Den första februari släpptes årets första nyheter i systembolagets sortiment. Systembolaget har proklamerat att årets tillfälliga drycker ska finnas i en större mängd än tidigare och det utlovas en satsning på spännande öl från svenska och utländska microbryggerier. Barstol har testat tre av de nyligen lanserade ölsorterna.

Oppigårds Amarillo Spring
Oppigårds hör till en av favoriterna bland de svenska bryggerierna och all deras öl håller en hög klass. Så också Amarillo Spring. Den här ölen lanserades redan 2009 på ölmässor under namnet 7th anniversary ale och efter ett varmt mottagande säljs det nu på flaska.
Som namnet antyder är det den amerikanska humlen Amarillo som använts, endast Amarillo och mycket av den. Amarillo har en fruktig smak med toner av citrus. I Amarillo Spring har den humliga beskheten en harmoni med maltsötman och den bjuder också på en ljuv bitter eftersmak.
En flaska på 33 cl kostar 19,90 och har en alkoholhalt på 5,9%

Anderson Valley Hop Ottin’ IPA
Anderson Valley är ett helt nytt bryggeri för mig men mindre bryggerier i Kalifornien brukar kunna sina saker. Hop Ottin’ IPA gör ingen India Pale Ale fantast besviken. Den är alkoholstark men inte så söt. Istället är den torrt bitter med smak av karamell och grapefrukt. Den har också en metallisk avslutning som jag finner så tilltalande.
En flaska på 35,5 cl kostar 24,30 och har en alkoholhalt på 7%

Pistonhead Hot Roddin’ Lager
Pistonhead är Spendrups försök att hotta till sin öl och image. Tyvärr lyckas de inte – inte alls. Enligt bryggarna själva har de tagit inspiration från amerikanska microbryggerier och släppt loss experimentlustan. De har bland annat använt sig av de amerikanska humlesorterna Amarillo och Cascade och tjeckiska Saaz. Men de smaker som borde finnas där lyser med sin frånvaro. Det är en platt öl som inte smakar mycket alls och eftersmaken är helt obefintlig. Trots att etiketten är tuff med Calaveradödskalle och flirtar med rockabillykulturen är det en riktigt riktigt tråkig öl. Endast det låga priset är positivt men det avslöjar också att de goda humlesorterna använts sparsamt.
En flaska på 33 cl kostar 11,50 och har en alkoholhalt på 5%

Av Matt matt@barstol.nu

Årets ölmässa, Stockholm Beer & Whisky Festival 2009, drog igång föregående helg och fortsätter nästkommande helg. I år bestämde vi oss för att vara där den första fredagen. Ett mycket lyckat beslut visade det sig. Det var lagom mycket folk och i många montrar stod representanter för bryggerierna och destillerierna och de hade tid att berätta om sina kreationer.

Brittisk öltradition är just det – tradition. Inte mycket har ändrats över åren. Öl från skottland brukar ha låg alkoholhalt och vara lättdrucken. Men det finns en uppstickare som avviker helt. BrewDog Brewery tar ut svängarna så mycket det går. Deras Punk IPA går sedan ett tag tillbaka att köpa på systemet. Det är en riktigt kaxig öl och inget för de veksinnade. Något BrewDog även klargör på sina etiketter. Jag drack för första gången deras Lager 77 som är en pilsner med extrem beska. 77 är namnet på den fiskebåt en av grundarna, James B Watt, jobbade på innan de startade bryggeriet. En annan favorit från BrewDog är Trashy Blonde. Inte bara för att namnet tilltalar mig utan för att de lyckats göra en relativt alkoholsvag fräsch öl med en riktigt besk eftersmak.

Här häller James Watt upp en specialbryggd från ett ekfat de gjort tillsammans med amerikanska Rogue. Det var en helsvart kraftig sak med distinkt smak av rostad malt och amerikanska humle och den mätte 8,5%. En komplex öl. James hällde upp fulla glas till oss till det facila priset av 15 kronor. Det kan jämföras med att Wicked Wine tog 60 kronor för 15 cl av sina specialbryggder.

Av de svenska bryggerierna utmärkte Sigtuna Brygghus sig mest som endast tog med sig helt nya öl. Sex stycken och alla var riktigt bra. Oppigårds får passa sig som tronhållare som det bästa svenska bryggeriet.

