Hon stod mitt i rummet, vankade av och an, som om hon inte kunde bestämma sig om hon skulle sätta sig i soffan eller i fåtöljen. Jag satt i soffan och tittade på hennes vackra uppenbarelse. Äntligen var hon här. Jag vågade knappt tro att det var sant. Jag ville ha henne från första gången jag såg henne. När jag först blev presenterad för henne synade jag uppskattande hennes kropp nedifrån och upp. Hon hade märkt det. Hon visste att jag ville ha henne och spelade på det. I månader hade vi flirtat och hetsat varandra med mail, sms och telefonsamtal. Det var ett spel och hon njöt av att linda mig, sin äldre kollega, runt fingret. Hon hade hållit mig på halster så länge men nu var hon äntligen här.

Hon lekte med sugröret i drinken jag just gett henne. En vodka med red bull – det var allt jag hade hemma. Vilken pinsam svennedrink. Hon var såklart van att dricka champagnedrinkar.
Jag klappade handen två gånger på soffsätet bredvid mig. Kom och sätt dig här. Vad fan höll jag på med?  jag ångrade mig direkt, hon är ju ingen hund. Hon snurrade runt och satte sig demonstrativt i fåtöljen. Hon tog inga order.
Jag flyttade mig närmare henne och frågade ut henne om hennes kväll på Stureplan. Det hade inte varit en lyckad kväll. Killen hon dejtade var skum. Hon konstaterade att han var för ung.

Min vänstra hand letade sig in under hennes långa blonda hår till hennes nacke. Det tunna håret i nacken var så mjukt och lent. Det var som att smeka en kattunge och jag tror jag fick henne att spinna lite. Värmen från hennes hud fick mig att flämta. Den spred sig från hennes kropp, genom min hand, upp längs min arm, och in i mitt inre så att mitt hjärta hoppade till och mina ögon rullade bakåt i sina hålor.

Jag tittade på henne, hon tittade ner i drinken och ut genom fönstret ner på gatan. Jag försökte fånga hennes blick. Jag ville titta in i hennes ögon. Jag hoppades att jag skulle förstå hur hon fungerade om jag bara fick sjunka in i hennes stora vackra blå ögon. Men hon tittade inte tillbaka på mig, hennes blick fortsatte att flacka runt på allt utom på mig. Vi satt tysta länge. Hon drog upp sina knän till kroppen. Jag tittade på henne, hela tiden med min hand i hennes nacke, jag tittade på henne tills mina ögonlock höll på att falla igen. Det var sent och jag var trött. Jag gick till badrummet för att piggna till. Jag tittade på mig själv i spegeln, försökte förstå att det här verkligen höll på att hända. Jag sköljde munnen med tandkräm – livrädd för att lukta illa. När jag kom ut hängde hennes kläder prydligt på en stolsrygg.
Hon låg naken under mitt tjocka täcke.

Så har man suttit där igen – mitt emot varandra i soffan med benen uppdragna. Det blev inga bomber. Ingen stor boom som talade om att här har kärlek varit och gått förlorad. På något sätt känns det nästan orättvist mot det där paret som gick hand i hand genom Tallin förra sommaren, som alltid valde tomma restauranger för att få vara ifred och som helst av allt bara ville vara för sig själva.

”Vi måste prata”, sa hon och jag lade ifrån mig laptopen på bordet väl medveten om att det var dags nu. ”Kör på”, sa jag. Fem minuter senare var det slut. Det som tagit två år att bygga upp.

Ingen stor dramatik. Inga nazister som slet henne ifrån mig i en hjärtskärande slutscen. Bara ett ömsesidigt konstaterande av att vi faktiskt försökt, men att det inte räckt till. Hon började gråta och jag lade mina armar om henne och torkade tårarna från hennes kind.

Det är åtta dagar sedan. På timmen. Mina tårar har inte kommit ännu, det lär de förmodligen göra först när man står dyngfull i någon bar och fel låt kommer på. Det är tyvärr precis så klyschigt livet är ibland.

I fredags stod jag nere i lilla baren på Debaser igen, min vän Gustav Gelin hade klubb och förvånansvärt många ansikten var desamma. Det kommer bli en utmaning att undvika ladd och hålla sponken på en rimlig nivå. Singellivet har alldeles för många frestelser och jag är ju … tja, fortfarande jag. Men en ny bar skulle sitta bra, allt annat skulle kännas som ett steg i fel riktning.

Vi bor fortfarande ihop men undviker att tillbringa för mycket ledig tid tillsammans. Hon gråter ibland och jag dricker väl lite mer än vad jag borde, men i övrigt råder ett sällsamt lugn.

Hon ska skriva på kontrakt på en ny lägenhet i dag, andrahand på Götgatan – bara några stenkast bort. Det är oklart när hon kan flytta in, men allra senast månadsskiftet. Tydligen en saftig hyra, men riktigt fin ska den vara. Jag vet inte om jag vill se den ännu.

Ingen stor dramatik som sagt, bara en tung melankoli som lagt sig som ett kvävande täcke. Ibland känns det inte alls och ibland är det som om det där täcket inte lämnar något syre kvar, däremellan tillbringas dock den mesta tiden och ja, jag känner mig nog mest av allt rätt vilsen tror jag.

Första gången jag såg henne hade hon knallröda läppar och lika röda naglar.
Hennes blonda hår var hårt fäst i en tofs i nacken och i öronen hängde stora runda örhängen.
Det var på en sunkig rockklubb i förorten. Jag hade fått några glas innanför västen och självförtroendet var på topp. Jag slog mig ner vid hennes bord.

