Vi är där nu. I mitten av juli. I zenit. Om bara några veckor vänder det på riktigt. Sedan följer ett nytt år. Början på det nya och slutet på det gamla ligger ju som bekant i skarven mellan sommar och höst – allt annat är bara en väldigt gammal och i det kollektiva medvetandet inarbetad lögn. Det är när värmen tagit slut och längtan efter nästa års sommar sätter in som vi gör bokslut och lyfter blicken för att se var vi är och var vi är på väg.

Men redan nu, med lite drygt halva sommaren kvar – må så vara den smått panikfyllda del då alltings obevekliga slut kryper allt närmare för var dag – finns det en och annan dysterkvist som inte tvekar att sätta sig till doms över den.

- Det har inte varit den finaste sommaren direkt. Bara regn och rusk, sa hon och tittade uppfodrande på mig i väntan på medhåll.

- Det är väl inte länge sedan det var rekordtemperaturer och alla gnällde på värmen? En typisk svensk sommar är ju precis så – några veckors värmebölja med skyfall i båda ändarna, sa jag.

Till svar fick jag bara en snörpt mun och en fnysning. Det är inte socialt accepterat att motsätta sig gnäll om vädret – särskilt inte i juli.

Själv tenderar jag att vädra mitt ogillande i högre utsträckning när värmen drar iväg och gör både tankeverksamhet och fysiska aktiviteter omöjligt. Saknar man en osund dragning åt att ligga och trängas på en sönderstampad gräsplätt i Rålambshovsparken och lyssna till högljudda barnfamiljer och andra ungdomsgäng finns det egentligen inte mycket att hämta när termometern börjar klättra uppåt trettio grader – frånsett de svala kvällarna på valfri uteservering mellan Gamla Stan och Slussen såklart.

Några välplacerade veckor av intensivt regn skänker mig däremot just den ursäkt jag behöver för att stanna hemma i soffan med belgisk öl och böcker utan att bli stämplad som post-relations deprimerad eller bara allmänt störd. De bästa stunder sommaren erbjudit hittills har således utspelat sig ute på hästtjuveri med Cormac McCarthy, eller på verandan hos någon dysfunktionell familj i den amerikanska södern under överseende av Alicia Erian. Allt medan regnet smattrat över plåttaken och sensationer av humle passerat gomen.

Det är så batterierna laddas om inför vintern på bästa tänkbara sätt. Men så är jag ju en nörd. En boknörd. Och det är vetenskapligt belagt att vi frodas i dunkla rum där stearinljus förvandlar dålig hållning till gotiska skuggspel över väggarna.

Medan ni blir kära eller faller sönder under åskmoln vilar jag i det vakuum som uppstår efter och även om jag garanterat sett lyckligare tider har jag sällan varit mer tillfreds under läslampan. Och det, mina vänner, är inte så jävla illa det heller.

Couse im never gonna stop the rain på complainin.

And even if i could i wouldnt.

Boktips

Alicia Erian – Kärlekens brutala språk
Cormac McCarthy – Dessa vackra hästar
Willy Vlautin – The motel life

Det är med glädje vi kan meddela att Barstol från och med i dag får tillskott av den utgivna poeten tillika skribenten bakom bloggen Knivtid. Det innebär ett slut på det irriterande hål som gapat tomt varannan fredag när Jonas legat på sofflocket och en saltstänkt injektion i våra träiga gubbrövar.

Säg hej till Kniven!

Det har gått några dagar nu. Jag har tänkt att jag ska skriva varje dag men jag har inte skrivit ett ord. När jag inte gör det jag lovar mig själv får jag ångest och blir stressad. Jag funderar över varför det är så svårt att sätta sig ner och få orden skrivna. Jag har för stora krav på mig själv. Vill att det jag skriver ska vara klart från allra första början. Det var så jag skrev dikter förr. Jag ändrade aldrig ett enda ord när jag väl spytt ut dom på en bit papper utan renskrev bara med en finare handstil i min svarta skrivbok med vaxdukspärmar.
Det var en princip det där, att aldrig ändra på något.
När jag bläddrar i min diktsamling idag kan jag både känna en stor stolthet samtidigt som jag ser vad jag borde ha ändrat, vad jag borde ha arbetat mer på. Numera ändrar jag mycket av det jag skriver. Petar, pillar, stryker.

Jag är rädd för att skriva.
Jag är rädd för att zooma in på minnen jag vill berätta om för att det gör så in i helvete ont och innebär en sådan förfärlig påfrestning. Det är därför jag har så svårt att skriva varje dag. Jag orkar inte och måste ha ett par dagars återhämtning. Jag kanske är svag, men när jag befinner därinne är det som om att jag upplever alla minnen samtidigt. Jag är i historien på ett helt annat sätt än vad som är möjligt för läsaren. Jag ser dom vackra sakerna samtidigt som dom hemska pågår, dom sakerna jag inte orkar närma mig mer än högst tillfälligt.

Tvärs över vändhållplatsen nere på gatan där jag bor ligger ett gult tvåvåningshus. I ena hörnet låg det för några år sedan en frisörsalong när jag flyttade hit. Sedan fick hon, frisören, en bättre lokal och flyttade. Den stod tom en tid till jag såg att någon höll på att öppna en kiosk där istället. Framför det gula tvåvåningshuset, bara trettio meter därifrån, finns en annan större kiosk och i området här omkring finns det ytterligare två kiosker, allt som allt på en radie av bara trehundra meter. Jag minns att jag tänkte att det där kommer ju aldrig att fungera. Hur kan man vara så dum att man tror att ytterligare en kiosk i det här området skulle kunna gå runt.

Han som hade öppnat kiosken dekorerade fint runt skyltfönstret med blå snirklig tejp. Mitt i den stora glasrutan stod det Godis, Livs, Tidningar, Tobak, Frukt med orangea dekaler.
Två veckor efter att han öppnat klistrade han upp skyltar med texten HALVA PRISET både i och utanför lokalen. Efter tre veckor var det igenbommat och stängt.
Jag såg aldrig en enda kund.
Inte ens vid halva priset.
Jag tänker på den där mannen ibland, på arbetet han måste ha lagt ner för att få öppna en kiosk. På alla drömmar som väcktes till liv och hoppet om det egna lilla företaget. Alla papper som måste ha ordnats, lokalen som han hittat till ett rimligt pris. Han beställde varor, organiserade allt och förberedde.
Och så kom det inte en enda kund.

