Dricks är nåt av det konstigaste som finns. På något sätt har det blivit norm att man ska muta snorkig krogpersonal för att få service.

Du kommer in och ställer dig vid bardisken. Efter en liten stund dyker bartendern upp och tar din beställning. För denna bedrift förväntas du lämna en femma eller tia i dricks.
Här kommer eldprovet – degar du nu extra så kommer alltså den här typen lägga märke till dig nästa gång du vill göra en beställning, och gör du det inte så får du följaktligen heller ingen vidare service i fortsättningen. Trevlig inställning, eller hur? I synnerhet eftersom det ju ändå är så billigt på krogen…

Vi har alla hört att det är en bransch där servitörer, dörrsluskar, nissar, kockar och hovmästare tjänar uselt och dessutom har kassa arbetsvillkor. Och därför ska vi kunder, alltså utöver den där notan på tusen spänn, lägga en hundring extra för att servitrisen hittat tillbaka till bordet eller orkat fyra av ett leende lagom med notan? För att deras arbetsgivare har en affärsidé som inte är tillräckligt lukrativ för att kunna erbjuda fast anställning och en normal lön? För att det “bara är så”?
Med det resonemanget undrar jag vad det är som gör krogyrket så unikt. Varför ger vi inte dricks till undersköterskor, Mc Donaldsanställda eller städare..?

Kanske skulle vän av ordning vara mer restriktiv med dricksen om han visste vad den gick till. Det är nämligen så att den stora andelen dricks går åt till – ja, just det; dricks!
När krogfolket gått av skiftet och snurrar ut i natten för att dränka sina sorger över ett par öl träffar de sina branschkollegor – och är det något som de som jobbar på krogen snappat upp så är det hur det känns att inte få någon dricks. Följaktligen betalar de rejält med stålar vid sidan om.

Så det du tror går till mat och husrum och gulliga presenter till lilla mamma, hamnar i själva verket sent om natten i någon annan servitörs ficka. Kanske hos den där dryga idioten på Berns som du hatar.

                                                                                                                            Foto: Anders Adermark

Det är löningsdags i februari och ett tjockt lager snö täcker Stockholm. Det är inte många minusgrader men fukten i luften gör så att man fryser in till märgen. Jag längtar till sommaren och till mitt smultronställe Boule & Berså.

Boule & Berså ligger vid Hammarbysjös utlopp till Saltsjön. För att komma dit tar man sig över Danviksbron och går sedan under den. Det är väl värt omvägen. När man kommer ut från mörkret och den ogästvänliga betongen under bron möts man av en lummig berså med kulörta lampor i träden. Lindarna härstammar från den barockpark som en gång tillhörde Danviks Hospital.
Det är verkligen en oas i storstaden. Boule & Berså är bara öppet under sommarhalvåret och det finns bara uteservering. Baren och köket inryms i några baracker. Är det dåligt väder stänger de tidigt. Ofta strömmar det reggea ur högtalarna men det bjuds också på liveband. Kanske ett jazzband som spelar den perfekta bakgrundsmusiken.
Längs med kanalen ligger boulebanorna och klot kan hyras i baren för en spottstyver. Vill man inte kasta klot sätter man sig med en öl i en hammock eller i en solstol vid vattnet. Där kan man titta på båtarna(läs tjejerna på båtarna) som passerar förbi och vinka till turisterna på sightseeingtur. Är solen för stark kan man söka skydd i skuggan av träden eller under något av de många stora parasollen. Det finns också uppspända hängmattor för de riktigt trötta. Det är verkligen en speciell känsla på Boule & Berså. En avslappnad känsla – en känsla av att problemen hör morgondagen till.
Ölpriserna är också humana. De har tjeckisk och engelsk öl på fat. Är man äventyrslysten beställer man en  Boule & Bersåare som består av hälften 1698(engelsk stark ale) och hälften Gambrinus(tjeckisk lager).
Maten är till mestadels grillad och även den till överkomliga priser. Jag kan rekommendera mix-tallriken där man får lite av varje. Kanalburgare, baby back ribs, lammkorv, rostad färskpotatis med mera. Allt detta för ynka 155 kronor.

