- Att fortsätta, att få det att räcka lite längre, det är allt.

Willy Vlautin, 42 år, författare och sångare i Portlandbandet Richmond Fontaine, är ödmjukheten själv när Barstol träffar honom efter en spelning på den lilla Stockholmsklubben Bonden. Det är svårt att tänka sig att det är samma man som nyligen hamnade i slagsmål med några berusade fans under en turné i England.

Däremot är det lätt att se honom sitta nedhukad över sin dator vid ett bord på Portland Meadows, den galoppbana där han helst tillbringar sin lediga tid och även skrivit en stor del av sina romaner. Romaner som utspelar sig på just den typen av platser där drömmar närs men sällan lyfter.

Willy Vlautins författarskap förs på en tunn lina där han för det mesta lyckas navigera på precis rätt sida om patetiken och det onödigt sentimentala. Det är ju där, i skarven som riskerar allt, som en författare också har chansen att träffa rätt.

Om Vlautins två första romaner The Motel Life och Northline gjorde just det går han i sin senaste bok Lean on Pete något för långt och fastnar stundom i vad som skulle kunna vara den felande länken mellan tidningen Min Häst och Bruce Springsteens Nebraska. En kombination som få , utom möjligtvis Per Bjurman, kan ha drömt om.

Men om själva historien vacklar får vi även här stifta bekantskap med en rad fantastiskt utmejslade karaktärer av den typ som Vlautin alltid fyller sina böcker med och som den här gången får stå för den stora behållningen.

Det är emellertid invändningar jag ligger lågt med när jag träffar Vlautin, mån om att inte hamna i en liknande situation som de engelska fansen och behöva tvåla till en av mina favoritförfattare.

Vi söker oss till den bakre restaurangdelen för att komma undan störande ljud och han slår sig ner med ryggen mot väggen.

Du är en beundrare av William Kennedy, kan du se dig själv använda ett liknande grepp som han gör i Albanysviten där huvudpersonen i en bok kan flimra förbi som hastigast i en annan?

Jag skulle vilja, men i ett fall som Allison Johnson är det helt enkelt så att jag inte vill återvända till hennes huvud. Några av de mindre karaktärerna, som Earl Hurley från The Motel Life, har jag däremot skrivit noveller om. Och Lonnie Dixon från Lean on Pete finns med i en annan bok, så de mindre karaktärerna går in och ut på ett annat sätt än huvudpersonerna.

En möjlig novellsamling?

Ja, absolut. Men för att återvända till William Kennedy, det är väldigt sällan jag får tillfälle att prata om honom. Han är en språkets mästare, mer så än jag någonsin kommer bli. Han påminner mycket om de sydamerikanska författarna. Det är mycket romans, men även stor tragedi och mörker. Jag har sparat mängder av hans citat.

Han använder sig av en del mystik i sina böcker medan du är mer av kött och potatis.

Ja, men på mitt eget sätt när jag också den där mystiska sidan. I The Motel Life har vi Frank som berättar vilda, galna historier och Allison Johnson från Northline för samtal med en imaginär Paul Newman. Och jag vill ha det så, jag är rädd för att vara för mörk. Jag vill att Allison Johnson ska ha Paul Newman för att det ska finnas hopp. Jag försöker ta sikte på författare som William Kennedy som har både ljus och mörker, medan andra som Raymond Carver skrämmer mig.

Men du gillar Raymond Carver.

När jag var tjugo hittade jag en skiva av Paul Kelly med en sång baserad på en av Raymond Carvers noveller. Det var så jag upptäckte Carver. Veckan därpå började jag skriva egna berättelser. Det är tjugo år sedan och förmodligen anledningen till att jag började skriva så ja, Carver är en stor inspiration.

Efter att ha läst Northline läste jag Lågan i bröstet av William Kennedy och tyckte mig se ett samband mellan de kvinnliga karaktärerna, det gränslösa. Förstår du vad jag menar med det?