– Det är viktigt att ligga rätt i tiden, sa en känd författare till mig en gång. Jag nickade och insåg vidden av det begreppet. Hur fan ligger man rätt i tiden? Varför måste man ligga rätt? Vem bestämmer vad som är rätt och fel? Är det samma människor som bestämde att jag var fel när jag var liten? I så fall har jag inte en chans. Det är ingen idé att ens börja. Jag har ju aldrig varit rätt någonstans. I dom allra flesta sammanhang är jag fel och ute, icke delaktig i trendkänsliga människors exter. I vuxen ålder har det mer och mer blivit en lättnad, det är skönt att vara där nu, jag kunde inte bry mig mindre. Men det innebär även att jag livrädd för att det ska gå på samma sätt med min bok som det gick med hans kiosk.

Jag vet inte om jag skulle kunna leva med det. Att inte få någonting för allt det sinnessjukt hårda arbete jag har lagt ner. Det är min allra största skräck. Att det inte ska komma en enda kund. Att människorna ska skaka på huvudet och tänka; men herregud, hur tänkte du egentligen?

Det är det som gör det mycket lätt att avstå ifrån att skriva. Det är det som gör det lätt att låta tiden bero och läsa böcker istället. För det är ingen som tvingar mig att skriva. Jag har ingen deadline. Jag kan inte grammatik eller hur man skriver bok rent layoutmässigt med stycken, inflikade meningar och replikstreck. Ni ser, jag vet ju inte ens vad det kallas. Jag är ingen litteraturvetare eller kulturmupp. Jag är ingen författare. Jag har bara något att berätta. Jag tycker om att berätta. Helst vill jag berätta så att det svindlar för era ögon.

Och visst, jag inser att det är väldigt lätt att skylla på den så kallade kultureliten och litterära etablissemang när det egentligen handlar om att jag inte vågar. Jag vet att det där har med min barndom att göra, det som boken så att säga ska handla om. Det där om att inte våga ta plats. Att inte tilldelas plats, om att inte få vara med. Om ojämlikheten mellan barn och konsekvenserna av barns agerande mot varandra. Om den kaotiska så kallade kärnfamiljen, om det omänskliga i människan, om grupptryckets skepnader och utanförskapets dimensioner.
Barndomen förändrade min framtid, satte den osynliga ribban och körde in käpparna i mitt fina starka hjul. Hur jag än skriver så återkommer jag ändå alltid till den där jävla tiden.
Som barn har du inte valen du har som vuxen. Som barn har du bara en verklighet. En verklighet som du anpassar dig till och förändras av. Jag är angelägen om att människor en dag ska få läsa om den. Men jag är rädd för att jag inte ska få någonting lika vackert och skört tillbaka.

Att jag ska bli utan.
Igen.

Musikskribenten Lennart Persson är död. Cancern tog honom – denna grymma, orättvisa sjukdom som till synes slumpvis slår klorna om sina offer och kan vara så svekfullt svår att upptäcka innan det är försent.

När jag nu läser gamla och nya texter av Lennart kan jag inte låta bli att tänka på filmen Big Fish – han kunde konsten att krydda en historia utan att tappa verklighetsförankringen. Sex, ond bråd död och låghalta hundar hade alla en given plats i hans kanon.

När Lennart skrev om Huddie Ledbetter, mera känd som Leadbelly, visste han precis vad som skulle få unga hjärtan att ticka för en sedan ett halvsekel död och begraven bluesgubbe. Han visste att myten kommer först, och att det är först när den öppnat upp ögonen som den passion som krävs för att gräva djupare och skaffa sig en mer nyanserad bild uppstår. Lennart tog fasta på det och när han hade några hundra ord på sig att plocka fram essensen av Huddie såg han till att göra det på ett sätt som gjorde det omöjligt att inte törsta efter mer.

”Efter år av misshandel och slavarbete på bomullsfälten lyfte han upp järnklotet som var fastkedjat vid hans ben och sprang ut i skogen. Det dröjde ett dygn eller så innan blodhundarna hann ikapp honom. Huddie vägrade återvända till fängelset, döden fick hellre befria honom. När en av sherifferna hotade att skjuta hans svarta hjärta ur kroppen reste han sig långsamt och gick rakt ut i Red River. Han gick tills vattnet steg över huvudet på honom. Den första blodhunden som nådde fram till honom ströp han, men sedan tvingades han ge upp för övermakten och släpades upp ur floden. Tillbaka till bomullsfälten.”
- Lennart Persson, i tidningen Pop (1996).

Trots detta var det i de längre intervjuerna, när han trängde djupare, som Lennart verkligen kom till sin rätt. Till exempel i den monumentala intervju han gjorde med Tom Waits för tidningen Sonic, eller när han träffade Jack White några år tidigare. Det framgår med all önskvärd tydlighet att han lyckades skapa en god atmosfär och att de han talade med förstod att han tog deras musik och var den kom ifrån på allvar.

Jag har läst mängder av texter på Lennarts hemsida det senaste dygnet, de flesta hade jag läst tidigare, men det fanns inte en enda som inte var värd att återvända till. Ibland kunde han vara slarvig, någon enstaka gång rabblande, men det finns en ständigt närvarande passion som gör det närmast omöjligt att slita bort blicken förrän sista raden – och då enbart för att leta sig upp i texten för att läsa om vissa stycken. Det handlar om något så enkelt men sällsynt som glöd. Och hjärta. Ständigt närvarande i varje jävla rad.

“I wanna leave a happy memory
when I go, I wanna leave something
to let the whole world know,
that the rock n roll daddy has
a done passed on, but my bones
will keep a rockin’ long after I’ve gone”
- Rockin’ Bones

När jag under en allför blöt natt på krogen för några år sedan såg Nathalie Kazmierska i vimlet var jag tvungen att vingla fram. Inte på grund av Nathalies fagra uppsyn utan för att få veta hur det var att arbeta med Lennart Persson, som bisittare i Studio Pop. Jag minns inte riktigt vad jag sa, eller vad jag fick för svar, men jag kommer trots allt ihåg att jag fick Nathalie att lova att hon skulle hälsa och tacka för att han fick mig att upptäcka The Gun Club. Den typen av status hade Lennart för mig – och många, många andra.

Vila i frid, amigo.

(Just det. En sak till. Lennart är faktiskt i grunden ansvarig för att jag träffade en av mina före detta flickvänner. Det kan låta långsökt, men det är det inte. Han skrev upp hennes band något otroligt i en recension för musiksajten Feber. Jag läste, lyssnade, gillade vad jag hörde och började mejla med nämnda tjej. En dejt vid Årstaviken och åtskilliga drinkar senare var vi ett par. För ett tag. Fint.)

