Allt är en väntan på ljuset nu. Att havet ska skifta. Att rosa svärd ska slå över himlen. Att skymningen ska vissla och dingla med sina håriga tunna ben från fönsterblecken medan den ljusgröna luften snokar reda på sig själv längs gatorna.

Och tanken är rastlös och fladdrig. En trötthet rister och svider i ögonen. Jag fångar bara några anteckningar, bryr mig inte nämnvärt. Hjärnan vill stänga av, sköta sig själv. Jag lyder blint och äter och sover och äter och sover.

Det är blodigt på jobbet.
Det är akut.
Det är många, många människor.
Det är mycket helt enkelt.

Och på vägen hem försöker hjärnan hämta andra intryck. Från avgasfärgade snöklumpar, kisslukt och bajskorvar i varenda gathörn. Och jag suckar, håller andan. Bläddrar i mina anteckningar, i bilderna jag skrivit ner. Jag vet att jag skrivit ner dom just för sådana här tillfällen. Att jag alltid har den lilla boken med svarta hårda pärmar och den kladdiga handstilen i 0,5 mm tusch i väskan just in case.

Därinne hittar jag tegelgraffiti, neonvit blommande magnolia och en gråhårig man på en bänk som äter rödgula äpplen. Jag hittar ringduvor, kaffe med mjölk i en limegrön pappmugg på tåget till Malmö, godståg som dunkar längs rostiga spår och apelsinskalsfärg under naglarna. Där försöker jag beskriva Thåström, att musiken är som en svart marsch, rör tiden framåt som ett långsamt stort hjul. Att det inte finns någon karta. Att det bara finns fram, vidare och förbi.

Där står hafsigt nedskrivna dialoger i försök att minnas det som fått oss att skratta så att vi nästan dog. Sedan ord om svek, frågorna, utropstecknen och hur fruktansvärt ont kärlek gör, och sedan hur fruktansvärt ont den ska göra för annars finns det fan ingen mening med den överhuvudtaget. Och där står vägbeskrivningar till hemliga lokaler, portkoder, hatfyllda anteckningar om att slå, slå hårt. Att ”Omfamna jorden, svin!”

Och mörkret.

Att mörkret bara syns om du stänger ögonen.

Och att du har alltid två hjärtan.

Ett rött.
Ett dött.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Något av det absolut värsta som finns är alla modeoffer (för att använda ett slitet men användbart uttryck från det glada 80-talet) som tyvärr fått någon slags renässans den senaste tiden. Som ett exponentiellt ökande virus tar de över bloggosfären med sina ytliga betraktelser om livet i allmänhet och modevärlden i synnerhet.

I min upprört enögda bitterhet håller jag Ebba von Sydow personligt ansvarig för allt. Det fanns knappt en jävel som bloggade om mode innan hon satte lavinen i rullning, och nu står vi plötsligt här med tusentals och åter tusentals fjortisar som när pulserande drömmar om Den Stora Upptäckten och en framtid som firad modeskribent som glider in och ut på glittriga premiärer med ett champangeglas i näven.

Jojo. Men värst är ändå de modeoffer som går från ord till handling. För en tid sedan ägnade jag och David vår uppmärksamhet åt öl på en bar. Bäst vi satt där gick två modeoffer ut för att röka. Det såg ut som om de pluggade på Beckmans båda två. Den ena tjejen hade ett par enorma glasögon på sig, och man tycker ju att man borde ha vant sig vid stora och fula moggeglasögon på människor som lider av en identitetskris vid det här laget, men de här var så bisarra att det inte gick att titta bort. Nu var de förstås oerhört hippa för att de inte satt på gråsosse som åkt tidsmaskin från sjuttiotalet utan på en fashion chic modebloggare med koll på läget. I själva verket såg hon ut som en späd liten uggla som någon borde trampa ihjäl på fläcken. Men värst var hennes kompis som i ett anfall av total och ohämmad kreativitet sytt ihop en träningsoveralljacka med en sidenklänning.

Ja: träningsjacka med sidenklänning.

Man skulle nästan vilja spola tillbaka bandet till den där skabbiga ettan i Hornstull, där Beckmansstudenten sitter i sin lilla syvrå och med darrande händer klipper itu den dyra sidenklänningen från avslutningsbalen i gymnasiet:

- Vilken crazy crossover! Jag är ett geni, det blir liksom arbetarklass och överklass i ett! Gucci, släng dig i väggen - Milano, here I come!

Ta en titt på fotomontaget här ovanför, samma kille men helt olika stilar. Vilken stil är coolast, snyggast och helt igenom överlägsen på varje tänkbart sätt? Jamen hallå, skäggstilen vinner ju med tolv miljoner mot noll varje dag i veckan. I fallet Antonio Banderas är det solklart, han borde aldrig mer raka sig. 