Hennes ljusblå, nästan grå, ögon tittade först skeptiskt på mig men ett bländvitt leende visade sig mellan de röda läpparna då hon insåg att vi hade gemensamma vänner.

Jag föll direkt. Jag föll hårt. Hon var en av de vackraste kvinnor jag någonsin sett.

Det där självförtroendet jag fått med hjälp av min trogne vän Jack Daniel’s var snart bortblåst. Hon var för snygg. Hon var bara för jävla snygg. Hon var oåtkomlig. Jag visste inte hur jag skulle bete mig i närheten av henne. Det var inte så att hon var dryg eller reserverad. Hon var enastående. Hon var väldigt trevlig och pratade gärna med mig. Hon talade engagerat om ämnen som berörde henne. Miljömedvetenhet var något som verkligen berörde henne.
Det var bara så att hennes skönhet bländade mig totalt. Jag tittade på hennes läppar. Jag tittade på hennes spänstiga läppar som var så lockande. Hennes vita tänder såg ut som små mintpastiller jag ville suga på. Om sanningen ska fram var det inte det enda jag ville suga på. Hennes raka näsa nuddade vid min kind då hon böjde sig fram för att skrika i mitt öra. Hon var så nära men för mig helt oåtkomlig.

Jag minns inte mycket av samtalet. Det snurrade i mitt huvud. Hon berusade mig. Jag babblade på – om vad vet jag inte. Rockmusiken dånade. Vi måste ha pratat om musik. Jag minns att jag sa något fyndigt om Gillian Welch som inte gick hem. Jag bet mig i läppen och tänkte att jag måste skärpa mig. Fan hon är perfekt Matt, hon är perfekt, tänkte jag.
Get your fucking act together.

Jag kunde inte skärpa mig jag snubblade på orden, tappade bort mig själv och fick inte fram vad jag egentligen ville säga. Jag kände mig helt bortgjord. Jag kände mig underlägsen och inte värdig hennes sällskap.

Jag träffar henne fortfarande då och då. Hon är fortfarande lika enastående. Nu har det blivit lättare för mig att förhålla mig till hennes skönhet men hon är fortfarande en av de vackraste kvinnor jag någonsin sett.

Jag måste skriva om det förflutna, om kärlekarna innan jag träffade dig. Jag älskar dig mer än det som varit. Mer än alla de jag tidigare älskat.
Men jag vet nu att jag inte visste vad kärlek var innan jag hittade dig. Jag kan inte förklara det mer än så. Mer än att jag insåg den helt förkrossande skillnaden.
Den platsen du tog i mitt liv var inte inuti mig. Den var allting utanför mig. Det var som om jag kunde leva utan dig fram till att jag inte längre kunde det, till tiden var inne för oss att äntligen träffa varandra.
Det är mer än kärleken. Och det är det som är skillnaden. Det gör oerhört ont att känna det som är större än kärleken. Att veta att jag dör utan dig. Att veta att jag aldrig kommer att kunna leva mitt liv utan dig, att det inte är tänkbart och att det på något sätt aldrig varit det.
Till döden skiljer oss åt älskade. Kärleken till dig är det mest förintande jag någonsin varit med om.

Allting börjar i juli 2006. Det är två månader kvar till att vi hittar varandra. Och ödet kanske är ett löjligt ord, men om C inte flyttat till Stockholm och inte varit ledig just den helgen så hade jag inte kunnat komma och inget av det som hände hade inträffat.
Men det är första helgen av min semester och C är ledig från tidningen. Jag norpar en av de sista tågbiljetterna och rullar ut från Göteborg.

Det tar en stund innan C hittar mig utanför centralen och sedan tar vi fart. Vi rusar mot T-banan, några enstaka minuter bort från värmen och ner i de kylskåpskalla tunnlarna. En frihet jag länge letat efter men inte hittat vägen in till fyller äntligen hela min bröstkorg. Frihet är som en euforisk gas som alltid tycks jäsa så fort den får fäste. Gasen fyller tomrum och tar sig sedan in och kolsyrar blodet. Jag vet inte vad som gjorde att all den där friheten plötsligt sprang läck inuti mig. Jag kände mig vacker och yngre än på länge och det var en helt fantastisk tropisk varm julikväll, säkert tjugofem grader. Sedan sju år tillbaka levde jag i en relation. Den kvällen jag kommer till Stockholm har jag funderat i över ett år på hur kärlek ska kännas till någon efter sju år. Om kärlek brukar kännas så lite, efter sju år. Jag har inga svar. Kanske borde jag vara nöjd. Jag har ju det bra. Det är en fin människa jag valt att leva med. En människa jag älskar.

Vi väntar in resten på Debaser Slussen och suger och sörplar öl efter öl under parasollerna på uteserveringen. Folket kommer och ger intryck, så intensiva att jag får behålla solglasögonen på och vara besvärlig och tyst. Jag och C flinar mot varandra och tillsammans med två pojkar bryter vi oss tillslut loss och går ner mot Street vid vattnet.

Därinne känner jag mig lugnare, ljuset är mörkt och rött, luften är fuktig av hud och varm av andetag som kommer nära mitt öra, flera gånger kommer de nära. Det tycks ånga från alla kroppar och kondensen glider likt rännilar av svett längs våra kalla ölglas och flaskor. Det luktar starkt av olika sorters parfym, svett, mynta, redbull, kiss och jord. Jag minns att jag luktar på min arm och på min tröja för att kontrollera att jag fortfarande luktar som jag brukar. Två bra DJ:s vänder plattor och de får oss att le och hålla takten med huvudet. Folket på Street den kvällen liknar en blandning cineaster som gärna lever upp till myten om sig själva och andra som försöker se så frigjorda ut som möjligt. De ser glada ut men verkar nervösa på något sätt där i oceanen av all låtsaskultur. Som det brukar vara, tänker jag cyniskt och tömmer glaset.

