Att överföra en roman till en film är ett stort ansvar. När någon av ens favoritromaner blir till film är det svårt att bli riktigt nöjd. Ibland kan man ha överseende med vissa detaljer och medge att det visst är en bra film om än ej lika bra som romanen. Men ofta misslyckas filmskaparna något katastrofalt. De kan ändra på vissa karaktärers personlighet så att man inte känner igen dem mer än till namn och ibland ändras intrigen till att likna något helt annat än vad som var författarens intention från början. Sällan, väldigt sällan, är dessa förändringar till det bättre. På rak arm kan jag inte komma på något exempel.

En klassiker som verkligen blev förstörd av filmmakaren är John Fantes Ask The Dust(Ristat i damm) från 1939 som filmatiserades av Robert Towne 2006.

Ask The Dust handlar om den 20-åriga oskulden och kämpande författaren Arturo Bandini. Bandini är fast besluten om att skriva en roman. Han flyttar till Los Angeles och hyr ett rum på ett pensionat för att skriva. När han lyckas sälja en novell blåser han pengarna direkt då han upptäcker storstaden och får sedan leva på stulen mjölk och apelsiner som han får av frukthandlaren nere på gatan. Ask The Dust handlar också om kärlek. Bandini träffar den mexikanska servitrisen Camilla Lopez på ett ölhak. Han blir upp över öronen förälskad men han har ingen aning om hur han ska bete sig runt kvinnor. Camilla är dock kär i sin bartenderkollega med författardrömmar som i sin tur föraktar henne. Ask The Dust är en enkel men stark roman där man engagerar sig och känner med både huvud- och bikaraktärer.

Filmens Arturo Bandini och Camilla Lopez spelas av Colin Farrel och Salma Hayek. I filmen får karaktärerna aldrig liv utan är gråa och intetsägande. Vidare har regissören tillika manusförfattaren lagt mer till kärlekshistorien än vad som finns i romanen. Slutet i filmen är förutsägbart och meningen är att det ska vara tårdrypande. Men avslutningen i romanen som är helt annorlunda hugger mycket mer i hjärtat. Jag undrar vad John Fante som arbetade som just manusförfattare för film och tv hade sagt om Robert Townes filmatisering.

Se trailern så behöver ni inte se filmen.

Några exempel där filmskaparna lyckats göra en bra film efter en bok är:

Lord of the Rings av JRR Tolkien filmatiserad av Peter Jackson
Ironweed av William Kenndy filmatiserad av Hector Babenco(Kennedy skrev själv filmmanuset)
Fight Club av Chuck Palaniuk filmatiserad av David Fincher

Finns det fler?

Av Matt matt@barstol.nu

Ola Rapace blir intervjuad av Aftonbladet och svarar så här på frågan om han är avundsjuk på sin frus framgångar:

“Nej, absolut inte. Man vill ju alltid ha stora roller. Men just den här rollen är ingenting jag är avundsjuk på. Inte heller på all den hets som har varit runt Millenniumtrilogin heller. Jag tycker tvärtom att det är lite sorgligt att det är sådant som går hem hos folket. Nivån är så fruktansvärt låg på historierna och även karaktärerna i filmerna.”

Käre Ola, sätt dig i soffan nu så ska jag berätta en sak för dig. Du förstår, jag vet hur det känns när man plötsligt inser att ens fru är både snyggare, smartare och mer framgångsrik än en själv. Det svider, och det är okej att känna så, men sen är det bara att skärpa till sig och börja leverera ännu bättre grejer. Det må så vara att du har fått gig på Dramaaaaten nu och det var väl roligt för dig, men de här snobbiga olaterna du lagt dig till med passar ingen. Allra minst dig. Du är inte avundsjuk du, nänä..

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

- Att fortsätta, att få det att räcka lite längre, det är allt.

Willy Vlautin, 42 år, författare och sångare i Portlandbandet Richmond Fontaine, är ödmjukheten själv när Barstol träffar honom efter en spelning på den lilla Stockholmsklubben Bonden. Det är svårt att tänka sig att det är samma man som nyligen hamnade i slagsmål med några berusade fans under en turné i England.

Däremot är det lätt att se honom sitta nedhukad över sin dator vid ett bord på Portland Meadows, den galoppbana där han helst tillbringar sin lediga tid och även skrivit en stor del av sina romaner. Romaner som utspelar sig på just den typen av platser där drömmar närs men sällan lyfter.

Willy Vlautins författarskap förs på en tunn lina där han för det mesta lyckas navigera på precis rätt sida om patetiken och det onödigt sentimentala. Det är ju där, i skarven som riskerar allt, som en författare också har chansen att träffa rätt.

Om Vlautins två första romaner The Motel Life och Northline gjorde just det går han i sin senaste bok Lean on Pete något för långt och fastnar stundom i vad som skulle kunna vara den felande länken mellan tidningen Min Häst och Bruce Springsteens Nebraska. En kombination som få , utom möjligtvis Per Bjurman, kan ha drömt om.

Men om själva historien vacklar får vi även här stifta bekantskap med en rad fantastiskt utmejslade karaktärer av den typ som Vlautin alltid fyller sina böcker med och som den här gången får stå för den stora behållningen.

Det är emellertid invändningar jag ligger lågt med när jag träffar Vlautin, mån om att inte hamna i en liknande situation som de engelska fansen och behöva tvåla till en av mina favoritförfattare.

Vi söker oss till den bakre restaurangdelen för att komma undan störande ljud och han slår sig ner med ryggen mot väggen.

Du är en beundrare av William Kennedy, kan du se dig själv använda ett liknande grepp som han gör i Albanysviten där huvudpersonen i en bok kan flimra förbi som hastigast i en annan?

Jag skulle vilja, men i ett fall som Allison Johnson är det helt enkelt så att jag inte vill återvända till hennes huvud. Några av de mindre karaktärerna, som Earl Hurley från The Motel Life, har jag däremot skrivit noveller om. Och Lonnie Dixon från Lean on Pete finns med i en annan bok, så de mindre karaktärerna går in och ut på ett annat sätt än huvudpersonerna.

En möjlig novellsamling?

Ja, absolut. Men för att återvända till William Kennedy, det är väldigt sällan jag får tillfälle att prata om honom. Han är en språkets mästare, mer så än jag någonsin kommer bli. Han påminner mycket om de sydamerikanska författarna. Det är mycket romans, men även stor tragedi och mörker. Jag har sparat mängder av hans citat.

Han använder sig av en del mystik i sina böcker medan du är mer av kött och potatis.

