- Att fortsätta, att få det att räcka lite längre, det är allt.

Willy Vlautin, 42 år, författare och sångare i Portlandbandet Richmond Fontaine, är ödmjukheten själv när Barstol träffar honom efter en spelning på den lilla Stockholmsklubben Bonden. Det är svårt att tänka sig att det är samma man som nyligen hamnade i slagsmål med några berusade fans under en turné i England.

Däremot är det lätt att se honom sitta nedhukad över sin dator vid ett bord på Portland Meadows, den galoppbana där han helst tillbringar sin lediga tid och även skrivit en stor del av sina romaner. Romaner som utspelar sig på just den typen av platser där drömmar närs men sällan lyfter.

Willy Vlautins författarskap förs på en tunn lina där han för det mesta lyckas navigera på precis rätt sida om patetiken och det onödigt sentimentala. Det är ju där, i skarven som riskerar allt, som en författare också har chansen att träffa rätt.

Om Vlautins två första romaner The Motel Life och Northline gjorde just det går han i sin senaste bok Lean on Pete något för långt och fastnar stundom i vad som skulle kunna vara den felande länken mellan tidningen Min Häst och Bruce Springsteens Nebraska. En kombination som få , utom möjligtvis Per Bjurman, kan ha drömt om.

Men om själva historien vacklar får vi även här stifta bekantskap med en rad fantastiskt utmejslade karaktärer av den typ som Vlautin alltid fyller sina böcker med och som den här gången får stå för den stora behållningen.

Det är emellertid invändningar jag ligger lågt med när jag träffar Vlautin, mån om att inte hamna i en liknande situation som de engelska fansen och behöva tvåla till en av mina favoritförfattare.

Vi söker oss till den bakre restaurangdelen för att komma undan störande ljud och han slår sig ner med ryggen mot väggen.

Du är en beundrare av William Kennedy, kan du se dig själv använda ett liknande grepp som han gör i Albanysviten där huvudpersonen i en bok kan flimra förbi som hastigast i en annan?

Jag skulle vilja, men i ett fall som Allison Johnson är det helt enkelt så att jag inte vill återvända till hennes huvud. Några av de mindre karaktärerna, som Earl Hurley från The Motel Life, har jag däremot skrivit noveller om. Och Lonnie Dixon från Lean on Pete finns med i en annan bok, så de mindre karaktärerna går in och ut på ett annat sätt än huvudpersonerna.

En möjlig novellsamling?

Ja, absolut. Men för att återvända till William Kennedy, det är väldigt sällan jag får tillfälle att prata om honom. Han är en språkets mästare, mer så än jag någonsin kommer bli. Han påminner mycket om de sydamerikanska författarna. Det är mycket romans, men även stor tragedi och mörker. Jag har sparat mängder av hans citat.

Han använder sig av en del mystik i sina böcker medan du är mer av kött och potatis.

Ja, men på mitt eget sätt när jag också den där mystiska sidan. I The Motel Life har vi Frank som berättar vilda, galna historier och Allison Johnson från Northline för samtal med en imaginär Paul Newman. Och jag vill ha det så, jag är rädd för att vara för mörk. Jag vill att Allison Johnson ska ha Paul Newman för att det ska finnas hopp. Jag försöker ta sikte på författare som William Kennedy som har både ljus och mörker, medan andra som Raymond Carver skrämmer mig.

Men du gillar Raymond Carver.

När jag var tjugo hittade jag en skiva av Paul Kelly med en sång baserad på en av Raymond Carvers noveller. Det var så jag upptäckte Carver. Veckan därpå började jag skriva egna berättelser. Det är tjugo år sedan och förmodligen anledningen till att jag började skriva så ja, Carver är en stor inspiration.

Efter att ha läst Northline läste jag Lågan i bröstet av William Kennedy och tyckte mig se ett samband mellan de kvinnliga karaktärerna, det gränslösa. Förstår du vad jag menar med det?

Jag älskar Lågan i bröstet men jag har aldrig tänkt på det på det sättet. För mig är Allison Johnson min mormor, min mamma och mig invirade i en och samma person, satt i en väldigt dålig situation. Alla kvinnor i min familj har kontrollerats av och kämpat emot svår ångest och dåligt självförtroende. De var på många sätt som Allison Johnson men med bättre föräldrar och tryggare liv. Grejen med Allison Johnson är att hon inte hade någon, hennes mamma var frånvarande och hon hade ingen pappa. Om du korrigerar det bara lite hade hon förmodligen klarat sig fint.

Det är nästan så man måste stanna upp och hämta luft under vissa passager. Var Northline en svår bok att skriva?

Det är därför jag skrev alla de där sorgliga låtarna som följer med soundtracket till boken. Jag fick avbryta mig hela tiden för att skriva musik. Det är en berättelse jag skrev om flera gånger, det kanske inte framstår så, men det finns säkert ytterligare 150 sidor. Den var väldigt personlig och tog upp många frågor som gör mig upprörd som rasism, ångest, alkoholism, rädsla och svaghet. Alla dessa stora saker som har varit faktorer i mitt eget liv.

Och en del av de sakerna dras till sin spets för att få fram en poäng och ibland oroade jag mig för att det skulle bli för mycket. Så ja, det var en svår bok.

En sista fråga om William Kennedy, favoritbok och karaktär från Albanysviten?

En bok jag skulle vilja läsa är den om Francis Phelan från Järngräs. Om hans tidiga år. Jag har träffat William Kennedy en gång, han hade en uppläsning i Portland där jag bor, och jag var där och stirrade på honom hela dagen. Men allt jag kunde komma på att fråga om var: kommer du skriva en till bok om Frank? Han svarade att han gillade honom, så kanske.

Det går inte en vecka utan att jag tänker på Järngräs och Frank, hur han tappade bebisen och den tunna linjen mellan att förlora förståndet och att lära sig hantera en tragedi. Men min favoritkaraktär har alltid varit Billy Phelan. Jag antar att det är för att han påminner mest om mig själv, att jag därför trivs i hans sällskap. Han är en fantastisk karaktär.

William Kennedy är verkligen en ordens Tom Waits, han är väldigt kraftfull och har enorm kontroll över vad han skriver. Det är där jag är mer av kött och potatis, eller en enklare författare, för jag har inte det där ännu.

Läser du Cormac McCarthy?

Självklart. Se bara på Blood Meredian, vem som helst som kan ta dig genom 400 sidor i total frånvaro av sympatiska karaktärer, med mördade hundvalpar i en flod och andra hemska saker och ändå göra det omöjligt för dig att sluta läsa för att det är så vackert, är värd beundran.

