Höstrusket har till slut omfamnat Stockholm med en fuktig kyss. Yllerocken har åkt fram ur garderoben och borstats av och sommarens sneakers har bytts ut mot rejälare skinnskor. Inget nytt, bara gammalt, bekant, ingått och efterlängtat, kläder som sedan länge hittat sin passform och är aningen mer slitna än året innan. Jag tänker ta en promenad i blåsten, sparka kring i löven och ägna en timme åt att tänka på henne och det vi hade. Minnas allt. I dag är det ju ett halvår sedan vi gjorde slut. Fem månader och fem dagar sedan hon flyttade. Vi var tillsammans i två år, en fjärdedel av den tiden har alltså gått sedan vi bröt upp. Vi har varken setts eller talats vid sedan dess. Bara ett och annat mejl eller sms. Den första tiden gick lätt. För lätt. Säkert för henne också. Lättnaden över att det var slut var större än saknaden. Det var ju inte bra där på slutet. Inte alls. Men det går inte att lura sig själv. Det går inte att bryta upp med någon som henne utan att det känns. För mig har det varit viktigt att försöka förstå exakt vad som gick fel, varför och när det hände. Jag har lagt ner betydande tid på att gå igenom det sista halvåret och analysera, dela upp i sektioner, plocka isär bit för bit och tänka igenom varje möjlig vinkel. Har det gjort mig klokare? Jag vet verkligen inte. Och nu har jag slutat. Det bara är som det är och så är det inte mer med det. Men i dag ska jag ägna dig en extra tanke, Jannike. I dag ska jag leta efter vårt spöke upp över Sofia och ner mot Danvikstull, gå utmed vatten och se på andra par och tänka att det där var vi. Då. Och att då ibland känns så fruktansvärt länge sedan, medan det vissa nätter är som om då vore alldeles nyss och handen far ut i saknad efter något som var där men inte längre är. Sedan vaknar man och det är en ny dag. Och så är det inte mer med det.