Den ständigt aktuella Sigge Eklund, som verkar ha för vana att slänga sig från det ena projektet till det andra, har gjort det igen. För några år sedan var det Bloggportalen, efter det Vulkan och däremellan har det väl blivit en och annan bok också. Och då ska vi inte heller glömma bort en av Sveriges – vid tiden – populäraste bloggar. Det nya projektet kallas Boktipset och är en sajt för alla de som inte har någonting emot att sjunka ner i en god bok mellan varven.

Boktipset är enkelt uppbyggt och det tar inte många minuter att få en grundläggande känsla för hur sajten fungerar. Under de senaste två dygnen har tre femtedelar av barstols skribenter stundvis suttit klistrade framför sina datorer och uppdaterat bokhyllor och deltagit i diskussioner.

Grundbulten går ut på att du skapar en personlig profil där du läggar in och betygsätter de böcker du läst. Sedan kan du gå in och se vad andra personer har satt för betyg på böckerna i sina bokhyllor. Till varje profil finns en microblogg knuten där du kan uppdatera din status – liknande den som finns på Facebook. Det finns även en mängd grupper och diskussionstrådar för den som vill fördjupa sig i ett ämne eller komma i kontakt med likasinnade.

Det är svårt att inte reta sig på ogenomtänkta betygssättningar eller plumpt microbloggande från personer som borde veta bättre. Vad tänkte till exempel Eric Rosen när han gav en femma till Per Hagmans Skugglegender? Eller Sigge Eklund när han drog till med en tvåa på Den gamle och havet? Att kokettera med dålig smak kan vara ack så provocerande.

Barstol har talat med Sigge Eklund och ställt honom till svars.

Hur kläcktes den här idén?

Idén kläcktes helt enkelt för att behovet finns av en sån här sajt. Det har liksom saknats en naturlig svensk knytpunkt på nätet för läsandet i Sverige. Det har gjorts flera försök, men ingen har lyckats. Jag tror anledningen är att man inte lyft upp läsarna tillräckligt. Idén med Boktipset är helt enkelt att sätta läsaren i centrum. Ingen redaktion, ingen påverkan – en helt iskall databas som mäter användarnas aktivitet bara.

Du gav en tvåa till Den gamle och havet. Försöker du provocera?

Jag har läst allt Hemingway skrivit och vill påpeka att tvåan gavs i relation till hans övriga produktion. Han kan bättre! Och det vet han.

Jag har märkt att sajten ibland tipsar om böcker som jag redan har betygsatt. Planerar ni att göra något åt det ofoget?

Detta beror bland annat på att det finns flera utgåvor av samma bok, och på olika språk. Vi ser över ett antal olika lösningar på det. Kanske blir sajten mer och mer wiki-aktig med tiden, så att användarna får hjälpa till att rätta till felaktigheter och dubletter, etc. Självklart ska det lösas.

Hur ska ni få folk att återkomma över tid? Finns det inte en uppenbar risk att det här är en sådan sajt som det är kul att vara inne på några gånger medan man fyller i sina egna böcker och kollar vad några vänner eller kändisar läser – för att sedan tröttna?

Jag är inte orolig, eftersom det hela tiden släpps nya böcker – nya böcker som folk är nyfikna på, nya böcker som folk läst, som de älskar och hatar, som de vill betygsätta och diskutera. Dessutom har vi byggt sajten så att man dagligen ska få ett kul flöde med nyheter från alla man följer. Dessutom finns det massa läsecirklar som jag hoppas kommer använda sajten som ett verktyg.

Du dyker ju upp lite som gubben i kulturlådan i alla möjliga sammanhang och verkar hela tiden ha något nytt projekt på gång. Vad står på tur?

Det som står på tur är att ta in alla synpunkter användarna har på Boktipset.se och börja jobba med nästa version. Vi har ju ingen aning om hur folk kommer att använda den, vilka funktioner folk kommer använda mest, etc.

Vad skulle du ge för betyg till dina egna böcker?

Gå in och kolla i min bokhylla! Jag har betygsatt dem allihop. Tre av dem får femma, två får fyra, hehe. Anledningen är inte _bara_ att jag är självcentrerad utan att jag vill att rekommendationsmotorn ska känna mig så väl som möjligt, för att kunna räkna ut så träffsäkra tips som möjligt.

Har du några planer på att börja blogga igen?

Nej, inga alls. Däremot är jag fascinerad av mikrobloggning och den absurda humor som den inbjuder till.

Boktipset ägs av Bonnierförlagen AB och TV4 AB.

Barstol rekommenderar: Varulvsvalsen, av Sigge Eklund.

Barstolar på Boktipset: David, Matt, Mattias.

Det var svinkallt i rummet när jag vaknade. Jag var fortfarande full men mådde redan skit. Jag tog mig upp och stängde fönstret. Utanför rörde sig moln i sällsamma formationer hastigt över himlen. Gatan var tom. Jag kan inte ha sovit mer än någon timme eller två. Jag gick in på toaletten och pissade och kröp sedan tillbaka ner i sängen. Kylan låg kvar i rummet men under täcket blev det snart varmt. Jag somnade.

Efter vad som kändes som bara en kort stund ringde det på ytterdörren. Jag drog täcket om mig och gick fram till dörren. Jag brukar aldrig vara misstänksam, men det var tidigt på morgonen och jag kunde inte föreställa mig vem det kunde vara.

”Vem där”, sa jag.
”Det är Christian”, hörde jag dovt från andra sidan.

Jag öppnade.

Christian stod där i grå träningsbyxor och jacka. Han drog handen över sin rakade skalle som han alltid brukade göra inför en ny situation – innan han hälsade på någon eller bara gick in på en krog. Jag nickade kort och gick tillbaka till sängen. Jag kände att jag skulle spy om jag inte lade mig ner. Christian kom in efter mig.

”Det är fan kört”, sa han. ”Allt är förstört.”
”Vadå.”
”Det har hänt en grej, en jävla skitgrej.”
”Berätta”, sa jag och försökte knipa ihop ögonen hårt för att dunkandet i huvudet skulle upphöra.
”Har du nånting att dricka?”
”Det finns öl i kylen.”

Christian kom tillbaka med en flaska öl och slog sig ner på soffbordet som stod mellan soffan och sängen.

”Det är fan nästan lika kallt här inne som det är ute. Vad har hänt? Har dom stängt av värmen för dig?”
”Jag somnade med fönstret öppet.”

Christian drack halva ölen på ett svep.