Och jag älskade Vägen. Jag började läsa den nio på kvällen och läste till typ ett och somnade och vaknade två timmar senare. Det var som om kroppen sa att nu har du fått nog vila för att avklara den. Det är en bra bok på många sätt, en del säger att det inte är hans bästa men det är hans mest tillgängliga och jag tror att den säger många av de saker han alltid velat säga. Den är enklare och det finns den romantiska historien mellan fadern och sonen och mer hopp och ljus. Både det ljusa och mörka betonas mer vilket gör den väldigt kraftfull.

Northline ska filmatiseras av Courtney Hunt som gjorde Frozen River. Hur går det?

Kanske filmatiseras. Hur bra Frozen River än var drog den inte in massvis med pengar vilket gör det svårt för henne att få ihop till en ny film. Och Northline är en så liten berättelse, under rådande kris blir finansiärer nervösa över att lägga pengar i ett sånt projekt.

Men jag har träffat henne och tycker verkligen att hon är rätt person att göra filmen så vi får se vad som händer när de ekonomiska förutsättningarna ljusnar.

Kan du tänka dig någon av dina andra böcker som film?

Lean on Pete skulle förmodligen kunna bli en bra ungdomsfilm om man tog bort en del av de hårdare elementen och The Motel Life är redan under utveckling, men om det verkligen blir en film är för tidigt att säga.

Jag känner mig inte tillräckligt smart för att navigera Hollywood. Jag älskar film, jag är ett stort fan och att sälja mina böcker till film hjälper mig rent finansiellt att kunna fortsätta skriva, men förutom det har jag inga intressen av Hollywood. Det har förstört bättre män än mig så jag försöker springa åt andra hållet.

Vad läser du förutom tidigare nämnda författare?

Det finns en kille som heter Larry Brown, som har skrivit en bok som heter Facing the Music som jag tycker mycket om. Men man får vara försiktig med honom, en del av hans böcker är ojämna. Annars har jag läst några svenska kriminalförfattare, då jag var nyfiken inför resan hit.

Jaså?

Åke Edwardson och Henning Mankell. Det är sån litteratur som är lätt att läsa när man är ute på vägen. Men jag läser även en del sydamerikanska författare som Gabriel Garcia Márques och Mario Vargas Llosa, som jag tycker är ett geni.

Och jag gillar George Pelecanos.

Nästa fråga rör honom. Han har ju sagt ett och annat gott ord om dig också, särskilt rörande Northline.

George Pelecanos är en mycket intelligent person och han har varit väldigt vänlig mot mig, vilket han inte hade behövt vara.

Följde du The Wire, som han var en av manusförfattarna till?

Fan, The Wire tog nästan livet av mig. Den serien är som en fantastisk roman. Den fjärde säsongen, den med ungarna, var otroligt deprimerande.

När jag läser hans böcker för jag alltid anteckningar kring all musik som nämns. Jag började nyligen lyssna på Jazz och mejlar honom ibland med frågor om vilka skivor jag borde skaffa och jag lovar, det dröjer inte mer än tio minuter innan det rasslar ner ett svar.

Och precis som Pelecanos gör med musik droppar du en hel del film i din senaste bok Lean on Pete, men du skriver aldrig ut namnet utan bara delar av handlingen så man sitter där och gissar.

Det stämmer.

Berätta mer om Lean on Pete.

Jag skrev den på grund av en rad anledningar. För det första har jag alltid haft en hatkärlek till hästkapplöpning. Jag gör det inte ens mer dramatiskt än vad det är. Om inte hästarna ger resultat säljs de och jag känner en del jockeys och de blir inte heller behandlade med den respekt de förtjänar. Och de tjänar inte i närheten av så mycket som de riskerar.

Kan du se dig själv skriva manus direkt för teve?

Nej. Där teve och film kommer in i bilden följer även stora egon med allt vad det innebär av bråk och kompromisser och jag känner inte att jag är en person som skulle kunna hantera det.

Ditt rockband Richmond Fontaine tillhör skaran av kritikerfavoriter som aldrig lyckas föra över det faktumet i skivförsäljning eller större scener.

Det är som att önska att man vore snyggare eller smartare. Man kan inte oroa sig för sånt. Vi är glada över att vi fick spela här i kväll och att det kom en publik. Det är allt jag bryr mig om. Vi tror på vad vi gör och är nära vänner och vore det inte för bandet skulle vi aldrig ha råd att resa till Sverige.

Hur ser du på framtiden för ditt författarskap och Richmond Fontaine?

Vad gäller bandet blir vi alla äldre och har familjer. Om vi alla lyckas samla oss i samma bil är det tur. Förhoppningsvis är vi vänner långt efter att bandet är avslutat.

Mer än någonting annat vill jag bara skriva. Det är vad jag älskar att göra.

Kan du säga något om nästa bok?

Den påminner en del om låten A letter to the patron saint of nurses från vår senaste skiva. Den handlar om sjuksköterskor och jag har första utkastet färdigt. Sedan har jag skrivit en rad kortare noveller om två spelare som förhoppningsvis leder någonstans.

Efter att vi avslutat samtalet och skakat hand och tackat och bockat går Willy Vlautin för att hjälpa de andra i bandet packa ihop utrustningen.

När vi kommer ut i den isande februarikvällen ser vi hur han bär lådor till en minibuss som står parkerad tvärs över gatan och vi nickar innan vi går vidare och ser Willy återvända mot klubben för fler lådor att kånka.

Att han har kunnat avveckla sin målarfirma hemma i Portland innebär inte att han lagt sig på sofflocket.

Rekommenderad läsning: Northline, The Motel Life.

Av David david@barstol.nu

10 Kommentarer

 

 

 

 

 

 

 

Barstols utsände tog med sig den före detta Barstolsskribenten Hermann Dill till Vasaparken för en stunds samtal. Det var sommarens allra sista riktigt varma dag, och Barstol bjöd på läsk medan Hermann bjöd på sig själv.

De flesta av våra läsare har antagligen inte vare sig hört eller sett så mycket av dig sen du skrev ditt sista inlägg här på Barstol - varför slutade du egentligen?

Ja du, egentligen var allting i mitt liv både dimmigt och kaosartat när jag slutade, men jag vill minnas två skäl. För det första var jag förbannat trött på att skriva över huvud taget, och då menar jag verkligen all form av skrivande. Det var inte det minsta lustfyllt, utan bara ett tvång. Och ett projekt som Barstol skall man bara syssla med för att man har lust.

För det andra hade jag andra ambitioner än de andra bakom bloggen. Jag ville skapa en vassare och bredare produkt, eftersom jag tyckte att det blev lite enahanda och fattigt med inlägg som bara handlade om det egna tyckandet. Jag ville att vi skulle ta in fler skribenter, så att vi kunde erbjuda genomarbetade intervjuer och artiklar också. Denna ambitionsnivå var jag tämligen ensam om då.