Jag älskar Lågan i bröstet men jag har aldrig tänkt på det på det sättet. För mig är Allison Johnson min mormor, min mamma och mig invirade i en och samma person, satt i en väldigt dålig situation. Alla kvinnor i min familj har kontrollerats av och kämpat emot svår ångest och dåligt självförtroende. De var på många sätt som Allison Johnson men med bättre föräldrar och tryggare liv. Grejen med Allison Johnson är att hon inte hade någon, hennes mamma var frånvarande och hon hade ingen pappa. Om du korrigerar det bara lite hade hon förmodligen klarat sig fint.

Det är nästan så man måste stanna upp och hämta luft under vissa passager. Var Northline en svår bok att skriva?

Det är därför jag skrev alla de där sorgliga låtarna som följer med soundtracket till boken. Jag fick avbryta mig hela tiden för att skriva musik. Det är en berättelse jag skrev om flera gånger, det kanske inte framstår så, men det finns säkert ytterligare 150 sidor. Den var väldigt personlig och tog upp många frågor som gör mig upprörd som rasism, ångest, alkoholism, rädsla och svaghet. Alla dessa stora saker som har varit faktorer i mitt eget liv.

Och en del av de sakerna dras till sin spets för att få fram en poäng och ibland oroade jag mig för att det skulle bli för mycket. Så ja, det var en svår bok.

En sista fråga om William Kennedy, favoritbok och karaktär från Albanysviten?

En bok jag skulle vilja läsa är den om Francis Phelan från Järngräs. Om hans tidiga år. Jag har träffat William Kennedy en gång, han hade en uppläsning i Portland där jag bor, och jag var där och stirrade på honom hela dagen. Men allt jag kunde komma på att fråga om var: kommer du skriva en till bok om Frank? Han svarade att han gillade honom, så kanske.

Det går inte en vecka utan att jag tänker på Järngräs och Frank, hur han tappade bebisen och den tunna linjen mellan att förlora förståndet och att lära sig hantera en tragedi. Men min favoritkaraktär har alltid varit Billy Phelan. Jag antar att det är för att han påminner mest om mig själv, att jag därför trivs i hans sällskap. Han är en fantastisk karaktär.

William Kennedy är verkligen en ordens Tom Waits, han är väldigt kraftfull och har enorm kontroll över vad han skriver. Det är där jag är mer av kött och potatis, eller en enklare författare, för jag har inte det där ännu.

Läser du Cormac McCarthy?

Självklart. Se bara på Blood Meredian, vem som helst som kan ta dig genom 400 sidor i total frånvaro av sympatiska karaktärer, med mördade hundvalpar i en flod och andra hemska saker och ändå göra det omöjligt för dig att sluta läsa för att det är så vackert, är värd beundran.

Och jag älskade Vägen. Jag började läsa den nio på kvällen och läste till typ ett och somnade och vaknade två timmar senare. Det var som om kroppen sa att nu har du fått nog vila för att avklara den. Det är en bra bok på många sätt, en del säger att det inte är hans bästa men det är hans mest tillgängliga och jag tror att den säger många av de saker han alltid velat säga. Den är enklare och det finns den romantiska historien mellan fadern och sonen och mer hopp och ljus. Både det ljusa och mörka betonas mer vilket gör den väldigt kraftfull.

Northline ska filmatiseras av Courtney Hunt som gjorde Frozen River. Hur går det?

Kanske filmatiseras. Hur bra Frozen River än var drog den inte in massvis med pengar vilket gör det svårt för henne att få ihop till en ny film. Och Northline är en så liten berättelse, under rådande kris blir finansiärer nervösa över att lägga pengar i ett sånt projekt.

Men jag har träffat henne och tycker verkligen att hon är rätt person att göra filmen så vi får se vad som händer när de ekonomiska förutsättningarna ljusnar.

Kan du tänka dig någon av dina andra böcker som film?

Lean on Pete skulle förmodligen kunna bli en bra ungdomsfilm om man tog bort en del av de hårdare elementen och The Motel Life är redan under utveckling, men om det verkligen blir en film är för tidigt att säga.