”Du vet hur Linda är, hon kan ju vara så jävla jobbig mot mig och vara på mig hela tiden. I går kväll fick jag fan nog. Vi skulle hem till hennes morsa på kvällen. Men jag kände mig inte riktigt kry du vet, så jag ville ställa in. Då började hon bråka på mig. Jag sa att hon kunde ta med sig ungarna och dra dit själv, men det ville hon inte, hon bara fortsatte jiddra. Trots att jag mådde dåligt. Hur som helst så ringde hon Maggan och ställde in. Jag hörde hur de snackade inne från sovrummet. Och Maggan hatar ju mig så hon tyckte väl bara synd om Linda så klart. Men det slutade liksom inte där. Hon kunde fan inte släppa det. Sedan när jag rökte lite framför teven började hon skrika om att jag knarkar framför ungarna. Helvete, tänk om grannarna hade hört det va? Så jag bad henne lugna ner sig och barnen blev ledsna och grät du vet. Det var en jävla scen. Så jag tog med mig henne in i köket för att snacka lite och då gav hon sig på mig och började slå mig. Fan, jag försvarade mig bara. Jag försökte knuffa bort henne så att hon inte skulle nå mig. Då snubblar hon och slår huvudet i spisen.”

Christian tystnade och drog handen över skallen. Hans ögon var röda. Jag kände hur det bubblade inom mig och att jag när som helst skulle spy.

”Fan”, sa jag och drog åt mig det tomma litermåttet som jag brukar ha vatten i vid sängkanten och spydde.
”Hur mår du, mannen?”
”Det är okej”, sa jag. ”Fortsätt.”
”Det är inte så mycket mer att säga. Jag försökte få henne att kvickna till. Trodde först att hon bara överdrev. Men hon var helt stilla. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag packade in ungarna i bilen och åkte en sväng. Dom var ju ledsna för att dom hört att vi bråkade och grät och så. Så jag tog dom till mcdonalds och sa att dom fick välja vad dom ville. Sedan somnade dom i bilen efter att dom ätit.”
”Är ungarna nere i bilen nu?”
”Ja, dom sover.”
”Men det är ju kallt som fan.”
”Dom har filtar. Det är lugnt, jag ska snart gå ner igen. Jag var bara tvungen att komma upp och snacka. Jag vet fan vad jag ska ta mig till. Jag vet inte ens hur det är med Linda. Hon har kanske kvicknat till nu, men hon har inte ringt. Kan inte du ringa och se om hon svarar och kanske snacka lite med henne.”
”Visst” sa jag och plockade upp mobilen. Någonstans väntade jag mig att jag Linda skulle svara. Att hon skulle säga åt mig att skicka hem Christian och ungarna. Det gjorde hon inte. Jag ringde två gånger men telefonsvararen gick på båda gångerna.

”Tyvärr, inget svar”, sa jag.
”Helvete. Hon ser ju att det är ditt nummer. Kanske förstår hon att jag är här och vägrar svara. Hon kan ju vara så där ibland.”
”Hur hårt slog hon sig egentligen?”
”Alltså, hon svimmade ju av och det var ju en del blod på mattan. Men jag tänkte att hon kanske skulle kvickna till om hon fick vara för sig själv ett tag. Hon brukar ju vilja vara det när vi har bråkat.”
”Vill du att jag ska följa med tillbaka till lägenheten och kolla hur hon mår? Kanske kan jag gå upp och snacka lite med henne medan ni väntar i bilen.”
”Orkar du det? Det vore fan schyst. Jag lovar att skjutsa hem dig igen sen.”
”Visst. Låt mig bara klä på mig först.”

Jag tog mina jeans från stolen och en tröja från skåpet och gick in i badrummet. Jag sköljde ansiktet med kallt vatten i handfatet och tog fram kuvertet från jeansen. Jag hällde ut lite på toalocket och krossade det först under legget. Sedan hackade jag pulvret och gjorde två smala linor. Jag rullade ihop en tjuga till ett rör och drog upp det i näsan. Jag kvicknade till. Hjärnan vaknade till liv. På några sekunder var jag tillbaka. Jag mådde fortfarande skit men hjärnan fungerade.

Christian stod i mitt kök och spanade ut genom fönstret med en ny öl i handen.

”Vi får nog dra ner innan ungarna vaknar”, sa han.
”Jag är klar”, sa jag och drog på mig skorna och tog jackan från hängaren.

Det var fortfarande tidig morgon. Ett tidningsbud gick in i porten bredvid när vi kom ut på gatan. När han försvunnit upp i trapphuset tog jag en tidning från hans kärra. Bilen stod parkerad bara tjugo meter från porten. Christian och Lindas två barn, Sara och Sebastian, sov i baksätet. SS brukade Christian kalla dem när de förde liv. Nu var de helt stilla.
Det hade hunnit bli kallt i bilen. Sara jämrade sig svagt i baksätet när Christian vred om nyckeln och motorn startade. Det tog inte många minuter från Årsta till Henriksdalsberget. Vi åkte i tystnad genom nästan helt öde gator. Christian körde ända fram till porten.

”Vi väntar här då”, sa han.
”Jag ringer när kusten är klar”, sa jag och gick ur bilen.
Christian sträckte över nycklarna.

På vägen upp i hissen låtsades jag för ett ögonblick att det var en vanlig söndag och jag bara var på väg förbi för att äta pizza och spela tevespel. Jag ringde några signaler på dörren innan jag stack in nyckeln i låset och vred om. När dörren gled upp knöt det sig i magen på mig. När jag kom in i hallen hörde jag en lätt skall och Christans två år gamla hund Charlie av rasen amstaff kom emot mig för att hälsa. Charlie gnydde och trampade oroligt runt mina ben när jag klappade honom över ryggen. ”Såja, gubben”, sa jag.
Jag tog upp kuvertet från jeansen, skakade ner lite i tummvecket och tog mig en snabb näsa innan jag gick vidare in i lägenheten. Dörren till köket var stängd. Jag kollade vardagsrummet och sovrummet först med förhoppningen att jag skulle hitta Linda där, men ingenting. Charlie gick efter mig.

När jag öppnade dörren till köket såg jag henne på golvet. Hon låg på rygg och hennes axellånga hår låg utbrett under hennes huvud, ovanför den mörka pöl som spridit sig som en cirkel på den blå köksmattan. Hennes näsa var bruten och vinklad lätt åt höger. Ena ögat var nästan helt igenmurat av en svullnad och hon var blek, närmast vit i ansiktet. Jag lutade mig ner och kunde inte låta bli att röra lätt vid hennes hår och stryka pannan med översidan av handen. Hon kändes kall.
”Lilla syster”, viskande jag och höll hennes hand. Charlie gnydde oroligt på andra sidan dörren. Jag gick ut i hallen och stängde dörren om mig. Tog ner kopplet från hatthyllan och kopplade Charlie.