Eller är det bara jag som tycker att ett lagom förvildat helskägg är den manliga ansiktsbehåringens Rolls Royce? Jag vet inte riktigt varifrån jag fått denna faiblesse för helskägg om jag ska vara ärlig, jag vet bara att jag har svårt att tänka mig ett liv utan det. Jag har försökt, tro mig, men det gick inte bra. Ett fåfängt försök med ansad skepparkrans förekom under nittiotalet och något senare dök ett getskägg upp i spegeln. Dessa försök föll både på för låg coolhetsfaktor och för mycket underhåll. Hålla på och ansa och jävlas, det kändes ju helt bakvänt. Skägg ska vara underhållsfritt, det är liksom själva poängen med den chosefria approachen “här ser du en som inte faller för plötsliga och snabbt falnande modenycker”. Helskägg är klassiskt, Ernest Hemingway och ungefär tusen andra coola snubbar kan inte ha varit snett ute. 

Jag har alltid levt efter devisen “ju mindre man ser av mitt ansikte desto bättre”. Behåringen nådde sin klimax för några år sedan då jag körde fullt ut på Jesus-looken med långt hår som dolde de få kala fläckar där skägget inte kom åt. Det var bara ögonen och en del av pannan som kikade fram, jag såg ut som ett bergatroll (och så såg jag alltså ut när jag träffade min fru, eller ja.. hon som sedermera skulle komma att bli min fru, man undrar ju vad i h-e hon såg där egentligen). Jesus-looken fick ett abrupt slut på en efterfest 2005 då jag hittade en trimmer och skalade bort allt hår på skallen, men skägget fick vara kvar. Med rakad skalle ser jag ut som en koncentrationslägerfånge, vilket inte är så bra, men med rakat ansikte ser jag ut som en pojkspoling med märkligt föråldrade ögon och det är värre. 

Efterhand som jag skriver den här texten börjar jag inse att den inte är intressant för någon annan än jag själv. Och så kan det ju vara ibland, jag måste väl få vara lite trivial någon gång jag också, men hur kan jag vända detta introverta skådespel till något som äger intresse för allmänheten? Jo men kanske så här: 

Fråga 1: Har du skägg?
Fråga 2: Om nej, varför inte?
Fråga 3: Om ja, hade din pappa skägg när du var liten?
Fråga 4: Om du är tjej men fick vara kille för en dag, skulle du då välja att ha helskägg och sitta inne hela dagen och leka med det?
Fråga 5: Kan du nämna en person, känd eller okänd, som ser coolare ut utan skägg?
 

Andra män som alltid borde bära helskägg: Harrison Ford, George Clooney, Joaquin Phoenix, Gandalf, Jan Malmsjö, Usama Bin Laden

Män som aldrig borde bära helskägg: Peter Forsberg, Alexander Bard

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Mitt liv är avundsvärt på många sätt och min disciplin är enastående. En normal dag har jag inga problem att hinna med och faktiskt utföra fyrtiofem minuter på gymmet, två timmar framför skrivbordet och en timme under läslampan innan släckning. Däremellan arbete, matlagning, upprätthålla sociala kontakter och övriga vardagsbestyr. Men de där tre timmarna och fyrtiofem minuterna är dygnets verkliga kvalitetstid. Något jag ser till att unna mig som singel och barnfri.

Nej, så är det givetvis inte. Vi rullar tillbaka bandet en aning och korrigerar de mest uppenbara lögnerna.

“Fyrtiofem minuter på gymmet.” Well, en halvtimme varannan dag ligger närmare sanningen.

“Två timmar framför skrivbordet.” En omskrivning för två timmars slösurfande i soffan.

“En timme under läslampan.” Möjligtvis när jag är inne i en läsperiod, annars blir den där timmen lätt tio minuter innan ögonlocken gör ridå och världen faller i mörker.

Sanningen är tyvärr inte vackrare än så.

Detta trotts att möjligheterna står dukade med en vit duk under och tända ljus vid sidan om. Men jag är precis som du, eller ja, i alla fall några av er, ett odisciplinerat kräk som nio gånger av tio följer minsta motståndets lag och gör tvärtemot upplagda planer och vad jag, innerst inne, vet är bäst.

Och det smärtar mig, fullt medveten om att endast bristen på just disciplin ligger i vägen för eventuella stordåd. Och vet du vad, det påståendet ligger närmare sanningen än vad man kan förledas att tro. Av alla de hatthyllor jag stött på genom åren som tagit sig någonstans och uppnått uppsatta mål har inte den gemensamma nämnaren varit någon vidare smartness eller ens grundläggande intelligens utan just en okuvlig drivkraft och ett jävlar anamma. En sanning som gör att livet känns orättvist för vilken soffilosof som helst, men trots allt är obestridlig.

Varför känner jag då för att dela med mig av det här?

Jo, grejen är den att jag står inför en intensiv period som jag vet kommer kräva en allmän uppryckning och en disciplin som sträcker sig långt utanför den jag är van vid att uppbåda. Det kommer varken finnas tid eller råd att låta min inre The Dude vinna riktigt så många vardagsstrider. Vilket gör mig uppriktigt skitskraj för han har alltid varit stark.

