Att överföra en roman till en film är ett stort ansvar. När någon av ens favoritromaner blir till film är det svårt att bli riktigt nöjd. Ibland kan man ha överseende med vissa detaljer och medge att det visst är en bra film om än ej lika bra som romanen. Men ofta misslyckas filmskaparna något katastrofalt. De kan ändra på vissa karaktärers personlighet så att man inte känner igen dem mer än till namn och ibland ändras intrigen till att likna något helt annat än vad som var författarens intention från början. Sällan, väldigt sällan, är dessa förändringar till det bättre. På rak arm kan jag inte komma på något exempel.

En klassiker som verkligen blev förstörd av filmmakaren är John Fantes Ask The Dust(Ristat i damm) från 1939 som filmatiserades av Robert Towne 2006.

Ask The Dust handlar om den 20-åriga oskulden och kämpande författaren Arturo Bandini. Bandini är fast besluten om att skriva en roman. Han flyttar till Los Angeles och hyr ett rum på ett pensionat för att skriva. När han lyckas sälja en novell blåser han pengarna direkt då han upptäcker storstaden och får sedan leva på stulen mjölk och apelsiner som han får av frukthandlaren nere på gatan. Ask The Dust handlar också om kärlek. Bandini träffar den mexikanska servitrisen Camilla Lopez på ett ölhak. Han blir upp över öronen förälskad men han har ingen aning om hur han ska bete sig runt kvinnor. Camilla är dock kär i sin bartenderkollega med författardrömmar som i sin tur föraktar henne. Ask The Dust är en enkel men stark roman där man engagerar sig och känner med både huvud- och bikaraktärer.

Filmens Arturo Bandini och Camilla Lopez spelas av Colin Farrel och Salma Hayek. I filmen får karaktärerna aldrig liv utan är gråa och intetsägande. Vidare har regissören tillika manusförfattaren lagt mer till kärlekshistorien än vad som finns i romanen. Slutet i filmen är förutsägbart och meningen är att det ska vara tårdrypande. Men avslutningen i romanen som är helt annorlunda hugger mycket mer i hjärtat. Jag undrar vad John Fante som arbetade som just manusförfattare för film och tv hade sagt om Robert Townes filmatisering.

Se trailern så behöver ni inte se filmen.

Några exempel där filmskaparna lyckats göra en bra film efter en bok är:

Lord of the Rings av JRR Tolkien filmatiserad av Peter Jackson
Ironweed av William Kenndy filmatiserad av Hector Babenco(Kennedy skrev själv filmmanuset)
Fight Club av Chuck Palaniuk filmatiserad av David Fincher

Finns det fler?

Av Matt matt@barstol.nu

Det har under en längre tid florerat ett envist rykte i huvudstaden. Att kulturfenomenet Andres Lokko precis släppt ifrån sig de två feta samlingsvolymerna “Andres” och “Lokko” har förvisso knappast gått någon förbi. Mindre känt är emellertid att en grupp edsvurna män i detta nu planlägger en resa till Mount Everest för att placera ut mastodontverket i en glaskupa högst uppe på toppen.

Sådan är han, den där Lokko. Den makten har han över andra män. Därför är han också både älskad och hatad.

Precis som det är omöjligt att uppskatta Morrissey på grund av den svenska Morrissey-mannen är det endast med stor svårighet det går att ta sig an Andres Lokko och samtidigt blunda för den så kallade Lokko-mannen. Denna vämjeliga avkomma som bär sin upprullade svarta mössa på sniskan, slänger sig med femton år gamla popteorier och hellre än inte avslutar en mening med “som Andres Lokko självklart vet”.

För den lata och icke tänkande kulturkonsumenten är det år 2010 fortfarande lika givet att luta sig mot Lokko som säg Morrissey eller Strindberg. Till synes vattentätt och utan risker.

Men bortser man från allt det där och ser till enbart texterna, särskilt de från senare tid, växer en delvis ny bild fram. Lokko har nämligen upptäckt litteraturen. På riktigt. Vilket visat sig vara ett lyckokast. Jag var förmodligen inte ensam om att omedelbums lägga in en beställning på Christopher Reids monumentalt vackra A Scattering efter att ha läst om den i en krönika signerad Lokko, trots den uppenbara risken att förväxlas med en Lokko-man.