8 Kommentarer

När hela världen hetsar varandra till att ständigt upptäcka nya resmål och weekend-städer, är det lätt att glömma bort att man kan faktiskt kan återupptäcka städernas stad hur många gånger som helst. Låt mig återigen få påminna er om Paris. Här fattas inget. Barerna och restaurangerna är utsökta, arkitekturen är spektakulär och kulturen den rikaste i världen. Och parisarna är vackra, eleganta och svala. Jag var elva år första gången jag stod uppe på Montmartre och tittade ut över denna till synes ändlösa världsstad. För en liten kille som tyckte att Göteborg var oöverskådligt  stort, och alltid lyckades gå vilse mellan mammas jobb på Lilla Torget och hamburgerhaket Clock på Kungsgatan, var detta en till lika delar lockande, berusande och skrämmande känsla. Jag vet inte hur länge jag bara stod och tittade ut över denna, min första riktiga storstad, men jag kommer ihåg att jag bad att få stå kvar medan resten av familjen begav sig in i Sacre Coeur. En liten stund senare vågade jag mig bort till torget precis nedanför trapporna till den vita kyrkan, och stod och försökte ta in dofterna, ljuden och synerna från gatumusikanterna, konstnärerna, gycklarna, torghandlarna, kyparna, bilarna, den visslande polisen och ett antal tusen personer till. Jag kommer ihåg att jag fastnade, i vad som kan ha varit en kvart eller två timmar, bakom en konstnär som målade av några av husen kring torget. Jag stod med välbehagliga rysningar längs kroppen och njöt på ett sätt som jag bara kan göra medan jag iakttar ett riktigt väl utfört hantverk. Inte förstod väl jag, eller brydde mig heller för den delen, att det var skapandet av första klassens Hötorgskonst jag så njutningsfullt drogs in i. Sen den dan är jag fast, och håller staden som den främsta av alla världens städer. Jag har återvänt gång på gång och utvecklats till en stor frankofil med åren. Det jag älskar när jag kommer till Paris är hur staden direkt förflyttar mig mentalt. På nåt vis lyckas den hitta en plats åt mig i sin egen historia, och göra mig till en i ledet av Jeanne d’Arc, de galna hoven med Ludde och Marie Antoinette i spetsen, Napoleon, Toulouse-Lautrec, Edith Piaf, Picasso, Stravinskij och 68-studenterna. Och alla andra som varit med och format Paris till vad den är idag. På så sätt lyckas denna stad göra mig till både en mycket stor man och mycket liten kille samtidigt. Och inte nån stans eller nån gång släpper staden mig ur sitt grepp. Med sin storslagna arkitektur och historiska byggnader - Louvren, Notre Dame, Sacré-Coeur, Eiffeltornet, Triumfbågen, Versailles osv. - lyckas hon hålla mig kvar i detta tillstånd under tiden jag är där. Jag älskar dessutom hus och andra byggnader, och är därför givetvis ett mycket enkelt offer. Hälften av min tid i Paris brukar gå åt till att fascineras av fasader, med en inte helt betydelselös nacksmärta som resultat. Kulturutbudet i Paris är ju en av anledningarna till min stora kärlek. För let’s face it - de kan utse hur många europeiska kulturhuvudstäder de vill - det finns ändå bara Paris. Gallerierna, konstnärerna, scenerna och inte minst museerna med Louvren, Musée d’Orsay och Georges Pompidou Centret som juvelerna i kronan. Sist jag var där besökte jag två nya museer jag inte tidigare besökt - quai Branly och Palais de Tokyo. Quai Branly är Jacques Chiracs bidrag till stadens och statens kulturella skrytsamhet och givetvis lika mycket en hyllning till honom själv. Arkitekturen är storslagen och annorlunda, men inte nödvändigtvis smakfull om du frågar mig. På insidan ryms några av den franska kolonialmaktens allra vackraste och viktigaste kulturskatter från andra delar av världen, och de är givetvis värda att se. Men jag har problem med perspektivet och uttrycket: Det är genomgående ett gammalmodigt etnografiskt synsätt, där den enda rösten, den vite mannens, ger ett i lika stycken nedvärderande som exotiserande resultat. Sen använder man ett exkluderande och högtravande fackspråk i utställningarna, vilket gör att man känner sig dummare när man går där ifrån än man gjorde när man kom dit. Palais de Tokyo däremot är ett skönt, spännande och nyskapande museum för ny, frisk, sprudlande samtida konst. Dom visar inte bara prov på fingertoppskänsla när det gäller att hitta nya konstnärer som både har något väldigt viktigt och intressant att säga om vår samtidigt, och de konstnärliga verktygen för att uttrycka det på kreativa, relevanta och skarpsinniga sätt. Museet tilllhör också ett av de få konstmuseer jag varit på där curatorerna gör mer än att hänga mer eller mindre fantastisk konst rätt upp och ner, för att sen stå och malla sig i ett hörn och låta den aktuelle konstnärens genialitet spilla över också på dem. På Palais de Tokyo är varje utställning unik, varje hängning personlig och varje curator en artist i sig själv. Rekommenderas varmt. Som varje sann turist måste man ju hinna med lite shopping innan man hänger sig åt väsentligheterna. Det finns givetvis allt att köpa i Paris. Från stånden med bilder och böcker längs Siene, över antikhandlarna och antikvariaten i Latinkvarteren till lyxvaruhusen som Lafayette. Glöm inte att de lokala skräddarna här bär namn som Louis Vuitton, Chanel, Yves Saint Laurent, Dior, Hermès och Jean Paul Gaultier. Väsentligheterna handlar i Paris, liksom överallt annars, om maten, drycken och människorna. Du kan visa mig vilka undersökningar och rankinglistor om världens bästa mat och krogar du vill, det finns ändå ingen plats på jorden som är så intimt förknippad med det goda livet, finessen i köket och den riktigt utsökta måltiden som Paris. Visst, privatekonomiskt kan jag bara drömma om besök hos Alain Ducasse, Pierre Gagnaire och deras amis, men det behövs heller inte. Hela stan vimlar av väldoftande och mysiga brasserier, bistron och rotisserier så det är egentligen bara att slinka in. Givetvis skall man undvika de mest turistiska delarna, men håller du dig bara borta från huvudgatorna är Quartier Latin, Montparnasse, Saint-German eller Montmartre säkra kort. Ät den bäst tillagade maten och de bästa ostarna, skåla i de bästa vinerna och njut. Ett riktigt insidertips är annars nån av krogarna på Place Dauphine, precis innanför Pont Neuf på Ile de la Cité. Jag garanterar att du kommer bli nöjd. Det är en underbar blandning av bakgrunder och rötter som utgör den parisiska befolkningen. Du har givetvis alla franska utposter representerade, från Bretagne, Bourgogne och Provence till Guadeloupe, Martinique och Guyana. Sen har du alla immigranter, företrädesvis från gamla franska kolonier i Nord- och Västafrika. Och så alla européer som försöker etablera sig i staden, som musiker, konstnärer, studenter, eller bohemaspiranter i största allmänhet. Och så en och annan äkta parisare då förstås. Alla är de lika stolta att få tillhöra invånarna i denna stad och denna kulturella enklav. Som min vän Laurella i Paris (ursprungligen från Guadeloupe) sa till mig en gång: “In french I don’t believe we have the world ‘global’. But why should we when we have the world ‘France’?” Många ser det säkert som det ultimata beviset på fransmännens arrogans; jag ser det som ett uttryck för hur utvalda de känner sig som befolkar denna huvudstad i detta, det mest civiliserade landet i världen. Ingen stans har kvinnorna mer klass, stil och grace än i Paris. Och männen ligger inte långt efter. Men förutom att parisarna är de stoltaste och stiligaste av alla befolkningar är de också bland de trevligaste. Fransmännen, och i synnerhet Parisarna, kan göra ett svalt och ointresserat intryck, men bortom den fasaden finns något helt annat. Ha lite humor, lite glimt i ögat, sänk garden en aning och bjud på dig själv så skall du få se. Tricket är att du måste börja. De kommer garanterat att följa efter. Lyd bara detta lilla enkla råd (och gärna något av tipsen här ovan också) så kommer du få en fantastisk vistelse i denna den bästa av världens alla städer.