Barnen sov fortfarande när jag kom ner till bilen.
”Hon är okej”, sa jag. ”Rätt illa däran i ansiktet, men okej. Hon vill att du ska köra Charlie och ungarna till Maggan och komma tillbaka sen så ni kan snacka i lugn och ro.”

Fortsättning följer …

Till den det berör

Mitt namn är Maths Enocsson och jag är en missnöjd kund. Föremålet för mitt missnöje är en av era produkter, närmare bestämt boken ”Ett land i gryningen” av Dennis Lehane. Som ni själva påpekar på bokens omslag har nämnde författare tidigare skrivit böcker som ”Patient 67” och ”Gone, baby, gone”, två alster som jag kan säga direkt bidrog till beslutet att spendera 259 kronor på ett inbundet exemplar. Och ingen skugga ska falla över författaren här, det är en högst duglig roman, nej det är ert fel att jag inte kan njuta av denna läsupplevelse i den utsträckning som både jag och författaren rimligen borde kunna begära.

Det tog mig nämligen inte lång tid att konstatera att något måste ha gått väldigt snett i er översättningsprocess. Boken formligen kryllar av felstavningar, märkliga meningsbyggnader och slarvfel. Kort sagt: översättningen av denna bok är under all kritik. Och jag tror mig också veta varför det blir på det här sättet (ni kan ju rätta mig om jag har fel). Jag har själv arbetat med översättning av programvaror och har god insyn i den processen och vad som påverkar dess resultat. Jag tror inte er översättingsprocess skiljer sig nämnvärt från den jag har erfarenhet av, någonting som är skrivet på ett annat språk ska översättas till svenska och det ska göras så fort som möjligt. Översättaren, i det här fallet Ulf Gyllenhak, kan använda sig av diverse hjälpmedel som automatöversätter text, det finns många sådana produkter på marknaden, men den som slarvar med den sista okulära besiktningen brukar bli brutalt avslöjad. Ungefär som ni har blivit avslöjade nu. Den där sista korrekturläsningen, hur gick det med den egentligen?

Albert Bonniers förlag lämnar ett stort antal människor hängande i luften med en märklig fråga på sina läppar: varför i hela friden slarvar ett förlag med översättningen av en bästsäljare? Förlaget vet, och jag vet, att det beror på ett litet nyckeltal som affärsstrategerna kallar Time to market. Vad det betyder, enkelt uttryckt, är tiden det tar från att en produkt börjar tillverkas till att den finns ute på marknaden och kan börja dra in kosing. Denna tidsrymd bör minimeras med alla till buds stående medel, om du frågar en ekonom alltså. Om du däremot frågar någon som vet vad han eller hon sysslar med (som till exempel en översättare) brukar svaret bli att kvalitet tar tid, och att den tiden betalar sig i slutändan när produkten faktiskt möter kundernas krav och förväntningar (vilket alltså inte har skett i detta fall).

Vad det handlar om i det här fallet, om jag får fortsätta att gissa, är alltså att er girighet i allt för stor utsträckning har tillåtits gå ut över kvaliteten på produkten (jag svalde några grodor i tidigare nämnda Lehane-alster men här har ni helt klart gått över gränsen). En inte alltför ovanlig fallgrop för affärsdrivande företag visserligen, men att ett bokförlag faller däri ser jag som särskilt allvarligt. Det finns nämligen bara en enda grundsten i produkten bok: orden. Ni kan inte hänvisa till någon fräck funktionalitet som den här produkten kan utföra (möjligen med undantag för växtpress men det finns mycket billigare lösningar i den produktkategorin), en bok består av ord sammansatta till meningar. Punkt slut.

Men ni har fräckheten att kompromissa med denna enda grundsten, och ni borde faktiskt skämmas så som ni spottar oss läsare i ansiktet. Er grundare skulle vända sig i graven om han tog sig en titt på hur skötebarnet spelar sina kort år 2009. Det faktum att det är en tegelsten vi pratar om är alldeles säkert en bidragande faktor, herr Gyllenhak fick lite mer att bita i än vad som brukligt är med en Lehane-roman, men det ursäktar förstås ingenting. Tjock bok alltså, ja men så ge killen mer tid då.

Om jag vore Dennis Lehane skulle jag förmodligen överväga möjligheten att stämma er, jag kan nämligen inte tänka mig att han skulle vara speciellt nöjd om han kände till hur ni har slarvat med hans verk. Någon, kanske blir det jag, borde till och med tala om det för honom. Men eftersom jag nu inte är Dennis Lehane utan en vanlig läsare tänker jag inte stämma er, det skulle förstås bara framstå som en löjlig överreaktion (vilket säkert redan det här brevet gör i era ögon). Vad jag däremot avser göra är att publicera detta brev på en blogg som besöks av ett antal tusen läsare per vecka, och sen tänker jag uppmana dessa läsare att tänka sig för en extra gång innan de väljer att lägga sina surt förvärvade pengar på era produkter. Det kallas konsumentmakt och är den enda makt jag äger.

Med hopp om, just det, skärpning!

Maths Enocsson

För en gångs skull var jag nästan bakfull på en söndag, det händer inte ofta nu för tiden. Ännu mer sällsynt är möjligheten att hamna i tv-soffan mitt på blanka dagen, men i söndags var det som att samtliga bitar i ett otroligt komplicerat pussel föll på plats under en magisk timme mellan 12.30 och 13.30. Minstingen sov, dottern var ute och med sin mamma och de äldre sönerna satt som vanligt nere i källaren, djupt försjunkna i de eventuella problem som World of Warcraft kan tänkas lägga i dagern.

I ett tidigare liv var SVT:s utbud av söndagsrepriser det enda som räddade mig från att helt och hållet försvinna ner i ett djupt hål av bakfylledriven självömkan under veckans vilodag. Och jag är förstås tacksam över att mitt liv inte längre ser ut så, jag har ju faktiskt sällan några fritidsproblem nu för tiden och självömkan finns det helt enkelt inte tid för, men det förtar ju inte styrkan i SVT:s programutbud som fortfarande lyser klart. Igår hade jag till exempel turen att pricka in två riktigt bra program: Musikministeriet och Babel.