Samtidigt har tonen landat i någonting som ligger närmare det personliga och längre ifrån det tidstypiskt raljanta. Kanterna är inte längre lika vassa och eftertanken har fått mer utrymme, vilket givetvis är en konsekvens av såväl åldrande som en mustasch att tankfullt tvinna.

Kanske fortsätter Lokko den inslagna vägen och blomstrar ut till en Stefan Mählqvist för vuxna, uppflugen i en regnbågssoffa. Allt medan adepterna träget klättrar uppför Mount Everest med en rutig box märkt 1989-2009.

Av David david@barstol.nu

Ola Rapace blir intervjuad av Aftonbladet och svarar så här på frågan om han är avundsjuk på sin frus framgångar:

“Nej, absolut inte. Man vill ju alltid ha stora roller. Men just den här rollen är ingenting jag är avundsjuk på. Inte heller på all den hets som har varit runt Millenniumtrilogin heller. Jag tycker tvärtom att det är lite sorgligt att det är sådant som går hem hos folket. Nivån är så fruktansvärt låg på historierna och även karaktärerna i filmerna.”

Käre Ola, sätt dig i soffan nu så ska jag berätta en sak för dig. Du förstår, jag vet hur det känns när man plötsligt inser att ens fru är både snyggare, smartare och mer framgångsrik än en själv. Det svider, och det är okej att känna så, men sen är det bara att skärpa till sig och börja leverera ännu bättre grejer. Det må så vara att du har fått gig på Dramaaaaten nu och det var väl roligt för dig, men de här snobbiga olaterna du lagt dig till med passar ingen. Allra minst dig. Du är inte avundsjuk du, nänä..

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Bokrean är som alltid en given tradition. Men det vore en lögn att påstå att den blir bättre med åren. Bokförlagens och bokhandelns ansträngda ekonomi är frukten vi på rean skördar. Och vad som är bra och dålig litteratur ska jag sannerligen inte uttala mig om.

Däremot vill jag i varje fall lyfta Bokias rea framför Akademibokhandelns. Bokia har onekligen ansträngt sig i att fortfarande erbjuda bredd i sin rea till skillnad mot konkurrenten. Inne på Bokia kan jag förkovra mig länge då dom till min glädje valt att rea mycket icke kommersiell litteratur i små upplagor som står inklämd mellan dom masstryckta jättarna.

Charmen med bokrean är ändå alltid att fynda. Att köpa inbundna karameller som varar resten av året och att hitta böcker som du inte tidigare lagt märke till. För en bokmal som mig som övriga delen av året uteslutet köper skönlitterära romaner utnyttjar jag rean till att oftast hamstra några deckare, lyrik och biografier. Deckare för att jag oftast gillar att jäsa med dom i solen på sommaren. Lyrik för att jag brukar bli helt galen av alla fynd man kan göra då lyrik är något som verkligen dumpas bort för en spottstyver och för att man för en gångs skull har råd att köpa många mästerverk på en och samma gång. Biografier för att jag helt krasst aldrig vill betala fullpris.

Smaken är som sagt olika. Men. Om du vill ha tips på två av dom bästa skönlitterära böckerna som finns på rean som verkligen vore en skam om du missade så vill jag ta tillfället i akt och lotsa dig rätt.

Vägen – Cormac McCarthy
Människohamn – John Ajvide Lindqvist

Dessa två är av helt skilda skäl några av de bästa böckerna jag läst. Och det vore en skam om du missade upplevelserna dessa helt makalösa böcker givit.

Har du något tips till mig så skjut mig hårt.
Och jag är väldigt nyfiken på vilka böcker du slog till på i år.

Av Kniven kniven@barstol.nu

- Att fortsätta, att få det att räcka lite längre, det är allt.

Willy Vlautin, 42 år, författare och sångare i Portlandbandet Richmond Fontaine, är ödmjukheten själv när Barstol träffar honom efter en spelning på den lilla Stockholmsklubben Bonden. Det är svårt att tänka sig att det är samma man som nyligen hamnade i slagsmål med några berusade fans under en turné i England.

Däremot är det lätt att se honom sitta nedhukad över sin dator vid ett bord på Portland Meadows, den galoppbana där han helst tillbringar sin lediga tid och även skrivit en stor del av sina romaner. Romaner som utspelar sig på just den typen av platser där drömmar närs men sällan lyfter.