10 Kommentarer

Lördag 15/8 2009, klockan 15.30. Spriten är inhandlad, lokalen bokad och iordningställd, maten beställd, den saftiga ljudanläggningen riggad, slipsen knuten, skorna putsade, barnen tvagade och uppklädda, fördrinkarna upphällda, snacksen framställda, gästerna på plats och korvarna, de hundratjugo korvarna, ligger i kylen och väntar på natten. I bilen på vägen dit börjar tårarna att rinna på brudens bror, själv har jag fullt upp med att ställa om från rollen som festfixare till festföremål. Ett glas rött börjar sjunka in, jag tänker för första gången den här dagen att det här nog kan gå vägen.  Klockan 16.00. Till tonerna av Nina Simones "My baby just cares for me" banar vi väg genom gästerna som samlats på den gemytliga innergården. Jag vågar nästan inte titta upp, blicken irrar mest över grusgången framför mig och hjärtat bultar hårt genom kavajen. Långt senare, när jag tittade på bilderna, såg jag att ett brett leende satt fastklistrat i mitt ansikte. Efter en ceremoni av det kortare och mer anspråkslösa slaget, ett par dikter och den obligatoriska frågan som besvaras med ett rungande JA både av mig och bruden, smäller vi igång "Let's stick together" med Roxy Music och vandrar ut igen. Äntligen kan festen börja.  Klockan 18.30 (ungefär). Våra två värdar uppmanar oss att ta plats framför en duk som spänts upp på ena väggen. Jag befarar det värsta, ett bildspel med gamla (skämmiga) foton från yngre dagar eller något åt det hållet. Istället visas en film som spelats in dagen före bröllopet, en film där alla fem barnen leker tillsammans och de äldre juvelerna svarar på frågor som "Vad är den mest pinsamma som pappa kan göra under bröllopet?" (de svarade "sjunga"). Fram till denna tidpunkt har jag lyckats hålla tårarna i schack. Genom ceremonin och alla hyllningstal och kramar har tårkanalerna på något märkligt sätt klarat att husera all fukt som trängt sig på, men när filmen visas tappar jag allt. Alla fördämningar rämnar, jag gråter floder och det vill aldrig sluta. Filmen är det vackraste jag sett i hela mitt liv och under vad som känns som en halvtimme sitter jag med ansiktet dolt i händerna och gråter av lycka. Det här ögonblicket kommer aldrig att lämna mig.  Klockan 23.45 (väldigt mycket ungefär). Jag har tagit plats bakom mixerbordet och spelar låtar samtidigt som jag dricker ur mitt whiskyglas som hela tiden fylls på. Folk dansar, hoppar, ler, sjunger och kramas. Då och då kommer någon gäst förbi och planterar en blöt puss på mina läppar, vår fest har avancerat till den totala glädjens skådeplats. Jag har aldrig varit så här lycklig. Visst är jag full, ganska rejält också, men det spelar ingen roll. Den sanna glädjen går inte att ta miste på, det kunde aldrig någonsin ha blivit bättre än så här.  Tack alla ni som bidrog till att göra den här dagen till den lyckligaste i mitt liv! Och tack till mina vänner här på Barstol som tyvärr föll för repet men som ändå skickade blommor och fyllde mina tårkanaler redan på fredagen. Ni finns alla i mitt hjärta!   PS. När den här texten publiceras befinner vi oss i luften på väg till Skottland. Slàinte!