De två pojkarna hittar några de känner längst in vid baren och plötsligt är det jag och fem pojkar. De gör mig lugn konstigt nog. Främlingar brukar inte ha den inverkan på mig men det är som om de är glada att se mig. De ser nyfiket på mig från olika vinklar och känner på mina kläder och tilltalar mig på olika vis. En blond ung man med lugg väcker särskilt mitt intresse och jag vet än idag inte varför. Jag har träffat honom många gånger efter den där natten och jag har verkligen funderat över varför just han hade förmågan att förändra mitt liv för alltid. Ännu konstigare är att han inte vet om det. Han skulle säkert tappa hakan om jag en dag berättade det för honom. Alltid har jag efter den natten undrat över om jag någonsin förändrat en annan människas liv så. Om jag, utan att veta det, ändrat riktning på någons liv så som han gjorde med mitt.

Vi står i baren ganska länge. Dricker stora glas med halvkall avslagen öl. Jag går ut ibland för att röka och jag minns att jag röker ganska fort, bara några bloss på varje cigarett. Jag vill in till den blonde pojken igen med sin vackra romerska näsa och norrländska dialekt. Jag har inget som helst minne av vad vi alla talar om. Säkert oväsentligheter och sådant som man ofta talar om när man hänger bar med en grupp människor man aldrig förut träffat. Jag känner att vi alla som står där just då mår väldigt bra tillsammans. Vi ser i varandras ögon att där finns en överenskommelse om att vi tycker mycket om varandra just där och då. Alla är lyckliga på något sätt och ingen kommer att gå hem förrän den här natten blivit dag.

Vi hittar ett stort ledigt bord på andra sidan av baren. Fler främlingar nosar sig till vårt sällskap. Vi är nu sex pojkar och två flickor med mig inräknad. Flickan klädd i en blommig sextiotalsklänning sitter i knäet på en av pojkarna. Den blonde sitter bredvid mig och ler finurligt då och då. Det enda jag minns av orden som utväxlas där är de som flickan plötsligt högt och glatt utbrister sekunderna innan vi går.
– Ska vi bada?
Alla runt bordet lyser upp och reser sig nästan omgående medan de sväljer innehållet i sina glas. Jag minns att jag tänker att jag inte alls vill bada. Bli blöt och kall. Smutsigt vatten och vara naken. Aldrig i livet. Nåja, tänker jag, man kan alltid röka cigaretter och se den blonde pojken klä av sig.

Vi strövar ut mot Reimersholme som jag gång på gång får för mig att kalla Reidarsholme. Luften är varmare än ljummen. Det är som om en svart sol stigit och värmer oss utan ljus. Höghusen på höger sida står tysta och sover, ingen verkar vara vaken längre utom vi. Vattnet skvalpar mörkt längs vår vänstra sida. Flickan i klänning hoppar upp på sin cykel.
– Gå i förväg. Jag ska bara hem och hämta handduk och vin. Hon cyklar in i mörkret och försvinner. Vi går länge men stannar tillslut under en sagolik silverfärgad hängpil. Den bugar sig långt ut över vattnet och doppar sitt koppargröna hår under ytan. Längre upp i kronan är det som om det drar ett sus mellan de skidformade löven när de ser oss stanna.

Vi sneglar lite villrådigt på varandra. En av pojkarna tar av sig skorna och går ner under trädet. Han håller om stammen med armen och känner på vattnet.
– Det är helt ljummet, säger han förtjust.
Flera av de andra tar av sig skorna och drar samtidigt av sina jeans och går ner för att känna efter. Alla utom jag och en till klär snart av sig och springer uppspelta ner i vattnet. Jag tjuvkikar på den blonde samtidigt som jag hakar av mig skorna och strumporna. Gräset är torrt och lent under mina fötter. Hans överkropp är vacker. Mager och manlig. Hans axlar och skuldror rör sig smidigt när han drar ner de svarta boxershortsen utan att vända sig om. Skratt och tjut ekar nere i vattnet. Jag ler och lirkar upp en Marlboro, sätter den mellan läpparna.

Flickan bromsar in sin cykel igen och jag vänder mig om. Hon lägger cykeln i gräset och drar av sig klänningen, hon har en randig bikini under.
– Ska du inte hoppa i? ler hon uppmanande. Jag rynkar lite på näsan och skakar lätt på huvudet.
– Jo, men kom igen nu. Hon tar upp en halvfull flaska rosé ur sin strandväska. Vi delar det här och sen hoppar vi i. Okej? Jag minns att det mer är vinet som lockar än att bada.
– Okej, ge mig den där jävla flaskan då, flinar jag. Hälften av det syrliga vinet försvinner på några sekunder i djupa klunkar ner i magen. Sedan reser jag mig och klär av mig direkt. Jag behåller bomullstrosorna på och det svarta radbandet mellan brösten.

Vattnet är kroppsvarmt. Sött, salt och alldeles svart mot läpparna. Vattnet är himmelskt, inte alls så som jag inbillat mig. Det sover tyst och mjukt runt min kropp, håller mig försiktigt, omsluter mig. Jag simmar ut lite, bort från de andra. Den blonde pojken följer sakta efter mig. Han ler tyst och blåser lite med munnen över vattenytan samtidigt som han betraktar mitt ansikte. Han tar ett lätt simtag mot mig och glider in alldeles bakom min rygg.
Vi säger ingenting för det som håller på att hända är ingenting man uttalar. Jag följer vattnet med blicken som ligger blankt likt svart målarfärg. Jag ser bort mot den andra sidan. Båtar ligger förtöjda vid bryggorna under gatlamporna vars ljus kastar mackor som små blixtar över ytan. Allt jag anar är de långsamma ljuden av våra kroppars vinglika rörelser under vattnet.
Han väntar.
Jag lyssnar till hans andetag och stänger ögonen.