Willy Vlautins författarskap förs på en tunn lina där han för det mesta lyckas navigera på precis rätt sida om patetiken och det onödigt sentimentala. Det är ju där, i skarven som riskerar allt, som en författare också har chansen att träffa rätt.

Om Vlautins två första romaner The Motel Life och Northline gjorde just det går han i sin senaste bok Lean on Pete något för långt och fastnar stundom i vad som skulle kunna vara den felande länken mellan tidningen Min Häst och Bruce Springsteens Nebraska. En kombination som få , utom möjligtvis Per Bjurman, kan ha drömt om.

Men om själva historien vacklar får vi även här stifta bekantskap med en rad fantastiskt utmejslade karaktärer av den typ som Vlautin alltid fyller sina böcker med och som den här gången får stå för den stora behållningen.

Det är emellertid invändningar jag ligger lågt med när jag träffar Vlautin, mån om att inte hamna i en liknande situation som de engelska fansen och behöva tvåla till en av mina favoritförfattare.

Vi söker oss till den bakre restaurangdelen för att komma undan störande ljud och han slår sig ner med ryggen mot väggen.

Du är en beundrare av William Kennedy, kan du se dig själv använda ett liknande grepp som han gör i Albanysviten där huvudpersonen i en bok kan flimra förbi som hastigast i en annan?

Jag skulle vilja, men i ett fall som Allison Johnson är det helt enkelt så att jag inte vill återvända till hennes huvud. Några av de mindre karaktärerna, som Earl Hurley från The Motel Life, har jag däremot skrivit noveller om. Och Lonnie Dixon från Lean on Pete finns med i en annan bok, så de mindre karaktärerna går in och ut på ett annat sätt än huvudpersonerna.

En möjlig novellsamling?

Ja, absolut. Men för att återvända till William Kennedy, det är väldigt sällan jag får tillfälle att prata om honom. Han är en språkets mästare, mer så än jag någonsin kommer bli. Han påminner mycket om de sydamerikanska författarna. Det är mycket romans, men även stor tragedi och mörker. Jag har sparat mängder av hans citat.

Han använder sig av en del mystik i sina böcker medan du är mer av kött och potatis.

Ja, men på mitt eget sätt när jag också den där mystiska sidan. I The Motel Life har vi Frank som berättar vilda, galna historier och Allison Johnson från Northline för samtal med en imaginär Paul Newman. Och jag vill ha det så, jag är rädd för att vara för mörk. Jag vill att Allison Johnson ska ha Paul Newman för att det ska finnas hopp. Jag försöker ta sikte på författare som William Kennedy som har både ljus och mörker, medan andra som Raymond Carver skrämmer mig.

Men du gillar Raymond Carver.

När jag var tjugo hittade jag en skiva av Paul Kelly med en sång baserad på en av Raymond Carvers noveller. Det var så jag upptäckte Carver. Veckan därpå började jag skriva egna berättelser. Det är tjugo år sedan och förmodligen anledningen till att jag började skriva så ja, Carver är en stor inspiration.

Efter att ha läst Northline läste jag Lågan i bröstet av William Kennedy och tyckte mig se ett samband mellan de kvinnliga karaktärerna, det gränslösa. Förstår du vad jag menar med det?

Jag älskar Lågan i bröstet men jag har aldrig tänkt på det på det sättet. För mig är Allison Johnson min mormor, min mamma och mig invirade i en och samma person, satt i en väldigt dålig situation. Alla kvinnor i min familj har kontrollerats av och kämpat emot svår ångest och dåligt självförtroende. De var på många sätt som Allison Johnson men med bättre föräldrar och tryggare liv. Grejen med Allison Johnson är att hon inte hade någon, hennes mamma var frånvarande och hon hade ingen pappa. Om du korrigerar det bara lite hade hon förmodligen klarat sig fint.

Det är nästan så man måste stanna upp och hämta luft under vissa passager. Var Northline en svår bok att skriva?

Det är därför jag skrev alla de där sorgliga låtarna som följer med soundtracket till boken. Jag fick avbryta mig hela tiden för att skriva musik. Det är en berättelse jag skrev om flera gånger, det kanske inte framstår så, men det finns säkert ytterligare 150 sidor. Den var väldigt personlig och tog upp många frågor som gör mig upprörd som rasism, ångest, alkoholism, rädsla och svaghet. Alla dessa stora saker som har varit faktorer i mitt eget liv.