Ja, men på mitt eget sätt när jag också den där mystiska sidan. I The Motel Life har vi Frank som berättar vilda, galna historier och Allison Johnson från Northline för samtal med en imaginär Paul Newman. Och jag vill ha det så, jag är rädd för att vara för mörk. Jag vill att Allison Johnson ska ha Paul Newman för att det ska finnas hopp. Jag försöker ta sikte på författare som William Kennedy som har både ljus och mörker, medan andra som Raymond Carver skrämmer mig.

Men du gillar Raymond Carver.

När jag var tjugo hittade jag en skiva av Paul Kelly med en sång baserad på en av Raymond Carvers noveller. Det var så jag upptäckte Carver. Veckan därpå började jag skriva egna berättelser. Det är tjugo år sedan och förmodligen anledningen till att jag började skriva så ja, Carver är en stor inspiration.

Efter att ha läst Northline läste jag Lågan i bröstet av William Kennedy och tyckte mig se ett samband mellan de kvinnliga karaktärerna, det gränslösa. Förstår du vad jag menar med det?

Jag älskar Lågan i bröstet men jag har aldrig tänkt på det på det sättet. För mig är Allison Johnson min mormor, min mamma och mig invirade i en och samma person, satt i en väldigt dålig situation. Alla kvinnor i min familj har kontrollerats av och kämpat emot svår ångest och dåligt självförtroende. De var på många sätt som Allison Johnson men med bättre föräldrar och tryggare liv. Grejen med Allison Johnson är att hon inte hade någon, hennes mamma var frånvarande och hon hade ingen pappa. Om du korrigerar det bara lite hade hon förmodligen klarat sig fint.

Det är nästan så man måste stanna upp och hämta luft under vissa passager. Var Northline en svår bok att skriva?

Det är därför jag skrev alla de där sorgliga låtarna som följer med soundtracket till boken. Jag fick avbryta mig hela tiden för att skriva musik. Det är en berättelse jag skrev om flera gånger, det kanske inte framstår så, men det finns säkert ytterligare 150 sidor. Den var väldigt personlig och tog upp många frågor som gör mig upprörd som rasism, ångest, alkoholism, rädsla och svaghet. Alla dessa stora saker som har varit faktorer i mitt eget liv.

Och en del av de sakerna dras till sin spets för att få fram en poäng och ibland oroade jag mig för att det skulle bli för mycket. Så ja, det var en svår bok.

En sista fråga om William Kennedy, favoritbok och karaktär från Albanysviten?

En bok jag skulle vilja läsa är den om Francis Phelan från Järngräs. Om hans tidiga år. Jag har träffat William Kennedy en gång, han hade en uppläsning i Portland där jag bor, och jag var där och stirrade på honom hela dagen. Men allt jag kunde komma på att fråga om var: kommer du skriva en till bok om Frank? Han svarade att han gillade honom, så kanske.

Det går inte en vecka utan att jag tänker på Järngräs och Frank, hur han tappade bebisen och den tunna linjen mellan att förlora förståndet och att lära sig hantera en tragedi. Men min favoritkaraktär har alltid varit Billy Phelan. Jag antar att det är för att han påminner mest om mig själv, att jag därför trivs i hans sällskap. Han är en fantastisk karaktär.

William Kennedy är verkligen en ordens Tom Waits, han är väldigt kraftfull och har enorm kontroll över vad han skriver. Det är där jag är mer av kött och potatis, eller en enklare författare, för jag har inte det där ännu.

Läser du Cormac McCarthy?

Självklart. Se bara på Blood Meredian, vem som helst som kan ta dig genom 400 sidor i total frånvaro av sympatiska karaktärer, med mördade hundvalpar i en flod och andra hemska saker och ändå göra det omöjligt för dig att sluta läsa för att det är så vackert, är värd beundran.

Och jag älskade Vägen. Jag började läsa den nio på kvällen och läste till typ ett och somnade och vaknade två timmar senare. Det var som om kroppen sa att nu har du fått nog vila för att avklara den. Det är en bra bok på många sätt, en del säger att det inte är hans bästa men det är hans mest tillgängliga och jag tror att den säger många av de saker han alltid velat säga. Den är enklare och det finns den romantiska historien mellan fadern och sonen och mer hopp och ljus. Både det ljusa och mörka betonas mer vilket gör den väldigt kraftfull.

Northline ska filmatiseras av Courtney Hunt som gjorde Frozen River. Hur går det?

Kanske filmatiseras. Hur bra Frozen River än var drog den inte in massvis med pengar vilket gör det svårt för henne att få ihop till en ny film. Och Northline är en så liten berättelse, under rådande kris blir finansiärer nervösa över att lägga pengar i ett sånt projekt.

Men jag har träffat henne och tycker verkligen att hon är rätt person att göra filmen så vi får se vad som händer när de ekonomiska förutsättningarna ljusnar.

Kan du tänka dig någon av dina andra böcker som film?

Lean on Pete skulle förmodligen kunna bli en bra ungdomsfilm om man tog bort en del av de hårdare elementen och The Motel Life är redan under utveckling, men om det verkligen blir en film är för tidigt att säga.

Jag känner mig inte tillräckligt smart för att navigera Hollywood. Jag älskar film, jag är ett stort fan och att sälja mina böcker till film hjälper mig rent finansiellt att kunna fortsätta skriva, men förutom det har jag inga intressen av Hollywood. Det har förstört bättre män än mig så jag försöker springa åt andra hållet.

Vad läser du förutom tidigare nämnda författare?

Det finns en kille som heter Larry Brown, som har skrivit en bok som heter Facing the Music som jag tycker mycket om. Men man får vara försiktig med honom, en del av hans böcker är ojämna. Annars har jag läst några svenska kriminalförfattare, då jag var nyfiken inför resan hit.

Jaså?

Åke Edwardson och Henning Mankell. Det är sån litteratur som är lätt att läsa när man är ute på vägen. Men jag läser även en del sydamerikanska författare som Gabriel Garcia Márques och Mario Vargas Llosa, som jag tycker är ett geni.

Och jag gillar George Pelecanos.

Nästa fråga rör honom. Han har ju sagt ett och annat gott ord om dig också, särskilt rörande Northline.

George Pelecanos är en mycket intelligent person och han har varit väldigt vänlig mot mig, vilket han inte hade behövt vara.

Följde du The Wire, som han var en av manusförfattarna till?

Fan, The Wire tog nästan livet av mig. Den serien är som en fantastisk roman. Den fjärde säsongen, den med ungarna, var otroligt deprimerande.