Det har varit osäkert om Boule & Berså skulle få fortsätta sin verksamhet då boende i de nybyggda husen vid Saltlsjöqvarn klagat över ljudnivån och då Danviks Hospital ska rustas upp och barockparken återställas. Men nu verkar det i alla fall som Boule & Berså kommer att öppna igen som vanligt i maj. Det är mycket goda nyheter.
Jag vill att alla ska hitta till Boule & Berså den här sommaren. Jag har inget emot att dela med mig av mitt smultronställe. Det är bara en sån kille jag är.

I Redhook, ett hamnområde, i Brooklyn en bra bit i från närmaste busstation ligger Sunny’s Bar. Det är en gammal familjeägd bar som håller på sina traditioner. De har bara öppet onsdagar, fredagar och lördagar men har livemusik varje kväll. På skylten i fönstret står det Bluegrass vilket kanske inte alltid stämmer – akustiskt skulle vara en bättre beskrivning.

Jag var där tidigt för att hitta rätt och för att få en bra plats. Stället var tomt när jag kom dit sånär som på några stammisar, dubbelt så gamla som jag, som hängde över bardisken, och vad jag antar ägarna bakom baren.
Jag var där för att se Hilary Hawke. Hilary hade jag sett för första gången på den andra årliga Brooklyn Hoedown ett halvår tidigare. Jag hade egentligen varit där för att se Jan Bell men förstod att jag förmodligen skulle få se flera bra band. Och jag blev hänförd av första bandet för kvällen. Hogzilla. Hilary Hawke och Mimi Lavalley, förgrundsfigurerna, i Hogzilla förförde mig. Hilary spelade sin banjo fingerfärdigt och Mimi strummade sin gitarr energiskt. Tjejernas röster tog mig med in i deras liv. Ganska snart hade alla andra runt omkring mig försvunnit och det kändes som jag satt i deras trånga kök där de jammade med bara mig som publik. När ett band kan få omvärlden att försvinna betyder det högsta poäng från mig. (att jag den här kvällen kom på den briljanta idén att dricka varannan Jack Daniel’s har inget med saken att göra)

Sunny’s Bar började fyllas upp och jag började fyllas. Den äldre mannen i baren var verkligen trevlig, som bartenders i New York alltid är. Han serverade mig PBR efter PBR. (PBR, Pabst Blue Ribbon, är den enda masstillverkade helamerikanska ölen efter att Budweiser blivit belgiskt, vilken de är mäkta stolta över)
Jag småpratade med mina grannar i baren om musiken som spelades och insåg att jag inte hade mycket kunskap att komma med om den alternativa countryn som finns i New York. Bartendern hörde att jag var där för att se Hilary Hawke och förklarade för mig att jag måste tagit fel på dag. Hon skulle inte spela förrän nästa onsdag.
Nästa onsdag? Då skulle jag ju inte längre vara kvar i New York.

Hur mår du?

Mattias: För tillfället som jag förtjänar. Jag är lönehelgbakfull. Men jag hade trevligt, så det får vara värt besväret. I största allmänhet, rätt ok. Vill säga jämna plågor, det kunde vara värre osv.

Hermann: Bättre och bättre.

Matt: Jag är rätt bakis.

David: Der pendlar upp och ner. Inte så att jag blir nedstämd, mer sur och grinig av stress eller för lite egen tid.

Vad äter du till frukost?

Mattias: Generellt köper jag en fralla på jobbet som jag slukar tillsammans med en kopp te. Och det känns inte bra, frukosten är ju dagens viktigaste mål sägs det, så man borde nog ta den på större allvar. Just i dag hade jag ingenting hemma och nu sitter jag och skakar av hunger. Orutinerat!

Hermann: Proteinpulver blandat med mjölk, kokta ägg, oliver och avokado.

Matt: En brustablett c-vitamin

David: Två Wasa Sportknäcke med ost och en kopp kaffe.

Vem är den senaste person du blev god vän med och hur gick det till?

