Nu när jag ändå har dig här tänkte jag testa av min senaste restaurangidé på dig. Jag kallar den matklubben.

Det är ett väldigt enkelt koncept egentligen. Ni känner ju alla till hur många framgångsrika klubbar drivs, med ett antal dj’s och klubbarrangörer av olika sort och inriktning som ansvarar för var sin kväll i veckan (måndagsklubben med DJ Ditt & DJ Datt, tisdagsklubben med Mimmi & Reine, onsdagsklubben med Dj Ungel & Mc Klubb osv)? Matklubben funkar precis på samma sätt, men vi byter ut DJ’s mot kockar. 

Jag tänker mig en hyfsat intim lokal, med klassisk klubbinredning och ett väldigt öppet restaurangkök där man verkligen kan följa kockarna i arbete. Under varje av veckans kvällar huserar där en ny kock. Restaurangen kan ju givetvis ligga var som helst, men för att sätta det i en göteborgskontext så kan man tänka sig Ulf Wagner på måndagar, Björn Persson på tisdagar, Leif Mannerström på onsdagar osv. Ett schema med fasta veckodagar, precis som Barstol fungerade tills alldeles nyligen. 

På Matklubben finns inga menyer och inget att välja på, utan kvällens kock bestämmer själv vad det skall bjudas på. Vill Mannerström testa sina vingar i det asiatiska köket denna kväll blir det således det som bjuds. Håller Thörnström på att bestämma sin nya sommarmeny och vill testa av några rätter på publik är det dem man får smaka på. Har Gustav Trädgårdh hittat osedvanligt fina sjöborrar på morgonens fiskauktion blir det antagligen kvällens paradnummer. Ja, ni fattar, va? 

Jag inbillar mig att det en gång i veckan hade varit riktigt kul för etablerade kockar att få släppa sina vardagliga rutiner och inarbetade koncept, och istället släppa loss i köket, experimentera och överaska. Och när andan faller på också bjuda in andra kockkompisar för att kocka tillsammans en kväll. Vi vet ju t ex att Mannerström och Lallerstedt är gamla vänner, men eftersom de befinner sig på var sin kust får ju vi vanliga uteätare aldrig smaka deras gemensamma kokkonster. Matklubben skulle kunna vara stället där det hände. 

Matklubben skulle givetvis välkomna gästspel av alla de sorter. Det skulle vara chansen för oss i Göteborg att under några kvällar själva få testa Mattias Dahlgrens nivå, det skulle vara stället där Markus Samuelsson showar loss när han är hemma och hälsar på mor och far i Partille, där Paul Bocuse visar att gammal är äldst när han var här för Kungsfenan, eller där Tommy Myllymäki generalrepar innan han drar till Geneve i juni. 

För oss gäster är ju den stora vinsten att inte själv behöva fatta några beslut, att alltid bli överraskad, att veta att man skall få äta riktigt spännande och vällagad mat tillagad av riktigt inspirerade kockar.

Vad tror du, skulle det kunna funka?

Jag älskar att gå på krogen. Löftet om god mat och dryck, vaken service och trevligt sällskap räcker för att få mig gott humör. De gånger det sen verkligen infrias tillhör de sant meningsfulla stunderna i mitt liv. 

Nu för tiden handlar i stort sätt alla mina idéer om olika nya krogkoncept. Drömmarna om att en dag få öppna min egen bar eller restaurang lever i allra högsta grad, trots att jag knappt kan blanda drinkar, än mindre vara kock. Jag kan inte gå förbi en tom lokal utan att fundera på vilken typ av krog som skulle passa just där. 

När jag kommer till nya ställen gör jag bedömningen av tillståndet i stan baserat på krogutbudet, och på vilket allvar man tar sin mat och sina måltider. Skall vi resa iväg till en stad vi inte varit i innan, handlar all min research och mina förberedelser om var vi skall äta och var vi skall drinka. Jag älskar också att planlöst strosa runt och kolla på krogexteriörer, läsa menyerna på utsidan och kika in genom fönstren. 

Så gjorde jag till exempel nu i veckan när jag fick chansen att under ett par timmar bekanta mig med Smålands Jerusalem dvs. Jönköping. Jönköping verkar må bra, och den något fromma och asketiska bilden jag har haft av stan fick sig en ordentlig törn. Centrala Jönköping har en imponerande krogtäthet, och rätt ut från Vätterns södra strand har man fyllt piren/vågbrytaren med små trevliga vattenhål i allehanda inglasade verandor. Bredden i utbudet verkar det inte heller vara något fel på. Visst finns där de sedvanliga trötta standardkedjorna som O’learys, Bishop Arms och Harrys, men jag gick förbi tillräckligt mycket annat för att hålla mig på gott humör. Den av White Guide rekommenderade Hemma hade en mycket salivprovocerande meny, och får bli mitt lunchhak vid nästa besök. Den likaledes White Guidade Aqua är definitivt ett alternativ för minnenas afton, eller vad säger ni om en meny med både hummersoppa, plankstek, tournedos och Wienerschnitzel? 