8 Kommentarer

Som singel och på jakt efter något bestående funderar jag ofta på hur det går till när människor träffar varandra och blir kära. Internetdejting är stort nu har jag hört. Jag har också förstått att tycke kan uppstå inom bekantskapskretsen eller på jobbet eller i skolan. Men ser jag till de förhållanden bland mina nära vänner som hållit längst och som fortfarande är tillsammans verkar det som att det bara är tillfälligheter som spelat in. Paret på bilden ovan väntar sitt första barn. De bor tvärs över gatan från mig och jag har förmånen att bevittna deras vackra relation på nära håll. Jag var också med när de träffades och fick med egna ögon uppleva hur deras kärlek uppstod. Det var 2001 på Hultsfredsfestivalen. Jag och min polare slog upp vårt tält och satte oss utanför och knäckte den första ölen. Då såg vi tjejerna som satt vid sitt tält bara några meter bort. Två unga söta tjejer vilka uppenbart var på festival för första gången. Skål grannar, ropade min polare och höjde sin skummande ölburk. Flickorna tittade på varandra, himlade med ögonen och brunetten svarade lamt. Ja, hej hej på er. Jag kunde se vad de tänkte. De förbannade sig själva att de slagit upp tältet precis här. De ville inte prata med fyllegubbar. Skulle inte Hultsfred vara en ungdomsfestival. Varför i helvete kunde inte några snygga killar i vår ålder ha tält här för? De försvann in i sitt tält. Vi växlade väl något ord om hur heta de var men tänkte inte mer på det och trodde inte vi skulle få se dem igen. Flera vänner anslöt. Det blev ett litet tältläger och tjejerna hade inget val – deras tält var inkluderat i lägret. Nästa dag hade tjejerna upptäckt att vi inte var så farliga och var rätt så roliga att prata musik med. Det skrålades Håkan Hellström-texter så det hördes över hela campingen. När kvällen kom frågade jag vad de hade tänkt festa på. Vi tänkte dricka er sprit, svarade hon som numera är min grannfru. Vi skrattade gott åt hennes framfusighet och bjöd dem självklart på all sprit de ville ha. Sådan ärlighet ska belönas. Jag kunde märka att min kompis verkligen fått upp ögonen för henne. Han tog varje chans att sitta bredvid henne och han beskrev henne som en arabisk prinsessa. Vi umgicks med tjejerna resten av festivalen. När Manic Street Preachers spelade som ett av de sista banden öste regnet ned. Den mörka skönheten från fjärran östern saknade regnkläder – hon huttrade och frös. Som den ädle riddare min polare är hängde han sin nyinköpta regnrock över hennes axlar. Där, just där, i det ögonblicket, i den mörka regniga natten, tyckte jag mig skönja kärlek i luften. De rörde inte varandra. Det var inget sådant. De hade inte ens kyssts. De bara stod där och tittade på bandet och de tittade på varandra medan deras andedräkter bildade en imma som gemensamt steg mot skyn. På bussen hem var min kompis inte på humör för mina vanliga plumpa sexistiska skämt. Han tjatade om hennes skönhet och de låga oddsen att han någonsin skulle få se henne igen. Han var kär. Det var tydligen hon också och fast besluten om att få träffa honom igen. Som den bestämda unga dam hon är trotsade hon sin far och efter ett par månader hoppade hon av gymnasiet i Ystad och flyttade upp till Stockholm. När jag pratade med hennes pappa på deras bröllop berättade han att det var klart att han var skeptiskt till att hans 19-åriga dotter skulle flytta tvärs över landet till en 10 år äldre arbetslös man som han aldrig träffat. Vem skulle kunna klandra honom? Men nu när han sett hur det hade utvecklats hade han ändrat sig. Han hade förstått att det var det rätta. Att det var kärlek. En annan nära vän till mig träffade sin kärlek på en landsväg i Kambodja. Helt plötsligt stod hon där med sin stora ryggsäck på en ödslig grusväg. De var båda ute och backpackade. De kom från varsin världsdel. Från två helt olika världar. Min kompis en lång rödskäggig skandinav och hon en liten söt japan. Han den typiska slackern som tar sig ett år för att resa i Asien för finna sig själv. Hon den hårt arbetande kontoristen som utnyttjade sin enda semestervecka att upptäcka Kambodja och Thailand. Trots språkbarriären hade de lätt att prata med varandra och de delade ett ögonblick där i den kambodjanska landsbygden. Min vän hade berättat vilket hotell han bodde på i Bangkok. Jag kan inte förstå hur han kunde ha gjort sådan inverkan på den här tjejen. Men när han efter en blöt natt kom hem till hotellet satt hon där på trappan. Hon hade verkligen velat träffa honom igen och suttit där hela dagen och väntat. Då förstod han att det här var en tjej att satsa på. En kompis jag känt sedan vi var i sexårsåldern träffade sin fru när han arbetade som servitör på en av Stockholms mest ökända krogar. Hon var där och festade och flirtade hejdlöst med den stilige servitören. Han hällde i henne så mycket sprit han kunde och hon blev således redlös. Han kände ett ansvar att ta hand om henne och eskorterade henne hem. Hon kommer inte ihåg något av deras första möte och det kanske inte är så romantiskt. Men det är desto mer romantiskt att de efter det första taffliga mötet för tio år sedan hållit sig till varandra genom vått och torrt och nu har en bedårande ettårig dotter tillsammans. Mina vänner har träffat varandra i ett ödets nyck. De två har varit på samma ställe vid rätt tidpunkt. Jag tror inte det går att skapa dessa tillfällen