Och en del av de sakerna dras till sin spets för att få fram en poäng och ibland oroade jag mig för att det skulle bli för mycket. Så ja, det var en svår bok.

En sista fråga om William Kennedy, favoritbok och karaktär från Albanysviten?

En bok jag skulle vilja läsa är den om Francis Phelan från Järngräs. Om hans tidiga år. Jag har träffat William Kennedy en gång, han hade en uppläsning i Portland där jag bor, och jag var där och stirrade på honom hela dagen. Men allt jag kunde komma på att fråga om var: kommer du skriva en till bok om Frank? Han svarade att han gillade honom, så kanske.

Det går inte en vecka utan att jag tänker på Järngräs och Frank, hur han tappade bebisen och den tunna linjen mellan att förlora förståndet och att lära sig hantera en tragedi. Men min favoritkaraktär har alltid varit Billy Phelan. Jag antar att det är för att han påminner mest om mig själv, att jag därför trivs i hans sällskap. Han är en fantastisk karaktär.

William Kennedy är verkligen en ordens Tom Waits, han är väldigt kraftfull och har enorm kontroll över vad han skriver. Det är där jag är mer av kött och potatis, eller en enklare författare, för jag har inte det där ännu.

Läser du Cormac McCarthy?

Självklart. Se bara på Blood Meredian, vem som helst som kan ta dig genom 400 sidor i total frånvaro av sympatiska karaktärer, med mördade hundvalpar i en flod och andra hemska saker och ändå göra det omöjligt för dig att sluta läsa för att det är så vackert, är värd beundran.

Och jag älskade Vägen. Jag började läsa den nio på kvällen och läste till typ ett och somnade och vaknade två timmar senare. Det var som om kroppen sa att nu har du fått nog vila för att avklara den. Det är en bra bok på många sätt, en del säger att det inte är hans bästa men det är hans mest tillgängliga och jag tror att den säger många av de saker han alltid velat säga. Den är enklare och det finns den romantiska historien mellan fadern och sonen och mer hopp och ljus. Både det ljusa och mörka betonas mer vilket gör den väldigt kraftfull.

Northline ska filmatiseras av Courtney Hunt som gjorde Frozen River. Hur går det?

Kanske filmatiseras. Hur bra Frozen River än var drog den inte in massvis med pengar vilket gör det svårt för henne att få ihop till en ny film. Och Northline är en så liten berättelse, under rådande kris blir finansiärer nervösa över att lägga pengar i ett sånt projekt.

Men jag har träffat henne och tycker verkligen att hon är rätt person att göra filmen så vi får se vad som händer när de ekonomiska förutsättningarna ljusnar.

Kan du tänka dig någon av dina andra böcker som film?

Lean on Pete skulle förmodligen kunna bli en bra ungdomsfilm om man tog bort en del av de hårdare elementen och The Motel Life är redan under utveckling, men om det verkligen blir en film är för tidigt att säga.

Jag känner mig inte tillräckligt smart för att navigera Hollywood. Jag älskar film, jag är ett stort fan och att sälja mina böcker till film hjälper mig rent finansiellt att kunna fortsätta skriva, men förutom det har jag inga intressen av Hollywood. Det har förstört bättre män än mig så jag försöker springa åt andra hållet.

Vad läser du förutom tidigare nämnda författare?

Det finns en kille som heter Larry Brown, som har skrivit en bok som heter Facing the Music som jag tycker mycket om. Men man får vara försiktig med honom, en del av hans böcker är ojämna. Annars har jag läst några svenska kriminalförfattare, då jag var nyfiken inför resan hit.

Jaså?

Åke Edwardson och Henning Mankell. Det är sån litteratur som är lätt att läsa när man är ute på vägen. Men jag läser även en del sydamerikanska författare som Gabriel Garcia Márques och Mario Vargas Llosa, som jag tycker är ett geni.

Och jag gillar George Pelecanos.

Nästa fråga rör honom. Han har ju sagt ett och annat gott ord om dig också, särskilt rörande Northline.

George Pelecanos är en mycket intelligent person och han har varit väldigt vänlig mot mig, vilket han inte hade behövt vara.

