Allt är en väntan på ljuset nu. Att havet ska skifta. Att rosa svärd ska slå över himlen. Att skymningen ska vissla och dingla med sina håriga tunna ben från fönsterblecken medan den ljusgröna luften snokar reda på sig själv längs gatorna.

Och tanken är rastlös och fladdrig. En trötthet rister och svider i ögonen. Jag fångar bara några anteckningar, bryr mig inte nämnvärt. Hjärnan vill stänga av, sköta sig själv. Jag lyder blint och äter och sover och äter och sover.

Det är blodigt på jobbet.
Det är akut.
Det är många, många människor.
Det är mycket helt enkelt.

Och på vägen hem försöker hjärnan hämta andra intryck. Från avgasfärgade snöklumpar, kisslukt och bajskorvar i varenda gathörn. Och jag suckar, håller andan. Bläddrar i mina anteckningar, i bilderna jag skrivit ner. Jag vet att jag skrivit ner dom just för sådana här tillfällen. Att jag alltid har den lilla boken med svarta hårda pärmar och den kladdiga handstilen i 0,5 mm tusch i väskan just in case.

Därinne hittar jag tegelgraffiti, neonvit blommande magnolia och en gråhårig man på en bänk som äter rödgula äpplen. Jag hittar ringduvor, kaffe med mjölk i en limegrön pappmugg på tåget till Malmö, godståg som dunkar längs rostiga spår och apelsinskalsfärg under naglarna. Där försöker jag beskriva Thåström, att musiken är som en svart marsch, rör tiden framåt som ett långsamt stort hjul. Att det inte finns någon karta. Att det bara finns fram, vidare och förbi.

Där står hafsigt nedskrivna dialoger i försök att minnas det som fått oss att skratta så att vi nästan dog. Sedan ord om svek, frågorna, utropstecknen och hur fruktansvärt ont kärlek gör, och sedan hur fruktansvärt ont den ska göra för annars finns det fan ingen mening med den överhuvudtaget. Och där står vägbeskrivningar till hemliga lokaler, portkoder, hatfyllda anteckningar om att slå, slå hårt. Att ”Omfamna jorden, svin!”

Och mörkret.

Att mörkret bara syns om du stänger ögonen.

Och att du har alltid två hjärtan.

Ett rött.
Ett dött.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Det är söndag. Pappa är 34 år och sitter i plyschsoffan. Klockan är snart fyra och det är matiné på tv om en colliehund. Jag sätter mig i ena hörnet och drar upp knäna. Pappa stirrar tyst mot rutan och ser koncentrerad ut. Hunden springer runt i bergen och verkar leta efter något. Det känns mysigt att titta på film. Vi brukar inte se på film ihop så ofta. Pappa tittar alltid på så tråkiga program som Rapport eller Sportspegeln. Aldrig att han ser på naturprogrammen med Arne Weise eller på barnprogrammen med mig. Mamma tittar nästan aldrig på tv, bara på vädret med John Pohlman och om vi har myskväll och ska titta på Razzel eller på Nöjesmassakerna somnar hon nästan direkt när hon satt sig i soffan och snarkar med öppen mun och ser ut som ett mongo.

Mamma städar och diskar jämt. Eller lagar mat. Hon står alltid ute i köket eller inne i grovköket och tvättar maskin efter maskin. Inne i grovköket är det alltid fuktigt. Det luktar tvättmedel och vattnet rinner i små droppar längs dom aprikosa väggarna ner på golvet. Bredvid tvättmaskinen står den stora extrafrysen. Mamma brukar sätta små lappar på fryspåsarna och platta till maten innan hon fryser in den. Dillkött 17/2, Köttfärssås 18/2, Kalops 19/2. Frysen är proppfull med mat och vit frost och ibland får man banka in maten i hyllorna bland alla hembakta brödkakor, broccoli, kanelbullar, köttfärs i storpack och all fisk som hon rensat, fileat och benat ur. Mammas händer är nariga och skrovliga som sandpapper. Fingrarna är fulla av missfärgade sprickor och ser smutsiga ut även om hon tvättar dom. Ibland målar hon dom korta naglarna neonrosa eller cerisrosa. Det ser fult ut tycker jag, man ser det fula i alla fall. Men mamma gillar rosa. Hon brukar matcha nagellacket med sin cerisrosa dress. ”Det är snyggt när det matchar.” säger hon.

Pappa är mest ute i vardagsrummet eller på jobbet, eller så tar han sig en lutare med en prydnadskudde över ansiktet inne i dubbelsängen. På helgen bäddar han och lyssnar på Svensktoppen och ibland hämtar han tvätten i tvättstugan nere på gården eller åker och storhandlar med en jättelång lista som mamma har skrivit. Ibland skäller mamma på pappa när han har handlat fel saker, då blir pappa jättearg och kastar maten i golvet. En gång kastade han en senapsburk på väggen så det blev ett stort hål.