Mattias: Det kan låta konstigt, men det är nog min bror Axel. Plötsligt är man vuxen och familjens självklara band tänjs ut. Man lever sina liv på olika håll och träffas sällan trots att avstånden egentligen är rätt små. En kväll för ett tag sedan gick vi i allafall ut. Över vad jag minns som ofantligt många öl på Södra teatern kom vi underfund med att vi är oerhört lika varandra i det mesta. Det var väldigt skönt att stå och prata med någon som är lika komplex som en själv, där man inte behöver förklara allt för att det ju ändå redan är helt självklart. Vi träffas inte ofta nu heller, men när vi gör det så blir det alltid lite magiskt.

Hermann: Johan Olsson. Vi har varit på gränsen till goda vänner ett bra tag, men lyckades aldrig ta det där sista steget. Men så kom det en kris och då uppstod ljuv kärlek… I stark motvind ser man vad folk går för.

Matt: Det var väl David. Det var någon som sa att jag skulle läsa Davids blogg för att vi var så lika. Jag märkte att så var fallet. Vi gillade båda öl och vackra tjejer. Sen dök jag upp när David spelade skivor på Snotty och på den vägen är det. Mötte Mattias första gången samtidigt och blev god vän med honom också.

David: Det är Matt. Precis som går att läsa ovan dök han upp när jag spelade skivor för typ två år sedan. Han såg lite vilsen och ensam ut vid baren men jag kände igen honom och presenterade honom för resten av gänget och efter några öl var vi polare.

                                                                                                                                                 Foto: Ekka

Vackert beläget 25 kilometer norr om Glasgow vid foten av berget Dumgoyne ligger Glengoynedestilleriet. Det är det sydligaste av destillerierna på skotska höglandet.
Det kan diskuteras om Glengoyne är en Highlandwhisky då det ligger så långt söderut och smaken är mer Lowland. Men det står Highland på flaskan och kanske är det av marknadsföringsmässiga skäl.

Det unika med whisky från Glengoyne är att kornet som används endast torkats av varmluft helt utan att utsättas för någon rök. Då uteblir givetvis den rökighet vi skandinaver är så förtjusta i. Det finns inte heller några inslag av tång och saltvatten då faten lagras på plats.  Istället får man fram en mildare single malt som är komplex där alla delikata smaker kan komma fram utan att överskuggas av rökigheten.
Men ärligt talat tycker jag inte den 10-åriga Glengoyne som går att köpas Systembolaget är någon smaksensation alls. Jag rekommenderar istället den 17-åriga som finns i beställningssortimentet. Den har en mer distinkt kryddig ekkaraktär och smakerna är mer balanserade. Framförallt har den en framträdande smak av malt. Som Glengoynes slogan lyder – The Real Taste of Malt.

Oavsett om man gillar whisky utan rökighet eller inte är destilleriet värt ett besök. Whiskyn tillverkas i en idyllisk miljö. Turguiden, en dam som för många år sedan uppnått pensionsåldern, är engagerad och brinner för single malt whisky. I rundturen ingår såklart en dram och vår guide försöker lära oss säga skål på gaeliska. Slainte Mhath eller bara Slainte. Vi får se den vackra källan varifrån vattnet som används hämtas efter att det under 40 år filtrerats genom röd kalksten på sin väg nerför Dumgoyne. Därefter går vi in i själva destilleriet som är häpnadsväckande litet med tanke på att de producerar 1,5 miljoner liter whisky per år. Destilleriets specialister, Stillmen, går omkring och inspekterar mäsken och de olika faserna av destilleringen. Vi får titta rakt ner i de stora jäskaren. Ett tips är att inte dra ett för djupt andetag genom näsan då ren mäsk är väldigt starkt. Vi avslutar vårt besök i souvenirshopen beläget i det äldsta lagerhuset från 1833. Här kan man inte bara köpa alla tänkbara souvenirer utan också whisky. Här finns alla varianter av Glengoyne, många udda buteljeringar, som äldst från början av sjuttiotalet.
Vad sägs om Stillman Ronnie’s val, en 22-åring lagrad på bourbon fat, som har en gnutta smak av vanilj och kokos?