När jag läser hans böcker för jag alltid anteckningar kring all musik som nämns. Jag började nyligen lyssna på Jazz och mejlar honom ibland med frågor om vilka skivor jag borde skaffa och jag lovar, det dröjer inte mer än tio minuter innan det rasslar ner ett svar.

Och precis som Pelecanos gör med musik droppar du en hel del film i din senaste bok Lean on Pete, men du skriver aldrig ut namnet utan bara delar av handlingen så man sitter där och gissar.

Det stämmer.

Berätta mer om Lean on Pete.

Jag skrev den på grund av en rad anledningar. För det första har jag alltid haft en hatkärlek till hästkapplöpning. Jag gör det inte ens mer dramatiskt än vad det är. Om inte hästarna ger resultat säljs de och jag känner en del jockeys och de blir inte heller behandlade med den respekt de förtjänar. Och de tjänar inte i närheten av så mycket som de riskerar.

Kan du se dig själv skriva manus direkt för teve?

Nej. Där teve och film kommer in i bilden följer även stora egon med allt vad det innebär av bråk och kompromisser och jag känner inte att jag är en person som skulle kunna hantera det.

Ditt rockband Richmond Fontaine tillhör skaran av kritikerfavoriter som aldrig lyckas föra över det faktumet i skivförsäljning eller större scener.

Det är som att önska att man vore snyggare eller smartare. Man kan inte oroa sig för sånt. Vi är glada över att vi fick spela här i kväll och att det kom en publik. Det är allt jag bryr mig om. Vi tror på vad vi gör och är nära vänner och vore det inte för bandet skulle vi aldrig ha råd att resa till Sverige.

Hur ser du på framtiden för ditt författarskap och Richmond Fontaine?

Vad gäller bandet blir vi alla äldre och har familjer. Om vi alla lyckas samla oss i samma bil är det tur. Förhoppningsvis är vi vänner långt efter att bandet är avslutat.

Mer än någonting annat vill jag bara skriva. Det är vad jag älskar att göra.

Kan du säga något om nästa bok?

Den påminner en del om låten A letter to the patron saint of nurses från vår senaste skiva. Den handlar om sjuksköterskor och jag har första utkastet färdigt. Sedan har jag skrivit en rad kortare noveller om två spelare som förhoppningsvis leder någonstans.

Efter att vi avslutat samtalet och skakat hand och tackat och bockat går Willy Vlautin för att hjälpa de andra i bandet packa ihop utrustningen.

När vi kommer ut i den isande februarikvällen ser vi hur han bär lådor till en minibuss som står parkerad tvärs över gatan och vi nickar innan vi går vidare och ser Willy återvända mot klubben för fler lådor att kånka.

Att han har kunnat avveckla sin målarfirma hemma i Portland innebär inte att han lagt sig på sofflocket.

Rekommenderad läsning: Northline, The Motel Life.

Av David david@barstol.nu

Jag tillhör den skara neanderthalare som fortfarande promenerar till en butik och hyr filmer som jag sedan under stort och medvetet besvär släpar hem och trycker in i min DVD-spelare. Hörde ni? Jag betalar alltså för att titta på film. Betalar PENGAR. Hundra spänn för två filmer i en vecka, närmare bestämt. Ett beteende som många anser vara helt vettlöst och hopplöst omodernt, vilket jag inte på något sätt motsäger. 

Men detta är mitt eget val, och det är ett val baserat på personliga skäl snarare än politiska åsikter eller frihetliga grundvärderingar. Jag tycker helt enkelt att det är trivsamt att gå omkring i en videobutik (heter det förresten så fortfarande?) och leta titlar. Den fysiska kontakten med produkterna skänker mig förströelsens lågmälda njutning, vilket är en variant av njutning som jag hittills aldrig lyckats uppnå framför en dator. Det är därför du också kan se mig bläddra bland skivor i en skivbutik (fast de blir allt svårare att hitta) eller bland böcker i en bokhandel, ständigt med ett mjukt leende dansande på mina läppar. Jag gillar det, så enkelt är det. 

Det finns även ett par andra faktorer som spelar in här: dels är jag så pass gammal att jag fanns till och hade ett invant konsumtionsmönster redan B.I (Before Internet), dels använder jag datorn som arbetsredskap dagarna i ända vilket får till följd att jag i princip endast rör en sådan apparat i nödfall på fritiden. Jag har märkt att ju äldre jag blir, desto mer ägnar jag min fritid åt sysselsättningar som inte involverar elektronik eller datorer. Jag flyr allt oftare in i en tillvaro där kroppen får räta på sig och samtliga sinnen får komma till användning (under promenaden på väg till videobutiken får jag till exempel chansen att med luktsinnet identifiera flera olika sorters hundskit, bara en sån sak). Kort sagt, att hyra filmer istället för att ladda ner dem från nätet främjar, inbillar jag mig, min fysiska och mentala hälsa. 

Men det finns en sak som stör mig med hyrfilmer, och detta störningsmoment infaller när jag kommer hem med filmen och ska börja titta på den. Vad är det första som händer när du satt i skivan och tryckt på play? Dyker själva filmen upp då? Nej nej. Först anmodas du välja språk, och du tänker “ja, det ska väl vara svenska då”. Vad detta val i praktiken betyder är att du får upp en varningstext på det språk du valt. Denna text ligger uppe i vad som känns som eoner, och du kan inte ta dig förbi den heller. Där ligger den och hovrar som en barsk mellanstadiefröken som skäller ut en elev i förebyggande syfte (utifall du hade tänkt försöka kopiera innehållet på denna skiva så glöm det, då stämmer vi dig på sextiotvåtusen dollar). Okej, nu blev det lite dålig stämning. Jag har ju faktiskt valt, av personliga skäl som jag beskrivit här ovan, att vara den laglydige filmkonsumenten. Varför måste ni skälla på mig? Det var väl onödigt. 

Sen kommer nästa irritationsmoment: trailers. Ja men tryck på menu-knappen då, säger du, så slipper du se trailers. Jo, detta var sant ända tills i lördags. Vi skulle se Milk, för övrigt en stor besvikelse, och på denna lilla eleganta DVD-skiva GICK DET INTE ATT ZAPPA FÖRBI TRAILERSERNA VETTU! Jag tryckte frenetiskt på menu-knappen, jag tryckte sedan frenetiskt på fjärrkontrollens samtliga knappar, bara för att varje gång mötas av samma retfulla lilla text: “this option is not valid in this section”. Så där fick vi sitta, vi som väger varje minut som barnen sover på guldvåg, och vänta ut ett antal trailers för filmer som vi aldrig kommer att se eftersom vi från och med nu förknippar dem med fascistiska metoder. Way to go DVD industry schmucks. 