Och vattnets rörelser stannar upp runtomkring oss.
Natten stannar.
Tiden stannar.

Hans hand.
Han låter sina fingertoppar viktlöst nudda min svank under vattnet.
En enda gång drar han handen sakta och ljudlöst upp längs min rygg, följer ryggraden, varje kota. Jag känner vattnet sila sig mellan hans fingrar samtidigt som hans hud mot min får mig att sluta andas. Hans fingertoppar lämnar mig varsamt i nacken och som ström fortsätter smekningen rakt in i mitt oerhört övergivna hjärta. Innan jag vänt mig om har han lämnat mig, han simmar in mot land igen, vänder sig inte om.

Efteråt vandrar flickans handduk mellan oss till den är tung av vatten. Vi tar på oss en del av våra kläder och lufttorkar sedan på rad utsträckta på rygg i gräset. Jag ligger längst ut och bjuder upp paketet av mina Marlboro.
Himlen är stjärnlös.
Bottenlös.
Vi skrattar så att vi gråter, brottas, delar på några burkar med ljummen folköl. Blixten från min kamera smattrar över deras kroppar och skrattande ansikten.
I ögonvrån ser jag när han reser sig upp och sitter en stund med armarna om knäna. Han vrider huvudet och ser bort mot mig. Jag möter hans blick men klarar bara av att hålla den en sekund eller två. Han ställer sig upp och går de tre stegen bort till mig. Han ser inte på mig. Han lägger sig bara ner med sitt huvud på min mage och sin kropp ut från min. Hans blonda hår är vått och kallt mot min hud. Han ligger stilla och låter sitt huvud höjas och sänkas av mina andetag. Jag lägger min hand i hans panna och stryker in hans hår mellan mina fingrar. Han sluter sina ögon.

Och det tar bara trettio sekunder att inse svaret.
Han vrider sin blick mot mig och drar sakta sin sträva kind mot min mage. Han ser mig långt in i ögonen samtidigt som hans mjuka läppar en enda gång kysser den tunna huden över mina revben.
Jag går sönder. Jag faller. Det känns som om hjärtat skriker av smärtan. Det skriker rakt genom mig för att jag har glömt. Glömt hur det känns att älska.
Att jag har glömt meningen med livet.
Så jag låter den störta in i mig. Det tar bara trettio sekunder.

Han behöver aldrig röra vid mig igen. Vi sitter alla tysta bredvid varandra med något saligt i blickarna på den tomma bussen i gryningen. Vi kommer upp i en lägenhet på söder full med böcker och orientaliska mattor. Och i en soffa, i fåtöljer och på golv sträcker vi ut oss. Någon sätter på Billie Holiday och han somnar med ett leende på sina läppar med huvudet i mitt knä. Och när alla har somnat ser jag på honom och låter tårarna tyst rusa nerför kinderna.
Två dagar senare åker jag tåget hem med en lättnad inom mig större än allt annat.
Jag sitter i vår blåa soffa när du som levt med mig i sju år kommer hem och stänger ytterdörren om dig.
– Har du haft det bra? ler du och böjer dig fram för en kram. Men jag ser ledset upp på dig och drar ett djupt andetag.
– Vi ska inte leva tillsammans mer nu älskling. Jag är äntligen säker nu.
Du nickar bara. Vi är inte kära i varandra längre. Vi har inte varit det på länge. Och du nickar igen och ser olyckligt på mig.
Jag gråter sedan. Jag gråter hela natten.
Över slutet.
Över friheten.
Över att äntligen veta.
Över dig.

// Kniven

Läs mer av Kniven här.

I baren. Någonstans på Skånegatan. Sent.

