du om det där så dör du." Jonathan blir livrädd, han har hört den sortens iskalla röst förut. Jonathan ligger på mage i dammet med händerna hårt bundna bakom ryggen och kinden mot en vass sten. Han vågar inte rör sig. Pojkarna står en bit ifrån, de diskuterar lågmält och ibland tittar de bort mot honom. Sedan verkar de ha kommit överens, för den svarthårige kommer tillbaka och drar upp honom på fötter. "Vi ska bara gå lite. Om du håller dig lugn så släpper vi dig sen." "Ni kan få pengar... ", säger Jonathan med darrig röst. Istället för svar får han en hård knuff i ryggen. "Bind för ögonen", säger den långe. Det är svårt att hålla balansen med ögonbindel och händerna bakom ryggen. Jonathan går försiktigt och försöker känna efter var han sätter fötterna. Då och då får han en knuff så han stapplar framåt. Ledaren går i täten och de två andra bakom honom. Pojkarna är tysta. De viker av från grusvägen och in på en stig. Ljudet förändras, blir liksom tätare. Fåglarnas sång hörs närmare - de är i en skog. Efter en stund blir marken sank och våt, gräset börjar forma sig till stora runda tuvor. De är på väg mot vattnet. Jonathan känner på ljudet och luften att de är ute ur skogen. Han försöker lista ut var de är, men det är omöjligt. "Okej", hörs ledarens röst. "Sätt fast honom vid trädet". När ögonbindeln tas av känner Jonathan igen sig. Han har själv varit här flera gånger. Det är som en hemlig ö vid vattnet, med en smal förbindelse till land. För att komma dit måste man gå en bit genom skogen och över allmänningen. Det är ett ställe som ingen egentligen passerar. När Jonathan tänker på det så blir han ännu räddare. Pojkarna sätter sig ned på ett par stenbumlingar. Den långe tar upp ett paket cigaretter, de tänder varsin och börjar sedan prata om allt möjligt. Om tjejer, någon lärare de tycker illa om, vad som ska hända på sommarlovet. De verkar helt ha glömt bort Jonathan som står fastbunden vid trädet. Luften har blivit svalare, det kommer en kall bris från sjön. Den täta vassen prasslar och frasar. "Alltså ..." säger Jonathan plötsligt. Hans röst spricker. "Alltså ... jag har pengar. Ni kan få pengar ..." Pojkarna tystnar och alla tittar på honom. "Det var ett jävla tjat om pengar", säger den svarthårige. "Tycker du vi ser fattiga ut? Va?" Jonathan försöker rycka på axlarna. "Nä". "Håll då din jävla käft stängd." Den långe flinar. Det uppstår en stunds tankfull tystnad. Sedan säger den svarthårige: "Jag såg en film en gång där de knäckte kulorna på en kille med en nötknäckare. Nån som har en nötknäckare på sig?" De skrattar. "Ingen?" "Jag har en tändare", säger ledaren. Och han tittar på Jonathan med ett leende som får honom att bli alldeles yr av skräck. "Nej, nej, nej..." gnäller Jonathan medan de drar av honom byxor och kalsonger. Tårarna rinner ned för kinderna. "Nej, sluta!" "Var fan är den?", ropar den långe. "Det var den minsta jag sett, vilket jävla skämt!" Pojkarna skrattar. "Snälla ... jag har pengar, ni kan få allt!" "Lugn, det kommer inte märkas någon skillnad!" säger den långe. Den tjocke och den svarthårige tjuter av skratt, men han som bestämmer står bara och tittar på Jonathan med ett kallt och obehagligt leende. "Håll i hans ben", säger han sedan och tar fram tändaren. Jonathan, som förstår att det är allvar, börjar kränga vilt, sparka och skrika. Den långe ger honom först en hård örfil, och lägger sedan sin hand över Jonathans mun och stirrar honom vilt i ögonen. "Håll käften, annars petar jag ut ögonen på dig. Håll käften!" Sedan slår han Jonathan i magen så hårt att Jonathan först nästan kräks, och sedan kissar på sig. Det blir tyst. Jonathan hänger med huvudet och snyftar högljutt. Det rinner snor från näsan, han har blodsmak i munnen. "Fyfan vad äckligt! Jävla pisshora!" Det är den långe igen. De andra skrattar inte längre. Jonathan vågar inte titta upp, vågar inte röra sig. Han törs knappt andas. "Jag mår fan illa av den där bögjäveln", säger den tjocke. "Vi drar." "Äh, kom ingen nu, det blir kul!" "Jag måste sticka hem, det är mat snart. Vi lämnar han." "Men stick du då, vi klarar oss." Det blir tyst en liten stund. Från sjön hörs sjöfåglarnas rop. Någonstans i fjärran knattrar en motorcykel. "Hur är det nu bögarna gör?" säger den långe plötsligt. "I arslet va?" När Jonathan lyfter på huvudet så står den långe framför honom med en pinne. Den tjocka killen går iväg från ön. Först lugnt, men när han är utom synhåll på kärret och hör Jonathans förtvivlade skrik så börjar han rusa. Han snubblar på grästuvorna, faller handlöst i dyn, reser på sig igen och springer allt vad han kan mot skogen. När han kommer ut på grusvägen slår hjärtat vilt i bröstkorgen och han känner hur tårarna brinner i ögonen. Han stannar där, står helt stilla en stund. Vinden blåser i gräset. Skriken från ön har tystnat. För en sekund känns det nästan som vanligt. Som i går eller som i morgon. Som om ingenting hade hänt.

Kategorier: Novell, Samhälle | Tags: barn, Jonathan, Våld