Några minuter och några stora klunkar vin senare befinner jag mig så äntligen i play-läge. Eller ja, först måste jag ju välja subtitles, men det är på det stora hela en mindre uppoffring när man befinner sig så nära målet: att få se filmjäveln. Jag väljer svensk text, knappar tillbaka till huvudmenyn och får äntligen luta mig tillbaka och se filmen (som alltså visade sig vara rätt kass, men det kan jag inte skylla på någon annan än Gus Van Sant och möjligen Sean Penn). 

Ni som inte har småbarn tror nu säkert att bedrövelserna är över, ni som däremot har småbarn och en DVD-spelare av märket Philips, modell DVP3260, vet att det värsta av allt återstår. Småbarn, åtminstone våra småbarn, har nämligen en förmåga att vakna lite titt som tätt. Speciellt på kvällstid innan djupsömnen inträtt. Speciellt när föräldrarna har hyrt film. Men vad bra, tänker man, att vi hyrt filmen för då kan vi ju trycka på stop eller paus och komma tillbaka till exakt samma ställe där vi var när ungen har somnat om. Denna feature fanns för övrigt i mekaniskt utförande redan på de gamla VHS-spelarna, och det kommer snart att bli rätt uppenbart för er att den mekaniska varianten många gånger är att föredra. 

Detta att få ett barn att somna om är nämligen en aktivitet som teknikerna på Philips tydligen har tänkt sig tar ungefär fem till sju minuter (jag har inte klockat detta exakt). För vet ni vad som händer efter att den av Philips stipulerade tiden fortlöpt? DVD-SPELAREN SLÅR AV SIG SJÄLV! DU MÅSTE TA DIG IGENOM HELA JÄVLA HÄRVAN IGEN! Du måste välja språk, vänta ut den hovrande varningstexten, tvingas se alla trailers, välja subtitle, trycka på play movie och sen försöka komma ihåg hur långt in i filmen ni hade hunnit innan ungen började skrika. Tio gånger av tio har vi stoppat filmen mitt emellan två sådana där kapitel som man kan hoppa till med en snabbknapp, så det blir till att ungefär hitta tillbaka till rätt ställe. Sedan skriker nästa unge.. 

All denna klagan leder fram till en lika enkel som självklar fråga till filmindustrin: Om ni nu vill att vi ska göra rätt för oss och införskaffa era produkter den lagliga vägen, varför ställer ni då till ett litet helvete för oss när vi försöker? Och den lika självklara och möjligen bittra slutsatsen: det är fan inte konstigt att folk laddar ner filmer, då slipper man ju allt strul! 

Men jag tänker inte avsluta texten här, i den gubbiga grinighetens anda, nej jag ämnar faktiskt vara en större människa än så. Här kommer några konstruktiva förslag till er i filmindustrin som jag tycker ni ska ta tillvara på. Avsändaren är faktiskt en av era mest lojala och laglydiga kunder, och det må så vara att mitt val inte är baserat på någon ideologi som ger er rätt att bötfälla folk som laddar ner era produkter (långt därifrån) men ändå, någon liten ansträngning från er sida kan det väl ändå vara värt? 

• Istället för en varningstext vill jag ha en kärleksförklaring i stil med “Tack för att du valt att hyra denna film istället för att ladda ner den illegalt, vår glädje kan ej uttryckas i ord!”
• Istället för att tvingas genomlida trailers för romantiska komedier med J-Lo vill jag erbjudas ett val: “Vill du se trailers? Ja/Nej” (helst ser jag att ni tar bort dem helt men jag är beredd att gå halva vägen här).
• Jag lever och hyr filmer i Sverige, skulle man kunna tänka sig att svensk text alltid är förvald? Konvolutet är ju på svenska så varför inte gå hela vägen liksom.

 Och så till sist en liten känga till Philips: era jävla klåpare, har ni överhuvudtaget någon kontakt med verkligheten? Det tar klart längre tid än fem minuter att få mina barn att somna om (och här kommer någon klyftig techie tala om för mig att det är en inställning på apparaten, och jag kommer att rodna klädsamt).
 

 PS.
Den andra filmen vi hyrde var desto bättre, dessutom kunde man zappa förbi trailers. Frost/Nixon, kolla upp den.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Jag har alltid gillat rysare. Det vilar något självspäkande över det, för jag är rätt lättskrämd. En morgon (jag skulle gärna påstå att det var länge sedan, men det var tyvärr ganska nyligen), så vaknade jag med alla lampor tända. Jag hade kommit hem från krogen och fått den briljanta idén att se den klassiska skräckfilmen Exorcisten.

De skräckisar jag gillar allra bäst är dock zombiefilmer. Det är inte det obligatoriska blodet eller skvättandet av inälvor och hjärnsubstans som får mig att tycka om denna typ av filmer (jo, kanske lite), utan det är främst den avgrundsjupa ödslighet som präglar genren.

Kanske är det den övermäktiga känslan av total hopplöshet. Att vara ensam kvar i en värld av döda, med den skrämmande insikten att ha reducerats från jägare till villebråd. Det vi kallar civilisation finns fortfarande kvar som en hägring utanför fönstret. Husen, broarna och gatorna, allt det som är som vanligt finns kvar därute, men du kommer aldrig mer få uppleva någonting så banalt som popmusik, en brusande trafikled eller sorlet från människor på ett kafé.

Husen omkring dig är tomma och skänker inte längre någon trygghet. Lampan hänger i sladden från taket men den kommer aldrig mer att sprida ljus. Radion går på sista batterierna, alla stationer har tystnat.

Du lyssnar ändå på bruset, driven av ett i grunden djupt mänskligt hopp, fast allt utsikter om långvarig överlevnad egentligen är över. Du sitter där och tittar ut över en mörk och tyst stad, letar med kikare efter ett flammande ljussken i något av de svarta husen. Vid varje litet sprak från radiomottagaren tänds en gnista hopp som sedan dör ut och lämnar kvar ekande tomhet och en orolig mage. Men hoppet finns ändå kvar. Hoppet om att det mot alla odds finns någon kvar där ute bland de döda, någon vars hjärta bultar hårt och skrämt i bröstkorgen.

Nästan alla filmer har denna grundläggande drivkraft: leta upp andra överlevande.