Och jag intalar mig att luftar jag det här, ställer ut trollet i solen till allmän beskådan, minskar risken att han lyckas ta kommandot och förstöra saker med en utdragen gäspning. Medan chansen att jag inte bara ska snöra på mig löparskorna utan även hålla tempo och springa hela sträckan ökar kanske en liten aning. Det är i alla fall min förhoppning. Resten är upp till mig.

Skrämmande tanke.

Av David david@barstol.nu

Jag har verkligen inte kommit långt här i livet. Om sanningen skall fram inte mer än en knapp kilometer. När jag lämnar barnen på dagis så skymtar jag huset där jag växte upp, och när de väl är lämnade inväntar jag bussen på samma hållplats som jag stod på som barn. Jag har visserligen gjort några loopar och bott runt lite grann, både i världen och i min egen stad. Men där jag bor nu känner jag mig verkligen hemma. Och det har visat sig vara viktigare för mig än vad jag först ville erkänna. Ens för mig själv.

Man bor lika bra och bättre på många andra ställen på vår jord. Jag vet det för att jag har varit där. Och jag är inte dum i huvudet. Men att bo i Göteborg är också bra. Det finns ett utbud som är tillräckligt för att jag skall missa 99% av det. Och stan är tillräckligt diversifierad, varierad och dynamisk för att kunna visa sig ömsom från sin bästa sida, ömsom från sin sämsta. Göteborg funkar helt enkelt. 

Men jag har inte valt Göteborg. Och Göteborg har inte valt mig. Jag är född och uppvuxen här, och bor här av hävd och gammal vana. Visst, kan jag försvara stan in absurdum när den blir påhoppad, men om sanningen skall fram så bor jag här för att de flesta som jag bryr mig om råkar bo här. Och de flesta som bryr sig om mig gör det också. Hade de istället bott i Shanghai, Flensburg, Malmö eller Flen hade jag antagligen gjort det också. Svårare än så är det nog egentligen inte. 

Men det är klart - då och då slås man av tanken att gräset nog trots allt är grönare på andra sidan. Att det hade varit skönt att samla ihop sitt pick och pack och bara dra. Slå sig ner nån annan stans och skapa sig ett liv där istället. Om man nu skall lämna de flesta av sina djupa och långa relationer med släkt och vänner bakom sig, vilken kompensation skall den nya bostadsorten erbjuda då? Jag har alltid föreställt mig en ordentlig plussida i form av klimat och äventyr. 

Fast det är klart, det vore kanske enklast att flytta till ett annat ställe där man ändå hade lite etablerade relationer. Där det faktiskt redan finns folk som bryr sig. I mitt fall finns det bara två sådana ställen i världen - Stockholm och Bilbao. I Stockholm har jag familj, några nära vänner och ett gäng mer eller mindre ytligt bekanta. En flytt dit skulle troligtvis vara fullständigt odramatisk och okomplicerad. Men tyvärr erbjuder den ingen uppsida vare sig beträffande klimat eller äventyr, så det är helt enkelt inte värt det. 

Bilbao är en stad som jag gillar väldigt mycket, och lätt hade kunnat tänka mig att bo i. Det är faktiskt den enda staden, vid sidan av Göteborg, som jag bryr mig om hur det går för. Jag känner starkt för denna sympatiska stad, och där har jag ju familj, samt både spanska och svenska vänner sen femton år tillbaka. Klimatet är som hemma (mycket regn), men 10 grader varmare året om vilket är ett litet plus, och kulturen är ju ändå ganska annorlunda vilket ger en mer äventyrlig känsla än att flytta inom Norden. Ett avgörande problem med en sån flytt är dock att min hustru, som är från Bilbao, inte är det minsta intresserad av att flytta tillbaka dit. 

En annan dröm jag haft sen säkert tjugo år tillbaka är att få bo i en skidort, och då helst i de franska alperna. Jag mår egentligen aldrig så bra som när jag är där, och på nåt sätt har jag alltid inbillat mig att jag skulle lyckas konservera den där semesterlyckan hela året om. Då - under en ljuvlig vintervecka - älskar jag idyllen, skidkläderna, racletten och framförallt skidåkningen. På senare år har jag dock börjat sluta mig till att byar utan ett enda galleri och utan en enda synlig subkultur (ungdomsfajterna består av brädåkare vs. skidåkare) skulle torka ut mitt sinne innan jag hunnit ropa vare sig “väktarvåld” eller “portföljmodell”. 

Det där med en bostadsorts storlek är intressant tycker jag. För även om jag är på det klara med att jag behöver mer än en by - jag vill åtminstone kunna ha ett par gallerier att gå till om andan faller på, en biograf att slinka in på, några restauranger med olika inriktning och prisnivå, och jag vill kunna se lite olika kulturer och subkulturer en vanlig dag  på min promenad - är jag inte säker på att en större stad ger mig ett rikare liv. Jag har en mycket trevlig branschkollega som bor i Mariestad. Han är dessutom mycket belevad och kulturell. När man hör honom berätta vilka uppsättningar, föreställningar och artister han sett den senaste tiden inser man snabbt att han lever ett mycket rikare kulturellt liv än jag någonsin varit i närheten av. Hans enkla förklaring är att “man går på det som kommer, när det kommer”. Hans bredd och frekvens av kulturupplevelser slår mina egna med hästlängder. 