Vi tittar på filmen. Hunden har hittat en gråtande pojke under en gran nu. Pappa berättar att han hade en likadan hund när han var liten, att det var hans bästa kompis men att den hade dåliga nerver och var för nervös. Plötsligt råkar hunden i filmen illa ut och försvinner i en älv. Pappa blir alldeles tyst. Musiken är hög, det låter som hundra fioler och pojken gråter ännu mer. Pappa snyftar till. Han skymmer ögonen med handen. Jag skruvar på mig. Det känns obehagligt inne i kroppen. Pappa har bara gråtit en gång förut, när den där kända gubben Palme dog. Och nu det här med hunden. Jag vet inte vad jag ska göra, det känns så overkligt när pappa gråter. Mamma gråter ofta åt allt möjligt, hon skriker och gråter i köket, på toa, i hallen och i sovrummet. Ibland gråter hon och skriker jättehögt när hon ruskar tvätt inne i grovköket och slår tvätten hysteriskt mot tvättmaskinen och handfatet innan hon hänger upp den på linorna. Jag är van, det brukar alltid gå över. Det är väl bara för att hon har så mycket att göra hela tiden.

Men med pappas snyftande andetag går det nästan inte att stå ut. Jag vill att han ska sluta nu. Jag förstår inte vad han är så ledsen över. Vi som hade det så mysigt och allt. Han reser sig upp och går in mot sovrummet och jag hör hur han stänger dörren. Nu skrattar alla i filmen. Hunden klarade sig visst och är dyblöt när pojken kramar om hans hals. Jag sitter ensam i soffan. Mamma skramlar med disken ute i köket. Filmen verkar vara slut. Den fula hunden springer över en sommaräng och försvinner bakom en kulle. Den fula pojken ler fjantigt och springer efter.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Jag har ingen aning om var det kommer ifrån men januari har verkligen slagit mig med häpnad den här gången. Som vanligt är det en kall, slaskig, snösmutsig och mörk månad men det var längesedan jag mådde så här bra. Jag halkar, surfar, glider omkring inuti en ännu icke sinande pepp och hamstrar hela kroppen med ett fullständigt sorgfritt tillstånd. Allt jag kan förmå mig att bidra med just nu är det som gör mig så jävla glad. Så håll till godo och ha en helt makalöst fin helg.

Salta lakritskarameller – minst fem stycken i munnen samtidigt.
Concrete Blonde´s röst i shipsonglåten.
Nyputsade svarta kängor.
Semlor.
Champagne.
Träning.
Tankar på ljuset, floden och cypresserna i Florens.
Megafesten ikväll.
Bränna alla stålar på vackra presenter till baby.
Fylligt rött vin eller kall syrlig veteöl.
Varma tjocka ullsockar från 50-talet. (obs jävligt viktigt att dom är från 50-talet.)
Hängslen.
MTV - After hours.
Kardemummaskorpor med smör doppade i varm choklad.
Mjuka smutsromantiska jeans.
När jag var 8 och sparkade på lyktstolpar så att ljuset slocknade.
Lite pengar på fickan.
Parfymen under käkbenen.
Barerna, kyssarna och struntpratet efter jobbet med baby.
Filmfestival och överraskningen imorgon.
Ny bok som halade in mig direkt.
Cigg och Tom Waits och allt det där.
Lena tusentalstvättade sängkläder mot huden i sängen.
Min kropp som är stark, frisk och perfekt.
Tjockt stolligt rött hår.
Min adhdkatt som pussar mig på nätterna och stryker mig på kinden med sina rosa framtår.
Smörgåsar.
Hans kropp.

Hans händer.
Hans ord.
Hans mun.
Ögonen. Så länge jag lever, hans ögon.

Den oerhörda kärleken.
Jag.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Paret på sätet framför är unga. Kanske tjugo eller strax däröver. Hon sitter vänd mot honom och klappar honom över håret som han har uppsatt i en hårt vikt tofs bakpå huvudet. Han vänder sig mot henne och ler. De samtalar stilla samtidigt som de pussas och tar på varandra och de hade lika gärna kunnat sitta hemma framför teven eller på en parkbänk en varm vårdag som i en tunnelbanevagn. Omgivningen verkar inte bekomma. Jag har hörlurarna på och kan inte höra vad de säger, det behövs inte, löften och ord av ömhet förmedlas av blickar och beröringar.

Så säger han något och hon stelnar till och flyttar till sätet mittemot. Munnen smalnar och blicken letar sig ut i mörkret mot husen och villorna och slakthusområdet som susar förbi utanför. De sitter så mellan Globen och Enskede gård och mäter ut avstånd. Sen lutar han sig fram och tar hennes händer i sina och säger något och hon vänder sig mot honom och daskar till honom över handen och skrattar.