Följde du The Wire, som han var en av manusförfattarna till?

Fan, The Wire tog nästan livet av mig. Den serien är som en fantastisk roman. Den fjärde säsongen, den med ungarna, var otroligt deprimerande.

När jag läser hans böcker för jag alltid anteckningar kring all musik som nämns. Jag började nyligen lyssna på Jazz och mejlar honom ibland med frågor om vilka skivor jag borde skaffa och jag lovar, det dröjer inte mer än tio minuter innan det rasslar ner ett svar.

Och precis som Pelecanos gör med musik droppar du en hel del film i din senaste bok Lean on Pete, men du skriver aldrig ut namnet utan bara delar av handlingen så man sitter där och gissar.

Det stämmer.

Berätta mer om Lean on Pete.

Jag skrev den på grund av en rad anledningar. För det första har jag alltid haft en hatkärlek till hästkapplöpning. Jag gör det inte ens mer dramatiskt än vad det är. Om inte hästarna ger resultat säljs de och jag känner en del jockeys och de blir inte heller behandlade med den respekt de förtjänar. Och de tjänar inte i närheten av så mycket som de riskerar.

Kan du se dig själv skriva manus direkt för teve?

Nej. Där teve och film kommer in i bilden följer även stora egon med allt vad det innebär av bråk och kompromisser och jag känner inte att jag är en person som skulle kunna hantera det.

Ditt rockband Richmond Fontaine tillhör skaran av kritikerfavoriter som aldrig lyckas föra över det faktumet i skivförsäljning eller större scener.

Det är som att önska att man vore snyggare eller smartare. Man kan inte oroa sig för sånt. Vi är glada över att vi fick spela här i kväll och att det kom en publik. Det är allt jag bryr mig om. Vi tror på vad vi gör och är nära vänner och vore det inte för bandet skulle vi aldrig ha råd att resa till Sverige.

Hur ser du på framtiden för ditt författarskap och Richmond Fontaine?

Vad gäller bandet blir vi alla äldre och har familjer. Om vi alla lyckas samla oss i samma bil är det tur. Förhoppningsvis är vi vänner långt efter att bandet är avslutat.

Mer än någonting annat vill jag bara skriva. Det är vad jag älskar att göra.

Kan du säga något om nästa bok?

Den påminner en del om låten A letter to the patron saint of nurses från vår senaste skiva. Den handlar om sjuksköterskor och jag har första utkastet färdigt. Sedan har jag skrivit en rad kortare noveller om två spelare som förhoppningsvis leder någonstans.

Efter att vi avslutat samtalet och skakat hand och tackat och bockat går Willy Vlautin för att hjälpa de andra i bandet packa ihop utrustningen.

När vi kommer ut i den isande februarikvällen ser vi hur han bär lådor till en minibuss som står parkerad tvärs över gatan och vi nickar innan vi går vidare och ser Willy återvända mot klubben för fler lådor att kånka.

Att han har kunnat avveckla sin målarfirma hemma i Portland innebär inte att han lagt sig på sofflocket.

Rekommenderad läsning: Northline, The Motel Life.

Av David david@barstol.nu

Det är kaos i Stockholm. Förutom snökaos är det totalt virrvarr i stadens alla butiker där stressade julshoppare försöker hitta de sista julklapparna. På Åhléns City är det så mycket folk att de har vakter som släpper upp och ner folk mellan de olika våningarna.
Trots trängseln och stressen gillar jag faktiskt att köpa julklappar. Jag tycker om att hitta den perfekta presenten och se när den öppnas. Men jag håller mig sällan till önskelistorna. Jag köper bara sådant jag själv tycker är bra eller själv vill ha.

Min systerdotter ska få en bok av Ingrid Olsson – Ett litet hål i mörkret. Jag var faktiskt på date med Ingrid en gång. Det var riktigt trevligt. Vi träffades på ett galleri och tittade på konstiga fotografier. Därefter åt vi lunch följt av en tvåtimmars promenad. Vi pratade mycket om hennes författarskap men själv vågade jag inte berätta att jag skrev på en blogg. Efter att vi skilts åt var jag så fascinerad av henne att jag direkt gick in på en bokhandel och köpte hennes första roman och sträckläste den. Tyvärr blev det inga fler träffar men hennes ungdomsböcker är väldigt bra.