Jag känner mig inte tillräckligt smart för att navigera Hollywood. Jag älskar film, jag är ett stort fan och att sälja mina böcker till film hjälper mig rent finansiellt att kunna fortsätta skriva, men förutom det har jag inga intressen av Hollywood. Det har förstört bättre män än mig så jag försöker springa åt andra hållet.

Vad läser du förutom tidigare nämnda författare?

Det finns en kille som heter Larry Brown, som har skrivit en bok som heter Facing the Music som jag tycker mycket om. Men man får vara försiktig med honom, en del av hans böcker är ojämna. Annars har jag läst några svenska kriminalförfattare, då jag var nyfiken inför resan hit.

Jaså?

Åke Edwardson och Henning Mankell. Det är sån litteratur som är lätt att läsa när man är ute på vägen. Men jag läser även en del sydamerikanska författare som Gabriel Garcia Márques och Mario Vargas Llosa, som jag tycker är ett geni.

Och jag gillar George Pelecanos.

Nästa fråga rör honom. Han har ju sagt ett och annat gott ord om dig också, särskilt rörande Northline.

George Pelecanos är en mycket intelligent person och han har varit väldigt vänlig mot mig, vilket han inte hade behövt vara.

Följde du The Wire, som han var en av manusförfattarna till?

Fan, The Wire tog nästan livet av mig. Den serien är som en fantastisk roman. Den fjärde säsongen, den med ungarna, var otroligt deprimerande.

När jag läser hans böcker för jag alltid anteckningar kring all musik som nämns. Jag började nyligen lyssna på Jazz och mejlar honom ibland med frågor om vilka skivor jag borde skaffa och jag lovar, det dröjer inte mer än tio minuter innan det rasslar ner ett svar.

Och precis som Pelecanos gör med musik droppar du en hel del film i din senaste bok Lean on Pete, men du skriver aldrig ut namnet utan bara delar av handlingen så man sitter där och gissar.

Det stämmer.

Berätta mer om Lean on Pete.

Jag skrev den på grund av en rad anledningar. För det första har jag alltid haft en hatkärlek till hästkapplöpning. Jag gör det inte ens mer dramatiskt än vad det är. Om inte hästarna ger resultat säljs de och jag känner en del jockeys och de blir inte heller behandlade med den respekt de förtjänar. Och de tjänar inte i närheten av så mycket som de riskerar.

Kan du se dig själv skriva manus direkt för teve?

Nej. Där teve och film kommer in i bilden följer även stora egon med allt vad det innebär av bråk och kompromisser och jag känner inte att jag är en person som skulle kunna hantera det.

Ditt rockband Richmond Fontaine tillhör skaran av kritikerfavoriter som aldrig lyckas föra över det faktumet i skivförsäljning eller större scener.

Det är som att önska att man vore snyggare eller smartare. Man kan inte oroa sig för sånt. Vi är glada över att vi fick spela här i kväll och att det kom en publik. Det är allt jag bryr mig om. Vi tror på vad vi gör och är nära vänner och vore det inte för bandet skulle vi aldrig ha råd att resa till Sverige.

Hur ser du på framtiden för ditt författarskap och Richmond Fontaine?

Vad gäller bandet blir vi alla äldre och har familjer. Om vi alla lyckas samla oss i samma bil är det tur. Förhoppningsvis är vi vänner långt efter att bandet är avslutat.

Mer än någonting annat vill jag bara skriva. Det är vad jag älskar att göra.

Kan du säga något om nästa bok?

Den påminner en del om låten A letter to the patron saint of nurses från vår senaste skiva. Den handlar om sjuksköterskor och jag har första utkastet färdigt. Sedan har jag skrivit en rad kortare noveller om två spelare som förhoppningsvis leder någonstans.

Efter att vi avslutat samtalet och skakat hand och tackat och bockat går Willy Vlautin för att hjälpa de andra i bandet packa ihop utrustningen.