Trots allt brukar det vara städer som får mig att tappa andan och utbrista “här skulle man bo”. Det behöver inte alls vara samma städer jag vill bo i som jag älskar att semestra i: San Sebastian, Madrid, Paris, Venedig, Bangkok och New York tillhör mina favoritdestinationer, men jag är inte alls särskilt intresserad av att slå mig ner där. Däremot är Barcelona, Washington, Sydney, Amsterdam och Hamburg städer jag lätt ser mig själv dra på mig kostymen, hoppa upp på vespan och dra iväg till kontoret i. Washington och Sydney försvinner tyvärr som realistiska alternativ på grund av avståndet. Hamburg och Amsterdam ligger bra till, men klimatmässigt lämnar även de lite i övrigt att önska.

Kvar har vi då Barcelona. Staden har allt du kan önska dig. Mat i världsklass. Sport i världsklass. Kultur i världsklass. Party i världsklass. Arkitektur i världsklass. Lägg till det att vi har familj inte så långt därifrån, att jag och min familj pratar spanska och skulle snabbt lära oss katalanska, att staden har ett underbart klimat och att den ligger med flera stränder rätt vid Medelhavet. Det är också den staden jag och min hustru brukar landa i när den här typen av diskussioner dyker upp hemma vid köksbordet. Och jag kan bara instämma i det vettiga i frågan som vänner och bekanta ställer då och då: “Varför bor ni inte i Barcelona istället?” 

Men i exakt samma ögonblick dyker nästa frågeställning upp i mitt huvud: - Vem fasen bryr sig om mig i Barcelona?

Hur är det med dig, varför bor du där du bor? Drömmer du ibland om att bo nån annanstans? Var och varför?

Måndagens avgrundsdjup ligger i slagskugga från söndagens högresta pelare, fortfarande svagt rödfärgad. Sedan följer en lätt stigning fram till fredagen, och där; en skrovlig granitvägg. Du klättrar upp i helgen och står åter på söndagen med klarblå himmel över huvudet och gult gräs som försiktigt vajar i vinden. Där kan du speja tillbaka över tiden som gått, men ser bara en sjaskig dimma. Det är bleknande minnen med små avvikande toppar, som svarta fyrar i ett grått hav. Svek, hårda ord, tårar. Vassa små pilar som satt sig och stelnat.

Koppla dessa veckor efter varandra och de bildar ett oändligt set som skiftar från mörkgrått till rött. Tåget ringlar genom ditt liv, 416 brokiga vagnar med en last som väger för mycket. Liksom det fyrkantiga berglandskapet har också du genomgått en evolution, tyvärr ingen vidare vacker sådan. Du skulle vilja kunna säga att du lärt dig något, att du förändrats och blivit en vackrare och bättre person. “Jag har lärt mig min läxa. Det kommer bli bra nu, den där dimman är inte längre jag”. Du skulle vilja säga detta, och lägga armen bakom hennes rygg och klättra upp för fredagsväggen och sedan skulle ni sitta där och dingla med benen ovanför måndagens djupa schackt och se framåt med en befriande känsla av nu och glädje.

Men i stället sitter du kvar i stolen, den som format sig efter din kropp. För sanningen är att du har stelnat. Hjärtat slår svagt, spritter till ibland men sjunker sedan resignerat tillbaka in i det sovande köttet. Handen håller hårt kring tabletterna. Betablockerare, sömntabletter, lyckopiller - överlevnadskit för en medelålders man anno 2010.
Ett yngre jag skulle ha föraktat dig.

Viljan simmar förbi som en glittrande fisk, du lyfter händerna men förmår inte gripa tag i den. Så du sitter där som en ödla med hårda fjäll och glor på en värld som rör sig allt snabbare. Och fast dina tankar ännu rör sig kvickt, hotar de att stelna och sjunka till botten som gjutna cementblock.

Och du är rädd, så förfärligt rädd för att inte kunna ta dig upp ur stolen. För att stanna kvar, och bli en vag skugga av allt du önskat och drömt om.

Jag packar in två småbarn och båda tonåringarna i bilen. Det är matchdag och vi ska tvärs över stan till samlingen som börjar om tio minuter. Vi har med andra ord bråttom, och när jag har bråttom syns det på mig. De flesta som kommer i närheten av mig när jag befinner mig i detta tillstånd brukar rygga tillbaka. De flesta, men inte alla. 