19 Kommentarer

Kanske är det för att det är måndag och alla gifter är på väg ur kroppen. Att man fortfarande befinner sig i skarven mellan lördagens höjder och arbetsveckans stilla lunk. Eller så är det för att andra halvan av augusti kryper allt närmare och bär med sig den där lätt hopplösa känslan som infinner sig en kvart innan stängning. Hur som helst. Det här är en typisk måndagssång. De bästa perioderna i livet, de där alla pilar pekar åt rätt håll, vare sig det rör framsteg på det personliga planet eller jobbmässigt, har jag haft när jag varit i ett förhållande. Punkt. Så är det bara. Resten av tiden tillbringar man med att långsamt bryta ner de uppnådda framstegen och sitta hålögd på en bar bara för att skina upp de gånger en helt annan typ av möjligheter yppar sig. Det är ett liv som är lätt att trivas med i all sin kravlöshet och med sina enkla vinster. Och ett liv som är lätt att romantisera. Herregud, både jag och alla mina jämngamla vänner har tillbringat hela våra vuxna liv med att romantisera det – varken vi varit i eller utanför ett förhållande för stunden. Hela vår tillvaro definieras utifrån vår relationsstatus. Det är inte arbete, eller ens bristen på ett, som sätter den egentliga standarden. Eller om du har det där med en fast bostad grejat. Det är kärleken. Eller avsaknaden av den. Och får du kärleken att fungera så har det där andra en märklig förmåga att följa efter. Kanske är det naturens sätt att belöna oss för att vi är på väg att uppfylla våra evolutionistiska plikter - eller i alla fall lyckas lura den att tro det - som skänker den där extra skjutsen som gör att vi får bitarna på plats. Och nej, det handlar inte om att sjunga den klassiska kärnfamiljens lov. Det handlar om att leva sitt liv i någonting som är större och viktigare än en själv. I vilken form kärleken än kommer. Men det hajjade ni nog redan. Och låta det större svepa en upp och iväg mot höjder som sällan nås på egen hand. För hur mycket jag än älskar många av de komponenter - och ja, Lundell, friheten - som utgör singel – och barlivet har jag svårt att inte känna äckel för den självcentrering och begränsning som det obönhörligen för med sig. Att leva enbart för sig själv och minsta motståndets lag tar dig sällan längre än till närmaste barstol. Och även om du trivs nog så bra där är det kanske inte där du vill sitta och bli fet och självgod tills du en dag sätter en jordnöt i halsen och samma bartender som brukar leda ut dig på gatan vid stängning drar ut dig i fria luften bara för att konstatera att en stor del av inkomsten just gick förlorad och att han borde slutat bjuda dig på jordnötter för länge sedan men samtidigt drabbas av den omisskännliga förtjusningen av att något nytt kanske väntar kring hörnet nu när han slipper lyssna på ditt anala kackel vareviga kväll.