När vi kommer ut i den isande februarikvällen ser vi hur han bär lådor till en minibuss som står parkerad tvärs över gatan och vi nickar innan vi går vidare och ser Willy återvända mot klubben för fler lådor att kånka.

Att han har kunnat avveckla sin målarfirma hemma i Portland innebär inte att han lagt sig på sofflocket.

Rekommenderad läsning: Northline, The Motel Life.

Av David david@barstol.nu

10 Kommentarer

Musikskribenten Lennart Persson är död. Cancern tog honom - denna grymma, orättvisa sjukdom som till synes slumpvis slår klorna om sina offer och kan vara så svekfullt svår att upptäcka innan det är försent.

När jag nu läser gamla och nya texter av Lennart kan jag inte låta bli att tänka på filmen Big Fish – han kunde konsten att krydda en historia utan att tappa verklighetsförankringen. Sex, ond bråd död och låghalta hundar hade alla en given plats i hans kanon.

När Lennart skrev om Huddie Ledbetter, mera känd som Leadbelly, visste han precis vad som skulle få unga hjärtan att ticka för en sedan ett halvsekel död och begraven bluesgubbe. Han visste att myten kommer först, och att det är först när den öppnat upp ögonen som den passion som krävs för att gräva djupare och skaffa sig en mer nyanserad bild uppstår. Lennart tog fasta på det och när han hade några hundra ord på sig att plocka fram essensen av Huddie såg han till att göra det på ett sätt som gjorde det omöjligt att inte törsta efter mer.

”Efter år av misshandel och slavarbete på bomullsfälten lyfte han upp järnklotet som var fastkedjat vid hans ben och sprang ut i skogen. Det dröjde ett dygn eller så innan blodhundarna hann ikapp honom. Huddie vägrade återvända till fängelset, döden fick hellre befria honom. När en av sherifferna hotade att skjuta hans svarta hjärta ur kroppen reste han sig långsamt och gick rakt ut i Red River. Han gick tills vattnet steg över huvudet på honom. Den första blodhunden som nådde fram till honom ströp han, men sedan tvingades han ge upp för övermakten och släpades upp ur floden. Tillbaka till bomullsfälten.”
- Lennart Persson, i tidningen Pop (1996).

Trots detta var det i de längre intervjuerna, när han trängde djupare, som Lennart verkligen kom till sin rätt. Till exempel i den monumentala intervju han gjorde med Tom Waits för tidningen Sonic, eller när han träffade Jack White några år tidigare. Det framgår med all önskvärd tydlighet att han lyckades skapa en god atmosfär och att de han talade med förstod att han tog deras musik och var den kom ifrån på allvar.

Jag har läst mängder av texter på Lennarts hemsida det senaste dygnet, de flesta hade jag läst tidigare, men det fanns inte en enda som inte var värd att återvända till. Ibland kunde han vara slarvig, någon enstaka gång rabblande, men det finns en ständigt närvarande passion som gör det närmast omöjligt att slita bort blicken förrän sista raden – och då enbart för att leta sig upp i texten för att läsa om vissa stycken. Det handlar om något så enkelt men sällsynt som glöd. Och hjärta. Ständigt närvarande i varje jävla rad.

“I wanna leave a happy memory
when I go, I wanna leave something
to let the whole world know,
that the rock n roll daddy has
a done passed on, but my bones
will keep a rockin’ long after I’ve gone”
- Rockin’ Bones

När jag under en allför blöt natt på krogen för några år sedan såg Nathalie Kazmierska i vimlet var jag tvungen att vingla fram. Inte på grund av Nathalies fagra uppsyn utan för att få veta hur det var att arbeta med Lennart Persson, som bisittare i Studio Pop. Jag minns inte riktigt vad jag sa, eller vad jag fick för svar, men jag kommer trots allt ihåg att jag fick Nathalie att lova att hon skulle hälsa och tacka för att han fick mig att upptäcka The Gun Club. Den typen av status hade Lennart för mig – och många, många andra.