Du hade ju precis flyttat hem till Göteborg i den vevan också, varför?

Just då kändes det som en helt okej väg ut ur en livsstil som jag inte längre hade någon kontroll över – jag levde fruktansvärt destruktivt och kände allt mer att jag höll på att tappa fotfästet. När min dåvarande flickvän inte alls trivdes i Stockholm utan ville tillbaks till Göteborg igen blev ju beslutet ganska enkelt. Om än inte speciellt genomtänkt. Att min flickvän var drivande i frågan gjorde ju att jag kunde anföra att jag skulle satsa på min relation som skäl till varför vi flyttade hem igen. Och det gjorde jag, till de som frågade. Fast i dag kan jag se att det mest var spel för galleriet, för jag hade ingen som helst plan för hur jag skulle ta tag i mig själv eller min relation. Det var bara ytterligare en flykt från verkligheten. Väl hemma i Göteborg igen fortsatte jag med festandet, spriten och drogerna. Så istället för att gå till botten med mina problem fyllde jag de allt tätare avgrundshålen med ännu mer skit. Det gjorde självklart att jag inte alls hörde när alarmklockorna ringde - både för mig själv och min relation - till en början. Och när jag till slut hörde, var jag i så dåligt skick att det inte fanns chans att jag skulle kunna rädda både mig själv och min relation samtidigt. Samtidigt ville jag så klart inte fatta det, utan det var min före detta flickvän som ytterst brutalt fick mig att vakna upp genom att en dag klippa av mig helt. Då först - ensam, bombad och sänkt - allra längst ner på botten började jag fatta vad jag ställt till med och hur illa ute jag var.

Hur illa ute var du egentligen?

Förstår du hur långt nere på botten man är när man stör sig på att David Lega har gott självförtroende? 

Bara ett år innan var du ju en cool kille - du skrev krönikor i Expressen, spelade skivor på Spybar, var medlem i Elit-listan, och hängde med de rätta människorna på de ballaste ställena. Hur cool är Hermann Dill idag?

Den unga piercade generationen tycker nog att jag är en gammal tönt, men det har jag liksom inga problem med, tvärt om.

Tvärt om?

Ja, för egentligen är jag ju mycket coolare idag – även om ordet ”coolare” kanske är missvisande i sig. Jag har ett mycket ärligare liv idag. Ett liv som jag lever på riktigt, utan alla mina gamla flykter och undanflykter.

Även om det kanske eskalerade i Stockholm började inte mitt dekadenta festande där, utan långt tidigare här i på västkusten. Redan flytten till Stockholm var ett exempel på det extrema flyktbeteende som hade präglat mig under många år. Jag var en missbrukare och det finns verkligen inget coolt i det. Då är mitt stillsamma och ganska ensamma liv i dag bra mycket bättre. Och om jag vill vara snäll mot mig själv kan jag alltid kalla mig för sportjournalistikens Olle Ljungström, vilket är en ganska cool titel, haha…

Kan du inte sakna det glammiga livet du levde då?

Trodde jag skulle sakna det mer än vad jag gör, faktiskt. När jag gick och förberedde mig på att lägga om min livsstil funderade jag en hel del på det där, och trodde nog att den typen av innehåll var viktigare än det till slut visade sig vara. 

Men, visst, att stå bakom skivspelarna med ladd i näsan på Gubbrummet och bestämma vad halva Sveriges medieelit skall dansa till är ju en kick som jag inte direkt har i mitt liv idag. Även om den kicken inte ska överdrivas. Så jävla ballt är det inte – framförallt inte dagen efter. Det är bland annat därför jag inte längre tror på att man skall leva för stunden, som så många förståsigpåare hävdar. Självklart måste man försöka njuta av det man sysslar med för ögonblicket, men inte utan att vara jävligt medveten om att det finns en morgondag också. En missbrukares ultimata ursäkt är ju att de bara försöker maxa sitt liv här och nu.

Hur ser ditt liv ut nu för tiden då?

Jag fokuserar främst på att få både fysisk och psykisk rätsida på mig själv. Jag har kommit en bra bit på väg, men har fortfarande en lång sträcka kvar att gå innan jag på allvar kan ge mig in i ekorrhjulet igen. Nu till hösten skall jag plugga konst. Min idé är att ägna sig åt något som bara är roligt och lustfyllt utan några karriärmässiga krav på mig själv. För jag har definitivt inga ambitioner att bli konstnär. Dessutom är jag riktigt kass på att måla och skulptera osv. Och jag skall givetvis fortsätta satsa på mitt nya liv friskvårdens och hälsans tecken.

Hur mår du idag?

Det är fortfarande väldigt mycket upp och ner. Vissa dagar måste jag verkligen kämpa, jobba och pusha mig för att inte ge vika. Jag måste påminna mig om att det är värt att göra vissa saker trots att de är skitjobbiga och det tar emot. - Av den enda anledningen att det är så mycket jobbigare att ha det ogjort när dagen väl skall summeras. 

Annars är vissa dagar helt okej, även om de också kan innehålla rejäla svackor. Men jag är inte lika rädd längre för mina svackor och den ångest de medför. Jag har lärt mig att leva med både svackor och ångest, och att hantera det.

Har du lärt dig något mer på din resa?

Massor. Men jag måste vara ödmjuk inför vad jag tror att jag har lärt mig om mig själv och om livet. Det måste få sjunka in mycket mer innan jag är beredd att predika.

Men en sak som verkligen har gått upp för mig är att man måste vara både egoistisk och omtänksam samtidigt. För att kunna älska, stötta och kunna ta hand om någon annan måste man först se till att ta hand om sig själv. Man måste ha kraft för att kunna ge kraft. Och det var jag tyvärr ganska omedveten om innan. Antingen har jag varit sjukt egoistiskt eller så har jag visat en självutplånande medkänsla med alla i hela världen, inklusive de svältande barnen i Afrika…

Om du vågar titta framåt då?

Jag skall ju som sagt plugga och träna i höst. Och så har jag några lite mer privata projekt jag tänkt förverkliga. Sen hoppas jag få till en resa över jul och nyår. Det är väl Indien och Sydamerika som lockar mest. Jag har faktiskt aldrig rest lite mer äventyrligt så där, bara USA och Västeuropa i Business Class typ.

Sen hoppas jag att jag kan börja undersöka om lusten för att skriva har kommit tillbaka. Eller åtminstone börja ta reda på vad olusten egentligen berodde på. När jag satt på Expressen, Nyheter24 eller, tja, redan på Offside- och CanalPlus-tiden, var det ju väldigt behändigt att skylla olusten på den cyniska och ytliga mediebranschen och bla bla bla, men jag märker allt mer att sanningen tyvärr ligger mycket närmre mig själv.

Men det hindrar väl inte dig från att göra en comeback?