10 Kommentarer

Vi ligger högst upp och längst ut på berget. Och jag är utpumpad av kärlek. Av hettan. Av rusen. Av honom. Kall standardmjölk. Vi dricker den från paketet. Pågens kanelgifflar. Tjeckisk kall folköl. Gula skor med blå nikevingar. Bruno K Öijers Chivas Regal. Lasermannen av Gellert Tammas. Mjuka skrynkliga paket med Marlboro Lights. Vi går långsamt ner till parken. Till skuggan under björkarna. Gräset. Fukten. Svetten. Nära honom, på sidan. På hans arm. På hans bröst. Gräset. Grönt. Klippt. Torkat i tovor över det avklippta. Hans doft. Hans armar. Hans ögon. Hans blickar. Hans läppar. Hans smak. Hans tunga. Blöt. Sval. Hal. Söt. Hård. Mjuk. Mer. Igen. Mer. Baby. Alltid. Igen. Mera. Baby. Vita lakan över den mjuka madrassen. Solkiga av sömnen. Obäddad bomull efter det kåta. Alla persienner är nere. Hettan värker mot fönstermurarna. Tränger. Trycker. Rummet, doften av varm luft, av huden, av kläderna han dragit av oss och slängt över golvet. Badkaret. Den vita kyliga emaljen mot skulderbladen. Vattenblått vatten. Över kropparna. Det skvalpande ljudet. Över den salta huden. Skum. Barnängens. Tvättande rörelser. Hans händer. Dom tvättar mig. Min kropp. Mitt hår. Sömnen efteråt. Håret torkar över kudden. Nära. Sedan. Kroppen skälver. Honom. Jag. Runt. Om. Över. På. Under. I. Inne. Inuti. Djupt. Lugn. Hjärtat slår långsamt efteråt. Det är så skönt när det slår långsamt. När tiden tar tid. När den väntar. På mig. Ut på taket. Solvarm tegelröd plåt. Natten tränger ner genom ljuset. Alla fönster öppna. Svarta linnen. Bomullsbyxor. Sotiga fotsulor, handflator. Solblekta slingor av hår. Ett svart askfat. Kondens på vinglasen. Saftröd rosé, Esprit du Silène. Syrlig. Len. Kylskåpskall. Hans cigarett i mungipan, handen kupas. Vi talar, lyssnar. Vi dricker. Tystnar. Vindstilla. Vattenstilla. Livstilla. Neonrosa bitar av himmel. Stjärnorna. Ljummen mörk luft. Järnfärgade ögon. Han kysser min varma nacke. Andas i min mun. Får aldrig nog. Mer. Baby. Igen. Baby. Och vi skriver med ryggarna mot varandra. Vi skriver hela natten. Gryningen kommer lavendelblå, som en skepnad, som en violett vind. Och vi skriver aldrig färdigt. Asti Martinivåta kyssar ute på taket. Gråtrutar sover på skorstenarna. Men vi ska inte sova. Vi ska aldrig sova mer.

30 Kommentarer

Jag ser på henne med beundran. Hon är en fantastisk tjej men jag vill inte vara kär i henne. Det är jag. Känslorna finns där. De går inte att styra eller stänga av – inte längre. Jag trodde inte jag var kär i henne när vi hade en flirt. Inte ens när vi låg med varandra förstod jag att jag älskade henne. Nu vet jag. Det bara slog mig en dag. Det var när regnet öste ner över Greenwich Village och jag sökte skydd på en bar som precis hade öppnat för dagen. Jag hade varit ensam en vecka i New York och funderat mycket över livet och kärleken – men jag hade inte tänkt på henne. Kanske var det något på den tomma baren som påminde mig om henne. Något som mitt omedvetna uppfattade. Kanske någon doft men vad jag kan minnas luktade det mest rengöringsmedel. I samma ögonblick som bartendern gav mig min flasköl dök hon upp i mitt huvud. Insikten var omedelbar. Jag var förälskad i henne. Jag var kär i henne. Det är nu två år sedan vi hade vår lilla fling. Jag såg det då bara som en spännande lek och kravlöst sex. Inte förrän nu har jag förstått vad hon verkligen betyder för mig. Känslorna fanns givetvis där redan då men jag förträngde dem. Jag visste att jag aldrig kunde få henne – inte på riktigt. Det var en försvarsmekanism som automatiskt gick igång och förnekade vad jag egentligen kände. Men något så starkt som kärlek går inte att begrava för evigt. Jag träffar henne nästan varje dag. Nästan varje dag får jag svälja känslorna som bubblar så nära ytan och vill komma ut. Jag ser på henne nästan varje dag och jag tänker att jag inte vill vara kär i henne.