Johanna Nilsson är en annan författare från samma generation. Johannas böcker kanske mest klassas som tjejböcker men jag har läst alla och tycker mycket om dem. Hon skriver fint och känsligt. Jag skulle nog vilja gå på date med Johanna. Den andra systerdottern ska få hennes underbara bok De i utkanten älskande.

När jag letade julklapp till min systerson gick jag länge runt i leksaksaffären och klämde och testade med stora ögon och nyfikna händer. Star Wars leksakerna var roligast. Jag provade lasersvärden. Det fanns till och med ett dubbelt i Darth Maul stil. Men de var så overkliga och jag har ju ett eget lasersvärd i min Iphone så jag bestämde mig till slut för lite lego från Star Wars serien.

Till min polares dotter köpte jag en Bratz docka. Bratz verkar vara Barbies slampiga lillasyster med alldeles för mycket silikon i läpparna. Det var en sexig docka i country mundering med tillhörande gitarr. Dockan hade hatt, två par boots och riktigt kort kjol. När julklappen öppnades fick jag en flashback till när jag snodde syrrans Barbie klädde av den och min Big Jim docka och Barbie hade ohämmad sex.
En slampig countrysångerska skulle jag vilja ha i julklapp.

Av Matt matt@barstol.nu

SPOILERVARNING!!!

De av er som läser min privata blogg vet att jag har för vana att sova med böcker jag tycker om. Det får mig att känna ett påtagligt välbefinnande att ha dem nära. Hans Koppels förra bok, Vi i villa, har jag delat många nätter med.

Det var alltså inte helt utan förväntningar om en ny sängkamrat jag tog mig an hans senaste bok, den nyligen utgivna Medicinen.

Medicinen handlar om en kvinna som arbetar på en tidningsredaktion där hon befinner sig långt ner på hackskalan, ständigt hunsad av en psykopat till chefredaktör som bara väntar på att få en god anledning att sparka ut hennes slappa hängröv i kylan. Ensamstående med två barn kämpar hon för att få tillvaron att gå ihop med ett ständigt dåligt samvete. Allt medan hennes före detta man har börjat om med en yngre kvinna.

Yes, det är en riktig askunge vi har att göra med, fast här i formen av en medelålders tacka med dubbla bildäck på magen. Och som sig bör i sagornas värld stiger hon ur sin tillvaro av säck och aska och slår både sin omgivning och sig själv med häpnad, med lite politiskt korrekt flatsex på vägen.

Vi i villa var en bok som gjorde något så ovanligt som att säga sanningen. Och just därför gjorde den så förbannat ont att läsa. Endast öppningsscenen i Medicinen når in på samma sätt och lämnar en svart pulserande klump någonstans i magtrakten. Sedan tar sagan vid. Det är såklart inget fel med det. Men om sanningen är gudomlig förblir sagan fortfarande just bara en saga, med all sin inneboende förutsägbarhet.

Och tyvärr är det inte bokens enda problem.

Personerna tar aldrig liv. Varken barnen eller kollegorna på redaktionen lämnar några avtryck utan förblir trötta klichéer och livlösa skuggor. Endast den sadistiska chefredaktören förunnas kött och blod. På nästan samtliga av de punkter Hans Koppel rodde hem, sin ytterst sparsmakade prosa till trots, i Vi i villa, sjunker han här obönhörligen mot botten.

- Sämre kritik och fler läsare, sammanfattade Koppel själv sina förväntningar innan boken släpptes.

Vad gäller kritiken har han förmodligen rätt, jag vet ännu inte då jag försökt undvika recensionerna som kom härom veckan. Boken lär inte heller bli någon kommersiell framgång. I alla fall inte i en vidare mening. Visst, de som läste och gillade Vi i villa kommer köpa den och känna sig lite smått lurade, men på egen hand lär den inte hitta ut till en bredare publik.

Hårda omdömen kan tyckas, men med en så briljant debut är det omöjligt att inte förväntningarna blir därefter. Förhoppningsvis är inte Medicinen något annat än ett mellanspel. Kanske ett sätt för Koppel att sänka förväntningarna inför framtida släpp. Men förmodligen inte. Varför liksom? Snarare rör det sig om att stressa ut en uppföljare till en uppmärksammad bok. Att smida medan järnet är hett.