Det finns ett hak i Vasastan som jag alltid hamnar på. Det är en blandning av ett okej ställe och ett sunkhak. Det är inte särskilt billigt, maten är ibland bra och emellanåt fullständigt katastrofal. Bartendern har stått där sedan de slog upp portarna – då något mindre voluminös och sliten. När han får för sig att ingen ser tar han sig en jävel i baren. På väggarna hänger ekivoka fotografier, och de flesta gästerna verkar vara stammisar.

Medelåldern är hög och klientelet blandat, men med ett överslag åt det bedagade hållet, och det råder någon slags munter men rå stämning mellan de äldre manliga stammisarna som halkar fram med käpp och de seniga servitriser som försöker få dem att gå efter för många öl.

Det här stället ingår i en triangel av barer som jag och en kompis alltid slår in på, oavsett årstid, humör eller plånboksinnehåll. Det har ingenting med någonting att göra, egentligen. Det är bara ett ställe som ligger som en sista utpost på Torsgatan innan Röda bergens mörker tar vid, och som man kan halka in på innan man går den tomma och tråkiga Karlbergsvägen upp till Tranan.

En synnerligen kulen kväll när vi slog upp porten och klämde oss in i värmen, syntes ett bekant ansikte i mängden. Det var en plakatpackad Camilla Henemark som sprang omkring och var speedat högljudd mellan borden. Det verkade inte som första gången hon var packad just där, eftersom hon såg ut att vara rätt bundis med stammisarna. Men trots raketfyllan och några extra år var hon fortfarande förbannat snygg.

En kort återblick:

Som tjugonånting upptäcktes Camilla Henemark på en modevisning på Beckmans och gjorde karriär som fotomodell. Hon drev en egen agentur ett tag – “ZOO – People & Models”, och blev senare frontfigur för den firade hedonistiska popgruppen Army of Lovers.
Hon bör alltså ha ägnat ett inte helt försumbart antal timmar sippandes champagne på fräsiga ställen som står på den diametralt motsatta sidan av krogskalan jämfört med stället vi befann oss på. Sedan blev hon, mig veterligen, utsparkad ur gruppen, säkert efter någon schism med Illiterati-Bard.
Efter det känns det som om hon försvann från radarn som ett sjunkande skepp om natten.

Nu ställer jag mig ärligt frågande. Från fotomodell och champagne till… kvarterssyltan i Vasastan!? Vad var det egentligen som hände mellan utträdet ur Army of Lovers och restaurang Rabarber på Karlbergsvägen?

Vägen tycks så oändligt lång, fast den förmodligen är smärtsamt kort. Jag vill minnas någon skandal (“det var inte mitt hasch”) på en krog i Linköping för några år sedan, ett olämpligt uppträdande under en flygresa samt ett reportage i pressen om hemlöshet. Men var började det – och varför? Egentligen vet jag inte riktigt varför jag bryr mig, men det är något som är så tragiskt över det hela, lite som hela den här sorgliga såpan kring Leila K.

Kanske för att bägge var framgångsrika och vackra kvinnor som passerade den tunna gränsen och sedan inte hittade tillbaka.

Utanför Stockholms enda riktiga saloon, Saddle & Sabre på Tegnérgatan, står siluetten av en cowboy och lutar sig mot väggen. Det är alltid roligt med konceptbarer men de blir lätt kitschiga. På Saddle & Sabre har man verkligen gått in för konceptet och tagit steget fullt ut. Smaklösheten har bytts ut mot en autentisk känsla.