Nyköpings stolthet Nils Oscar bjöd även de på två nyheter, Hop Yard IPA och God Ale. Även om God Ale är väldigt lik deras Farm Ale som slutat säljas. Hur som helst var båda mycket goda och smakade väldigt mycket Nils Oscar. De smakade malt och det imponerande är att även i IPAn som är mycket välhumlad finns fortfarande den karakteristiska Nils Oscar maltsmaken kvar.

Annars är det roligt att vissa större bryggerier gett sig in på småskaligare bryggning med en ambition att göra kvalitetsöl. Inte bara de som köper upp mindre tillverkare för att utöka sortimentet. Jag tänker mer på Spendrups och Gotlands Bryggeriet som ständigt strävar efter att utveckla nya ölsorter.

Här är bryggmästaren Johan Spendrup med en Sitting Bulldog IPA, deras bästa öl hitintills.

Det fanns även finska representanter på plats. Terenpeeli gör både öl, whisky och vodka. Med tyska bryggmästaren Mathias Hüffner kommer de få oss att glömma öl som Lapin Kulta och Koff och sätta Finland på den riktiga ölkartan.

Som den fantast av amerikanska öl som jag är var årets höjdpunkt ett nytt bryggeri från Kalifornien. Butte Creek Brewing. Ett bryggeri som satsar på att göra ekologisk öl. Ett litet bryggeri som har sin tillverkning endast ett hundratal meter från öljätten Sierra Nevada i Chico. Deras storsäljare är en India Pale Ale. Den tyckte jag själv var lite tam. Pilsnern och Pale Alen var däremot helt fantastiska. Butte Creek ska nu försöka slå sig in på den svenska marknaden där de tror att det kan finnas en stor efterfrågan på ekologisk öl. Det tror jag också och jag vet att det finns efterfrågan på öl av den ypperliga kvaliteten.

Samtliga bilder är tagna av Anders Adermark, fotograf och bryggmästare på Korphopps Brewery

Smaklust är en mat- och dryckesmässa som arrangeras vid Tantolunden. Under tre dagar i augusti fylls Drakensbergsparken längst ner mot vattnet av månglare, krögare och mathantverkare.

Inriktningen för mässan är svensk även om det också går att köpa kebab och brasilianska specialiteter. Jag tror dock att stekt strömming, kolbulle och pite palt är det som säljer mest.
De svenska microbryggerierna och sprittilverkarna finns också på plats.
I många bemärkelser är faktiskt Smaklust en bättre mässa för en ölälskare än Stockholm Beer and Wisky Festival. Visst, det finns inte lika många ölsorter på Smaklust och bara svenska öl. Men Smaklust har inget inträde och ölen är billigare per cl än på ölmässan. Dessutom tvingas man inte trängas i en svettig mässhall utan man kan njuta sin öl i gräset i Tantolunden och har man tur skiner solen.

Som Barstols självutnämnde ölexpert begav jag mig till Smaklust på söndagen för att recensera den öl som serverades i år.
Tyvärr stänger mässan redan klockan fyra på söndagen och då er recensent kom dit vid två blev det stressigt att hinna med så många öl som möjligt. Av förklarliga skäl blev minnesanteckningarna knapphändiga då man i gassande solsken drack nio öl på två timmar. Således har jag inte mycket att rapportera om de öl jag i alla fall kommer ihåg som goda. Ni får istället ta del av de mms som skickades till de dryckesbröder som inte kunde vara på plats. Ni får ursäkta bildkvaliteten men dess oskärpa speglar ganska väl min egen suddighet vid tillfället.

Helsinge Pilsner

Skebo Gjutarns Bitter

Nyckel Pilsner. Lappland FTW

Mora Amber

Tokens Biljardbira från Ölands. Får som spelar biljard på flarran

Qvänum Havre Ale och McBrian Ale. Fet flarra 8 procentig för 70 spänn.

Grebbestad original och lager. Tog in några Grebbestad vid sista beställningen.

Även om jag visst kan finna en charm med lillebror-staden Göteborg lämnar jag ogärna Eken sommartid. Det finns alldeles för många smultronställen i Stockholm. Ett av dem ligger i min egen kära stadsdel bara ett stenkast från min port.

I Hammarby Sjöstad längst in i kanalen vid Sickla sluss ligger restaurangen med det tveksamma namnet göteborg. På stolpar i vattnet hänger bryggan med trappan som vid fint väder är fullsmockat med sjöstadsbor som dricker rosé, daiquiris eller en kall öl. Det är en kvarterskrog men dess rykte har spridit sig över Stockholm och en hel del boende inom tullarna har börjat hitta till uteserveringen där man i kvällssolen kan blicka ut över Hammarby Sjö och Södermalm.