Hon lutar sig ner och pussar honom på pannan och drar honom till sig och håller armarna om hans hals och viskar till honom. Och jag tänker att jag beskådar ett av alla de små dramer som påbörjas och avslutas inom minuter i kärlekens spår.

Han flyttar över och sätter sig bredvid henne och nu sitter de mitt emot mig bara en grupp säten bort och hon ser att jag iakttar dem och jag tittar undan. När jag vänder tillbaka blicken möter jag hennes ögon och hon ler och jag känner mig påkommen.

Jag vrider upp volymen på ipoden som en extra vägg och tittar ut och låtsas följa något där ute med blicken. Vad som helst. Bara villor nu, ändlösa rader av villor som far förbi.

De kliver av i Svedmyra och går nerför trapporna samtidigt som tåget glider vidare in i mörkret mot Stureby och jag tänker på de unga som aldrig kommer få sitta på tunnelbanan och tala förtroligt tätt intill och bli osams och sams igen och glömma och försvinna iväg hand i hand nerför trappor och ut i en väntande vinterkväll.

Av David david@barstol.nu

Jag vaknar vid fyratiden och kan inte somna om. Ute är det becksvart och det kommer vara mörkt i några timmar till. Jag öppnar balkongdörren, drar in den kalla morgonluften i lungorna och tittar ut i mörkret och tänker tillbaka till lumpen.

Hur man satt där på sin vaktpost och tittade ut i totalt mörker. Jag avskydde inte lumpen – jag trivdes faktiskt – men jag insåg den totala meningslösheten.
Speciellt när man satt där och frös och tittade ut på ingenting i skogen. Befälen var väl medvetna om att inget skulle hända under natten. B-styrkan satt på precis samma sätt i en annan del i skogen. Men likväl var vi tvungna att spana ut i den mörka skogen där blicken bara nådde till närmaste träd.

När man kom upp på en höjd i övningsområdet kunde man se in till den närliggande staden. Där i något av de upplysta fönstren satt min flickvän och längtade efter mig. Hon hade flyttat dit bara för att jag skulle göra värnplikten. Då ville man verkligen inte slå läger och speja efter påhittade fiender. Det var verkligen lönlöst. Man längtade bara hem till civilisationen och till hennes varma famn.

När jag äntligen fick permission skyndade jag så fort jag kunde på min stulna damcykel hem till henne. Hon mötte mig i dörren endast iklädd vita underkläder. Det är ett fint minne; hur min smutsiga uniform som luktade vapenfett trycktes mot hennes halvnakna kropp.
Det är det enda från lumpen som är värt att minnas.

Av Matt matt@barstol.nu

Flingorna sköt sig hårt och ljudlöst ner utanför. Gatulampan på ledningen mellan husen gungade och stack sitt vita ljus in och ut genom glipan i persiennerna. Det letade uppför väggen, tänjde ut sig som snövita solkatter i taket och skingrades av natten.

Jag minns tiden. Digital. Röd. Jag vaknade i mörkret. Famlade efter den surrade mobilen.

02:21

”Jag är så feg.” säger han.

Han står på en innergård. Hans röst. Den låter både lycklig och ledsen. Jag hör hur han skrapar med foten i asfalten och letar efter orden. Hans vänner skrattar i bakgrunden och ropar åt honom att komma. ”Alla frågar om dig.” fortsätter han och skrattar lite. ”Alla vill träffa dig igen, du gjorde intryck på allihop.”
Jag skrattar tillbaka. Lyckligheten väller upp bakom lungorna och sprider sig som varmt vatten inne i bröstkorgen. Vi är tysta. Min fot börjar vicka under täcket.

”Jag vågar inte erkänna det egentligen.” Han tar ett stort andetag. Orden kommer sakta och rösten trevar ostadigt.
”Vad?” säger jag.
”Jag… jag är så kär i dig.”

Och i ögonblicket han säger det hör jag att han ångrar sig. Jag vickar fortare nu. Han säger inget. Jag letar febrilt. Efter något att säga. Något att säga, vad som helst. Inte göra skada nu. Säg något, för helvete komigennu. Svara honom.
”Sötnos.” Min röst låter hes. Går nästan upp i falsett. Jag harklar bort det svaga. ”Du är bara full.”
”Jag är väldigt full.” svarar han lättad och hittar orden och pratar på. Pratar iväg. Om ölen, tvspelet, om punk och skate och pusspuss snygging och hejdå.