Zombies har enligt gammal tradition släpat sig fram i ett makligt tempo med händerna utsträckta under olycksaliga stönanden. Det “nya” i zombiegenren är att de levande döda istället rör sig snabbt och under stort raseri. Detta är ett genidrag, för det gör det hela så oerhört mycket mer obehagligt.

Jag tänkte rekommendera ett par sevärda filmer. Jag är medveten om att det har gjorts massor av zombiefilmer genom åren, men jag är inget fan av dråpliga B-rullar med papier-machémasker. De allra flesta filmer i genren hade mått bättre av en mer genomtänkt story och en större budget.

Dawn of the dead (2004, remake av Dawn of the dead från 1978)

Läs mer hos Imdb (7,4). Se filmens vackra intro, och de tio första minuterna. Köp / hyr / ladda ned.

Det hela börjar en morgon när sjuksystern Anna (Sarah Polley) vaknar av att ett till synes galet grannbarn tagit sig in i deras hus. Det lilla kräket biter Annas man som strax därpå själv börjar bete sig märkligt och våldsamt. Anna flyr huset och möter ett grannskap i kaos. Hon tar bilen och kör ut genom ett sönderfallande samhälle. Radion talar om en ny dödlig sjukdom som sprider sig som en löpeld. De här första tio minuterna är enormt suggestiva och sätter en bra klang på resten av filmen.

Efter en olycka med bilen slår Anna följe med polismannen Kenneth (Ving Rhames), TV-försäljaren Michael (Jake Weber), gangstern Andre och hans gravida flickvän Luda, för att försöka hitta ett säkert gömställe. De tar sig till ett stort helgstängt köpcentrum.

Det tysta och tomma palatset är en vemodig påminnelse av det samhälle som inte längre finns. Det känns lite som när Burke och Urko blir instängda i resterna av en tunnelbanestation i Apornas planet, det är som en sista förgänglig påminnelse om en civilization som upphört existera. Tyvärr är det en plats som även de döda vallfärdar till. Döda, som känner ett obeskrivligt begär efter de sista levande människorna…

Av föregångarens sömngångaraktiga zombier syns intet spår. Här tycks de levande döda ha överdoserat PCP. Det är bra action, blodigt och det finns en alldeles fantastiskt ödslig och uppgiven ton i filmen.

28 days later (2002)

Läs mer hos Imdb (7,6). Köp / hyr / ladda ned.
Regi: Danny Boyle.

Ett virus slipper ut ur ett forskningslaboratorium. En droppe blod räcker för smitta, och inkubationstiden är obefintlig - den drabbade försätts omedelbart i ett permanent tillstånd av vansinnigt raseri…

Filmen börjar med att en man vaknar upp på ett sjukhus i centrala London efter 28 dagars koma. Avdelningen han ligger på är helt tom. Han tar sig ut ur det ödsliga sjukhuset och upptäcker snart att även staden är tömd på människor. Förundrad påbörjar han sin vandring genom de tomma, nedskräpade gatorna. Efter en stunds promenad kommer han fram till en kyrka, och blir där överrumplad av till synes vanvettiga människor. Han flyr ut på gatan och blir räddad av två andra överlevande, Selena och Mark.
Mark har en radio där en brusig slinga spelas om och om igen. Tydligen ska det finnas en fristad för överlevare i Manchester…

Jag är inte överförtjust i den här filmen, men den har tveklöst ett intressant tema och första halvan är så bra att bara det är värt tiden.

28 weeks later (2002)

Läs mer hos Imdb (7,1). Köp / hyr / ladda ned. Se öppningsscenen.
Regi: Juan Carlos Fresnadillo.

Det här är någons slags fristående fortsättning på den första filmen, med helt andra skådespelare men med en liknande plott - att ta sig från händelsernas centrum till en fristad där något slags lugn råder. Den här filmen är om möjligt ännu mer hopplös och mörk än sin föregångare, och även om den i likhet med den första filmen är en något blandad upplevelse, så är den ändå klart sevärd.

Det har nu gått ca sju månader sedan epidemin bröt ut. I filmens öppningsscen har Dan (Robert Carlyle), hans fru och en grupp överlevare barrikaderat sig i ett övergivet hus. Plötsligt attackeras huset av infekterade människor, och i ren panik överger Dan sin fru.

Han lyckas ta sig till fristaden i London, ett avspärrat område som huserar 15 000 överlevande, och återförenas där med sina två barn. Barnen saknar förstås sin mor. En dag smiter de ut genom avspärrningarna för att ta sig till sitt gamla hus, i syfte att hitta fotografier och andra föremål som de kan ta med sig till frizonen som minnen. I huset finner de emellertid någonting helt annat: sin mor - till synes vid liv!

Det visar sig att modern är en opåverkad bärare av viruset. Hon förs genast till ett laboratorium i staden. När Dan får nys om det, tar han sig in i labbet under ett obevakat ögonblick. Men när han kysser sin fru, förs viruset över och han blir omedelbart smittad…

Dead set (2008)

Läs mer om serien här eller hos Imdb (8,3). Ladda ned.

Det här är en brittisk miniserie i fem avsnitt som har en del solklara paralleller till både 28 days later och Dawn of the dead.

Någonstans i England pågår inspelningen av en Big Brother-show, cyniskt regisserad i kulisserna av den psykopatiske producenten Patrick (Andy Nyman). De självupptagna deltagarna (varav flera varit med i den riktiga showen) sitter isolerade i sitt hus, utan att kunna ta del av vad som händer i världen omkring dem. Under tiden bryter en mystisk sjukdom ut i landet, som förvandlar människor till levande döda.

Medan England faller sönder sitter deltagarna i sitt hus, avklippta från omvärlden och därmed helt ovetandes om vad som pågår där ute.
Bakom de tonade tjocka glasrutorna, i inspelningsgångarna, råder ett blodigt kaos. Så småningom märker deltagarna att det är något som inte stämmer, de dagliga rutinerna rubbas: de blir inte längre kontaktade av filmteamet och efter ett tag börjar maten ta slut.

När nyheten kring omständigheterna når deltagarna blir de varse om att de befinner sig på den enda trygga plats som finns kvar. Nu måste de samarbeta för att överleva, vilket av naturliga skäl är en smula svårt då de valts ut just för sina kantiga personligheter. Första uppgiften blir att fylla på förråden för att inte svälta ihjäl. Men omgivningarna kring TV-studion kryllar av blodtörstiga zombies…

Detta är nog den bästa zombieskildringen jag sett. Den är bitvis väldigt komisk, och därtill träffsäker, välgjord och ytterst blodig. Den känns dessutom paradoxalt nog realistiskt. Nästan lite så där som en roman av John Ajvide Lindkvist. Hur skulle man egentligen reagera när något ofattbart sker? När himlen fortfarande är blå, men verkligheten krackelerar omkring en? Drabbas man av panik, blir man handlingskraftig eller apatisk?