Atmosfären är inte som på någon annan krog i stockholm. När man öppnar dörrarna är det som att stiga in i en annan värld, som att stiga in  på en saloon i Texas. Man välkomnas med söderns gästfrihet av den trevliga barpersonalen.
Rob, ägaren, lever och andas cowboylivet. Han bor på hästfarm utanför Flen och varje dag tar han sin pickup truck till sitt dagjobb på baren.
Det mesta av inredningen har Rob tagit med sig från sina många resor runt Nord Amerika. Väggarna är prydda av diverse musikinstrument, sadlar och djurhudar. Inget är inköpt enkom för prydnad utan är använt och till för att användas. Det är inte ovanligt att någon lånar en gitarr och spelar lite i baren. Har man svår pälsalergi ska man inte sitta i baren då sadlarna som hänger över baren är väl använda. Barstolarna är även de sadlar så var beredd att sitta bredbent.
Men mest imponerande är den vägg av Bourbonflaskor som finns bakom baren. Det är verkligen en hel vägg, hyllmeter efter hyllmeter, som är fylld med Bourbon. Saddle & Sabre har sveriges största sortiment av Bourbon, kanske ett av världens största, med långt över hundra olika sorter. Huswhiskeyn är Blantons Single Barrel speciellt buteljerad för Saddle & Sabre. Stamgästerna kan få sin egen flaska, med sitt namn på en mässingskyl hängande runt halsen, i baren.
Självklart finns det också ett passande sortiment öl. Som till exempel Sierra Nevada Pale Ale på fat.
Musiken är också en stor del av atmosfären. Det spelas uteslutande country och bluegrass. Det är inte bara gamla klassiker utan variationen är stor. Man kan sitta där och upptäcka nytt och gammalt inom amerikana. All musik kommer från Robs stora privata skivsamling. Har man riktigt tur kan man få höra en livespelning också.
Maten som serveras på Saddle & Sabre är inte helt otippat till största delen grillat kött. Maten är tillagad med samma omsorg och känsla för detaljer som resten av upplevelsen på Saddle & Sabre.
Jag rekommenderar husspecialiteten Texas No Bean Chili som kan fås regular, hot eller doubble hot. Tidigare kunde man också få den som god damn hot.

Det behövs fler barer som verkligen går in för att köra sin grej fullt ut. Det behövs fler krögare som Rob. Siluetten är faktiskt en exakt avbild av saloonägaren.

En varm eftermiddag i somras tog jag fyrtiotvåan hem från jobbet. Jag satte mig längst bak. Snett framför mig satt en proper och prydlig herre med en stor tygportfölj i knät. Hans hår hade börjat glesna och krusade sig lite på huvudet, och han hade en perfekt ansad mustasch som förstärkte intrycket av att det här var en man på väg hem från kontoret. På vänster ringfinger glittrade en guldring i solskenet. Han tittade tankfullt ut genom fönstret. Också tog han en klunk öl.
Det var ur en liten ölburk, såna man köper ett flak av och tar med på pirra när man åkt finlandsbåt. Nu satt han där på bussen på väg hem från kontoret och drack. Jag kom på mig själv med att gilla det. Inte för att jag själv skulle sitta där bland potentiella kollegor och dricka öl på en buss, men det fanns någon slags belevad attityd över det hela.
Sedan försvann ölburken någonstans – kanske ned i en ficka. Han stoppade genast handen i väskan och fiskade upp en ny, öppnade den mycket diskret, tog en klunk och höll den sedan försiktigt under jackan. Det såg ut som en serie rörelser han gjort förr.

Jag började fundera. Vad är det som gör att en till synes proper person sitter på bussen hem och dricker öl, en person man inte förknippar med alkoholförtäring på allmän plats? Var det bara värmen, eller var det något annat som gnagde?
Kanske var pensionen fortfarande en bit bort, och någon ny ung valp hade kommit in och börjat ta över på kontoret, göra saker bättre med mer energi. Kanske en ny chef, som börjat märka att den där gubben där borta bara sitter och tittar ut genom fönstret och väntar på att tiden ska gå.

Kanske har han redan blivit av med jobbet, men kliver upp varje dag ändå. Svänger benen över sängkanten och tittar på den tomma platsen brevid sig i dubbelsängen, den som fortfarande är slät. Varje morgon samma sak, det där hålet av saknad som sprider en tom kyla i magen. Men han ler mot spegelbilden, kanske lite ansträngt men försiktigt uppmuntrande. Ansar nogrannt mustaschen med sax. Tycker att han ser äldre ut, men att det ändå finns ett stråk av ungdomlighet. Ingenting som lockar några yngre damer kanske, men han skulle inte få det alltför besvärligt om han bara riktar in sig på rätt målgrupp.
I köket fäller solen en skiva ljus över köksbord och parkett. Från väggen tittar tre par ögon på honom, tre uppvuxna och utflugna barn som sällan hör av sig. Han äter sina rostade smörgåsar med honung och han dricker sitt kaffe. Han tittar ut genom fönstret och ser den perfekta klarblå himlen och tänker att det blir en fin dag.