Musikministeriet är, förstås, ett musikprogram, men det som skiljer programmet från de flesta andra är att man tar ett annorlunda grepp på företeelsen musik som helhet. Istället för att fråga en trött artist hur arbetet med senaste plattan gick till så frågar man Titiyo hur mycket hon tjänar. Sen kollar man hur mycket VD:n för bokningsbolaget Live Nation tjänar och förundras över skillnaden. Man tar helt enkelt ett lite mer vetenskapligt grepp om saker och ting, och gräver sig bakom fasaderna på ett sätt som jag tycker är så oerhört mycket mer intressant än att höra om Marit Bergmans musikaliska förebilder (vilka de än är så kan det inte vara helt nöjda med att få den ”äran”). Musikministeriet är ett av mina favoritprogram, alla kategorier.

Riktigt så långt skulle jag nog inte sträcka mig när jag pratar om Babel. Men det ska sägas att programmet har vunnit på sitt nya format, där den otroligt sympatiske Daniel Sjölin numer intervjuar sina gäster inför publik. SVT:s hemsida kallar formatet Litteraturshow, och jag hoppas att det finns en glimt i ögat bakom den motsägelsefulla beskrivningen. HURSOMHELST så blev jag i söndags inte direkt charmad av Johan Kling, för det verkar vara en tråkig man, men däremot så där jobbigt avundsjuk som jag alltid blir på människor som har både talang och driv. Så jävla duktiga så..

Varför skriver jag om det här? Jo, jag tänkte att vi skulle ha oss en diskussion om kulturfinansiering. SVT är för mig nämligen det yttersta beviset på att Public Service har ett existensberättigande så länge de agerar och fungerar som ett komplement till reklamfinansierad teve. På så sätt blir det totala utbudet oslagbart. Låt vara att Public Service möjligen är en katt utklädd till iller bland hermeliner här, eftersom finansieringen faktiskt kommer från ”frivilliga bidrag” i form av licensavgifter (det är väl så man får se på saken i tider då inte ens riksdagsmän och ministrar betalar). SVT själva värjer sig mot påståendet att företaget skulle vara statligt, ”Det är en stiftelse” konstaterar man på sin hemsida, men jag kan inte förstå varför man slingrar sig så. Riksdagen förfogar över och fördelar de pengar som kommer in via avgifterna medan företagsledningen bestämmer över programinnehållet. Det här kan man förstås hålla på och diskutera ganska länge, men vi kan i alla fall konstatera att SVT:s kanaler inte är reklamfinansierade (förutom enstaka sportsändningar, bara för att komplicera saken ytterligare).

Och det finns ingen anledning för mig att vara snobb här heller, jag träder fram som jag är. Jag skrattar åt AFV och har lärt mig att verkligen uppskatta en handfull amerikanska serier (Seinfeld, Frasier, That 70’s show, Scrubs, Californication) som jag knappast hade fått nöjet att stifta bekantskap med om det inte vore för TV3, Kanal 5 och i viss mån TV4. Jag har till och med setts i soffan när Idol sänts, men jag drar fan gränsen vid Let’s Dance (På Spåret sänds ju samtidigt på SVT). Det ena utesluter inte det andra, jag behöver inte vara en hopplöst insnöad kultursnobb bara för att jag vill bevara Public Service och jag behöver inte vara en själ förlorad i kommersialismens fördummande lavaström bara för att jag skrattar åt Vänner. Låt oss börja där, det vill säga att undvika den svartvita fonden.

För det är nämligen lätt att hamna i fruktlösa för- och emot-diskussioner och ideologiska återvändsgränder när man diskuterar kulturfinansiering: antingen ska den bära sig själv och riskera att (enligt motståndarna) hålla Lisa Marklund-nivå rakt igenom, eller så måste staten stå som garant för kvaliteten vilket enligt liberalerna ofelbart leder till propaganda a la Sovjet. Själv har jag, för ovanlighetens skull, antagit en rent pragmatisk ställning i frågan: låt alla som vill finansiera kultur göra det, skit samma om det är skattepengar eller företag som försöker köpa sig ett samvete. Jag tror nämligen inte att kulturen har råd att vara knusslig här, det är bara att ösa på ur alla bössor och låta mångfalden sprida budskapet över nejden, sen får konsumenten ta ställning i varje enskilt fall. Var det någon som sa konstnärlig integritet? Jaja, vi kommer till det.

Den andra debatten man brukar hamna i handlar om att stat, kommun och landsting inte ska ägna sig åt kultur eftersom pengarna behövs bättre till något annat. Vanligtvis förs sjukvården fram som detta något annat. Vår sjukvårdsapparat går på knäna, det är ett obestridligt faktum, och utifrån detta faktum kan man förstås fråga sig varför sjukvården är underbemannad. En annan fråga man kan ställa sig, som är en aning mer provokativ, är varför i hela friden vi är så sjuka i vårt rika och moderna västerland. Jag menar, målsättningen måste väl ändå vara att så få människor som möjligt behöver sjukvård, inte förbehållslöst bygga så många sjukhus som möjligt, och för att gå åt det hållet måste man börja tänka i termer om förebyggande insatser. Att satsa på kultur och idrott, framför allt för barn och ungdom, handlar i allra högsta grad om förebyggande insatser. Att ge människor möjlighet till en meningsfull och hälsosam fritid kortar vårdköerna, om människorna sedan tar den chansen är en annan femma. Jag vill alltså hävda att den som spelar ut sjukvårdskortet bör tänka igenom bitarna en vända till, förhållandet mellan kultur och förebyggande friskvård är påtagligt.

Det var ingen som väckte den ideologiska frågan när tusentals ungdomar, jag själv inräknad, startade band på 80-talet med hjälp av pengar från studiecirklar på ABF, och det är ingen som behöver väcka den nu heller. Om du vill får du gärna fundera en stund över kopplingen mellan kommunala musikskolor, ABF-cirklar och Sveriges fantastiska framgångar i branschen populärmusik, kanske hittar du några röda trådar där (och så vitt jag vet har inte våra framgångsrika musikartister spridit någon politisk propaganda men jag har förstås inte spelat alla skivorna baklänges). Men om du är en ung människa som står i replokalen och harvar, fråga inte varifrån pengarna kommer, bara ta emot dem och fortsätt jaga drömmen. Statlig stylee eller privat stylee spelar ingen roll, så länge du inte låter de jävlarna inkräkta på din konstnärliga integritet..