Jag kanske försöker göra en comeback i medievärlden en dag, vem vet? Jag hoppas åtminstone att jag skall känna för det i framtiden – inte minst för att jag är nyfiken på vad jag skulle kunna prestera om jag är ren i kroppen och klar i knoppen. Men just nu är jag ju mitt inne i resan, och jag vare sig kan eller bör ta några viktiga beslut för tillfället. Det är en ruskigt frustrerande ovisshet att inte veta alls vad jag skall göra framöver. Hittills har jag bara lyckats komma fram till vad jag verkligen INTE skall göra.

Du kanske kan börja närma dig medielivet igen genom en comeback här på Barstol?

Jodå, tanken slår mig då och då. Om lusten kommer tillbaka, tror jag att jag kommer tillbaks till Barstol på ett eller annat sätt. Hur och när står fortfarande skrivet i stjärnorna.

Vad tycker du om Barstol idag?

Eftersom jag bara ägnar mig åt ytterst sporadiskt läsande vill jag egentligen inte betygsätta sidan idag. Men låt mig konstatera att det känns bra att ni var tvungna att vara två för att fylla ut hålet efter mig… och även om det egentligen inte är viktigt är jag glad att det var två göteborgare som tog vid efter mig. Barstol hade blivit ett perspektiv fattigare och hade definitivt haft sämre koll annars.

Tack!

Tack själv.

16 Kommentarer

 

Under rubriken “Ja hej” kommer Barstol då och då under hösten att ägna sig åt lite undersökande journalistik. Det kan typiskt vara något märkligt som fångat vår uppmärksamhet, något som vi bara inte kan låta passera obemärkt. Vad det än är så greppar vi luren och söker efter förklaringen, och denna vecka är det en milstolpe inom marknadsföring som väckt vår nyfikenhet.

Ett par mil utanför Gävle ligger ett område för rekreation och återhämtning som heter Högbo Bruk. Området hyser ett hotell - Högbo Brukshotell - som på nätet bland annat marknadsför sig med följande nyckelord: 

“Restaurang, Bar, Dygnsöppen reception, Rökfria rum, Rum/faciliteter för funktionshindrade, Hiss, Bagageförvaring, Butiker i hotellet, Gayvänligt, Skidförvaring, Allergivänligt rum tillgängligt, Alla allmänna och privata utrymmen är rökfria.” 

Jag vet inte hur det är med er, kanske är det bara jag, men har någon berest läsare någonsin tidigare sett ett hotell beskrivas med ordet “gayvänligt”? Och vad betyder det egentligen? Hur genomsyrar detta hotellets verksamhet mer exakt? För att ta reda på det ringde jag upp hotellet. Så här gick det. 

Högbo Brukshotell, Lotta. 

Ja hej, Maths Enocsson heter jag och jag skriver för en blogg som heter Barstol.nu. Jag undrar om du har tid att prata med mig några minuter? Ja.. om det är snabba minuter för jag bemannar receptionen just nu och det är mycket folk här. 

Okej, då ska jag försöka fatta mig kort. På nätet beskriver ni ert hotell som gayvänligt. Känner du till det? Ehh.. ja.. nej, det gör jag väl egentligen inte. Men vi försöker väl vara vänliga mot alla, och gayvänliga.. ja.. vi brukar ju ha en del personal i serveringen som är gay och så. 

Jag undrar bara om du kan ge exempel mer konkret på hur ert hotell är gayvänligt. Nja.. alltså, egentligen ska du nog prata med Karin, hon är ansvarig för vår marknadsavdelning. Hon kan nog svara på dina frågor. 

Ja, marknadsavdelningen låter ju som rätt ställe. Just det, men hon är inte här idag. Vänta ska jag kolla när hon kommer tillbaka. 

Okej. På måndag kommer hon tillbaka. Kan du vänta tills då tror du? 

Visst, det går bra. Då ringer jag Karin på måndag. Ja vad bra. Tack och hejdå. 

Tack. Hejdå. 

(måndag) 

Högbo Brukshotell, Karin 

Ja hej, Maths Enocsson heter jag och jag skriver för en blogg som heter Barstol.nu. Jag undrar om du har tid att prata med mig några minuter? Absolut! 

Jag har lagt märke till att ni på nätet beskriver ert hotell som gayvänligt. Jag antar att du känner till det? Nej, det kände jag faktiskt inte till. 

Så det här är alltså ingen medveten strategi från er sida? Nej inte vad jag känner till i alla fall. Jag vet inte ens vad det betyder om jag ska vara ärlig. Jag menar, visst kan man ha satsningar på vissa målgrupper, ordna events och så, men att vi skulle vara allmänt gayvänliga känns konstigt.. vi riktar oss till alla målgrupper. 

Så du har ingen teori om vad som kan tänkas ligga bakom den här idén? Nej tyvärr, jag har ingen aning om var det här kommer ifrån. Men jag ska kolla upp det. 

Och du har inte märkt någon ökad tillströmning av gaymänniskor till ert hotell? Haha! Nej, det kan jag inte påstå. Vi brukar inte fråga våra gäster om sånt. 

Ingen minskad tillströmning av misstänkta homofober heller? Nej, inte det heller. Som sagt, vi frågar inte våra gäster om sånt, alla är välkomna hit. 

Okej, då får jag tacka dig för din tid. Ja tack själv, det var ju rätt intressant att få reda på det här.

Ingen orsak.

8 Kommentarer

Den ständigt aktuella Sigge Eklund, som verkar ha för vana att slänga sig från det ena projektet till det andra, har gjort det igen. För några år sedan var det Bloggportalen, efter det Vulkan och däremellan har det väl blivit en och annan bok också. Och då ska vi inte heller glömma bort en av Sveriges - vid tiden - populäraste bloggar. Det nya projektet kallas Boktipset och är en sajt för alla de som inte har någonting emot att sjunka ner i en god bok mellan varven.

Boktipset är enkelt uppbyggt och det tar inte många minuter att få en grundläggande känsla för hur sajten fungerar. Under de senaste två dygnen har tre femtedelar av barstols skribenter stundvis suttit klistrade framför sina datorer och uppdaterat bokhyllor och deltagit i diskussioner.

Grundbulten går ut på att du skapar en personlig profil där du läggar in och betygsätter de böcker du läst. Sedan kan du gå in och se vad andra personer har satt för betyg på böckerna i sina bokhyllor. Till varje profil finns en microblogg knuten där du kan uppdatera din status – liknande den som finns på Facebook. Det finns även en mängd grupper och diskussionstrådar för den som vill fördjupa sig i ett ämne eller komma i kontakt med likasinnade.