Vila i frid, amigo.

(Just det. En sak till. Lennart är faktiskt i grunden ansvarig för att jag träffade en av mina före detta flickvänner. Det kan låta långsökt, men det är det inte. Han skrev upp hennes band något otroligt i en recension för musiksajten Feber. Jag läste, lyssnade, gillade vad jag hörde och började mejla med nämnda tjej. En dejt vid Årstaviken och åtskilliga drinkar senare var vi ett par. För ett tag. Fint.)

3 Kommentarer

22 Kommentarer

Tänk dig att du går ner på Stureplan sent en kväll - du vet platsen för Stureplansmassakern 1994. Väl där drar du upp en pistol, eller ännu hellre ett maskingevär och avlossar en salva lösa skott mot passerande människor. Tänk dig kaoset. Människor som flyr åt alla håll. Panikslagna. Du skulle rensa hela Stureplan på några få sekunder. Kanske med undantag av någon chockad stackare som ligger snyftande kvar på marken.

Sedan sätter du dig ner och inväntar polisen. När de efter någon minut dyker upp lägger du bara lugn ifrån dig geväret och låter dig gripas. Efter att du blivit tagen till arresten och de börjat söka igenom dig på allvar plockar du fram en liten lapp som förklarar att det hela rör sig om en del i ett konstprojekt. Ett examensarbete för Konstfack.

Stockholms blodbad skulle du kalla det.

Ett konstprojekt med avsikt att belysa hur skör vår trygghet är. Hur snabbt den kan raseras.
Politiker skulle ta avstånd, Britta Svensson rasa, Tommy Zethraeus lämna kommentarer från cellen. Hela följande medievecka skulle handla om dig. Medan du själv lugnt kunde konstatera att du satt konsten i fokus i samhällsdebatten. Och dig själv på löpsedlarna.

Otvivelaktigt finns det en och annan som skulle omfamna ditt konstverk som ytterst provokativt och vågat. Fan, du skulle hamna i historieböckerna och användas som exempel i etiska diskussioner som skulle sträcka sig långt utanför Konstfacks väggar. Det skulle förmodligen finnas ett allmänintresse för dig över många år. Tänk dig; ”Terroreleven – tio år senare”.

Konstnärer över hela världen skulle bli gröna av avund när de såg all uppmärksamhet som riktades åt ditt håll.

För face it, inte särskilt många bryr sig om konst i dag. Det är sällan något når utanför galleriernas väggar. Konst är som amatörteater och poesi – något för de närmast sörjande.

Vill du göra avtryck gäller det att skrika högt eller ta konsten till folket med streetart och jippon. För ingen jävel utom din morsa och dina - med fri öl mutade - polare kommer bry sig. Förmodligen inte ens de, men de kommer i alla fall dyka upp och lägga huvudet på sned åt din videoinstallation med förlösta frysta kycklingar.

Det trista med den konst som faktiskt når igenom är att den sällan väcker andra frågor än var gränserna för vad som är konst går. I alla fall inte utanför den innersta kretsen av sedan tidigare konstintresserade.

Och gör den det så är det i regel bara för att konsten tangerat gränsen för det lagliga och då är ju svaret redan glasklart. Olaglig konst är också konst men konstnärer är precis som du och jag - de får också ta ansvar för sina handlingar.

Det spelar ingen roll om du har ett femton sidor långt manifest som ingående beskriver din baktanke, det folk kommer minnas är fortfarande det faktum att du var den som lurade in dig på psykakuten, eller vandaliserade en tunnelbanevagn inför förskräckta medresenärer. Skriker du högt gäller det även att ditt syfte är lika glasklart som din röst är hög - annars kommer det du vill säga enbart drunkna i förfasande över det du gjort.

KLIPPET HAR TYVÄRR TAGITS BORT FRÅN YOUTUBE.
Its So Fresh I Cant Take It - By Pike and Nug:

40 Kommentarer