HAHA! Fattade ni att jag skämtade där? Gjorde ni verkligen det? Konstnärlig integritet.. i Idol-tider.. jo jävlar. Ni får nog vara glada om ni får behålla er sexuella läggning ni wannabees som trånar efter ära och rikedom. Jag kan lätt föreställa mig en skivbolagsmänniska kläcka ur sig ”Du skulle göra dig bättre som bög” till Filip 18, från Ödeshög (han fick skjuts till audition av kompisen med EPA-traktor). Men om du däremot är en debuterande författare, typ Johan Kling, som blivit inbjuden att gästa litteraturshowen Babel så, ja, finns det nog en ganska stor chans att du kommer att gå därifrån med din konstnärliga integritet intakt. Är inte det rätt bra ändå?

PS.

You know the drill, hissa eller dissa i kommentarsfälten så vi får snacka lite.

”Du vill alltid titta på filmer som handlar om någon utslagen knarkare som sitter och skakar på en parkbänk i väntan på nästa överdos. Det ska alltid vara smuts och misär ”, sade min flickvän nyligen. Och vad kan jag säga? Det stämmer rätt bra, förutom att det sträcker sig bra mycket längre än till enbart film utan även innefattar böcker och musik, ja, konstnärliga uttryck i största allmänhet – även om det inte riktigt är så snävt som hon låter gälla.

Det är ju mellanrummen som lockar. Inte nödvändigtvis de depraverade söndersprängda vener, Denis Johnson-mellanrummen, men sprickorna, de som Raymond Carver gjorde till sitt signum att dra fram i ljuset. Om du är som jag föredrar du således The Wire framför CSI, George Pelecanos skuggnyanser framför Dennis Lehannes alltmer svulstiga epos och en helkväll på valfritt södersluskhak framför en afton innanför något av Stureplansgruppens röda snören.

Jag vet inte varifrån det kommer. Den enkla förklaringen vore så klart att säga att det är ett uttryck för en ”medelklassens fascination över det där man aldrig behöver konfrontera förutom på tunnelbanan”-grej, och så kan det kanske delvis vara, men samtidigt har jag arbetat alldeles för många år inom vården och med missbrukare för att bära på den typen av romantiska bilder av socialt utanförskap. Eller?

Någonstans måste det bottna.

Allt jag vet är att det tog sin början tidigt. På något sätt går det en röd tråd mellan att jag som trettonåring tyckte om att åka in till stan och sätta mig på trappan vid Sergels Torg och fantisera ihop historier om alla de kufar som rörde sig där, Manic Street Preachers – The Holy Bible och Du är ingen främling här av Adam Haslett. Det skeva är alltid det som har fastnat först och stannat längst.

Nog fan rör det sig om ett sorts halvmedvetet sökande efter något som känns genuint. Det är ju ingen tillfällighet att Stig Larsson koketterar med att han umgås med smågangsters nere på lokalpuben så fort en journalist är i närheten eller att Marcus Birro lyckats vända sina nedsupna socialbidragsår till en merit – det är väl bara konstnärer och journalister som har förmånen att kunna göra det?

Det finns så klart fler paralleller att dra här, både till den folkliga törsten efter så kallat sanna historier (finns det något mer förljuget) och till rådande tidstrender med Idol och blondinbellor, men låt oss nöja oss med att slå fast att det finns de av oss, som oavsett konjunktur eller tidstrend alltid kommer föredra solkiga historier och fiktiva mellanrum framför glansiga paljetter och Louis Vuitton-väskor, hur verkliga de än må vara.

Tips för en schmutzjunkie

Böcker: Northline – Willy Vlautin, Jesus´ Son – Denis Johnson, Nordkraft- Jakob Ejersbo, Vägen – Cormac McCarthy, Grannar – Raymond Carver, Roman med kokain – M. Agajev, Vi i villa – Hans Koppel, Den gamla skolan – Tobias Wolff, och vad tusan som helst av Bukowski så klart.

Musik: Arab Strap, Burial, Dead Prez.

Film: Frozen river, Pusher, Festen, The Wire (tv-serie).

Mickey Rourke har blivit hyllad för sin roll i The Wrestler. Den har kallats hans comeback. Han har på senare tid gjort många bra mindre roller men någon huvudroll har han inte haft. 

I slutet av åttiotalet stod Mickey Rourke på sin topp. Han hade då gjort 9 ½ vecka och betraktades allmänt som en sexsymbol. Men 1987 gjorde han också en roll som inte kan betraktas som särskilt sexig. Han spelade Henry Chinaski i Barfly. Charles Bukowkis alter ego Henry Chinaski är en smutsig, nedsupen och missförstådd poet. Mickey Rourke gör rollen strålande. Trots att Mickey Rourke vid den här tiden inte drack särskilt mycket är han helt övertygande när han bredbent staplar runt i vardagsrummet och letar efter en sista slurk sprit för en återställare.

2005 kom filmen Factotum, efter Bukowskis roman med samma namn, med Matt Dillon i rollen som Henry Chinaski. Det är också en mycket bra film och Matt Dillon är en lysande skådespelare. Men den når inte Barflys höjder och Dillons rolltolkning är inte lika stark som Rourkes.

Kanske beror det på att Mickey Rourke fick träffa och studera Bukowski. Manuset till Barfly är skrivet av Bukowski och han var närvarande vid stora delar av filmandet. Bukowski gör även ett litet inhopp i filmen som en alkis på en barstol. Vad Bukowski själv tyckte om att bli porträtterad av Mickey Rourke är osäkert då han i olika intervjuer bådet risat och rosat Rourke. I boken Hollywood, som Bukowski skrev efter att filmen var färdig, skriver han i alla fall att det kändes konstigt att någon så trevlig och stilig skulle spela honom. Kanske hade Mickey Rourke modell 2008 passat bättre.

Se både Barfly och Factotum. Vem tycker ni gestaltar Chinaski bäst? Rourke eller Dillon?

Själv hoppas jag verkligen att Postverket någon gång filmatiseras. Och då kan jag inte tänka mig någon bättre än mig själv i rollen som Henry Chinaski.

BARFLY – Trailer (1987)

FACTOTUM – Trailer (2005)

Det ringer på dörren. Flera korta signaler. Jag öppnar.
“Hej, David.”
Jesper ler mot mig. Han är klädd i skitiga jeans, dubbla flanellskjortor och vad som en gång varit en vit t-shirt. Käkarna arbetar intensivt på ett riktigt eller imaginärt tuggummi. Stanken av intorkad svett och smuts är skarp och jag känner tacksamhet över mitt nedsatta luktsinne som gör att alla doftintryck kommer försvinna på några ögonblick.