Det är svårt att inte reta sig på ogenomtänkta betygssättningar eller plumpt microbloggande från personer som borde veta bättre. Vad tänkte till exempel Eric Rosen när han gav en femma till Per Hagmans Skugglegender? Eller Sigge Eklund när han drog till med en tvåa på Den gamle och havet? Att kokettera med dålig smak kan vara ack så provocerande.

Barstol har talat med Sigge Eklund och ställt honom till svars.

Hur kläcktes den här idén?

Idén kläcktes helt enkelt för att behovet finns av en sån här sajt. Det har liksom saknats en naturlig svensk knytpunkt på nätet för läsandet i Sverige. Det har gjorts flera försök, men ingen har lyckats. Jag tror anledningen är att man inte lyft upp läsarna tillräckligt. Idén med Boktipset är helt enkelt att sätta läsaren i centrum. Ingen redaktion, ingen påverkan - en helt iskall databas som mäter användarnas aktivitet bara.

Du gav en tvåa till Den gamle och havet. Försöker du provocera?

Jag har läst allt Hemingway skrivit och vill påpeka att tvåan gavs i relation till hans övriga produktion. Han kan bättre! Och det vet han.

Jag har märkt att sajten ibland tipsar om böcker som jag redan har betygsatt. Planerar ni att göra något åt det ofoget?

Detta beror bland annat på att det finns flera utgåvor av samma bok, och på olika språk. Vi ser över ett antal olika lösningar på det. Kanske blir sajten mer och mer wiki-aktig med tiden, så att användarna får hjälpa till att rätta till felaktigheter och dubletter, etc. Självklart ska det lösas.

Hur ska ni få folk att återkomma över tid? Finns det inte en uppenbar risk att det här är en sådan sajt som det är kul att vara inne på några gånger medan man fyller i sina egna böcker och kollar vad några vänner eller kändisar läser - för att sedan tröttna?

Jag är inte orolig, eftersom det hela tiden släpps nya böcker – nya böcker som folk är nyfikna på, nya böcker som folk läst, som de älskar och hatar, som de vill betygsätta och diskutera. Dessutom har vi byggt sajten så att man dagligen ska få ett kul flöde med nyheter från alla man följer. Dessutom finns det massa läsecirklar som jag hoppas kommer använda sajten som ett verktyg.

Du dyker ju upp lite som gubben i kulturlådan i alla möjliga sammanhang och verkar hela tiden ha något nytt projekt på gång. Vad står på tur?

Det som står på tur är att ta in alla synpunkter användarna har på Boktipset.se och börja jobba med nästa version. Vi har ju ingen aning om hur folk kommer att använda den, vilka funktioner folk kommer använda mest, etc.

Vad skulle du ge för betyg till dina egna böcker?

Gå in och kolla i min bokhylla! Jag har betygsatt dem allihop. Tre av dem får femma, två får fyra, hehe. Anledningen är inte _bara_ att jag är självcentrerad utan att jag vill att rekommendationsmotorn ska känna mig så väl som möjligt, för att kunna räkna ut så träffsäkra tips som möjligt.

Har du några planer på att börja blogga igen?

Nej, inga alls. Däremot är jag fascinerad av mikrobloggning och den absurda humor som den inbjuder till.

Boktipset ägs av Bonnierförlagen AB och TV4 AB.

Barstol rekommenderar: Varulvsvalsen, av Sigge Eklund.

Barstolar på Boktipset: David, Matt, Mattias.

7 Kommentarer

Anders Göthberg var en god vän till mig. Jag har fortfarande svårt att acceptera hans självmord och att han inte finns bland oss längre. Den personen som ställt upp mest för mig under mitt sorgearbete har varit Anders fästmö, och mamman till hans son Marlon, Paola Bruna. När jag haft det som jobbigast, när frågorna hopat sig, när saknaden efter Anders blivit kvävande, har jag talat med Paola. Samtalen har fungerat som en slags terapi för mig – och förhoppningsvis även för Paola.
En dag frågade jag Paola om jag kunde spela in ett av våra samtal. Ingen vinner på att man är tyst om självmord – det enda som hjälper, lite, är att fråga, berätta och jämföra erfarenheter. Tala och tala och tala och att försöka förstå…
Efter några veckors betänketid sa Paola att det var okej att spela in ett samtal och publicera det här på Barstol.
Jag vill betona, och Paola skriver under på de här orden också, att det här är ett samtal mellan två personer som stod Anders nära, ingenting annat.
Vi vet inte varför.
Vi vet inte allt.
Vi vet bara att vi älskade Anders…
Och att vi saknar honom väldigt mycket.

18:17 lördag 30 mars, gmailchat, vår sista kontakt, 12 timmar före…

andersgothberg: whats up dill?
jag: precis sovit och knullat. själv?
andersgothberg: haha samma här! haha. paola skrattar
jag: vad säger man nu då? hälsa Paola typ…
andersgothberg: Haha
jag: Hade vi varit tonåringar hade vi snackat vilka ställningar vi kört etc.
andersgothberg: haha vi ska bowla och sedan på fest hos Hinders syskonen, du?
jag: ska se fotboll och skriva krönika om det ikväll känns så där skoj
andersgothberg: ok. Coolt. Vi körde med strumporna på
jag: jag hade också strumporna på – gör ofta det nu för tiden. man vill ju inte frysa
andersgothberg: För mig handlar det snarare om trygghet
jag: hahaha tryggt?
andersgothberg: på ngt sät, kanske bara jag som känner så. så att man kan springa därifrån om det börjar brinna typ
jag: fan vad skadad du är på ett underbart sätt
andersgothberg: jo jag vet, lunch i veckan?
jag: gärna lunch i veckan början eller slutet av veckan?
andersgothberg: början hörs då! hälsa!
jag: japp. Ciao

Du satt bredvid honom när vi chattade va?

Det gjorde jag och jag minns det så tydligt. Kvällen fortsatte fint. Han ringde sin far och gratulerade på födelsedagen och talade om att han ville att vi snart skulle åka till Göteborg och gå in i huset där han växte upp. Han hade inte besökt Göteborg på flera år och han hade upprepade gånger sagt att han inte hade någon lust att återvända. Jag blev jätteglad och tyckte det lät som en bra idé. Min mor hade under veckan insisterat på att få ha Marlon hos sig över natten och därför tänkte vi att vi kunde passa på och gå ut en sväng. Jag hade fixat nybäddad säng som jag såg fram emot att vi skulle krypa ner i efter en trevlig utekväll. Allting var verkligen prima. Efter att vi käkat middag gick vi på fest. Där blev han ganska berusad och, som vanligt, ganska stingslig. Jag hade tyvärr ”lärt mig” att det var bäst att hålla låg profil och vara medgörlig när han blev sådan. Han blev lätt svartsjuk och rånojjig över en massa saker ju mer han drack och därför var det bäst att inte hälla bensin på glöden. Han tålde absolut inte sprit och det var då han lätt vacklade mellan Dr Jekyll & Mr Hyde. Kvällen fortsatte sedan på Riche och avslutades på Gubbrummet. Jag hade en kompis vid min sida hela kvällen och både hon och jag bad honom ett flertal gånger om han inte skulle dricka så fort och mycket. Tyvärr lyssnade han inte alls – som vanligt. Anders drog från Gubbrummet någon timme före stängning. Då var han både plakatfull och upprörd, men helt ärligt så var det inget out of the ordinary.