När vi lagt på ligger jag vaken.
Resten av natten ligger jag vaken och i gryningen sätter jag mig i köket. Det knarrar i golvet, om stolen. Tänder inget. Ljuset är otydligt ute, lysande genom snön, nästan gult, kallt, grönskimrande, transparent, sprakande. Tystnaden öronbedövande, som ett hårt fastskruvat lock, en dövhet. Kylskåpet sover. Disken sover på bänken. Jag stirrar mot himlen som långsamt växer sig marmorerad över berget. Och vare sig jag vill det eller inte så övermannar rädslan mig igen. Skräcken är sjuklig svettig vålnad. En nervös kamrat med stora sylvassa klor. En ängslig stor mes med hängslen och livrem. Jag uppmanas att fly. Jag uppmanas att inte älska. Jag uppmanas att inte förlora mer. Inte förlora igen.

Jag uppmanas att inte sätta mitt liv på spel. Igen.

Och ännu vet jag inget om att jag kommer låta honom vänta i tretton dagar. Ännu vet jag inget om att han kommer att vänta tyst. Han kommer inte att yttra ett ord om saken igen eller dess ordning. Han är hos mig nästan varje natt. Nära min kropp. Varm under mitt täcke. Lugn och underbar med armen om min midja. Handen runt mitt bröst. Med blickar så obeskrivliga. Med läppar så magiska. Med en hjärna som får mig att fullständigt flippa.

Och jag känner klorna. Långsamt drar dom sig ur, en efter en. Dom släpper taget om mig. Låter mig gå. Låter mig bli lycklig igen. Och dom känns inte alls den trettonde dagen. Jag vaknar med min kropp tryckt mot hans rygg och mina läppar i hans nacke. Och det finns inga klor. Bara en mjuk varm hand. Och han vaknar och vänder sig om. Han ler brett och sträcker på den där sinnessjukt vackra kroppen. Jag lägger huvudet på hans bröstkorg. Vilar länge i hans ögon. Han lindar mitt hår runt sina händer.

Och så kommer den äntligen.
Igen.

Kärleken.

Den fyller mig till bredden. Svämmar över. Vräker fram. Som stora regn. Som vidunderliga undervatten. Som stora vita täcken av snö. Och mitt hjärta ökar farten, rusar, tappar takten. Slår vilt, går isär, tappar tryck, bakom bröstbenet, bakom lungor och revben. Och jag ser långt in i hans havsblåa ögon, letar efter fästet.

”Gud, vad fort ditt hjärta slår.” säger han oroligt och ser på mig. ”Vad är det?” Han känner med handen över bröstet.  Jag ser något skymta genom hans blick precis innan. Ser att han fattar vad som snart kommer hända. Och han håller blicken stadigt i min, håller balansen med mig. Jag får inte fram orden. Andas hårdare. Andas fortare, försöker andas ut dom.
”Säg det.” ber han. ”Säg det nu.”
Och hans blick är allt jag vill ha. Någonsin. Han är allt. Mitt liv. Min död.
”Jag älskar dig.” viskar jag.
Hans armar kramar till hårt. Det skälver, ett skalv går genom hans ögon.
”Åh gud, gör du det?” viskar han. ”Jag älskar dig så jag kan dö. Du är så vansinnigt vacker. Det vackraste i världen.”

Av Kniven kniven@barstol.nu

13 december, strax efter klockan ett på natten.

Hon ringer flera gånger från taxin och sista gången förstår jag genom den sena lördagsdimman att hon finner situationen i bilen obehaglig. Jag drar på mig rocken och går ner för att möta henne och när bilen kör fram och hon stapplar ut fräser hon mot taxichauffören och skyndar mot porten. Utanför restaurang Sacre Couer står tre män som genast uppmärksammar henne och medan jag byter några ord med chauffören ser jag hur en av dem närmar sig och börjar prata medan hon slår in koden. Hon ignorerar honom och försvinner in genom porten och männen garvar och visslar.

När jag kommer upp i lägenheten har hon satt sig på toaletten med öppen dörr. Den korta svarta kjolen är uppdragen och hon vaggar huvudet fram och tillbaka med slutna ögon.

- Du borde vara mer försiktig.

- Vad menar du? säger hon och tittar upp.

- Bara att du borde vara försiktig.

- Så fint att du bryr dig.

Vi ligger på sängen och snackar och dricker vin från en box och hon är på ett jobbigt humör och pikar mig och märker ord och jag känner hur jag blir mer och mer förbannad och hon säger att hon är hungrig och vill att jag ska steka några ägg åt henne.

- Du kan steka dina jävla ägg själv.

- Okej då.

Hon går ut i köket och sätter på gasen på spisen men fumlar och har sig och det blir ingen låga och jag ser för mitt inre hur hon kommer sätta eld på sig själv eller något annat och går upp och knuffar undan henne och tänder spisen.

- Jag fixar det här, säger jag och knäcker ner två ägg i pannan.

- Okej då, säger hon och lägger armarna om min midja och när jag går till kylen för att lägga in äggpaketet trippar hon efter med armarna fortfarande om mig och jag känner irritationen växa och drar loss hennes armar och knuffar in henne i sovrummet.