Grannen som bor tvärsöver gatan kommer plötsligt gåendes mot mig med en snöskyffel i ena handen. Han hälsar och börjar peta lite förstrött i en snövall med skyffeln, häver ur sig en öppningsfras som handlar om snön, den förbannade snön. Jovisst, det är mycket snö nu. Jobbigt, vi vill inte ha mer, Och Så Vidare. När jag står där och försöker spänna fast tvååringen i bilbarnstolen så vet jag att grannen ännu inte har kommit fram till sitt egentliga ärende. Det är nämligen ingen slump att han dyker upp just nu, och bakom regin ligger helt garanterat hans fru. 

När mitt fipplande med det trilskande låset till bälteshelvetet på bilbarnstolen når sin klimax harklar sig (förstås) grannen och tar upp det han egentligen kom ut för. 

“Jo.. ehh.. det blir ju väldigt svårt för oss att komma ut med vår bil när du har parkerat så här, det blir ju trångt med all snö och så. Min fru och jag har pratat om det här och vi tycker nog.. alltså det vore bra om du kunde tänka på det i fortsättningen.” 

Nummer ett: killen har blivit utskickad av sin fru, som tvivelsutan bevakar oss från en väl gömd utkiksplats i denna stund.
Nummer två: killen har uppenbarligen ingen känsla för tajming. Han märker inte att jag är tokstressad och bokstavligt talat kastar in ungar i bilen, utan förutsätter helt blint att just nu är rätt tidpunkt att ta upp detta delikata ärende.
Nummer tre: Under de snart fyra år som vi bott i huset har jag parkerat på gatan mittemot deras garageinfart två gånger, TVÅ GÅNGER, och just denna andra gång hann jag stå där i ungefär femton minuter innan han (frun) bestämde sig för att måttet var rågat. 

Med en puls på hundrafemtio gör jag en snabb bedömning av läget. Tittar på grannen, tittar på tonårssönerna (som står med händerna i byxfickorna och bara väntar på mitt nästa drag, de har sett mig blåsa säkringar i huvudet förut) och sekunderna tickar iväg mot evigheten. Mina synapser hamnar för en kort stund i blockerat läge. 

Menar karln allvar? Ser han inte att jag har bråttom och att jag bara parkerat här en kort stund för att lasta om och dra vidare? Är karln helt jävla dum i huvudet?! Nej nej, vänta nu, inte den vägen. Nu tar vi det lugnt här, har inte tid att bråka. Fort fort, vad är den andra vägen.. vad var det vi sa när vi pratade om hur jag ska hantera min ilska? Rikta om.. acceptera.. fokusera.. nej vad fan så var det inte! Räkna till tio, så var det! Räkna nu din jävel, ta det lugnt och hitta vägen förbi ilskan. Svälj, andas, tänk gosse, tänk! 

“Jaha.. ja det är ju förstås (din toppridna jävla ynkrygg), det blir ju trångt för er när jag står här med bilen (speciellt eftersom både du och din fru verkar ha sällsynt svårt att vrida på rattjäveln, som till exempel den gången då jag med dödsförakt fick kasta mig fram och dra undan barnvagnen eftersom du höll på att backa in i den, och då stod den ändå TRE METER IN PÅ VÅR GARAGEINFART), jag brukar ju i och för sig inte parkera här (din småsinta jävla villanazist), har bara stått här en kvart, skulle bara packa om bilen, vi ska iväg nu igen som du kanske ser (skaffa ett liiiiiv gubbjävel) så det blev liksom lite provisoriskt det här. Men visst, du har rätt och jag ska tänka på det i fortsättningen (och du bör tänka på att ducka nästa gång vi ses, ditt förbannade mähä)”  

Med spelat lugn sätter jag mig bakom ratten och nynnar frenetiskt på en låt som jag hatar. Gör en kontrollerad start, vinkar till grannjäveln och håller all världens hastighetsbegränsningar på vägen ut från villaområdet. Vänster hand på ratten, långfingret utsträckt. Efter några minuter möter jag ena tonåringens blick i backspegeln, jag ser inte hans mun men ögonen avslöjar flinet på hans läppar. Jag vet att han inte kommer att kunna hålla käften. Jag vet och jag förbereder mig mentalt på kommentaren som snart kommer. Han håller mig på sträckbänken den lille illbattingen, försöker psyka mig, men jag andas lugna andetag och målar upp bilder av vackra sommarkvällar i mitt huvud. Till slut kan han inte hålla sig utan trycker dit dräparen: “Det där klarade du ju av riktigt bra, hehe.” Jag räknar till tio igen innan jag svarar med ett kort och förhoppningsvis avmätt hummande. Han tittar ut genom bilfönstret och bränner av dagens bredaste flin.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

- Har du ett dåligt morgonhumör?

- Nej, jag gillar bara inte att bli störd, säger jag och kommer på mig själv med att ljuga.

Jag har ett uselt morgonhumör. Dokumenterat och helt utom tvivel vansinnigt dåligt. Jag har lämnat flickvänner som försökt överraska mig med frukost på sängen i tårar och utan att blinka slängt ut tillfälliga förbindelser som inte haft vett nog att knipa käft i morgontimmen.