Ändå tappade han det helt några timmar senare…

Ja, så lömskt människans psyke kan funka… Dold depression kan det kallas. Man döljer det, förtränger, skjuter undan men det förvärras hela tiden och en dag brister det. Man klarar inte av att stå emot de starka svarta demoniska krafterna som tar hela ens medvetande i besittning.

Vad trodde du att han gjorde efter att han dragit från Gubbrummet?

Jag tänkte att han hade stuckit i väg och hamnat i bråk eller dragit hem till dig för att sitta in på småtimmarna och babbla och råkat somna på din soffa.

Som jag önskar att…

Men när jag ringde och inte fick något svar från honom blev jag orolig. Jag var desperat efter att veta vart han försvunnit så jag ringde direkt SOS och undrade om han kanske lagt in sig på psyket.

Att han hade fått ett återfall.

Ja, han hade sedan tonåren periodvis mått piss. Provat sig igenom antidepressiva mediciner, terapi, byta livsstil et cetera. Han kämpade verkligen med det svarta hålet han åkte ner i och drog med sig sina närmaste. Det var inte första gången han slog sönder grejer hemma. Långt innan jag kom in i bilden hade han haft återkommande problem.

Men det var första gången som han riktade all sin destruktivitet inåt. Även om han inte var hundra procent stabil, men vilken tänkande människa är det, var han ingen “självmordsperson”.

Både Anders och jag har varit med om folk i våran närhet som begått självmord men aldrig i min vildaste fantasi har jag känt en endaste liten mikromillimeter av att han skulle kunna göra något sådant.

Jag kunde ibland känna att han hade en slags nervös energi som ständigt såg till att det snurrade i hans skalle.

Den nervösa energin har även uppfattats av allt från dagispersonal till barnmorska. Kanske blev det lite för mycket info i skallen just för hans eget bästa. Han kunde omvandla och gå upp i sina tankar så mycket att det blev helt snedvridet och märkligt till slut. Det läckte ut när han hade druckit sprit.

När han var full kom det ut tankar som var häpnadsväckande smarta men det kom även ut tankar som var otroligt banala och dumma.

Det var en sån hårfin gräns mellan svart hat och enorm kärlek. Han stod och balanserade och vacklade mellan det onda, det goda, det onda, det goda… det onda…

Kan du se honom framför dig när han kommer hem från Gubbrummet och trashar lägenheten och sedan kör sin vansinnesfärd mot Västerbron?

Jag ser så äckliga hemska bilder varje dag av hur min stackars Anders tappar besinningen och gör sig själv så illa. Jag ser hur han sliter ur mitt hjärta ur kroppen och drar med sig det i fallet. Men det kom snabbt en ängel och tog upp det ur kalla vattnet och lade tillbaka det för jag måste behålla mitt liv till Marlon och mina älskade närmaste. Det värsta är när jag får jobbiga bilder av Anders på väg till eller från jobbet. Det finns en mängd tunga popups omkring mig. Men jag kan inte förhindras av mentala bilder. Verkligheten är så verklig och vardaglig och det är det jag väljer. Att gå vidare framåt.

När och var fick du reda på vad som hänt?

Jag åkte hem till mamma vid sju på morgonen och polisen kom ungefär vid elva tror jag.

När polisen kommer och berättar. Går det att beskriva ett sådant ögonblick?

Det blir lätt klassikt som man hört och läst om såna situationer men det känns bara sååå sjukt att det denna gång kommer ifrån mina läppar… Det är som att dra den vidrigaste nitlotten… Jag rasade ihop och skakade och blev så tung i hela kroppen att jag inte kunde gå på flera dagar. Jag skrek och skrek och skrek och kunde inte andas och fick kväljningar. Sedan forsade ordern ur mig: ”Ni kan inte säga att han är död, min Anders är fan inte död… Jag trodde ni skulle komma hit och säga att han låg på psyket eller hamnat i slagsmål men det är helt omöjligt att han är död. Kanske i en bilolycka men ni säger inte det här konstiga till mig! Snälla, snälla säg något annat till mig! Åh nej…”

Det var ju din lillasysters kille som berättade för mig. När han sa att Anders hade tagit livet av sig frågade jag direkt: “vilken Anders?” Trots att vi bara känner en Anders gemensamt.

Det var du som berättade för Anders vänner väl?

Långt ifrån alla. Jag ringde Theo några minuter efter att jag fått reda på det. Vi sågs vid Greta Garbos Plats en kvart senare och satt chockade och bara skakade på huvudet i en halvtimme kanske. Sedan gick vi hem till mig och ringde gemensamt runt till Anders närmaste vänner.

Usch ja, allt det där hemska praktiska som bara måste göras. Jag fick ju direkt ta tag i en massa praktiska detaljer, vilket jag aldrig klarat om jag inte fått enormt mycket hjälp av min kära mamma. Min släkt har varit de som stöttat mig på ett så oerhört bra sätt så att jag kunnat vara hyfsat stark. Annars hade det aldrig funkat. Jag hade lagt in mig och legat som de apatiska flyktingbarnen.

De apatiska flyktingbarnen går att acceptera, eller förstå kanske är ett bättre ord, men Anders självmord…

Jag kan inte acceptera det som självmord. För mig var det en snedtändning. Ett hjärnfel. Det var en tragisk olyckshändelse på grund av sprit. Sedan urminnes tider har sprit orsakat de vidrigaste handlingar med fruktansvärda utgångar.

Man kan ju inte veta hundra procent, men vilken enorm charad han måste ha spelat för oss de sista månaderna om det här var något han planerade.

Jag gjorde allt jag kunde och jag har ofta tänkt på om jag kunde ha gjort något annorlunda. Men… jag gav honom Marlon, mitt liv med familj och vänner som älskade honom, och på hans jobb var han omtyckt och uppskattad. Överallt fick han bevis för att han var så jäkla bra. Han dog inte utan att ha fått veta allt detta fina i livet. Min tröst är att han kämpade och har haft det bra som få. Det fanns inga varningslampor som lyste och antydde att han skulle kunna förlora “spärren”. Inget brev, vilket är ovanligt vid sådana här fall, inga kodade eller gåtfulla avsked. Ingenting…

Anders hade många konstnärliga talanger men skådespeleri var inte en av dem. Visst hade han en “act” för BD-fans och ytligt folk på krogen men i privata sammanhang var han oftast mycket ärlig – vilket även visade sig i att man fick reda på att han föraktade en hel del saker.