8 Kommentarer

Jag satt i fönstret. Gatan utanför var smal och trots att det var mitt på dagen och solen sken hade ljuset svårt att tränga in i det lilla hotellrummet alldeles om hörnet av Place Blanche. "Varför träffar du mig? Vad är det egentligen du ser hos mig?" Det var första gången jag sökte den bekräftelsen. Yvette log och tittade upp från kartan över Paris som hon satt och granskade på kanten av den obäddade sängen. "Du har inte hunnit bli bitter, David. Allt är nytt för dig", sa hon. "Hur menar du?" "Du bråkar inte om onödiga saker. Du är inte svartsjuk eller rädd för att ge. Det sista är viktigt". "Vadå ge?". "Du vet när vi var hemma hos dig och tittade på Tidvattnets furste och jag låg med mitt huvud i ditt knä. Du tog på mig, strök min nacke och borrade in händerna i mitt hår. Killar i min ålder gör inte sånt om dom inte förväntar sig att det ska leda till knulla eller allra helst en avsugning. Du tog på mig därför att du tycker om att ta på mig, inte för att få något. Och jag kände det." Jag sög in underläppen i munnen och satt tyst en stund medan Yvette fortsatte granska kartan. "Är du kär i mig?" sa jag. "Ja", sa hon med blicken koncentrerad på kartan. "Men du kan inte tänka dig att vara tillsammans med mig?" "Nej." "Varför då?" "Därför att du skulle tröttna på mig och lämna mig om ett år. Jag kan inte lita på dig och det är inte vad jag vill ha. Jag vill ha trygghet." "Men kärlek och tillit hör väl ihop? Om vi är kära är det klart att vi måste kunna lita på varandra, eller hur?" "Sluta ställa så många frågor och var inte så lillklok. Kom hit och hångla med mig i stället", sa hon och lade ifrån sig kartan på sängen. Hon lade huvudet på sned och såg på mig och log och hennes ögon såg rakt igenom mig och jag försökte dölja min ungdom men visste att det var lönlöst. Hon sträckte fram sin hand. "Okej", sa jag och tog den. Kvällarna var varma. Vi satt på uteserveringar och drack öl och Bloody Marys. Inte mycket, bara tillräckligt för att bli luriga och kära i natten och staden och varandra och vi höll om varandra så som ett par ska göra när de går utmed gatorna i Paris och det är sommar och varmt och ingenting spelar någon roll utom här och nu. Jim Morrisons grav var en besvikelse. Bara en sten. Inte ens den där skulpturen av hans huvud som jag sett på bilder fanns kvar. Jag lade dit några rosor innan vi gick. ”Jag trodde dom var till mig”, sa Yvette. Tiden på rummet är tydligast. Det var varmt och vi öppnade upp alla fönster för att det skulle svalka. Men det var lönlöst. Vi sov tätt ihopslingrade utan täcken och det var som om vi aldrig riktigt slutade ligga utan bara tog pauser då vi somnade till för att fortsätta så fort vi vaknade. Jag minns inte om vi stannade två eller tre nätter men tiden och dygnets timmar saknade betydelse. Visst gick vi ut för att äta om kvällarna och för att se oss omkring på dagarna men det var som om allt flöt ihop utanför dygnsrytmen, som om vi lika gärna kunde sova klockan två på dagen och sitta uppe fyra på morgonen med ljudet från gatan och nattlivet i bakgrunden och våra röster som talade om resor och drömmar och allt utom en framtid tillsammans i förgrunden.

9 Kommentarer

”Är det allvarligt?” frågade S. ”Ja.. det är ganska allvarligt” svarade barnläkaren. ”Hon hade inte klarat sig så länge till, så det var tur att ni kom in idag.” Att vi kom in med Ester den dagen, det vill säga onsdagen förra veckan, var något av en slump. En kompis kom och hälsade på och sa att Ester såg dålig ut, sen sprang S till barnavårdscentralen och vägde henne och fick chockbeskedet: över 400 gram viktminskning på fyra dagar. Viktminskning.. nyfödda barn ska gå upp i vikt.

 

En och en halv vecka tidigare, när Ester var fyra dagar gammal, blev vi hemskickade av en barnläkare med följande förklaring och, skulle det visa sig, vaga direktiv: ”Hon har högst troligen komjölksallergi, men för att vara säkra på det gör vi så här. Ni köper en burk Nutramigen på Apoteket, ger henne detta tills burken tar slut och sedan går ni tillbaka till Babysemp. Om ni märker någon skillnad hör ni av er hit så ska ni få recept på Nutramigen, det är dyra grejer det där.” Det är så här man gör för att säkerställa diagnosen komjölksallergi hos nyfödda, man provocerar fram symptomen.

 

Problemet är bara att med såpass vaga direktiv ökar riskerna i detta experiment i kvadrat. Om jag kunde vrida tillbaka klockan skulle jag naturligtvis ställa följande två till synes obligatoriska frågor: Vilka symptom ska vi leta efter och hur länge ska vi leta. Ändå står jag där som ett fån och säger inte flaska. Jag, som är van att ifrågasätta allt jag ser och låter munnen bajsa mest hela tiden i vanliga fall, blir stum som en hunsad fjärdeklassare när jag står inför en auktoritär överläkare. Jag hatar det, nu mer än någonsin. Men mina tillkortakommanden kan bli din räddning, därför ger jag dig följande råd: om du har att göra med läkare, ställ alltid frågor! Läkare är duktiga på sin sak, men min erfarenhet är att de ofta uppvisar grava brister i patient- och anhörigkontakter.