- Jag ska skriva den ultimata kärleksromanen, sa jag och ställde ner mitt tomma ölglas på bardisken med en smäll.
- Hur fan ska du göra det? Du har ju inte haft en tjej på flera år.
- Just därför. Jag vet vad kärlek är.
- Vad fan snackar du om? Du är full.
- Ja, som fan, men jag vet fortfarande vad kärlek är. Någon som saknat någon så mycket som jag vet precis vad kärlek är.
Han tittade misstroget på mig och smuttade på sin öl. Jag vinkade åt den kvinnliga bartendern för att få beställa en omgång till.
- Den ultimata kärleksromanen behöver inte vara lycklig. Jag menar att den ska beskriva vad kärlek är. Det skulle kunna vara ur en olyckligt kär killes perspektiv.
- Jävligt originellt hörru.
- Har du läst nån sån bok?
- Nä, vad fan skulle jag göra det för?
- Hoppas du läser min roman då. Jag kan signera den åt dig. Du kan till och med få ett tack. För att du stöttat mig så mycket. Tack, tack så jävla mycket!
- Visst, visst. Jag skulle läsa din bok om du någonsin skrev en. Vad skulle den handla om?
- Kärlek säger jag ju.
- Men vaddå kärlek?
- Jag skulle kunna skriva om min kärlek till henne.
- Vem?
- Bartendern.
- Är du kär i henne nu också?
- Nä, men hon är fin.
Vi tittade samtidigt bort mot henne där hon stod och skivade citroner och vi fick bägge ett fånigt leende på läpparna.
- Jag skulle kunna bli kär i henne, sa jag, och tittade ner i ölen när hon tittade åt vårt håll.
- Vad fan är det med dig och bartenders? Visst, hon ser bra ut men man blir fan inte kär i någon för att hon serverar dig en öl och ibland ger dig stammispris.
- Jag är väl kär i ölen då.
- Ja det är en rimligare förklaring. Din jävla alkis.
Han sopade till mig i bakhuvudet med handflatan och ljudade själv ljudeffekten. Kaa-Tiiichhh!
- Jag ska fan tillägna henne boken. Du ska fan inte ens få ett tack.
- Du kommer aldrig skriva en bok! Du sitter bara här och super och säger att du ska skriva en bok! Du kan skriva en bok om en kille som bara sitter och super och säger att han ska skriva en bok. Den boken skulle jag fan kunna tänka mig att läsa.
- Den ultimata kärleksromanen, I tell you! Vänta bara.
- Visst sörru. Lägg ner ditt jävla gråtrunkade ett tag nu. Vad säger du ska vi ta en till?
Jag tittade på klockan och nickade sedan. Bartendern var redan i färd med att hälla upp två öl till.
- Jag älskar den här ölen, sa jag när hon ställde fram våra öl. Den har så stor beska men är ändå frisk. Perfekt balanserad.
- Ja, det är en riktig humlebomb i munnen, svarade hon och log.
- Han ska skriva en kärleksbok. Om öl!
- Nej, det ska jag inte!
- Du sa ju just att du älskade ölen. Du skulle kunna beskriva en öl som en kvinna.
Han sopade till mig i bakhuvudet igen. Kaa-Tiiichhh!
- Att få sätta mina läppar mot det här underbara vita skummet och känna aromen är som att trycka dem mot en yppig kvinnas vita hud och smaka på hennes innersta.
Han försökte härma min dialekt. Jag var tyst.
- Jag älskar också öl, sa hon. Det kan man väl göra? Men inte på samma sätt som jag tycker om män.
Hon log finurligt. Jag var fortfarande tyst.
- Män säger du? Plural? Är det många? Han höjde ögonbrynen snabbt två gånger. Du skulle nog kunna skriva en bättre kärleksroman än honom.
- Du, jag har nog haft min beskärda del av män. Men nu finns det bara en man i mitt liv.
Hon hade slutat le.
Jag var fortfarande tyst.
- Är du kär då? Frågade han.
- Ja, jag är sjukt kär, som en nyförälskad tonåring igen. Jag flyttar till honom nästa månad. Till Skåne. Vad gör man inte för kärleken? Leendet var tillbaka igen.
- Där ser du. Hon är kär. Där är någon som vet vad kärlek är.
Hon var redan borta i andra änden av baren för att servera några andra.
- Fan! Vad du är pinsam.
- Ska du säga din patetiska jävel.
- Jag har ju för fan inte sagt ett ord.
- Du ska ju skriva en bok.
- Kanske jag ska göra.
- Du ska fan inte skriva nån bok. Du kommer alltid sitta i en bar och dregla över servitriserna. Du kommer aldrig skriva någon bok. Du är bara kåt.
- Jag ska skriva den ultimata kärleksromanen.
- Gör du det. Lycka till mannen.  Han svepte det sista ur sin öl och slog till mig i huvudet igen. Kaa-Tiiichhh! Sen försvann han ut genom glasdörren.
Jag satt kvar ett tag och muttrade för mig själv.
- Jag ska fan skriva den ultimata kärleksromanen.

Två dryga år hade passerat sedan vi senast sågs. Då skildes vi åt i avgångshallen på Arlanda och jag såg henne försvinna in genom passkontrollen. Det var med blandade känslor jag träffade henne igen. Allt hade gjort så ont.

Det gjorde inte ont att vinka av henne på flygplatsen. Då kändes det faktiskt skönt. Det var något nytt att prova på. Efter att ha bott tre år tillsammans skulle jag få lägenheten för mig själv och koncentrera mig på min c-uppsats. Efter att ha träffat varandra i stort sett varje dag i fem år ansåg vi att det skulle vara sunt att vara ifrån varandra ett tag. Vi tog en paus men det var klart att vi snart skulle bo ihop igen. Det var klart att vi var menade för varandra. Vi älskade ju varandra.
Det var oklart hur länge hon skulle vara borta. Jag tyckte det räckte med ett halvår medan hon var inställd på ett år. Det blev två år.
När jag kom hem från flygplatsen hyrde jag tre våldsfilmer och köpte ett sexpack folköl. Jag sjönk ner i soffan framför tvn med ölen och blev kvar där. Jag sjönk ner i ett zombieliknande tillstånd och blev kvar där. Kanske är jag kvar än.
Det blev inget av med mina studier –  jag hade ingen ork.
Det började göra ont. Fruktansvärt ont. Jag längtade något oerhört efter henne. Jag hade slitits itu. Jag var inte hel.
Min telefonräkning blev skyhög. I början ringde jag för att försäkra mig om att hon hade det bra och tänkte på mig också. Med tiden blev samtalen mer desperata. Jag bönade och bad att hon skulle komma hem. Jag grät i luren. Jag stortjöt. Emellanåt var det bara snyftningar jag fick inte fram orden. Allt var redan sagt. Jag hade försökt allt för att få henne att säga att hon skulle komma hem. Det fanns inget mer jag kunde säga jag kunde bara gråta.
När det gått ett halvår beslöt jag mig för att åka till henne. Trots att jag inte hade pengarna som krävdes var jag fast besluten att ta mig till henne. När hon fick reda på mina planer förbjöd hon mig. Hon ringde flera gånger och försäkrade sig om att jag inte en dag skulle sitta på hennes trapp där i San Diego och vänta på henne – hon visste att det var något jag skulle kunna göra.
Jag förstod att det fanns en annan.
Jag slängde på luren och föll ner på golvet. Ner på mattan vi köpt tillsammans på en loppis. Jag låg kvar i timmar och grät så jag hulkade. Jag hade aldrig känt sådan smärta. Det var något som var borta i mitt hjärta och i håligheten brann det.