“Tjena mannen, det var inte igår. Hur är läget?”
“Jo, det är bra. Jag hade vägarna förbi och såg att balkongdörren stod öppen, så jag tänkte komma upp en sväng och säga hej. Kan jag komma in eller är du upptagen?”
Jesper försöker titta över min axel.
“Jag har besök, men kom in en stund.”
Fan att han ska dyka upp just ikväll.
“Är det ok om jag behåller skorna på. Det skulle inte lukta så gott om jag tog av mig dom.”
“För all del, behåll dom på.”
Jesper följer efter mig ut i rummet.

”Sandra, det här är Jesper.”
Sandra ställer ifrån sig ölen och hoppar ner från fönstret.
Jesper sträcker fram handen, “hej Sandra”.
Sandra tar hans hand och ger mig en frågande blick.
“Ska ni äta?”
Jesper nickar menande mot det dukade bordet.
“Jo, så du kommer väl egentligen inte helt lägligt. Men vi hinner nog byta några ord innan.”
“Jag har faktiskt inte ätit sedan igår. Finns det så det räcker till mig också?”
Nej. Inte det. Inte nu.
“Alltså, det är ju något av en dejt som du tränger dig på … Men visst om det är ok med Sandra så är det klart du kan stanna över maten.”
Sandra vänder bort blicken och nickar. “Jo, det är väl ok”.
“Fan, jag måste kolla till pastan. Jesper, vill du ha nåt att dricka?”
“Bara vatten tack. Jag dricker inte alkohol”, säger Jesper demonstrativt och vänder sig mot Sandra.
Jävla hycklare.

Jag går ut i köket och häller av pastavattnet.

“Jesper, fäller du upp den extra bordsskivan så kommer jag ut med en tallrik”, ropar jag. Jag tar fram avocadosåsen från kylen, häller tillbaka pastan i kastrullen och bär ut allt på bordet.
Innan jag ens hunnit sätta mig har Jesper fyllt sin tallrik med ett berg av pasta följt av hälften av såsen. Sandra bara stirrar.
“Ta det lugnt mannen, spara lite åt oss också.”
“Oj, förlåt”, säger han med munnen full av pasta.

“Vad har du haft för dig senaste tiden då?”
“Jag har mest vart runt. Du vet, jag gillar inte att stanna för länge på samma ställe. En vän har tillgång till en sommarstuga ute i Skrubba där jag varit rätt mycket, gått omkring i skogen, mediterat och sånt. Men elen är inte på och det finns inget varmt vatten så det har varit rätt kallt och jag har inte duschat på typ två veckor.”
Verkligen.
”Det är ju fortfarande svinkallt ute . Du måste ha frusit som en hund.”
”Jo. Men det finns en kamin som jag har eldat i. Det har gått åt en hel del ved vill jag lova. Är det okej om jag lånar duschen innan jag drar förresten? Det går fort, jag skulle bara behöva låna kalsonger och strumpor också.”
“Ja jo, det kan du väl göra.”

Jesper går ut i badrummet.
“Har du en handduk?”
“Ta den som hänger där, den är ren.”
Jag lutar mig fram över bordet.
“Alltså, jag är ledsen över det här. Jag har inte hört av Jesper på säkert över en månad och det är svårt att köra iväg honom när han bara dyker upp så här.”
“Jag förstår, det är lugnt. Jag tror jag tar en promenad. Du kan väl skicka ett sms när han har gått.”
“Okej.”

Jesper har slängt sina kläder på hallgolvet utanför badrummet. Det stinker om högen. Jag öppnar garderoben och letar fram en tröja och ett par jeans som jag inte använder längre. Kalsonger och strumpor tar jag från byrån. Jag lägger kläderna på en stol. De gamla kläderna lägger jag i en plastpåse. Jesper kommer ut med handduken kring midjan.

“Jag la fram lite kläder som du kan ta.”
“Ok, vad bra.”
Jesper tar kläderna och försvinner in i badrummet igen.
Några minuter senare kommer han ut, påklädd, med det blöta håret draget bakåt. Vilket bara lyfter fram hans rödflammiga ansikte.
“Du har inte ett par skor som jag skulle kunna låna en vecka eller så? Det är hål i sulan på mina och jag får inte pengar förrän om några dagar.”
“Jag har ett par gamla Martens som du kan ta om dom passar. Dom är lite trasiga i ena sömmen men håller nog tills du får stålar.”
“Strålande.”
Jag plockar fram dom ur garderoben.

Jesper tar några prövande steg.
“Dom är lite stora känner jag. Men dom får duga så länge.”
“Nä, nu måste jag ta och ge mig av, jag ska träffa några vänner i Björnsträdgård. Vad hände med den där tjejen förresten?”
“Sandra tog en promenad. Hon kommer tillbaka senare.”
“Ok, hoppas hon inte tyckte att jag trängde mig på. Du får hälsa och be om ursäkt i så fall.”
“Det är lugnt, du vet att du är välkommen. Men hör gärna av dig i förväg nästa gång, det var väl inte helt lägligt den här gången.”
“Du vet väl att jag försöker undvika telefoner? Polisen hade mig på avlyssning så nu kör jag bara med direktkommunikation, ansikte mot ansikte.”
Jesper går upp ett tonläge. Talar snabbare. Blicken blir stirrig.
“Du förstår inte det här David, dom har verkligen varit ute efter att sätta dit mig. Man kan inte vara nog försiktig i det här jävla överförmyndarsamhället.”
“Jag tror inte snuten är särskilt intresserade av om du kommer förbi här på middag. Du kan lugnt kosta på dig att använda telefon nästa gång.”
Tålamod.
“Och glöm inte kläderna i påsen”, avslutar jag för att påminna honom om att han alldeles nyss var på väg.
“Äh, jag orkar inte släpa på dom. Du kan få dom om du vill eller slänga dom, det är lugnt för mig.”
Jesper gör en generös gest med handen.
“Jaja, det var trevligt att ses, tycker jag. Ha en trevlig kväll”, säger han innan han öppnar dörren och försvinner iväg.

Jag går ut i badrummet. Sköljer ur duschen och handfatet och byter blad på rakhyveln – som Jesper lämnat framme. Kollar medicinerna i toalettskåpet. Orörda. Jag tar den våta handduken och lägger den i påsen med kläderna. Bär ut påsen i trappuppgången och slänger den i sopporna. Skriver ett sms till Sandra. “kusten är klar.”

Det är den 3 maj och sommaren har inte ens börjat.