 

Efter tre dygn på barnkliniken med dropp och täta provtagningar är Ester nu på bättringsvägen. Hon är fortfarande liten och späd men hon äter bra och går stadigt upp i vikt. Kvar i mig, och kanske ännu mer i S, sitter dock en stor tagg av rädsla och skuld. Vi kan inte prata om det här utan att börja gråta, det är för nära inpå. Vi befinner oss troligen i mild posttraumatisk chock, men vi bör antagligen inte ställa den diagnosen utan professionell hjälp. Vi ställer oss själva de jobbiga frågorna: hur kunde det få hända? Hur kunde vi bli så hemmablinda att vi inte såg hur dåligt hon mådde? Läkarna och övrig personal har tröstat oss, det är inte lätt att se och många hamnar i samma situation har de sagt. Inte alltid av samma orsaker, men undernäring med påföljande vätskebrist sker väldigt väldigt snabbt hos nyfödda.

 

Så mitt andra råd till dig som blivit förälder är att alltid åka in om du märker att något inte står rätt till hos barnet. Åk in fem gånger om dygnet om det behövs, bara gör det. Marginalerna hos de där små underbara varelserna är så små så små. Var inte rädd för att du ska framstå som en neurotisk rookie-förälder, skit i allt det där och ta bara hand om varandra. Ester kommer att bli bra, vi har dragit världens största suck av lättnad och försöker nu bearbeta skulden. Vi kommer över det, tids nog. Till dess är det lite skakigt, det får ni ha överseende med. 

 

Fotnot

Texten är inte menad som kritik mot sjukvården. Som far till fem barn, varav tre är födda med dubbel klumpfot, har jag mer erfarenhet av barnsjukvård än genomsnittet i landet, det törs jag påstå. Jag står stum av respekt och ödmjukhet inför det kunnande och den fantastiska medmänsklighet som jag mött hos personalen på förlossningen,  BB, barnklinken och ortopedavdelningen på Gävle sjukhus genom åren. Jag är ert största fan, ni finns alla i mitt hjärta. Anledningen till att jag skrivit texten är att du som läser ska få chansen att dra lärdom av mina och andras misstag. Du kanske inte behöver mina råd just idag, men lägg dem på minnet ändå. Vem vet, en dag kanske du sitter där med ett sprillans nytt underverk i famnen och känner dig varm och lycklig men tafatt och lite vilsen.

12 Kommentarer

Det var när hon närmast maniskt började lyssna på Grounds for Divorce, av Elbow, som jag förstod att vi var på samma våglängd och att det nu handlade om veckor eller bara dagar. - Jag älskar den här låten, sa hon. Men du älskar inte mig, tänkte jag. Inte på det sättet. Inte längre. Det var månader sedan omtanke ersatte kärlek i de blickar och beröringar vi gav varandra. Jag började spela upp låtar som Punks in the Beerlight, av Silver Jews, med förhoppningen att hon skulle uppfatta precis de där raderna som sade så mycket om oss. När vi var ute på restaurang och hon plötsligt började gråta hade jag inga ord utan önskade bara att jag kunde spela upp några av de där låtarna för henne och att det skulle ge henne styrka. Att det skulle skapa någon form av band som gjorde ord onödiga. När jag tänker på allt det där nu får det mig bara att känna mig som en rätt sorglig typ – på ett allt annat än smickrande sätt. Att se den man älskar allra mest ledsen och bara kunna tänka på vilken låt som möjligtvis skulle kunna få henne att må bättre eller i alla fall hjälpa till att sätta saker i perspektiv känns på något sätt så otroligt handikappat. ”Här, ta min ipod och lyssna 1.20 in i den här låten”, liksom. ”Den kommer förklara allt.” Oerhört begränsat och fånigt. Som att få alla de där klyschorna om mäns känslomässiga brister uppkörda i ansiktet med orden, ”där, du är en sån”. Samtidigt. Det är ju musiken, mer än någonting annat, som sätter ramarna kring en period, ger den sin speciella ton och färg. Jag somnar fortfarande till Bill Callahan varje kväll. Det är genom hans röst jag saknar henne och sörjer vad vi hade. Och jag ser fortfarande hennes ansikte framför mig och att hon liksom hör samma ord och förstår.

7 Kommentarer