Hon stod och väntade på mig utanför kinarestaurangen vi bestämt att äta lunch på. Jag är alltid den som är i tid och brukar få vänta. Men nu var jag tvungen att samla ihop en kasse med hennes saker. Saker jag fått med mig från lägenheten när jag blivit tvungen att flytta. Det var ju faktiskt hennes lägenhet och hennes syster behövde någonstans att bo. Vissa saker hade jag tagit omedvetet och vissa saker hade jag tagit för att jag tyckte jag förtjänade dem eller för att straffa henne. Nu hade jag med mig allt – det var dags att rensa ut.
Jag hade hoppats att hon blivit tjock. Det hade hon inte. Hon var fin. Hon var klädd som hon brukar, diskret, en beige stickad tröja och svarta jeans. Hennes hår var kortare och blonderat med slingor. Vi kramades inte när vi hälsade men jag rörde vid hennes hår. Jag kunde inte låta bli. Det var så mjukt och luktade så gott.
Vår konversation var till en början stel men lättade upp efter ett tag. Hon skrattade sitt nervösa skratt, la till med en grabbig mansröst när hon ville verka självsäker och använde sin standard fras – om man säger så - om och om igen. Hon var precis som för två år sedan.
Jag var tvungen att veta. Vem var han? Den där fotografen som hon lämnade mig för. Som hon lämnade allt vi någonsin haft för. Jag var tvungen att veta. Jag pressade henne. Han måste vara helt fantastisk. Han måste vara så mycket bättre än mig.
Allt jag fick ur henne var att han var annorlunda.

- Han är annorlunda, Matt, han är annorlunda. Kan vi inte lämna det där?

Min mormor bodde i en trea på Hornsbruksgatan på söder, tillräckligt högt upp för att man från bäddsoffan i biblioteket kunde sitta och betrakta de skummisar som brukade stryka omkring i Högalidsparken. Jag älskade att som liten sitta uppkrupen i fönstret på kvällarna och titta ned på gatan. Det var exotiskt och spännande för en person uppvuxen långt från stadens betong. På kvällen satt jag med mormors teaterkikare och tittade upp mot kyrktornen eller ned på de människor som med en skygg blick över axeln skyndade sig från tunnelbanenedgången mot den egna portens säkerhet. Jag fantiserade om vad som fanns inne i den märkliga smutsgrå byggnaden som utgör stationshuset, med sina ständigt blanka och tomma fönster. Med kikaren riktad mot fönstren och beredd att huka mig, förväntade jag mig nästan att se ett få se ett par röda ögon som glimmade till i mörkret.

Lägenheten var stor och tyst. Det enda som hördes var de trygga, taktfasta hjärtslagen från det gamla golvuret, byggt av Jöns Blomgren nådens år 1733, och svagt avlägset det ständiga suset från Hornsgatan. Väggarna i biblioteket var förstås klädda med bokhyllor, och det låg en behaglig doft av damm och gammal åldrad litteratur i luften. Det fanns en mindre samling biblar av olika format och tjocklek. I en av dem, tryckt i mitten av 1800-talet, låg torkade blommor pressade mellan de tunna sidorna, så sköra att de nästan förvandlades till stoff när man höll upp dem mot ljuset. I pärmen fanns en hälsning på konfirrmationen från en stolt far, skriven med snirkliga bokstäver, som spröda, bruna spindelben.

Mormor satt alltid i en grönblommig fåtölj i vardagsrummets ena hörn. Hon hörde dåligt och var halvt blind, och fördrev tiden med korsord och radio. För sin ålder var hon förvånansvärt kry och stark i övrigt. Hon hade förvisso rökt länge men samtidigt arbetat som sjukgymnast och haft vett att hålla igång fysiskt. Sjuttiofem år gammal halvsprang hon upp och ned för de långa rulltrapporna mot Hornstulls perrong. Vad hjärnan anbelangade var den också i gott skick – varje dag memorerade hon en dikt av Gustaf Fröding för att träna minnet.

Överallt i våningen fanns gamla reliker från förr. Sablar på väggarna, gamla oljemålningar, tunga mörka möbler. Sådant som vår generation fraktar till Myrorna eller säljer på Blocket till förmån för serietillverkade möbler från IKEA.
I bokhyllan i vardagsrummet stod samtliga band av Nordiskt Familjelexikon, sida vid sida med gamla stenkakor och benvita, ömtåliga porslinsfigurer.

Min kärlek till staden började i den där lägenheten. På något sätt hade mormor varit bekant med Sven Hedin, den gamle upptäcksresande författaren som innan han hemföll åt nazismen ritade kartor under en tid då det fortfarande fanns vita fläckar på jordgloben. Snidade och förgyllda dörröverstycken, gåvor från fjärran land, satt ovanför dörrarna i hallen och vardagsrummet. Kanske bar de fortfarande en liten bit av hans själ. Möjligtvis var det hans osynliga astrala hand som sträcktes fram ur sniderierna och genomborrade mitt hjärta och väckte upptäckarhungern.

När det blev dag smög jag ur den mörka lägenheten, ner genom trapphuset som bar doftspår av matlagning och sopor, och ut i den befriande friska luften. Jag promenerade ned för den lugna Hornsbruksgatan mot Hornstull. Där hamnade jag i en skiv- och tidningsaffär som låg precis i hörnet av Långholmsgatan och Bergsunds Strand. Det var en plats att återkomma till, för där, i skydd bakom skivbackarna, kunde man förstulet och med stora ögon låta sig sexualupplysas via de erotiska magasin som fanns staplade i väldiga och oordnade travar.
Så långt sträckte sig upptäckarlustan för tillfället. Jag rörde mig inom en radie av några hundra meter från högkvarteret på Hornsburksgatan, men var fortfarande lite för osäker för att våga ge mig iväg på längre upptäcksresor.