Nu har jag en kompis som under några dagar flyttat in på soffan. Det här är första morgonen och jag har redan mord i sinnet.

Klockan sju hör jag musik på andra sidan dörren och minuterna senare börjar det skramla i köket och när jag kommer på min vän, som vi för enkelhetens skull kan kalla Hermann Dill, med att skrapa ur en teflonkastrull med en metallsked är det nära att det brister. Under två sekunder försöker jag ignorera det. Låtsas som om jag inte ens sett det. Men nej, det går inte.

- Det vore bra om du inte använde metall i den där kastrullen.

- Jag har hört att det där bara är en urban myt.

Det blossar i ansiktet. En sekund går. Två. Lugn nu. Bara lugn.

- Det. Är. Ingen. Urban. Myt.

Sådärja, det gick ju bra.

- Aja, whatever, det är ditt hem och dina regler.

Minuterna går. Jag försöker tänka bort musiken och ljudet av sked mot tallrik ute i rummet. Steg på parketten. Vad nu då? Badrumsdörren som stängs. Toaletten spolar. Det går några sekunder. Jag lyssnar. Dörren öppnas. Vänta nu. Jag saknar ett ljud. Det av kranen som sätts på och stängs av. Av händer som tvålas in och sköljs under rinnande vatten.

Så tittar han in på mig för kanske femte gången den här morgonen.

- Vad skriver du på?

- En ny grej.

- Om hur det är att ha en polare som tränger sig på och stör invanda mönster?

- Du anar inte.

- Ska bli skoj att läsa. Du behöver inte tänka på att vara snäll.

No shit.

Vattnet sätts på i köket. Ljudet av disk. Bra där. Sedan en harkling och en ton som långsamt växer och stiger till någonstans i gränslandet mellan nynnande och sång. På göteborgska. Det är emellertid omöjligt att urskilja någon form av melodi. Händerna vitnar kring laptopen. Jag känner att jag får svårt att andas utan att tänka på varje andetag som en aktiv handling.

Så stängs kranen av och stök i hallen följer.

- Vi ses i kväll dårå.

Händerna darrar när de släpper taget om datorn. Fyra dagar kvar.

Av David david@barstol.nu

När min fru var gravid med dottern E begärde vi ett utökat ultraljud för att ta reda på om barnet hade klumpfot. Efter att tre av fyra barn fötts med denna åkomma kände vi att det kunde vara bra att förbereda sig mentalt på den behandling som i sådana fall skulle vänta oss och barnet. Därför satt vi där en höstdag 2008 och plirade mot en skärm för att försöka hitta vridna fötter. 

Diagnosen som sedermera ställdes löd ungefär “trolig klumpfot”, vilket skulle visa sig vara fel. Men det är inte feldiagnosen som är intressant, vi var helt på det klara med felprocenten som är inblandad i dessa gissningar och blev väl om något lättade när flickan visade sig slippa den något hårdhänta behandling som krävs för att komma till tals med klumpfötter. Det som däremot väckte en del tankar hos mig, då och långt efteråt, var den konversation som utspelade sig mellan oss och barnmorskan och som jag nu ska försöka återge. 

Barnmorskan: “Ja ni ville ha utökat ultraljud ser jag här i journalen”
Jag: “Ja det stämmer. Vi vill kolla om barnet har klumpfot”
Barnmorskan: “Det finns i familjen antar jag?”
Jag: “Ja, tre söner har fötts med dubbel klumpfot och vi vill väl förbereda oss mentalt på en eventuellt kommande behandling”
Barnmorskan: “Ja okej.. så ni vill inte kolla för att.. ehh..”
Min fru: “Göra abort menar du? Nej herregud! Är du inte klok människa?!”
Barnmorskan: “Jo men man vet aldrig, folk är olika” 

“Folk är olika”, dessa ord har klingat i mitt huvud ända sedan den där dagen. Folk kan göra abort på grund av klumpfot, uppenbarligen är det så. När jag tänker på det här blir jag alldeles kallsvettig, vem dödar ett barn bara för att slippa gå igenom en behandling som visserligen är ganska jobbig under period men som ändå ger otroligt bra resultat? De allra flesta barn som föds med klumpfot lever faktiskt fullkomligt normala liv, åtminstone vad avser fötterna. 

Nästa tanke är ännu läskigare: vilka andra anledningar finner folk godtagbara för att göra abort? Fel kön kanske? Jag ger mig fan på att det har hänt. Här sitter Lasse och Gunilla med tre pojkar och en fjärde på väg. Nej, vi tar bort den här och provar igen, det var ju faktiskt en flicka vi ville ha. Leka Gud, är det roligt det? Jag förstår ärligt talat inte hur människor orkar leva med sådana beslut på sina samveten. Samveten som för övrigt verkar bli allt rymligare i takt med den vetenskapliga utvecklingen på området.