Och slutet är bra, det med.

Deadgirl (2002)

Läs mer hos Imdb (6,0). Ladda ned.
Regi: Marcel Sarmiento / Gadi Harel

Det här är en mycket annorlunda och obehaglig film i genren. Två skolkande tonårspojkar, JT (Noah Segan) och Rickie (Shiloh Fernandez), undersöker ett gammalt övergivet mentalsjukhus. I sjukhusets källare upptäcker de en fastkedjad, naken kvinna. Den ena av pojkarna, Rickie, vill befria kvinnan men JT har helt andra planer. Han vill… behålla henne.

Så småningom blir de varse om att kvinnan är död - fast hon verkar leva. De skiljs åt, men när Rickie senare kommer tillbaka hör han suspekta ljud från källaren. I rummet överraskar han sin vän i full färd med att ha sex med den kedjade kvinnan.

Efter hand blir fler skolkamrater involverade i den makabra upptäckten. JT, som blir mer och mer galen, agerar hallick. Och Rickie, som ju egentligen är emot det hela, gör ingenting konkret för att stoppa dem. Men under ytan gror konflikten, och till slut krackelerar alltihop och kaos uppstår.

Braindead (1992)

Läs mer hos Imdb (7,6).  Hyr / ladda ned.

Efter denna djupdykning i ödslig hopplöshet så behövs det något som livar upp lite. Då kan det passa fint med Peter Jacksons Braindead. Just det, samme man som gav oss Sagan om ringen, Svarta änglar och annan finkultur. Innan dess gjorde han ett antal snaskiga filmer på goretemat, som Bad Taste och Mupp-parodin Meet the feebles.

Lionel är en drygt trettioårig tönt som bor hemma hos sin dominanta mamma, Vera Cosgrove. En dag blir modern biten av den ökända råttapan på stadens zoo. Varelsens giftiga bett förvandlar henne gradvis till en förmultnad zombie. Vera smittar ned ytterligare ett par personer, och Lionel, som ändå älskar sin mor, gömmer dem i källaren under huset där han håller dem drogade och gör sitt bästa för att försöka upprätthålla någon slags normal fasad. Det håller förstås inte länge, och så småningom bryter kaoset ut…

Braindead är en fullständigt sinnesjuk splatterfilm, med en underbar blandning av fruktansvärt slafsiga och blodiga scener parat med humor i bästa Monty Python-anda. Här nedan två berömda scener ur filmen… OBS - spoilervarning på den senare!

Nu har jag säkert missat en massa bra film. Rekommendera gärna i kommentarsfältet!

I dag blir det inget vanligt gästinlägg, i stället lägger jag och min flickvän ut en vädjan om att någon ska förbarma sig över den lilla underbara katt som stormade in i vårt liv för snart två veckor sedan. Hoppas ni har överseende med denna avvikelse. Anledningen är att det finns 20 000 herrelösa katter i Stockholm och de att de konventionella vägarna helt enkelt inte har fungerat.

Vi känner inte att vi har möjlighet att ta hand om Misserabel på bästa sätt då vi båda jobbar väldigt mycket och Jannike är allergisk. Hon är otroligt kelen och slingrar sej gärna runt benen på dej när du går, och ser hon en chans att ligga utsträckt på rygg i ditt knä och bli klappad på magen så tar hon den. Pratar du med henne så pratar hon tillbaka.

Första dagen hon kom till oss var hon nerkyld, mager och rädd och hon kissade i soffa och säng. Antagligen har lukten suttit kvar fastän vi tvättat eftersom hon kissat där ett par gånger efteråt också. Men hon går på lådan precis som vanligt utöver det, och har aldrig kissat någon annanstans.

Du får även alla grejer till henne som vi skaffat, däribland en liten och praktisk kattlåda med spade och två större påsar kattsand, bra torrfoder från djuraffär och två andra sorters torrfoder, borste, klosax, sele så du kan gå ut med henne, en kattbox att bära henne i, diverse leksaker och en enkel matskål.

Vi vill självklart att hon ska få ett bra och långvarigt hem med mycket kärlek och omtanke.
Är du intresserad av att ta hand om vår tösabit så hör av dej till oss!

davidarlemalm@gmail.com

/Jannike & David

När jag var i yngre tonåren fastnade jag i videovåldets förlovade land. Min bästa kompis Ola hade kommit över filmerna Cobra och Commando, som enligt uppgift blivit totalförbjudna av den svenska filmcensuren. Detta var givetvis den största behållningen. Instängda i hans mammas kvalmiga lägenhet satt vi med neddragna persienner och såg de där usla skitfilmerna filmerna säkert tjugo gånger. Kvaliteten var förstås värdelös - när det gäller analoga duplikat blir tjugonde kopian knappast exakt efter förlagan, man får vara glad om man ser någonting annat än en rullande bild med rödblått flimmer. Detta hindrade oss emellertid inte från att tycka att Sly Stallone till ett svajigt soundtrack av åttiotalets sämsta rock var det hårdaste sedan… tja… betong.

Sen kom Staffan Hildebrandt med sin skamlösa reklamfilm för Televerket som misslyckades totalt med sitt syfte och istället fostrade en hel generation att gå ut på gator och torg och sparka på varandra. Och i kölvattnet kom kampsportsvågen. Den hade väl i och för sig redan börjat ett par år tidigare med Karate Kid, men jag inbillar mig att det var först med Stockholmsnatt som hoppsparkarna fick sitt ordentliga uppsving. Plötsligt var man skolans ballaste kille om man hade mjukisbyxor, sa “det är lunch” och kunde gå ner i spagat.

Jag började med jiujitsu, vilket förstås var så tråkigt så att klockorna stannade. Jag tror det var en kompromiss från mina föräldrar som läst i dagspressen om det hemska videovåldet.
I en källare under tidningskvarteret i Marieberg övade man en dag i veckan enligt Durewall-systemet, en vansinnigt tråkig defensiv svensk mellanmjölksvariant. Åtminstone för en tonåring som helst ville lära sig - givetvis i rent självförsvarssyfte - att sparka i huvudhöjd. Det jag minns mest från denna korta parantes är en slibbig instruktör som uteslutande ville visa de aktuella greppen på en storbystad blondin.