- Var inte så jävla jobbig.

- Du kan vara jobbig, säger hon och studsar upp från sängen lika fort som hon föll.

När äggen är färdiga lägger jag mig på sängen och hon sätter sig vid sidan om på golvet och vilar tallriken på mina lår. Det flyter fram äggula från äggen och hon doppar ett finger i det gula kletet och smetar ut över min mage.

- Ge fan i det där.

- Vadå? säger hon och tar lite till och smetar ut över låret.

Det svartnar.

Jag tar det andra ägget i handen och trycker in det i hennes bakhuvud och mosar ut i håret.

- Hur fan känns det nu?

Hon sliter sig loss och faller bakåt och tar sig upp på fötter och stapplar ut i hallen i trosor och linne.

- Men vad gör du? säger hon och börjar famla efter kläder som ligger utsprida över golvet.

Jag kommer efter och det pulserar av svart bakom ögonen och en del av mig vill dra henne nära och en annan slå henne på käften. Jag drar henne nära.

- Låt mig vara. Jag vill inte vara kvar här. Jag vill hem.

Jag tar hennes hand och för den till mitt ansikte och daskar till. När jag släpper slår hon till av egen kraft. Först med öppen hand och sedan sluter hon den och slår mig över tinningen och en gång till över näsan och jag känner det varma blodet bubbla upp och jag vrider hennes hand bakom ryggen och säger åt henne att sluta för jag vet att om hon slår en gång till kommer jag slå och från det finns ingen väg tillbaka.

- Vilket svin du är. Jag är så förbannat trött på dig, vet du det, säger hon.

Jag föser in henne i sovrummet och ner på sängen och där håller jag om henne. Först gör hon motstånd sedan sluter hon sina armar kring mig.

Vi ligger i tystnad och mörker och jag känner det svarta bakom ögonen släppa och andningen återgå till det normala.

- Jag har ägg i hela håret. Jag vill duscha.

Jag följer henne till badrummet och hon kliver i badkaret och sätter sig ner medan jag fräser ut klumpar av koagulerat blod i handfatet. När jag vrider på duschen lägger hon sig raklång och jag sköljer hennes kropp och hår och lutar mig över henne och plockar bort äggbitar som fastnat. Jag tar en handduk och torkar henne och hjälper henne upp. Vi går till sängen och hon huttrar av håret som fortfarande är blött och vi lägger oss och håller om och ögonen sluts och sömnen drar och natten är mörkare än någon jag tidigare kan minnas.

- Det ska inte behöva vara så här. Jag vill inte träffa dig mer, säger hon.

Trots att hon ligger alldeles intill kan jag knappt urskilja henne i mörkret.

Av David david@barstol.nu

Kniven är ute och reser, och därför har Christian hoppat in som tillfällig vikarie. Christian jobbar som matematiker i finanssektorn, vilket kanske kan förklara vurmen för statistik, siffror och diagram…

Att det föreligger någon form av orättvisa i samhället som helhet är alla medvetna om. Speciellt gäller detta mellan män och kvinnor i olika avseenden. Ett väl debatterat ämne i samhället är att kvinnor i genomsnitt tjänar 6.6 % mindre än män i genomsnittlig lön (se fotnot). Då har man tagit hänsyn till att män och kvinnor jobbar i olika yrken och har olika utbildning, detta kallas standardvägning och är en statistisk metod.

Det jag i första hand i detta inlägg skall belysa är relationer och framförallt sökandet efter dessa, hur människor agerar i vissa situationer och eventuella orättvisor. Experimentet gick ut på att undersöka skillnader i attraktion mellan män och kvinnors profiler på dejtingsajter.

Två profiler skapades med exakt samma egenskaper. Därefter mättes profilernas dragningskraft. Profilerna var helt passiva, inga försökt att kontakta någon gjordes under testperioden. Grunduppgifterna bestod i huvudsak av en individ på 30 år som söker förhållande med en person mellan 25 till 35 år. Allmänna val vad gäller intressen och fritidsaktiviteter gjordes.

Profilerna fick ligga online i 30-dagar för att få tillräcklig mätdata. Det som därefter observerades var varje enskild individ som tog kontakt samt hur denna kontakt gjordes. Konkret mättes följande variabler.

• Ålder per individ
• Antal besök som individen gjorde
• Antal pokes som individen gjorde
• Antal mail som individen skickade
• Klassificering av mottagna mail (detta beskrivs mer utförligt senare)

Jag börjar med att presentera resultatet för respektive profil för att sedan gå vidare till analys och slutsatser.

Den kvinnliga profilen

Efter att den kvinnliga profilen skapats inkom inte mindre än 15 mail den första timmen som profilen varit aktiverad. Det verkar som om sajterna belönar nytillkomna medlemmar.