Och tro nu för Guds skull inte att jag är abortmotståndare. Några sådana kvarnar tänker jag inte kasta vatten på, det är åtminstone inte avsikten med texten. Jag förstår helt och fullt att det tyvärr finns ett antal scenarios där ingen annan lösning är tillämplig och att vi därför måste ha kvar rätten till fri abort. Men det jag däremot har kommit att förstå är att med fri abort följer ett antal moraliska frågeställningar vars frånvaro av regelverk och praxis ställer till det för människor, inte minst vårdpersonal. Tänk dig själv att du är läkare eller sjuksyrra och tvingas lyssna på Lasses och Gunillas konversation. Det var fel kön, så nu är du så god och beställer en abort åt oss här. Beslutet ligger hos föräldrarna, ytterst modern, men verkställandet ligger hos vårdpersonalen som inte har något annat val än att lyda idioter. 

Förr i tiden tvångssteriliserade vi människor i det här landet. Människor som någon med makt i pennan ansåg vara olämpliga som föräldrar, utvecklingsstörda till exempel, fick finna sig i att berövas den biologiska rätten till föräldraskap. Det här framstår naturligtvis i backspegeln som en grym anrättning med fadd smak av överförmynderi, vilket det också är, men någonstans långt inne i mig förstår jag ändå incitamentet. Hur ska man kunna ta hand om ett barn om föräldrarna inte ens kan ta hand om sig själva? Vad händer med det barnet om det får födas? Vilken framtid har barnet? 

Risken för felbeslut med påföljande extremt grova kränkning av människans grundläggande rättigheter var förstås uppenbar, det finns många tragedier från den tiden. Och jag vill absolut vara väldigt tydlig med att jag inte vill leva i ett samhälle där vi vädrar den här typen av människosyn i våra lagböcker. Ändå kan jag inte låta bli att tänka.. de som väljer att ta bort ett barn på grund av lindriga missbildningar eller fel kön eller vad som nu kan tänkas ha väckt dessa bokstavligt talat livsfarliga tankar.. borde inte sådant folk egentligen vara föremål för tvångssterilisering? 

“Ja hörni Lasse och Gunilla, eftersom det är ni som bestämmer så kommer vi att utföra en abort enligt er önskan, och detta då med barnets kön som beslutsunderlag. Vi vill bara upplysa er om att abortingreppet kommer att efterföljas av en akut tvångssterilisering, eftersom ni i och med detta beslut har förverkat rätten att någonsin bli föräldrar igen”. 

Med ilska i bagaget kan jag tycka att det finns en viss logik i ett sådant hypotetiskt resonemang, även om jag inser att även jag befinner mig på en moraliskt skuggig plats just nu. Vad tycker du?

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Hur tycker ni att 10-talet har startat egentligen? Naiv som jag är har jag ju ganska stora förhoppningar nu när vi äntligen fick ett riktigt årtionde (00-talet kommer ingen att säga i framtiden. Det kommer i bästa fall omnämnas som i början av seklet eller när seklet var ungt av framtida generationer): Nytt decennium, nya möjligheter, liksom. Nja, jag tycker nog att det nya decenniet snarare har fått en start som leder tankarna till Albert Camus’ “The absurd is the essential concept and the first truth”, eller åtminstone till den här drygt 20 år gamla slagdängan med Prince:

Eller vad säger ni om att våra krisande banker inte lärde sig nånting av händelser och opinion i slutet av det decennium vi precis har lämnat bakom oss? Trots en politisk tydlighet och ett opinionsläge som endast kan ha undsluppit bankernas konsumentinsikts-avdelningar vill de fortsätta att dela ut sina kunders pengar till sig själva. SEB hade den lysande idén att dela ut mer än den sammanlagda vinsten i bonusar till dem som inte förtjänade det. Och staten kan inte ens stoppa “sin egen” bank Nordea från att dela ut allt de inte äger och inte har i bonus till sig själva. Finns det ingen bank som kan komma fram till att bankkunder inte gillar att bli förnedrade? Och att bankkunder oftast inte tycker att de ansvariga gjort ett gott jobb när bankerna gör jätteförluster samt riskerar hela samhällsekonomin? 

Times

Kina är ju framtidens land och vår nya supermakt. På en del områden verkar man dock ha en bit kvar att vandra. Inte minst gäller detta barnomsorgen. Ingen kan väl ha missat den 2-årige Lao Li som stod fastkedjad i en lyktstolpe hela dan medan hans pappa arbetade som taxichaffis? De fick ingen dagisplats och hade helt enkelt inget annat ställe att förvara sin lille son under dagen. 

Times

På tal om barn och barnomsorg så blir ju en del föräldrar tvungna att ta med sig barnen till jobbet så här i sportlovstider. Så också en man i Malmö som kom på den lysande idén att inte bara ta med sin 9-årige son, utan även sätta honom i arbete. Mannen i fråga är pusher, så föreställ er förvåningen hos den som öppnade dörren för en liten grabb på 140 cm och helt frankt blev erbjuden en påse amfetamin till ett förbannat bra pris av den lilla gossen. 