Jag vet inte, jag känner mest en tomhet efter vad som var tänkt att bli höstens stora lilla läsupplevelse. I stället tar jag mig an Vi i villa för tredje gången det här året och känner mig säker på min sak när jag beslutar mig för att även i fortsättningen ha höga förväntningar på en bok som bär Koppel på ryggen.

(Hans Koppel är en pseudonym och författaren till det här inlägget vill passa på att ta tillbaka sin ett år gamla gissning på att Jonas Karlsson ligger bakom)

Någon som minns kulturmanifestet? Ni vet, det där som Marcus Birro skrev för några år sedan där han försvarade varje konstnärs självklara rätt att gå ner sig på rödtjut och leva på bidrag i väntan på det publika genombrottet.

Det blev ju en tämligen lyckad aktion. Om inte för kulturen så åtminstone för Birro själv som därmed påbörjade del två i sitt liv som proffstyckare.

I helgen gick sju, för den stora massan okända, författare ut med ett manifest i Dagens Nyheters nya uppiffade helgbilaga Boklördag. Där kritiserar de den samtida svenska litteraturen och passar samtidigt på att dra ut riktlinjer inför nästa årtionde. Berättandet ska stå i centrum, slår de fast. Ut med det självupplevda och in med det fabulerade - som om det nödvändigtvis skulle vara varandras diametrala motsatser. Bort med chicklit och skildringar av det moderna stadslivet och in med episka berättelser som utspelar sig i hittepå-länder.

Som om det inte fanns plats för båda delarna. Svenskarna läser mer än någonsin.

Jag har så förbannat svårt för den här typen av tomt skramlande. Särskilt när det så uppenbart rör sig om ett beställningsjobb. Det är ju inte utan att man undrar hur snacket gick på Dagens Nyheters kulturredaktionen inför lanseringen av Boklördag.

- Nu när vi har landat intervjun med Kerstin Ekman behöver vi bara något som skapar debatt, som liksom höjer temperaturen en aning.
- Ett manifest så klart! Vi låter några unga författare skriva ihop ett frontalangrepp på den samtida svenska litteraturen. Du vet, gnälla lite på deckare, chicklit och sånt som folk verkligen läser.
- Lysande. Och där fick vi in de unga svenska författarna också. Två punkter avbockade.

Det är ju en sedan länge vedertagen sanning att den som vill dra ut på sin ungdom gör bäst i att slå sig in på den litterära banan. De sju “unga” författare som står bakom manifestet är ett gäng 35-45-åringar som i stället för att ta avstamp i samtiden gör tydligt att de avser att främja sig från den. Unket så det förslår. Det oärliga uppsåtet lyser igenom och drar ett löjets skimmer över alla inbladade. Ryt lite så får ni utrymme i vår bokbilaga.

Och de sju röt lydigt - likt förväxta kattungar.

So You Want To Be A Writer

if it doesn’t come bursting out of you
in spite of everything,
don’t do it.
unless it comes unasked out of your
heart and your mind and your mouth
and your gut,
don’t do it.
if you have to sit for hours
staring at your computer screen
or hunched over your
typewriter
searching for words,
don’t do it.
if you’re doing it for money or
fame,
don’t do it.
if you’re doing it because you want
women in your bed,
don’t do it.
if you have to sit there and
rewrite it again and again,
don’t do it.
if it’s hard work just thinking about doing it,
don’t do it.
if you’re trying to write like somebody
else,
forget about it.
if you have to wait for it to roar out of
you,
then wait patiently.
if it never does roar out of you,
do something else.

if you first have to read it to your wife
or your girlfriend or your boyfriend
or your parents or to anybody at all,
you’re not ready.

don’t be like so many writers,
don’t be like so many thousands of
people who call themselves writers,
don’t be dull and boring and
pretentious, don’t be consumed with self-
love.
the libraries of the world have
yawned themselves to
sleep
over your kind.
don’t add to that.
don’t do it.
unless it comes out of
your soul like a rocket,
unless being still would
drive you to madness or
suicide or murder,
don’t do it.
unless the sun inside you is
burning your gut,
don’t do it.

when it is truly time,
and if you have been chosen,
it will do it by
itself and it will keep on doing it
until you die or it dies in you.

there is no other way.

and there never was.