Ägarkoalitionen har tidigare drivit och äger fortfarande flera framgångsrika krogar i Stockholm. Bland annat Imperiet. Med de driftiga ägarna och det guldläget var succén ett faktum redan innan de öppnade och förmodligen är göteborg den enda baren i Hammarby Sjöstad som går runt.

Flirten med staden Göteborg är obegriplig men tydlig. Bryggmenyn präglas av mat från västkusten men jag måste erkänna att räkorna smakar bättre när man verkligen är på västkusten. En lustig men knasig detalj är att riktnumret till restaurangen är 031. Jag kan tänka mig att det leder till en hel del felringningar. Både av folk som aldrig kommer fram för att boka bord och av förvirrade pensionärer som egentligen vill ringa till Göteborgs kommun.
Precis som i Göteborg tar man sig till krogen med spårvagn eller båt. Det finns ett fåtal platser där man kan lägga till vid bryggan. Ibland kan det bli lite löjligt med båtägare som endast är där för att visa upp sin båt. Särskilt när det är brats som med pappas lånade båt glider in och tafatt angör bryggan.

Bristfälliga räkor och skrytsamma överklassungar till trots är göteborg en av Stockholms bästa uteserveringar en varm sommarkväll som denna. Jag sitter med ett anteckningsblock och krafsar ner de här raderna samtidigt som jag spanar på blondinerna som fnissar över sina vinglas. Solen går ner över Sofia Kyrka och det blir lite kyligare men jag tar nog en Brooklyn Lager till – jag har ju ändå krypavstånd hem.

Där satt jag vid mitt skrivbord, flitig som en myra, i full färd med att skriva tisdagens Barstolsinlägg. Ett inlägg om världens bästa band, Dixie Chicks, och världens bästa öl, Dale’s Pale Ale. Det var på väg att bli en episk text. En text som jämförde Dixie Chicks mod att ifrågasätta i en värld full av intolerans och Oscar Blues Brewery’s mod att våga prova något nytt i en bransch präglad av tradition.

Då ringer telefonen, det var David– mannen som hatar oanmälda besök.

- Tjena mannen, vi står ute på din gata. Vad har du för kod?
- Vafan, jag har inga kläder på mig. Vilka vi förresten?
- Jag och Sandra. Stoppa in kuken och släpp upp oss.

Jag rafsade ihop alla smutsiga kläder som låg på soffan och golvet och kastade in dem i sovrummet. Vi vet ju hur mycket David hatar ostädade lägenheter. Jag hann precis sätta på mig ett par byxor innan det ringde på dörren. Det var ljuva Citronmuffin som David hade släpat med sig till min sunkiga ungkarlslägenhet.

- Satt du verkligen och porr-runkade? Frågade Sandra och la till, det var David som sa det.
- Nej, jag satt och skrev, svarade jag.
- Vad skriver du om?
- Jag skriver om musik och öl i en vacker symbios.

Sandra tittade skeptiskt på mig. David tittade lystet på min drink. Jag bjöd honom att förse sig med vad helst han önskade. Flaskan med Wild Turkey som stod framme dög inte utan han tog ner en flaska Jack Daniel’s från skåpet och blandade med cola. Sandra ville bara ha vatten. Vi satte oss på balkongen och småpratade. Sandra hatar ju folk som dricker men fick stå ut med oss ett tag. Hon kunde dock reda sig bland oss Barstols-alkoholister och vi hade en kort men väldigt trevlig pratstund. Vi diskuterade det mesta, litteratur, sex, Stockholm, Västkusten, och en öde ö ute i Karlskronas skärgård. (Hur den nu kom in i sammanhanget?)

Och mitt inlägg om Dixie Chicks och Dale’s Pale Ale? Det skulle ju bli en text om Dixie Chicks förmåga att med hjälp av punkattityd i stämsång blanda traditionell bluegrass och country med populärmusik. Detta hade jag tänkt jämföra med Dale’s Pale Ale och Oscar Blues Brewery’s innovationsförmåga att blanda i så mycket humle de möjligen kan, strunta i att filtrera brygden och sedan tappa den färdiga ölen på burk. Om inte det är punk och nytänkande? Vad skulle då vara?