Men senare, och då främst via den romantiserade bild som Cornelis och Bellman målade upp genom pappas gamla raspiga LP-skivor, började spökhanden ånyo rota omkring i mitt inre och hungern vaknade till liv igen. Jag började sluka Stockholmiana och under en period av ett par år undersökte jag systematiskt varenda kvadratcentimeter innanför tullarna.

Jag sög i mig allt. Karlberg, där doften från sjön blandades upp med lukten av bensin och olja från alla motorbåtar, och där tårpilarna i sin törst höll på att falla ner i kanalen. Gamla Stan, där jag fantiserade om att att här, just här, kanske Bellman hade legat utslagen med leriga byxor och nedspydda skor! Hornsbergs arga och bullrande industriområde, de kvava och nedsmutsade prången längs Münchenbryggeriets tegelfasader. Norra Stations övergivna godsvagnar med inristade hälsningar från packarna. Riksarkivets mörka och tunga borg, tom och med ett spöklikt kvardröjande eko från fingrar som vänder blad, där tystnaden bara störs av fönsterrutor som klirrar när pendeltågen rullar förbi några meter bort. Centralstationen, med sin myllrande folkmassa där alla är på väg någon annanstans, med känslan av uppbrott som börjar och slutar med skenor åt alla håll. Glaspalatset vid Sergels Torg, och på baksidan ett luftintag som om man sluter ögonen låter som ett vattenfall. De breda och tysta bakgatorna på övre Östermalm, de knarrande träbåtarna som ligger och gnider bort fernissan sida vid sida längs kajen mot Djurgården. Den mystiska borgen i Vanadislunden, och den nakna grönspräckliga kroppen av en kvinna i brons.

Jag var vid femton års ålder fast besluten om att en dag bo i stan, kosta vad det kosta ville. I gymnasiet såg jag halvt medvetet till att skaffa mig vänner som bodde inne i stan, bara för att jag skulle kunna få besöka dem och supa in atmosfären. Och än idag älskar jag att komma hem till folk – även om jag inte längre väljer vänner efter adress – som bor centralt i stan, i gamla hus med själ, där man kan stå i fönstret och tjuvtitta in i andra människors mysigt upplysta krypin.

Häromdagen upptäckte jag emellertid att uppäckarlusten svalnat. Jag går inte på gatorna med samma glöd som förr. Husen ser inte längre så spännande ut, de ser ut som… hus… i en stad. Jag känner inte längre en pirrande förväntan inför att gå in i en okänd affär eller ett mysigt fik. Det kan förstås bero på att staden är av begränsad storlek – det finns inte några oupptäckta platser kvar. Kartan är färdig, de vita fläckarna ifyllda.
Eller så har jag bara blivit äldre, trött och tråkig.

Kanske måste jag byta stad. Ibland vore det nästan skönt, jag börjar mer och mer irritera mig på Stockholms lattesörplande och inredningsbesatta invånare.
Men innerst inne vet jag att det aldrig kommer hända. För plötsligt en dag befinner jag mig på cykel på en skuggig bakgata en varm sommardag, där solkatter från fönstren lämnar guldspår i asfalten. I närheten slår en kyrkklocka två. En bil tutar från kvarteret intill. Då blommar kärleken upp på nytt, och jag inser att jag egentligen alltid varit fast. Jag kommer aldrig kunna lämna den här stan.

När vi kom hem i söndags kväll hann jag bara lasta ur grejerna och ställa in dem i musikrummet innan det hände. Jag hann inte ens titta på stärkaren och än mindre koppla in grejerna, innan min sambo kom med förslaget att vi kunde väl ta och skruva upp gardinstången i sovrummet kanske. Borra, skruva, måtta, muttra. Jo hej. Läsaren ska veta att vi hade haft en tuff helg med mycket jobb och lite sömn. En del av det jobb som hade utförts bestod dessutom just av att skruva upp gardinstänger hos svärmor. Jag var alltså vid det laget ganska less på skiten, less på gardinstänger och sugen på gitarrförstärkare, om du förstår.

Där stod jag med två gitarrförstärkare, två distpedaler och en wah-wah som hennes brorsa helt otroligt generöst skänkt, och man kan lugnt påstå att det kliade i mina fingrar att koppla in grejerna och testköra ett tag. Barn på julafton är väl ett vedertaget begrepp som lämpar sig väl för att beskriva mitt tillstånd just då. Det var inga skitgrejer heller. Okej att den lilla Peavyn bara är värd godispengar men det var inte heller den som hade fångat mitt intresse. För det är ju så, vilket min sambo uppenbarligen inte alls förstod, att med en 80-watts Marshall Valvestate (okej okej, ingen stack och inte ens rör men rätt hyfsad kräm ändå) och en Boss Heavy metal kan man ha en hel del skoj. Speciellt om den gitarr man väljer att spela på har dubbla humbuckers, vilket ju min (den ena) har. Man kan skapa en fet, tät vägg av distat ljud som får revbenen att vibrera och slutmuskeln att dra ihop sig, och det är väldigt roligt. Jag tycker det borde vara rätt uppenbart även för den som inte spelar gitarr, som t ex min sambo. Om inte annat så borde hon veta (notera ordvalet, jag kommer tillbaka till det) att jag går igång på såna grejer, annars känner hon ju mig inte ens. Ja, du förstår kanske hur mina tankar gick där ett tag.