Times

Brittiska Channel 4 har hittat på ett nytt TV-format och letar efter frivilliga deltagare. Man söker dödssjuka personer som kan tänka sig att utsätta sig för en uråldrig egyptisk balsameringsprocess. Både död och balsamering skall givetvis sändas på TV, och sen skall den balsamerade kroppen ställas ut på museum under några år. “Det kan låta makabert” säger en av producenterna. Nå, var inte det en fin underdrift att inleda decenniet med?

Times

Nu när vi ändå är inne på underdrifter så var väl rikspolischefens dom mot den polischef som ingått i ett stort barnprostitutionsnätverk en höjdare? Detta brott fördömdes med ordet klavertramp. Klavertramp? Ett klavertramp är när kungen kallar hela det samlade Arboga för Örebroare. Brottet som polischefen utsatte sina offer för är det grymmaste och värsta tänkbara, och med tanke på hans ställning är det ett brott mot nationen av rent belgiska format!

Times

I början av decenniet har polisen i New York rapporterat om det första Twittermordet. Två fd vänner drog igång ett förolämpningskrig mot varandra på Twitter. En pajkastning som eskalerade så till den milda grad att den ene kände sig så kränkt att han såg sig tvungen att ha ihjäl den andre. När de hävdade att Twitter var dött anade jag inte att de menade det så bokstavligt.

Times

Inte bara Belgien (och Österrike) behöver ägna kraft åt att reparera sitt Nation Brand detta decennium. Även Schweiz verkar sälla sig till den skaran. Efter att man på demokratisk väg (dvs. en majoritet är dumma i huvudet) har lyckats stoppa minareter, har högerflanken verkligen fått upp vittringen. Nu ger man sig på nästa hatobjekt - invandrarna. Men inte vilka invandrare som helst, utan de från… Tyskland! Tyskarna anklagas för att förstöra Schweizarnas karriärmöjligheter genom att ta de finaste jobben, konkurrera ut Schweizare som vill köpa bostäder och ta de finaste Schweiziska flickorna. Dessutom anses tyskarna vara bullriga, arroganta och okänsliga. Känns tongångarna igen? Hur kan ett så ofantligt rikt land som Schweiz vara så förbannat snålt och intolerant? 

Times

Även här på hemmaplan blåser det nya friska politiska vindar. Sverigedemokraterna känns ju nästan etablerade och Piratpartiet är gårdagens nyheter. Nej, detta decennium ger oss ett helt nytt parti att ta i beaktande istället - det sk. Frihetspartiet med två Hells Angels-medlemmar i styrelsen. Detta mc-gängsparti skall gå till val på följande frågor: Banta antalet polisanställda till 14 000 personer; Kastrera pedofiler och våldtäktsmän; Avskaffa straff för eget bruk av narkotika; Tillåta användande och innehav av elpistoler för kvinnor i försvarssyfte vid sexuella övergrepp (eventuella dödsfall skall inte bestraffas). Partiet vill också förbjuda störande, förföljande, hotande och trakasserande verksamhet från polisens sida. 

Times

Om vi har förhoppningar om en sundare syn på kvinnokroppen detta decennium får vi nog tänka om. Eller vad säger ni om den tyska modellen Inga Radziejewski som svårt sjuk i anorexi - hon vägde 45 kilo till sina 180 cm - fick höra att hennes bak var för tjock när hon skulle göra ett TV-jobb?

Times

En annan kvinnohistoria från början av decenniet är den 52-åriga skaraborgska som stämt sin hemkommun på 1,4 miljoner för att hon inte blivit kvitt vare sig sitt missbruk eller sitt bidragsberoende pga att kommunen “stuckit till henne pengar då och då”. Stämningen handlar om sveda och värk, men också om förlorad arbetsinkomst. 

Times

Vi har också fått lära oss ett nytt ord redan det nya decenniets första månader: Köttklister. Jag vet inte om själva grejen är så förfärlig egentligen - man sätter ihop lite spillbitar till en “hel” köttbit igen - och kan inte se den stora skillnaden mellan detta och julens pressylta eller den vanliga kokta skinkan vi brukar köpa i charken. Men namnet? Hur tänkte de? Klart att man inte kan få opinionen med sig om man lanserar något under ett så läskigt namn som Köttklister. Ibland är det nog bra att anlita några sånadäringa reklam- och pr-snubbar ändå. Eller för att sno från en av få andra bloggar jag läser (As Good As It Gets): Köttklister ger begreppet att laga mat en helt ny innebörd. 

Times

Till sist undrar man ju hur det gick till när Billboard kom fram till att Physical med Olivia Newton-John skulle toppa listan över de sexigaste låtarna genom tiderna. Jag menar, Olivia Newton-John?! Att de ens gjorde sig omaket att ranka de där låtarna när det ändå bara kan finnas en vinnare. En solklar sådan dessutom: Je T’aime