Antal nya besökande per dag var i genomsnitt 38 som summerade till drygt 1200 besök. I genomsnitt skickade var sjunde besökande mail, vilket i genomsnitt är 43 mail i veckan. Av dessa kom 8 % från personer som redan tidigare mailat en gång. Ingen individ mailade fler än två gånger.

Väntevärdet på åldern (= medelålder) på de som tittat på profilen var 34.6 år. För de som mailat var det 33.2 år.

Det fanns också många olika varianter av innehåll, allt ifrån mediokra försök att bifoga mystiska länkar, msn-adresser och skamliga förslag, till att erbjuda teaterbiljetter, danslektioner och fiska kräftor. Längre ned kommer en särskild analys och kategorisering av innehållet i mailen.

Besökandestatistik

Följande diagram visar besökande män uppdelat på ålder. Här kan man se hur besökarna agerar i olika åldrar.

Den horisontella axel visar åldern på de individer som gör kontakt. Den vänstra vertikala axeln visar hur många besök varje individ i genomsnitt gjorde, och visas i den blå linjen i diagrammet. Här ser man att äldre individer i genomsnitt gör fler besök; den genomsnittlige 42-åringen gjorde 1.7 besök. Det är bara riktigt unga män som endast gjort ett besök.

Anledningen att den blå linjen slutar vid 42-års ålder är att för högre åldrar blir punktestimaten, dvs beräkningen, mer osäker i och med att antalet besök trappas av, och därmed blir det svårt att tolka resultatet. Detta kan exemplifieras med att om man antar att endast en 50-åring gått in på profilen men vid ett flertal tillfällen, exempelvis tio gånger, kommer man få en peak just vid 50-års ålder och då sticker den blå linjen iväg till 10. Detta är då en outlier eftersom alla andra värden ligger mellan 1 och 2 - det blir ett värde som kommer störa analysen. Om däremot 100 andra 50-åringar gått in på profilen 1 gång kommer detta jämna ut den första personens tio besök. I denna analys har jag tagit bort dessa outliers.

Den högra vertikala axeln visar antalet unika besökare under testperioden och motsvarar det röda området i diagrammet. De två streckade vertikala linjerna vid 25 år respektive 35 år är profilens spann för ålderspreferensen.

Det är störst antal besökande inom profilens ålderspreferens och man kan konstatera att antalet besökande snabbt faller ned till noll för yngre besökande. Däremot är det en lång svans till höger för äldre besökande. Detta är en skev fördelning som i statistiska termer kallas för skew. I detta fall är det ett stort skew.

Kontaktstatistik

Jag har också analysera innehållet i de mail som profilen mottog. För att göra detta på ett rationellt sätt definierades en kategorisering. Jag har valt att göra fyra olika kategorier

• Puckoförsök
• Minsta möjliga ansträngning
• Bra försök
• Skamliga förslag

Dessa behöver knappast beskrivas i närmare detalj utan är rätt självförklarande. Diagrammet nedan visar resultatet av kategoriseringen.

Största andelen mottagna mail faller under kategorin Puckoförsök och står för något under 50 %. Kategorierna Minsta möjliga ansträngning och Bra försök får anses vara de kategoriseringar som är något av värde för den sökande, även om den första oftast inte är av någon vidare kvalité. Dessa två tillsammans är drygt 45 %. Det går aldrig utesluta Skamliga förslag, det kommer alltid förekomma men här visar resultatet att dessa är förhållandevis få.

Den manliga profilen

På samma sätt som för den kvinnliga profilen skapades en manlig dito. Efter den första timmen som profilen legat aktiv inkom inte mindre än ett mail. Inte precis samma boost som för den kvinnliga profilen.

Antal nya besökande per dag var i genomsnitt 4.6 som summerade till drygt 140 besök. I genomsnitt skickade var 25:e besökande mail, vilken i snitt är 1.4 meddelanden i veckan. Det var ingen individ som skickade mer än ett mail.

Väntevärdet på åldern (= medelålder) på de som tittat på profilen var 29 år och för de som mailat var det 30.6 år. För den manlige profilen var det ett mycket snävare konfidensintervall på de besökandes ålder. Detta framgår tydligt i besökandestatistiken nedan.

Besökandestatistik

Precis som för den kvinnliga profilen tenderar äldre personer göra fler besök. Här måste jag dock tillägga att datamaterialet är bristfälligt eftersom det bygger på mycket färre mätpunkter jämfört med den kvinnliga profilen. Det ger en större standardavvikelse i resultatet, så med andra ord skall man se på det med lite varsamhet.

Precis som jag tidigare kommenterat är åldern på de kvinnliga besökande mer koncentrerat innanför profilens ålderspreferens. Inte alls samma spridning som på den kvinnliga profilen. Det finns inte heller något större skew i fördelningen.