Han hade lätt för att anförtro sig åt dem som han betraktade som nära. Och var man i hans inre cirkel märkte man snabbt att det var mycket balansgång mellan just fördomar och föraktfulla tankar. Otroligt känslig och nervös var han. Mycket skulle problematiseras och vridas om ett par varv.

Jag älskade de snacken med honom. För även om han var velig och omständlig så lyssnade han och analyserade det som sades. Sedan hade han den där speciella förmågan att få varje sekund att kännas viktig – det kändes aldrig som bortkastad tid för mig att umgås med Anders.

Jag kan bli arg på honom för att han lämnat kvar en massa praktiskt skit åt mig. Enorma högar som jag måste pilla in mellan att jobba heltid, hämta och lämna på dagis och ha egen tid. Ansvaret för Marlon är något jag gör med glädje och är van vid, men jag kan bli frustrerad över att folk går omkring och är ledsna och typ; ”jag älskar dig Anders och saknar dig så mycket”. Vad fan vet de!

En del personer verka tävla om att offentligt sörja Anders och skriva tårdrypande minneskrönikor om deras ”vänskap” och hans ”konstnärskap” medan du står hemma och tvättar bort Anders blod med en skurtrasa.

Det där är både skitäckligt och dumt. Jag blir arg men tack och lov finns det saker som gör att jag i slutändan kan gå vidare. Och jag tänker inte låta mig absorberas av felaktiga spekulationer. Jag, och de som var honom nära, vet vad som är sant och rätt. När det blir för mycket av den typen av ”publik sorg” är det min familj, jobbet, nära vänner jag litar på, samt psykologen som gör att jag lyckas hålla huvudet precis ovanför vattenytan. Jag vet att faktum är att jag på något sätt “delar” Anders med många men att det i slutändan är det bara Marlon, jag och hans föräldrar som haft honom riktigt nära sig.

Vad säger du om ”snacket på stan” om du skulle ha tjänat en massa pengar på Anders död?

Det där förbannade “snacket på stan” är ju fullkomligt vidrigt och respektlöst puckat. De ser ju inte hela min verkliga vardag. Jag har köpt och sålt på blocket för att få ekonomin att gå ihop för mig och Marlon. Kläder har köpts på rea och vi var hemma på semestern. Helt plötsligt finns en massa kostnader som vi förut hade två löner för täcka. Förutom att det är värsta mardrömmen att ensam arrangera en begravning åt Marlons far och min fästman så kostar det en massa pengar och det tar mycket tid.

Fick inte Marlon en rejäl slant efter Broder Daniels minneskonsert? En av de sämst bevarade hemligheterna i Musiksverige är att de fick över en miljon kronor för den konserten.

Inte en penny. Det enda Marlon ärver från sin pappas BD-karriär är en guldskiva.

Vad konstigt, Anders namn användes ju mycket flitigt av Luger i marknadsföringen av konserten och moralisk kändes det rätt givet att Marlon skulle få Anders del.

Jag håller med dig, men inga pengar har kommit till Marlon.

Har någon från BD eller Luger sagt något om det här?

Theo pratade en gång om att han personligen ville göra något för Marlon, men i övrigt har det varit helt tyst. Allt eftersom Marlon blir äldre kommer han förmodligen att fråga om allt det här och då kommer jag att försöka berätta.

Hur upplevde du minneskonserten i Slottsskogen?

Jag hade en urladdning innan så då gick det bra. Den var fin men det kändes så tydligt att något saknades. Inget riktig BD utan Snygg-Anders.

Precis, inget riktigt BD utan Anders. Jag pallade bara att se sju låtar trots att jag var fullproppad med alkohol och droger för att strypa mina känslor. Det blev för mycket för mig…

Jag sprang på Ebbot innan och han bamsekramade mig och var sådär roligt mystiskt skön som bara han kan vara. Han upprepade nästan som ett mantra: “Paola, Paola allt är bara som en dröm. Allt är en dröm. Tänk på det”. Lite läskig tanke tycker jag det är om man ska fördjupa sig i det. Ibland kan det nog vara lite skönt att tänka; “Äh! Jag lever i en dröm!” Men det tycker jag är att skärma av sig och inte ta in det man känner, luktar och smakar. Både psykisk och fysisk.

Det kanske var bra att tänka så under konserten?

Under konserten funkade det väldigt bra med Ebbots råd. Tack Ebbot.

Genom att lyssna på Anders när han talade om BD tyckte jag det framgick att de hade en del kommunikationsproblem – något han inte hade med många andra i sin omgivning.

Han beklagade sig ofta över den grejen för mig. Sen var han lite besatt av det där med miss i kommunikationsgrejen. Ofta allmänt nervös, orolig och stressad… Tolka, analysera och inbilla sig en massa och skylla det på att kommunikationen hade blivit dålig. Och så hux flux – vifta bort det hela… Och så går tiden och så var man där igen i jobbiga tankar. Istället för att ta tag i det hela.

Det var ju samma sak med hans gitarrspel, hans påstod för jämnan att han inte kunde spela gitarr till exempel.

Så här kunde låta där hemma: ”Jag kan ingenting, jag fattar inte vad jag gör egentligen. Jag bara lurar alla, hehehe…” Jag svarade: ”Men Anders, hur kan du säga att du inte kan spela gitarr när du spelar i ett av Sveriges bästa band?! Vem jämför du dig med?” Han gick ofta runt och kände sig misslyckad när han i själva verkat var riktigt lyckad som person. Det var nog lite svårt för Anders att må bra till 100 procent.

Efter begravningen och mottagningen var vi ute och drack gravöl. Då kom det fram att han och Henrik hade missat varandras kontaktförsök genom otur hösten 2007. Båda två tolkade det som att den ene var sur och struntade i att söka upp den andre och reda ut.

Det där låter mycket bekant…

Enligt Anders hade deras sista samtal handlat lite löst om vad de skulle göra med BD i framtiden. Den idén som det talades mest om var att kanske dra ihop bandet vartannat eller vart tredje år och spela på några festivaler. Enligt Anders hade Henrik inte varit främmande för idén och när jag pratade med Henrik, när vi drack gravöl, tyckte jag mig förstå att så var fallet.

Han kom till mig ofta och pratade om den idén och jag vet att han har snackat om det med andra. Men jag försökte hålla mig borta från att påverka och blanda mig i bandet. Tycker inte om att vara rockwife, typ.

Haha, jag gillade att vara rockwife. Jag sa till honom att det lät som en strålande idé.

Haha, hade du några andra rockwife-ögonblick med Anders?