Sedan måste min envetna kampanj givit resultat, för jag fick till slut börja med karate. Jag lyckades hitta en dojo som gav ett seriöst intryck. Det var förstås också en kompromiss, jag hade ju helst velat träna något tuffare som till exempel taekwondo, men det var det förstås inte tal om.
Jag köpte den obligatoriska dräkten och märket med den lilla knutna handen, samt det vita bälte som skulle visa alla vilken gröngöling man var.
Instruktören var en dåre från Australien med psykopatblick och en kropp som förmedlade att han var gjord av granit. Han hade förmodligen haft en tuff uppväxt, för han log aldrig och hade en besynnerlig förkärlek för kropps- och gruppbestraffningar.
Jag hann ta gult bälte innan jag gav upp, de där förbannade katorna gav mig grått hår av leda. Det fanns förstås någonting vettigt i de ständiga upprepningarna, för än idag sitter en del av rörelserna trots att jag inte gjort dem på tjugo år. Men det är förstås högst tveksamt om jag skulle ha någon nytta av en koreograferad dans i skarpt läge.

Sista anhalten i min karriär som våldsman blev på boxningsklubben Balder vid S:t Eriksplan. Vi var ett par stycken från plugget som gick dit på en introduktion. Det var en mörk svettluktande lokal, jag minns den som en grotta, men mitt minne kan förstås vara fördunklat av den behandling som väntade.
Med ansträngd andhämtning och blodsmak i munnen hörde jag som i en dimma instruktionerna matas fram; ner på golvet, trettio armhävningar, femtio situps, kom igen nu, upp och hoppa, höga knän, ner på golvet, trettio armhävningar..!
Uppvärmningen varade hur länge som helst, jag minns inte ens om det blev något annat för min del. Jag var urlakad som en våt trasa, det var det hårdaste träningspass jag någonsin varit med om.
Det var säkert också syftet, att skilja agnarna från vetet. Och jag var bara ett litet tunt fröskal med ett osunt intresse för tjuvrökning, knappast nästa mästare i flugvikt. Kanske var det lika bra, min stora näsa hade förmodligen varit lite för eftertraktad att få bryta av på mitten.

Det är lika bra att inse att kampsportens informella spärrar fungerade, jag blev utspottad bakvägen. Jag var varken fysiskt fit eller tillräckligt disciplinerad för de kunskaper som förmedlades i dess svettimpregnerade lokaler. Allra minst hade jag det tålamod som krävs för att lära sig något till fulländning. Men händelsen gav mig i allafall respekt för boxare. Det räcker ju med att titta på en boxningsmatch för att man ska förstå vilken hård sport det är. Och när man ser ett par boxarbusar som står och frustar i ringen så kan man fundera på om det inte är väldigt bra självförsvar också. Där de tornar upp sig mot varandra som två höghus på kollisionskurs så får jag en känsla av att en välriktad karatespark INTE vore ett tillräckligt hinder.
Om inte annat så är ju stryk något som en boxare lärt sig att ta. Jag skulle inte ha något emot att se min gamla karatetränare inkastad i boxningsringen. Det är ju en sak att slå småungar med en bambupinne när sparkarna är för låga, och något helt annat att se en stenhård röd handske komma farande lite för snabbt i riktning mot näsan.

Jag övergav iallafall drömmarna om en själ i vis asiatisk balans och en vältränad kropp redo att motstå alla de bekymmer man som tonåring utsätts för. Jag fick i stället hålla till godo med det jag är naturligt bra på: att springa jävligt fort.

”Du vill alltid titta på filmer som handlar om någon utslagen knarkare som sitter och skakar på en parkbänk i väntan på nästa överdos. Det ska alltid vara smuts och misär ”, sade min flickvän nyligen. Och vad kan jag säga? Det stämmer rätt bra, förutom att det sträcker sig bra mycket längre än till enbart film utan även innefattar böcker och musik, ja, konstnärliga uttryck i största allmänhet - även om det inte riktigt är så snävt som hon låter gälla.

Det är ju mellanrummen som lockar. Inte nödvändigtvis de depraverade söndersprängda vener, Denis Johnson-mellanrummen, men sprickorna, de som Raymond Carver gjorde till sitt signum att dra fram i ljuset. Om du är som jag föredrar du således The Wire framför CSI, George Pelecanos skuggnyanser framför Dennis Lehannes alltmer svulstiga epos och en helkväll på valfritt södersluskhak framför en afton innanför något av Stureplansgruppens röda snören.

Jag vet inte varifrån det kommer. Den enkla förklaringen vore så klart att säga att det är ett uttryck för en ”medelklassens fascination över det där man aldrig behöver konfrontera förutom på tunnelbanan”-grej, och så kan det kanske delvis vara, men samtidigt har jag arbetat alldeles för många år inom vården och med missbrukare för att bära på den typen av romantiska bilder av socialt utanförskap. Eller?

Någonstans måste det bottna.

Allt jag vet är att det tog sin början tidigt. På något sätt går det en röd tråd mellan att jag som trettonåring tyckte om att åka in till stan och sätta mig på trappan vid Sergels Torg och fantisera ihop historier om alla de kufar som rörde sig där, Manic Street Preachers - The Holy Bible och Du är ingen främling här av Adam Haslett. Det skeva är alltid det som har fastnat först och stannat längst.

Nog fan rör det sig om ett sorts halvmedvetet sökande efter något som känns genuint. Det är ju ingen tillfällighet att Stig Larsson koketterar med att han umgås med smågangsters nere på lokalpuben så fort en journalist är i närheten eller att Marcus Birro lyckats vända sina nedsupna socialbidragsår till en merit – det är väl bara konstnärer och journalister som har förmånen att kunna göra det?

Det finns så klart fler paralleller att dra här, både till den folkliga törsten efter så kallat sanna historier (finns det något mer förljuget) och till rådande tidstrender med Idol och blondinbellor, men låt oss nöja oss med att slå fast att det finns de av oss, som oavsett konjunktur eller tidstrend alltid kommer föredra solkiga historier och fiktiva mellanrum framför glansiga paljetter och Louis Vuitton-väskor, hur verkliga de än må vara.

Tips för en schmutzjunkie

Böcker: Northline – Willy Vlautin, Jesus´ Son – Denis Johnson, Nordkraft- Jakob Ejersbo, Vägen – Cormac McCarthy, Grannar – Raymond Carver, Roman med kokain – M. Agajev, Vi i villa – Hans Koppel, Den gamla skolan – Tobias Wolff, och vad tusan som helst av Bukowski så klart.

Musik: Arab Strap, Burial, Dead Prez.

Film: Frozen river, Pusher, Festen, The Wire (tv-serie).