Men nu får det inlägget vänta tills senare då jag blev störd i mitt ytterst kreativa arbete. Jag ber om ursäkt men de som verkligen hade sett fram emot att läsa om Dixie Chicks vs Dale’s Pale Ale kan klaga hos David. För det är helt och hållet hans skuld att ni får vänta.

Ett relativt nytt microbryggeri i Sverige är Strömsholms Brygghus i Kolbäck. Slussvaktaren är bryggeriets flaggskepp. Det är en ljus ale med stor humlearom som fått sitt namn från de många slussar som finns i Strömsholms kanal.

Kolbäck och Strömsholm ligger inte så långt ifrån min hemstad. Med jämna mellanrum är det skönt att återvända hem, falla in i småstadslunken, träffa vänner man träffar alldeles för sällan och för att dricka Slussvaktaren såklart. I synnerhet när livet är som mest turbulent känns det tryggt att promenera på samma gator där man växte upp och få prata med vännerna från ungdomsåren som alltid finns där för mig.

En av mina vänner arbetar som just slussvaktare i Strömsholms kanal. Eller snarare som slussreparatör. Slussarna i kanalen kräver ett ständigt underhåll. De hinner med att serva ett par slussar per år och efter ett par år är det dags att börja om från början igen längst upp i kanalen. Min vän jobbade tidigare med något obegripligt i IT-branschen. Ett stressigt jobb med långa dagar och ett pendlande som stal mycket tid från familjen. Denna stress böt han bort för friheten han finner längs med kanalen. Det är ett sant nöje att lyssna på när han berättar om vattenflöde och olika slusstyper. Inte för att man förstår något men behållningen ligger i hans engagemang och glöd. Han är säkerligen väldigt duktig på sitt yrke. Först när man är verkligt engagerad i det man gör kan man bli riktigt duktig inom sitt område. Jag beundrar honom för hans mod i bytet av karriär och jag måste erkänna att jag avundas hans intresse för sitt yrke.

Min egen karriär har jag pausat. Man skulle kunna säga att jag har haft något som kan liknas vid en karriär. För tio år sedan, när CSN inte längre ville låna mig pengar, sökte jag jobb för att kunna betala hyran. Jag fick jobb på ett företag i den bransch jag ville arbeta – en vid den tiden snabbt växande bransch. Jag började med att sortera blanketter på kundtjänst. Sedan rullade det bara på. Arbetsuppgifterna och ansvarsområdena avlöste varandra.  De senaste två åren, till för tre veckor sedan, har jag varit chef för den största och mest operativa avdelningen på samma företag. 
För ungefär ett år sedan kände jag att engagemanget inte längre fanns kvar och inför årets utvecklingssamtal med min chef, verkställande direktören, kände jag att jag inte längre kunde låtsas. Jag kände att jag var tvungen att vara ärlig, för min, för företagets och för kollegornas skull.
Som chef har man ett ansvar för de man arbetar med. Man ska vara där för att vägleda och stödja alla medarbetare till att nå så bra resultat som möjligt. Har man inget engagemang kvar kommer det aldrig att fungera. Det finns väldigt många som sitter på sitt jobb och gör ett dåligt jobb för att de vantrivs. Sitter man då också på en ledande befattning förstör man för så många fler än sig själv. Jag kan tänka mig att det finns många chefer inom både näringslivet och offentlig sektor som behöver tänka efter om lusten finns kvar och över hur de sköter sitt jobb. Finns inte engagemanget kvar ska man ska ta sitt ansvar och avgå.

Jag är helt säker på att jag tagit rätt beslut med att säga upp mig även om det är läskigt att gå ut i arbetslösheten med rådande finanskris. Vad jag ska göra nu vet jag inte. Men möjligheterna finns ju – det gäller bara att inte vara så snäv i sitt sökande. Jag ska använda de erfarenheter jag samlat på mig och samtidigt inte vara rädd för att ge mig in på nya vägar.
Alla tänkbara dörrar står öppna. Vem vet jag kanske kan bli slussvaktare.

Min jakt efter den perfekta ölen och den mysigaste baren har ett par gånger tagit mig till Tjeckien och Prag. En weekendresa till Prag blir en ganska billig semester. Det har visserligen blivit lite dyrare i Prag sedan jag var där första gången men man kan fortfarande få en halvliter öl för dryga tian. Det gäller att hålla sig borta från de värsta turistfällorna. Prag är en väldigt vacker stad men är väldigt exploaterad av turister. Men det finns ju faktiskt andra städer i Tjeckien. Föregående vecka var jag i Pilsen.