Något bubblar plötsligt upp. Den kvävande känslan av ett måste, något som rycker i honom, en irritation han genast måste dämpa. Han reser på sig och går rakt ut i hallen och lyfter upp sin tygportfölj, tar ner rocken från hängaren men blir stående och vajar fram och tillbaka med handen på dörrhandtaget.
Det gick inte. Han går snabbt ut till kylskåpet i köket igen. Ler tyst och generat för sig själv när handen sträcker sig efter kylskåpsdörren, och sedan ser han som i trans hur händerna packar portföljen. Två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta. Det borde räcka. Han sticker ner handen i rockfickan och stryker fingertopparna över busskortet…

Kanske är jag rädd att jag såg mig själv om tjugo år den där eftermiddagen. Kanske var det bara något så banalt som en törstig man på väg hem efter en hård och varm dag på kontoret. Men bilden etsade sig fast, och den påminner mig fortfarande om hur tunn gränsen kan vara mellan en ordnad tillvaro och något som plötsligt är på väg utför.

Göteborg är fullt av goa gubbar. Och goa gubbar gillar att sitta och tjöta över en öl så det finns en hel del barer i Göteborg. Som Barstols utsände har jag besökt några av dessa barer.

The Rose and Crown
The Rose And Crown ligger mitt på Avenyn och är en vanlig pub med billig stor stark. Att behöva betala 20 kronor för att hänga av sig jackan när man bara vill ta en öl i baren mitt på dan är inte ok.
Betyg: 1 pint

Jameson
Också en pub belägen på Avenyn. Lokalen är nedgången men personalen är trevlig och de har några bra öl på fat.
Betyg: 2 pints

Bishops Arms Avenyn
Det här är en Bishops Arms som alla andra runt om i Sverige i anslutning till ett Elite hotell. Här kan man sitta i ett mysigt bibliotek och dricka olika öl från Dugge’s, ett bryggeri från Göteborg.
Betyg: 3 pints

Bishops Arms Järntorget
På Järntorget ligger ytterligare en Bishops Arms. Den här är lite mindre och mysigare. Här dricker man så klart Järntorgets arbetarporter från Ocean bryggeriet.
Betyg: 4 pints

Old Beefeater Inn
En mysig liten brittisk pub med både brittiska och svenska öl på fat. Här fann jag också Göteborgs sötaste barpersonal.
Betyg: 4 pints

Smaka
Smaka är en ganska tråkig bar som vill vara lite hippare med knallblåa väggar.
Betyg: 2 pints

Haket
Haket, med det passande namnet, är en något av kontrasternas bar. Inredningen påminner om en alpstuga med uthuggna möbler. De har ett imponerande utbud av öl och på kvällarna har de synth- och gothklubb. Jag har svårt att få ihop sambandet.
Betyg: 3 pints

Dubliner
Dubliner är precis som det låter en irländsk bar med tvskärmar i varje hörn.
Betyg: 2 pints

The Rover
På Andra Långgatan ligger The Rover. I det här området var det tidigare fullt med porrklubbar. Nu ligger här flera barer och små boutiquer även om någon porrbutik fortfarande finns kvar. The Rover har ett riktigt bra ölutbud och ägarna/barpersonalen är väldigt intresserade och kunniga.
Betyg: 4 pints

Gothia Tower
Högst upp i Gothia Tower serveras kanske Sveriges godaste räkmacka. Och medan man äter får man njuta av en magnifik utsikt över Göteborg. Ingenting för höjdrädda.
Betyg: 3 pints