Mickey Rourke har blivit hyllad för sin roll i The Wrestler. Den har kallats hans comeback. Han har på senare tid gjort många bra mindre roller men någon huvudroll har han inte haft. 

I slutet av åttiotalet stod Mickey Rourke på sin topp. Han hade då gjort 9 ½ vecka och betraktades allmänt som en sexsymbol. Men 1987 gjorde han också en roll som inte kan betraktas som särskilt sexig. Han spelade Henry Chinaski i Barfly. Charles Bukowkis alter ego Henry Chinaski är en smutsig, nedsupen och missförstådd poet. Mickey Rourke gör rollen strålande. Trots att Mickey Rourke vid den här tiden inte drack särskilt mycket är han helt övertygande när han bredbent staplar runt i vardagsrummet och letar efter en sista slurk sprit för en återställare.

2005 kom filmen Factotum, efter Bukowskis roman med samma namn, med Matt Dillon i rollen som Henry Chinaski. Det är också en mycket bra film och Matt Dillon är en lysande skådespelare. Men den når inte Barflys höjder och Dillons rolltolkning är inte lika stark som Rourkes.

Kanske beror det på att Mickey Rourke fick träffa och studera Bukowski. Manuset till Barfly är skrivet av Bukowski och han var närvarande vid stora delar av filmandet. Bukowski gör även ett litet inhopp i filmen som en alkis på en barstol. Vad Bukowski själv tyckte om att bli porträtterad av Mickey Rourke är osäkert då han i olika intervjuer bådet risat och rosat Rourke. I boken Hollywood, som Bukowski skrev efter att filmen var färdig, skriver han i alla fall att det kändes konstigt att någon så trevlig och stilig skulle spela honom. Kanske hade Mickey Rourke modell 2008 passat bättre.

Se både Barfly och Factotum. Vem tycker ni gestaltar Chinaski bäst? Rourke eller Dillon?

Själv hoppas jag verkligen att Postverket någon gång filmatiseras. Och då kan jag inte tänka mig någon bättre än mig själv i rollen som Henry Chinaski.

BARFLY - Trailer (1987)

FACTOTUM - Trailer (2005)

Egentligen är det en helt utvecklingsstörd företeelse; att samla ihop flera hundra inbördes obekanta människor i ett rum och ta bra betalt för att visa dem en film.
“Film är bäst på bio” är biografkonglomeratets självgoda paroll i kampen att slita dig från dina vänner, TV-soffan eller krogen - för att du ska få ynnesten att betala en avgift för att du själv gör jobbet när du bokar din biljett via Internet.

Att film är bäst på bio var sant så länge filmutbudet levererades på flimriga stenålderskassetter och ljudet kom ut i mono genom teven. Då var bio ett nödvändigt ont, kanske till och med en lättnad. Tänk, surroundljud och en fin… nåja, hyfsat fin bild!
Man får också ha i åtanke att biografens storhetstid var i en tid då TV överhuvudtaget inte fanns i var mans hem (om ens alls).

Ungefär så här går det till när man går på bio i Sverige på 2000-talet:

Filmen börjar klockan nio, men klockan tjugo över nio har reklamen bara kommit halvvägs. Det är återigen ett inslag av biografernas verklighetsfrånvända affärsidé - de tror fortfarande svenska folket tycker att det är exotiskt med reklamfilm.

När mörkret så äntligen sänker sig maskerar den sista besökarens silhuett inledningen av filmen - världens längsta människa har lämnat Guinness rekordbok och rampljuset för två timmar och slår sig ned på sista platsen framför dig.
Mörkret tätnar, och alla blir lite nervösa och börjar prassla med sina godispåsar. Du tror i din enfald att prasslet ska sluta när filmen sätter igång, men det gör det inte - godisprasslet tystnar ALDRIG. Den ligger som en vass och stickande ljudmatta i bakgrunden under filmens alla tysta partier.
I raden bakom dig - någonstans - sitter dessutom ett utvecklingsstört mongo och sparkar på en stolsrygg. Eftersom alla stolar i hela raden sitter ihop så är det omöjligt att lokalisera det lilla aset - det kan vara han bakom dig eller hon längst ut på kanten. Du får bita ihop och knyta näven i fickan med ytterligare ett irritationsmoment som drar uppmärksamheten från bioduken.

En stund senare, mitt i filmen, går plötsligt en ängel genom salongen. För några sekunder är det som om alla prassliga godispåsar upphört att existera. Det är då någon tycker att det passar bra att hosta. Hostningen sätter igång kanske det märkligaste av människans alla beteendestörningar - grupphostningen. Det är fascinerande (men naturligtvis mest irriterande) att följa hostans väg genom salongen. Från mitten till bakersta bänken, vidare upp på balkongen, tillbaka till mitten igen, innan den efter några vändor och en kvart senare dör ut någonstans på de främre raderna.
När det äntligen blivit tyst så kommer nån på att han inte riktigt hänger med längre; dags att fråga kompisen! Teaterviskningarna ekar i salongen. Mummel, småprat, lustiga anekdoter ska avhandlas, självfallet just här och just nu och just under en film som alla betalat 100 spänn för att få kolla på.

När det slutligen blir som mest spännande, ungefär då hjälten hänger från klippkanten och en stor kille med silvertänder ska trampa honom på fingrarna, så börjar det trycka i blåsan. Du har här två alternativ: sticka iväg så fort du kan och missa filmens klimax, eller sticka iväg efteråt. Hur du än gör så är filmen förstörd; sitter du kvar så är du för koncentrerad på att inte kissa på dig vilket förstör hela upplevelsen, och går du så missar du rullens viktigaste scen.

Garnera din “film är bäst på bio”-upplevelse med det obligatoriska förortsgänget längst bak som inte kommer in på krogen, och därför måste tala i mobiltelefon och kasta ihopknycklade biljetter och peka med laserpekare på bioduken.

Som grädde på moset har biografmaskinisten, som efter år av filmvisning själv är lomhörd, dragit upp volymen till tinnitusnivå för att försäkra sig om att ingen representant av dagens ungdom når pensionsåldern med hörseln i behåll.

Vad kan vi då dra för slutsats av detta? Tja, kanske det faktum att bio för en filmälskare är bäst hemma på plasman med ett surroundsystem, en back öl inom räckhåll, pausfunktion för toalettbesök och avsaknaden av trehundra idioter som gör sitt bästa för att förstöra filmupplevelsen.
Om filmindustrin vill vinna över fildelningskulturen och fortsätta öka biotittandet, så har de helt klart en del att jobba på…