Pilsen är födelseort för världens mest populära öltyp den ljusa lagern – pilsnern. I Pilsen ligger Tjeckiens största bryggeri Plensky Prazdroz. Där bryggs Pilsner Urquell och Gambrinus. I bryggeriets källare fick man smaka ofiltrerad Pilsner Urquell direkt från ett enormt träfat. Det var en smakupplevelse. Då tyckte man det var den godaste öl man någonsin smakat men det kan bero på att den 90 minuter långa rundvandringen äntligen var över.

I Pilsen var jag också på en ölstuga som mycket väl kan vara den perfekta.
Den heter helt enkelt The Pub eller The Pub, Plzeň II – den andra The Pub i pilsen. Det är en kedja som finns runt om i Tjeckien. På The Pub serveras opastöriserad Pilsner Urquell.
Eller den serveras inte – man får förse sig själv. Varje bord är utrustad med en pump och det är bara att fylla på efter hand. Ovanpå pumpen sitter en display där man ser hur mycket man dricker i centiliter. Var och en vid bordet kan välja att knappa in sitt nummer innan de fyller på sitt glas för att se vem som är den störste drickaren eller för att det ska bli enklare att dela upp notan.
Men tävlingsmomentet blir lätt en del av det. På en filmduk projiceras topplistan över vilket bord i hela Tjeckien som har druckit mest för kvällen. Vilket bord som har flest streck där varje streck motsvarar en halvliter. Allt för att uppmuntra till att det dricks mer.

De Lyckliga Kompisarna sjöng om Ölstugan som inte finns. Där man kan klara kvällen på en hundralapp, slipa visa leg och stå i kö.

Ölstugan finns. Den finns i Pilsen.

Dricks är nåt av det konstigaste som finns. På något sätt har det blivit norm att man ska muta snorkig krogpersonal för att få service.

Du kommer in och ställer dig vid bardisken. Efter en liten stund dyker bartendern upp och tar din beställning. För denna bedrift förväntas du lämna en femma eller tia i dricks.
Här kommer eldprovet - degar du nu extra så kommer alltså den här typen lägga märke till dig nästa gång du vill göra en beställning, och gör du det inte så får du följaktligen heller ingen vidare service i fortsättningen. Trevlig inställning, eller hur? I synnerhet eftersom det ju ändå är så billigt på krogen…

Vi har alla hört att det är en bransch där servitörer, dörrsluskar, nissar, kockar och hovmästare tjänar uselt och dessutom har kassa arbetsvillkor. Och därför ska vi kunder, alltså utöver den där notan på tusen spänn, lägga en hundring extra för att servitrisen hittat tillbaka till bordet eller orkat fyra av ett leende lagom med notan? För att deras arbetsgivare har en affärsidé som inte är tillräckligt lukrativ för att kunna erbjuda fast anställning och en normal lön? För att det “bara är så”?
Med det resonemanget undrar jag vad det är som gör krogyrket så unikt. Varför ger vi inte dricks till undersköterskor, Mc Donaldsanställda eller städare..?

Kanske skulle vän av ordning vara mer restriktiv med dricksen om han visste vad den gick till. Det är nämligen så att den stora andelen dricks går åt till - ja, just det; dricks!
När krogfolket gått av skiftet och snurrar ut i natten för att dränka sina sorger över ett par öl träffar de sina branschkollegor - och är det något som de som jobbar på krogen snappat upp så är det hur det känns att inte få någon dricks. Följaktligen betalar de rejält med stålar vid sidan om.

Så det du tror går till mat och husrum och gulliga presenter till lilla mamma, hamnar i själva verket sent om natten i någon annan servitörs ficka. Kanske hos den där dryga idioten på Berns som du hatar.

                                                                                                                            Foto: Anders Adermark

Det är löningsdags i februari och ett tjockt lager snö täcker Stockholm. Det är inte många minusgrader men fukten i luften gör så att man fryser in till märgen. Jag längtar till sommaren och till mitt smultronställe Boule & Berså.