Vi pratade en hel del om BD, musikbranschen och en massa detaljer från det förflutna; typ att det var Kent som introducerade BD i den riktigt dekadenta rockstjärnelivsstilen och liknande. Jag försökte så klart få honom att spela BD-låtar på gitarr när vi satt ensamma och snackade om nätterna, men han vägrade. En gång var det nära dock. Han spelade de första 30 sekunderna av ”Underground” men när jag började sjunga ”We look so good…”, la han av direkt.

Enda gången han spelade BD hemma var när han skulle visa Marlon vad pappa gjort tidigare i livet, annars var det tabu.

Hur jävla ensam känner du dig nu?

Jag ställer mig den frågan varje dag. Hur i helvete orkar jag? Hur mycket mer ska jag orka… Men så kommer en liten trollrufsig pojke med brunrött hår och gulliga ögon mot mig, katterna som stryker sig mot benen… Ah, just det! Livet är enkelt, mysigt och behöver inte krånglas till! När jag är på väg till jobbet känner jag mig ganska ofta vardaglig, vanlig och redo. Men aldrig när jag vaknar – då är livet så segt och den enda tanken som hägrar är ligga kvar i sängen resten av dagen. Just de första 15 minuterna på mornarna är värst.

Du måste peptalka dig själv ständigt?

Så är det: ”Kom igen Paola, nu ska du klara dig igenom den här ensamma natten, eller dagen, också.” Jag bombarderar mitt huvud med alla framsteg jag gjort, sätter på musik, läser och målar. Jag biter mina knytnävar och skriver. Jag uthärdar de svåra ensamma stunderna och tänker hårt, hårt på att det inte kommer vara för evigt. Om jag grinar kommer katterna och tröstar mig. Det är som att jag blir ett med Anders… Fast han inte finns mer…

För mig tog det flera månader innan jag ens halvfattade att han var död. Jag fick bara inte in det i skallen. Inte ens på hans begravning.

Jag tänker nästan varje dag att han kanske ändå öppnar dörren plötsligt en dag och att jag fortfarande kan höra hans röst: “Hallå! Hallå! Paola! Paola!” Det som känns svårast är att inför vår son vara vuxen, sansad och pedagogisk med hanteringen av sorgen och saknaden… Och den starka overklighetskänslan… Det är så himla mycket kvar för oss två…

När träffade du Anders för första gången?

Det var sommaren 2003 i Göteborg och jag skulle bada med Isse, och Anders skulle skjutsa oss i sin skruttiga BMW. Direkt när jag såg honom blixtrade det till i mig; hans blå ögon glimrade och gjorde mig mjuk i kroppen. Han ringde mig senare samma kväll och ville träffas. Han berättade efteråt att han blev väldigt nervös av mig, men samtidigt nyfiken och glad liksom; shit vilken rolig tjej, henne vill man ju hänga med mer.

Klickade direkt för Anders också eller fick du kämpa för att få honom?

Lite fick jag kämpa så klart, men vårt möte var en ny erfarenhet för oss och det var inte lätt att hantera… Det var så mycket känslor att jag blev helt knockad. Det höll i sig in i det sista den effekten. Från första stund hade han en stor inverkan på mig.

Det här var väl precis när BD skulle släppa Cruel Town och du turnerade själv flitigt. Det var väl rätt galna tider?

Ja, usch ja. Men vi hittade hem, tillbaka, till något vi båda ville ha. Nämligen att dra oss ur det ruttna och oglamorösa rockstjärnelivet. Det måste finnas lite mer botten liksom än att rumla runt på natten. Några månader kan det vara kul men sen blir det som att jämt äta choklad och inget annat.

Drömmer du om Anders när du sover?

Min psykolog sa att man kan ha en inre klocka. Den klockan har tickat igång i slutet av varje månad när jag vaknar upp orolig och kallsvettig vid den tidpunkt då Anders försvann. Jag drömmer starka drömmar men Anders har inte framträtt i dessa än. Han är så stark i mina tankar att jag fortfarande upplever hans fysiska närvaro. Tittar fortfarande extra noga när jag ser en bil som liknar hans och tittar ut genom fönstret om jag hör en motorcykel utanför. Det skulle nog bli för mycket om han just nu dessutom dök upp i mina drömmar…

En sak jag stör mig på är att det sista halvåret med Anders upplevde jag att han verkligen var fett på gång och hade hittat några svar och hoppades att hitta några fler. Det kändes mer och mer som om han skulle kunna bli stark nog för att lära sig leva med sin ryggsäck i okej harmoni.

Alla dessa tvära kast som jag varit med om med honom, men då kände jag att det kanske, kanske faktiskt var nära att han skulle bli riktigt lycklig. Jag gav aldrig upp hoppet, det har min mor lärt mig, men han gav sig till hoppet… Det är som om han i slutändan inte pallade med att han kanske var nära att må bra till slut.

Jag känner mig bitvis grundlurad av Anders. Inte en millimeters hint fick jag om det ”här”, precis tvärtom. Han gjorde planer, han uppmuntrade, han tog initiativ, han spred glädje. Det var sjukt kul att umgås med honom den sista tiden. Det här kan låta klyschigt men jag hade inte tråkigt en enda sekund.

Så känner många i min närhet också och jag förstår er. Det kommer att dröja innan jag kan förlåta honom. Jag står såååå tudelad med mina tankar och känslor för Anders. Den ena delen saknar honom något oerhört plågsamt. Till exempel musiken han spred i hemmet och hans filmsmak som vi delade. Sällskapet framför teven där vi skrattade åt samma saker. När jag dansade för honom och han roades. När han läste godnattsagor för Marlon och borstade hans hår. Men det fanns en annan sida också… De hemska, jobbiga stunderna där jag var en soptunna för hans osäkerhet där jag sakta bröts ner…

Jag slapp utsättas för den sidan men jag förstod att den fanns där och att du var dess måltavla.

Oftast kunde jag hantera det men jag är ingen superwoman som tål stora mängder stryk. Mitt självförtroende är fortfarande helt okej, men min självkänsla är väldigt trasig.

I skenet av det måste jag säga att jag är otroligt imponerad över hur stark du varit det senaste halvåret. Helt ärligt så trodde jag inte du hade så mycket styrka i dig. Jag trodde nog att du skulle bryta ihop men du har, tvärtemot vad du säger, varit en riktig superwoman.

Hey, jag är en väldigt enkel tjej. Och vad fan hade jag för val? Plus att utan min familj hade det aldrig gått. Dom har verkligen släppt allt för att hjälpa mig när jag behövt dem. Alldeles för många anhöriga och vänner håller sig undan när den stora olyckan rullar in.

Många tänker nog; ”jag vill inte störa.”

Men det är ju jag som vet om jag pallar att snacka eller inte. Inte någon annan.

46 Kommentarer