Jag kände mig lurad på konfekten och samtidigt jäkligt irriterad och nästan generad över att det faktiskt var vi två och inte två personer i en dålig teveserie som hamnade i den här typiska situationen där det så kallade manliga beteendet och kvinnliga beteendet kolliderar. Och jag såg grälet komma farande i hundranittio knyck, ge mig en chans att fucka upp en situation med en snabb och snipig kommentar och jag tar den allt som oftast. Många gånger är min sambo i skick att vara den större människan av oss två och kan då ta den kommentaren, stoppa den i en liten låda och skicka tillbaka något mjukt och varmt som jag alls inte förtjänar. Men den här kvällen visste jag att hon var helt slut, hon skulle inte skicka tillbaka något annat än den snyting jag förtjänade om jag hade följt min första instinkt.

Så jag valde en strategi som jag vet har fungerat förut. Och bara att kalla det strategi borde egentligen diskvalificera mig från samtliga framtida råd i ämnet relationer, men jag säger nu så här för att vara extra övertydlig. Riktigt så utstuderat strategisk är jag inte i alla lägen. Hur som helst, jag svamlar. Det går till enligt följande: du tar tre djupa andetag innan du svarar, och håller sedan fokus på att förklara för din älskling hur du känner och vad du vill, snarare än att förklara för henne vad du tycker om hennes förslag. Inte så lite präktigt och fullkomligt självklart när man ser det så här i skrift, ändå gör jag fel gång på gång. Jag fyller snart fyrtio och gör fortfarande fel hela tiden, det är deprimerande när man tänker på det. Eller kanske förtröstansfullt egentligen, att komma så pass långt som jag har gjort och samtidigt vara emotionellt utvecklingsstörd (snudd på åtminstone) får nog betraktas som en bragd. Frågan är vem som bör hyllas, jag eller sambon. Det är väl rätt givet antar jag.

Men den här gången sa jag som det var, att jag visst kunde skruva upp gardinstången men att jag egentligen var otroligt sugen på att koppla in grejerna och spela en stund. Sen blev det som det oftast blir när hon förstår att jag har övervunnit min initiala instinkt att bita av henne och istället försökt agera konstruktivt: hon backade. Sen backade jag, för tonen blir ju så fantastiskt artig där helt plötsligt när den ena liksom har slagit an densamma och bjudit in till konversation istället för konfrontation. Så vi stod där ett tag och dividerade om vems förslag som skulle gå igenom, fast nu röstade vi liksom på den andres. ”Klart vi ska sätta upp gardinstången” sa jag, ”nej men jag förstår ju att du är spelsugen, klart du ska spela” sa hon. Det kan nästan bli lite jobbigt åt det där hållet också, fast det är synd att klaga.

Och jag vill faktiskt ge beröm till oss själva här, vi var båda riktigt trötta och kunde lätt ha glidit ner i ett svart hål och börjat tjafsa för att sen inte prata med varandra på flera timmar. Som det blev förra helgen, fy fan vad jag hatar när det blir så. Då tog det över ett dygn innan vi redde ut saken, och jag vill inte påstå att vi grälar speciellt ofta men när vi gör det så är vi två krutdurkar som bjuder upp till fajt. Sen blir jag blir rädd för den här destruktiva kraften som uppenbarligen finns inom mig, sen orolig för vårt förhållande och till sist förbannad på mig själv för att jag fortfarande kan vara en sån jävla idiot. Men igår, då gick det bra. Faktiskt så var det så.

Men egentligen är det väl knappast något att hurra för, att jag lyckades agera som en hyfsat väluppfostrad människa för en gångs skull. Egentligen borde man kunna kräva det av mig i de allra flesta situationer, det där med att ta ansvar för min önskan och min del av kommunikationen. För det är ju fan BARA kommunikation det handlar om egentligen. När du anstränger dig för att göra dig förstådd går det alltid bra. Då möter du förståelse och respekt. När du slutar anstränga dig, låt vara med en ursäkt som du tycker håller, så går det alltid åt helvete. Inte sant?

Så det är bara att släppa alla ”Du borde fatta..” och ”Jag ska inte behöva säga till..” och börja ta ansvar för vad man vill att den andra ska veta och begripa. Vi människor är ingenting utan kommunikation, allt annat är bara rent fjortistjafs. Om du tror att det finns en våglängd som du och din käresta befinner er på, en våglängd som ersätter verbal kommunikation eftersom ni två förstår varandra så bra, ja då är du antagligen nykär och på väg att få en överraskning ganska snart. Och det här säger jag inte för att vara bitter, det är faktiskt precis tvärtom.

Vid mina sinnens fulla bruk vet jag hur lösningen ser ut, och när jag ser den och tror på den så är jag världens största optimist. Vi ska kommunicera, då ordnar det sig. Jag och min älskling, vi kommer att fixa alla prövningar och bli gamla tillsammans. Jag vet det. Israel och Palestina borde dra lärdom av oss, Bush och Al-Qaida, demonstranterna i Athen, ni borde komma på studiebesök. Och grunden till denna optimism ligger i denna insikt: alldeles oavsett hur stor idiot jag kan vara så har jag åtminstone insett kraften i ordet förlåt. Det är alltid bra att börja där. Fråga Hermann, han vet att jag kan säga förlåt.

Hur det gick sen? Jodå, det vet du nog redan. För den som eventuellt svävar i ovisshet kan jag tala om att jag först skruvade upp gardinstången och sen spelade gitarr. Nej förresten, jag åkte faktiskt till och med och handlade innan jag spelade, bara för att vara lite extra gullig. Äh.. behövde ändå batterier till distpedalerna.