Boule & Berså ligger vid Hammarbysjös utlopp till Saltsjön. För att komma dit tar man sig över Danviksbron och går sedan under den. Det är väl värt omvägen. När man kommer ut från mörkret och den ogästvänliga betongen under bron möts man av en lummig berså med kulörta lampor i träden. Lindarna härstammar från den barockpark som en gång tillhörde Danviks Hospital.
Det är verkligen en oas i storstaden. Boule & Berså är bara öppet under sommarhalvåret och det finns bara uteservering. Baren och köket inryms i några baracker. Är det dåligt väder stänger de tidigt. Ofta strömmar det reggea ur högtalarna men det bjuds också på liveband. Kanske ett jazzband som spelar den perfekta bakgrundsmusiken.
Längs med kanalen ligger boulebanorna och klot kan hyras i baren för en spottstyver. Vill man inte kasta klot sätter man sig med en öl i en hammock eller i en solstol vid vattnet. Där kan man titta på båtarna(läs tjejerna på båtarna) som passerar förbi och vinka till turisterna på sightseeingtur. Är solen för stark kan man söka skydd i skuggan av träden eller under något av de många stora parasollen. Det finns också uppspända hängmattor för de riktigt trötta. Det är verkligen en speciell känsla på Boule & Berså. En avslappnad känsla – en känsla av att problemen hör morgondagen till.
Ölpriserna är också humana. De har tjeckisk och engelsk öl på fat. Är man äventyrslysten beställer man en  Boule & Bersåare som består av hälften 1698(engelsk stark ale) och hälften Gambrinus(tjeckisk lager).
Maten är till mestadels grillad och även den till överkomliga priser. Jag kan rekommendera mix-tallriken där man får lite av varje. Kanalburgare, baby back ribs, lammkorv, rostad färskpotatis med mera. Allt detta för ynka 155 kronor.

Det har varit osäkert om Boule & Berså skulle få fortsätta sin verksamhet då boende i de nybyggda husen vid Saltlsjöqvarn klagat över ljudnivån och då Danviks Hospital ska rustas upp och barockparken återställas. Men nu verkar det i alla fall som Boule & Berså kommer att öppna igen som vanligt i maj. Det är mycket goda nyheter.
Jag vill att alla ska hitta till Boule & Berså den här sommaren. Jag har inget emot att dela med mig av mitt smultronställe. Det är bara en sån kille jag är.

I Redhook, ett hamnområde, i Brooklyn en bra bit i från närmaste busstation ligger Sunny’s Bar. Det är en gammal familjeägd bar som håller på sina traditioner. De har bara öppet onsdagar, fredagar och lördagar men har livemusik varje kväll. På skylten i fönstret står det Bluegrass vilket kanske inte alltid stämmer – akustiskt skulle vara en bättre beskrivning.

Jag var där tidigt för att hitta rätt och för att få en bra plats. Stället var tomt när jag kom dit sånär som på några stammisar, dubbelt så gamla som jag, som hängde över bardisken, och vad jag antar ägarna bakom baren.
Jag var där för att se Hilary Hawke. Hilary hade jag sett för första gången på den andra årliga Brooklyn Hoedown ett halvår tidigare. Jag hade egentligen varit där för att se Jan Bell men förstod att jag förmodligen skulle få se flera bra band. Och jag blev hänförd av första bandet för kvällen. Hogzilla. Hilary Hawke och Mimi Lavalley, förgrundsfigurerna, i Hogzilla förförde mig. Hilary spelade sin banjo fingerfärdigt och Mimi strummade sin gitarr energiskt. Tjejernas röster tog mig med in i deras liv. Ganska snart hade alla andra runt omkring mig försvunnit och det kändes som jag satt i deras trånga kök där de jammade med bara mig som publik. När ett band kan få omvärlden att försvinna betyder det högsta poäng från mig. (att jag den här kvällen kom på den briljanta idén att dricka varannan Jack Daniel’s har inget med saken att göra)

Sunny’s Bar började fyllas upp och jag började fyllas. Den äldre mannen i baren var verkligen trevlig, som bartenders i New York alltid är. Han serverade mig PBR efter PBR. (PBR, Pabst Blue Ribbon, är den enda masstillverkade helamerikanska ölen efter att Budweiser blivit belgiskt, vilken de är mäkta stolta över)
Jag småpratade med mina grannar i baren om musiken som spelades och insåg att jag inte hade mycket kunskap att komma med om den alternativa countryn som finns i New York. Bartendern hörde att jag var där för att se Hilary Hawke och förklarade för mig att jag måste tagit fel på dag. Hon skulle inte spela förrän nästa onsdag.
Nästa onsdag? Då skulle jag ju inte längre vara kvar i New York.