Kontaktstatistik

Här ser man stora skillnader i agerande mellan män och kvinnor. Kvinnor komponerar helt enkelt bättre mail.

Analys

Tjejer letar efter någon i den egna åldern medan män söker någon som är i genomsnitt tre till fyra och ett halvt år yngre. Tjejer har ett mycket snävare åldersspann. Antingen accepterar de helt enkelt motpartens preferenser i större utsträckning, eller också vill de verkligen träffa någon i ungefär samma ålder.

Men nu kanske inte åldersskillnaden skall hindra kärlek mellan två människor över huvud taget. Men man kanske kan fråga sig vilka möjligheter en 50-årig man har att charma en 30-årig kvinna på en dejtingsajt. Han kanske kan ses som motsvarigheten till kvart-i-tre-killen på krogen - frågar man tillräckligt många är det till slut någon som nappar.

Kvinnoprofilen har en otroligt mycket högre besöksfrekvens och har 9 gånger fler besökare. Dessutom skickar så många som var 7:e manlig besökande mail jämfört med endast var 25:e kvinna. Av de mail som männen får behöver de inte radera ett stort antal, vilket kvinnor måste göra.

Äldre tenderar att titta oftare på samma profil, nästan som att smygkika.

Slutsats

En av våra högsta önskningar är att träffa en partner som vi kan leva lyckligt tillsammans med resten av livet. Det är svårt att sätta ett pris på detta. Möjligen har dejtingsajterna redan hjälpt oss med det genom deras prenumerationstjänst och olika tilläggskostnader.

Skulle män bekymmerslöst gå med på 6.6% i lönesänkning för att träffa sitt livs kärlek och leva lycklig resten av livet?

Kvinnoprofilen har en mycket högre besöksfrekvens på dessa sajter och bättre möjligheter att få kontakt. En hög besöksfrekvens garanterar inte något, men det ökar sannolikheten för det. Stora talens lag, som i princip säger att ett stort antal händelser närmar sig lösningen - där lösningen i detta fall är att man hittar en livskamrat - skulle i sådant fall vara ett bevis för detta.

Men att få en första kontakt med någon innebär självklart inte att den framtida partnern är hittad. Då handlar det snarare om individens förmåga att till en början göra ett bra urval, för att sedan förvalta och ta hand om relationen. Något som kan vara mycket svårt.

Kanske återspeglar detta bara verklighetens dejtingdjungel som helhet i samhället. Det är helt enkelt mannen som skall ta kontakt. Men då är vi ju tillbaka på ruta ett: jämlikhet.

Lycka till alla ni som söker, killar som tjejer. Och framförallt: var inte passiva. Varken högre lön eller besöksfrekvens ger garanterad lycka i livet.

Fotnot: Löneskillnader mellan kvinnor och män

En solig vårdag gick jag strandpromenaden mot Stadshuset. Jag flanerade där i solskenet och tittade på båtarna som kantar kajen. Måsarna flög skrikande över Riddarfjärden och biltrafiken brusade ystert längs Norr Mälarstrand. Bäst jag gick där lösgjorde sig en skäggig figur från en av de gamla skorvarna. Han hade en kaptensmössa på huvudet och en luggsliten, stickad tröja.
“Kan du något om båtar?”, frågade han.
“Nä”, svarade jag sanningsenligt.
“Nåja, om du vill kan du få den här, jag är trött på livet till sjöss. Den här skrothögen kan jag inte ta något för, så vill du ha henne så är hon din!”
Och med det kastade sjökaptenen nycklarna till mig och försvann iväg mot Stadshuset. Jag stod där på kajen med nyckelknippan i handen och tittade förvånat på den gamla båten.

Det här har naturligtvis inte hänt, utan var länge en löjlig dagdröm jag ägnade mig åt när jag pysslade med mitt söndagsnöje: att gå och titta på båtar längs stadens kajer.
Jag vet precis när det här drömmandet började. Det var en kväll för ungefär trettio år sedan i det där fiskeläget i Kåseberga. Jag har redan beskrivit båtarna som låg och kved och knarrade i mörkret, ackompanjerade av det taktfasta klingandet av ett rep som slog mot en stålmast. Genom små avlånga fönster med gulaktigt sken kunde man titta ned på familjer som åt kvällsmat, spelade kort eller gjorde sig i ordning för natten medan kvällsmörkret sänkte sig över havet. Det såg så oändligt mysigt ut. Under de där kvällarna väcktes således inte bara fyrkänslan, utan också en längtan. En längtan, som utan att få bränsle slumrade in i en djup dvala.