Delirium
På Delirium skryter de om att de har 1000 olika öl. Tonvikten ligger på belgisk öl. Efter att ha bläddrat igenom den telefonbokstjocka listan med öl och bestämt sig för vad man ska dricka är självklart den ölen slut. Likaså ens andra och tredje val.
Betyg: 2 pints

7:ans ölhall
Det här är en riktig ölhall. Mig veterligen är det den enda baren i Sverige som har tillstånd att servera öl utan att behöva servera mat. Ölhallen är över hundra år gammal. Interiören är nästan intakt sedan öppningen och ölhallens stamgäster är nästan lika gammla. 7:ans har också ett eget öl – en mörk och en ljus.
Betyg: 5 pints 

I inget annat land finns det ett så stort intresse för whisky som i Sverige och då speciellt single malt whisky. Det finns en snobbism i Sverige när det gäller whisky. Många anser att single malt är det enda värt att dricka. Jag vill påstå att de som har den inställningen inte har druckit mycket annan whisky utan bara dricker single malt för att det anses fint.

Själv dricker jag all whisky, whiskey och bourbon. Det finns en whisk(e)y för alla tillfällen. Ibland passar det med en rökig single malt med noga uppmätt mängd vatten och ibland passar det med Kentucky straight bourbon i shotsglas.

Men kan jag verkligen likställa single malt och bourbon?
Nej, det kanske inte är rättvist. Det är ju egentligen två helt olika drycker. Den största skillnaden är att bourbon innehåller minst 51% majs medan maltwhiskyn endast har kornmalt. Men det finns en hel del likheter också. Utan att gå in för djupt på själva tillverkningsprocessen så är det själva fatlagringen som har störst inverkan på den slutliga smaken för bägge dryckerna. För bourbon används det alltid nya ekfat medan det i skottland alltid används begagnade fat och då i första hand fat som tidigare innehållit bourbon.

Jag tycker att bourbon har ett oförtjänt dåligt rykte. Faktum är att bourbon är bland de mest kraftfulla whisk(e)y stilarna som finns. Endast Islaywhisky kan uppvisa samma kraftfulla karaktär. Det som är lite tråkigt med bourbon är att det inte finns lika stora smakskillnader som det finns bland skotsk whisky.

Min favorit whiskey, den jag tycker passar vid alla tillfällen, är inte en bourbon.
Det är en Tennessee whiskey – Jack Daniel’s. Den skiljer sig från annan amerikansk whiskey genom att den efter destillationen långsamt filtreras genom träkol av lönn. Processen tar tio dagar och under denna tid absorberar whiskeyn smaker från träkolet samtidigt som spriten renas. Detta ger Jack Daniel’s sin karakteristiska smak samtidigt som reningen gör att baksmällan blir lindrigare. Helt fantastiskt!

Jack Daniel’s är ett av världens mest kända varumärken. Alla känner till den fyrkantiga flaskan och den svarta etiketten med texten ”Old No. 7” som uppkom redan 1887. Jack var en duktig marknadsförare och förstod att den fyrkantiga flaskan skulle stå ut bland vanliga runda flaskor men han såg också fördelen i att den var lättare att packa för transport.
Vad står då ”Old No. 7” för? Det är ingen som vet med säkerhet varför Jack valde att sätta det numret på sina fat. Det finns lika många teorier som det finns guider på destilleriet i Lynchburg, Tennessee. Någon påstår att det är så många älskarinnor Jack hade. En annan teori är att företaget taxerades efter skatteskala 7. Ytterligare en version är att Jacks kompanjon hade sju framgångsrika butiker. Jag väljer att tro att det först är vid sjunde destilleringen Jack blev riktigt nöjd och beslöt att fortsätta göra på samma sätt. Och på samma sätt har Jack Daniel’s Old No. 7 tillverkats sedan 1887.
Det dröjde till 1989 innan Jack Daniel’s destilleriet lanserade en ny whiskey – Gentleman Jack. Den filtreras ytterligare en gång efter lagringen på ekfat. Jag tycker att Old No. 7 är bättre trots den extra filtreringen.

Men som sagt det finns en whiskey eller whisky för alla tillfällen och nu ska det smaka med en Gentleman Jack.