/Charles Bukowski

Carolina Gynning ställer till rabalder och blir polisanmäld efter att ha agerat miniprivat-FRA och hängt ut några haters på sin blogg. Befolkningen delas återigen i två läger: å ena sidan de som tycker att bloggaren står i sin fulla rätt att slå tillbaka, å andra sidan de som vilar tyngre mot den gamla slitna devisen “den som sig i leken ger får leken tåla”.

Vi ska vara lite försiktiga här, det finns nämligen en tendens att ropa “Anonymt näthat!” så fort någon med ett alias skriver något mindre fördelaktigt om en annan person på nätet. Det går lite troll i trollen, så att säga. Men jag törs nog ändå påstå att vi Barstolsskribenter, möjligen med något undantag, har fått vår beskärda del av anonyma påhopp som, åtminstone då i stridens hetta, har känts som rätt och slätt hatiska. Nu senast var det en av Knivens texter som blev föremål för en väloljad kampanj, vilken visserligen inte var så extremt hatisk till sin ton, det var snarare det enorma engagemanget som skrämde. Själv har jag blivit kallad både det ena och det andra här inne och ett par gånger uppmanats att bege mig till de sälla jaktmarkerna. Erfarenheter som jag för övrigt delar med David, vilket förmodligen säger en del om oss och ganska mycket om somliga av våra läsare.

Det här har föranlett en diskussion bland oss skribenter, en diskussion om censur. Ska vi blockera kommentarer från vissa IP-adresser? Det är ju det vanligaste sättet att bli av med trollen, och kanske var det Linda Skugge som startade den typen av censur en gång i tiden (det var åtminstone första gången jag hörde talas om det). Nu har alltså Gynning tagit det hela ett steg längre genom att slå tillbaka, vilket är en strategi som jag tror jag skulle avråda alla bloggare ifrån. Även om jag, det ska villigt erkännas, själv har lockats av tanken några gånger när okvädningsorden har haglat som tätast. Men man får ju besinna sig, ta några djupa andetag och låta det bero. Vi har ju trots allt valt att publicera oss själva, vi vill ju ha uppmärksamheten.

Här på Barstol är det varje skribents rätt att själv bestämma hur man vill hantera hatiska kommentarer, det vill jag ytterst nogsamt poängtera. Min personliga åsikt i censurdebatten, vilken inte ska förväxlas med någon gemensam policy som vi på Barstol ställer oss bakom (jag hoppas för övrigt vi aldrig ska behöva hitta på en sådan policy) är dock att släppa igenom och publicera varenda jävla bokstav av allt skit som skrivs om mig och mina texter. Detta beror inte på att jag är en osedvanligt hårdhudad person, för det är jag inte. Jag blir sårad, ledsen och förbannad precis som vilken människa som helst. Nej, jag vill helt enkelt visa er dessa kommentarer eftersom jag tror på att alltid visa sanningen. Genom att låta skiten stå kvar kan jag visa er “vad som finns därute” och ge er chansen att själva reagera på det. Det blir liksom en egen historia i sig, och jag tror att det är en förbannat viktig historia som vi behöver hjälpa till att berätta.

Ta nu det här på allvar snälla du, jag försöker faktiskt tala om att vi skribenter har ett ansvar som jag tror många författare har glömt bort eller av någon anledning fjärmat sig ifrån; ansvaret för sanningen. Inte på det sättet att allt vi skriver måste vara sant, men att vi måste vara sanna mot historien. Om det var så att signaturen si och så reagerade med till synes blint hat mot något jag skrev så är DET den sanna historien som inte ska censureras.

Dessa kränkningar, påhopp och uppvisningar i blint raseri ska inte döljas, de ska visas upp så att ni förstår att skiten finns där ute. Jag skulle till och med kunna säga så här: när vi någon gång i framtiden kommer att summera den här bloggen finns det en möjlighet att mitt allra viktigaste bidrag till allmänheten var att låta en hatisk kommentar ligga kvar. Jo men tänk efter, om tio eller tjugo år är det faktiskt fullt möjligt att den enskilda kommentaren säger mer om hur det egentligen stod till med Sverige år 2009 än samtliga mina texter tillsammans. Exakt så viktigt tycker jag det är att till varje pris undvika censur.