Men för några år sedan spratt den till liv igen. Det var en vacker vårdag, isen hade släppt några veckor tidigare och det hade börjat bli varmt i luften. Jag promenerade längs parkvägen vid vattnet nedanför Tantolunden på Södermalm. Strax efter Johanneshovsbron ligger en stor marina. När jag fick syn på de vårrustade båtarna som låg och guppade i vattnet kom plötsligt den där längtan tillbaka. Plötsligt insåg jag vad som fattades mig. En båt, naturligtvis. Det är en båt jag ska ha, och när jag hade tänkt tanken föreföll det plötsligt helt självklart. Jag är en båtmänniska, vad löjligt att jag inte tänkt på det tidigare.

Nu började jag gå och titta på båtar, till en början längs bryggor och kajer längs stadens vatten. Jag hade länge drömt om att bo på en båt, men eftersom jag inte är så värst händig eller när en obscen längtan att skaffa mig mer dåligt samvete än en villaägare, så avskrev jag den biten ganska fort. Återstod då en fritidsbåt. Men vad för typ? Jag rådbråkade mig själv, och kom snabbt fram till att det inte skulle bli en segelbåt. De är förvisso mer ekonomiska än en motorbåt, men jag var inte särskilt intresserad av att hålla på och krångla med tampar och segel och vindar. Nej, jag ville ha en hyfsat stor motorbåt, något man kan sova över ett par stycken i, en båt som inte känns rank när det blåser upp lite och som det går att åka en bit med. Farten var inte väsentlig. Resan skulle vara målet.

Utan att veta någonting om båtar köpte jag ett par båttidningar och började läsa annonser. Ganska tidigt insåg jag att jag inte fattade någonting. Herregud, måste allting vara så förbannat krångligt? Kan inte de där båtmänniskorna börja med att prata svenska? Styrbord? Vad är det för fel på höger? Jag förstod snart att detta var ett eget universum. En värld med egna regler, lagar och ett språk med konstiga ord och beteckningar som är helt obegripliga för en novis. Lovart, moring, fribord… que?

Men istället för att ge upp började jag läsa på. Jag lånade böcker, köpte tidningar och satt och surfade på nätet, och blev snart varse om att ingen är det minsta intresserad av att uttrycka sig lättbegripligt eller enkelt så att nybörjarna ska ha en chans. Det verkar för övrigt vara en stor del av grejen hos båtfolket, att få göra sig lustig på nybörjarens bekostnad. Be vilken båtägare som helst att berätta en rolig skepparhistoria, och den handlar tveklöst om någon stackars gröngöling som legat fel i farleden (typ motorväg på vattnet) eller kapsejsat (vält) i gästhamnen.

När denna första fas var avklarad, utan att jag kände mig ett dugg mer upplyst, började jag gå på några av stadens båtförmedlingar. Jag var där varje helg den första tiden. Inte för att köpa en båt, utan för att skaffa mig koll. Jag klättrade in i båtarna och lyfte på varenda dyna, öppnade varje låda och kikade in genom allt som gick att öppna. Jag började få ordning på vad måtten betydde i verkligheten, vilka tillverkare och modeller som var intressanta och vilken prisnivå jag måste lägga mig i för att få det jag ville ha. Det gick så långt att jag besökte båtmässan i Älvsjö, men det var en besvikelse eftersom man måste vara mångmiljonär för att kunna köpa någon av båtarna som visades där. Båtar är ett dyrt nöje, vare sig de är nya eller begagnade.

Så, vad hände då, vad blev det för båt till slut? Jo, det ska jag tala om. Det blev ingen alls!

Åren gick, och efter hand insåg jag att jag lider av en störning. Jag skulle tro att den kallas KONTROLLBEHOV. Den yttrar sig i att jag inte kan lämna något åt slumpen. För att kunna köpa en båt måste jag nämligen kunna och veta allting själv, annars går det ju inte. Jag, som inte ens kan trimma en mopedmotor, måste ju givetvis själv kunna förstå och hantera en krånglande inombordsmotor - annars törs man ju för i helvete inte åka iväg någonstans! Och vad händer om det brinner i elsystemet? Fan, jag måste lära mig ellära! Och om nåt av trä murknar och ska bytas ut? Såna däringa snickare kan man ju inte lita på, jag måste lära mig själv hur man lagar och byter ut!

Denna ängslan och mani inför det okända har resulterat i att drömmarna fortfarande är… ja, just det,  drömmar. Jag går fortfarande längs kajerna och tittar på båtar med en bultande längtan i bröstet. Jag hör en tamp som klingar mot en stålmast i vinden, och med ens är jag fem år och går på en mörk stenpir i södra Skåne igen. Sedan vaknar jag till liv, och inser att jag just nu har alla möjligheter att skaffa mig mitt eget mysiga flytande krypin. Jag måste bara besegra min oro och ge mig in i spelet - för ingen har vare sig lust eller intresse att lära mig någonting.

Det är helt enkelt egen erfarenhet som gäller. Och modet att våga släppa taget, och låta de som kan bättre ta hand om allt det där andra…