Vad vi inte skall glömma bort är att i Jönköping huserar årets kock 2007, Tommy Myllymäki på Den Småländska Kolonin. Tommy skall dessutom representera Sverige i Bocuse d’Or till sommaren. Så nog tar stan sin mat på allvar alltid?

Allra gladast blir jag ju när jag hittar hela koncept eller små detaljer jag inte sett förut. I Jönköping hittade jag bl a Sir Simon’s som med tydliga bokstäver på utsidan förklarade restaurangens koncept på följande okonstlade sätt: “Vi serverar kötträtter, pastarätter, fiskrätter, smårätter, pizza o barnrätter. Fullständiga rättigheter”. På husmanshaket Amadeus kan man komponera sin egen meny (2 rätter 169:-, 3 rätter 189:-) precis som man vill. Ofasta menyer till fasta priser med andra ord. Smart. 

Ett annat smart matkoncept i Jönköping är Ståkäka. Som namnet antyder är det inte en restaurang med bord och stolar, utan ett litet matstånd mitt i stan. Man serverar ett urval av våra populäraste pasta- och wokrätter; alla till samma pris. Det smartaste är att man gör det i egendesigande take-awayboxar, som kunden tar med sig, äter ur, diskar och sen tar med sig vid nästa tillfälle man köper lunch på Ståkäka. En refillunch är nämligen några kronor billigare, vilket givetvis är ett helrätt miljötänk. 

Själv intog jag min lunch på Hotell Victoria, där jag åt en mycket välkomponerad och högkvalitativ påskbuffé. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Man äter förbannat bra i detta land!

Det fanns en tid då bröd var synonymt om inte med hembakat, så i alla fall med Skogaholmslimpan eller Wasa knäckebröd. Så här sett i backspegeln var det en okonstlad och härlig tid. Sedan händer nämligen något. Kanske är det i samband med att inredningshysterin tar fart. När köket är färdigrenoverat blir det kroppens tur. Dags att äta nyttigt i nya Marbodalköket!
Således far en sundhetsvind genom bageribranschen, och den ena veteklibomben efter den andra briserar. Bröd svart som tjära och med en rent överjordisk massa dimper ner i bröddiskarna, och människor äter tills det sprutar dinkel ur öronen på dem. Det lanseras fullkornskakor och fullkornscornflakes, ja, till och med bakeoffbrödet kommer i en sund och mörkbrun kulör (i och för sig via färgämne, men ändå). Och där någonstans inbillar jag mig att fullkornstrenden når sitt klimax. Fullkorn har blivit det nya vita, om Jonas ursäktar, och nu står vi där i bröddisken och kliar oss i huvudet inför valet av limpa, medan våra syndiga ögon förgäves letar efter något som inte ser så öststatsaktigt ut.

Det är svårt att exakt redogöra för vad som hände sen, men mina erfterforskningar ger vid handen att det gick till ungefär så här:

Det är kväll på brödfabrikantens kontor. Direktör Pågen står lutad över de senaste utkasten från den nya reklambyrån. Trycket i branschen har ökat och det har blivit många sena kvällar på kontoret i fruktlösa försök att vända vikande försäljningssiffror. Plötsligt känner direktören hur allting bara grötar ihop sig. Det snurrar i huvudet och hjärtat börjar banka hårt i bröstkorgen. De mustiga rågbröden i fyrfärg flyter samman. Direktör Pågen tänker att det nog är dags att åka hem, kanske har han vistats för länge i vetekliångorna idag.

Men nästa morgon kommer direktören inte upp ur sängen. Livet känns hopplöst och trist. Inte ens doften av rostat bröd får direktören att piggna till, och då är det verkligen illa ställt. Efter ett besök hos sin husläkare fastställs det att direktör Pågen lider av utbrändhet. Han blir ordinerad minst en månads vila, ett besked han tar emot muttrande och med låg moral.

Den första tiden ligger direktör Pågen bara på soffan och stirrar upp i taket. Efter ett par dagar får fru Pågen nog och kör honom till hälsohemmet Helande handen. Direktörens sunt inledande skepcism slipas snabbt bort, och snart deltar han glatt i allehanda aktiviteter som har till syfte att göra honom till en upplyst och sund människa. På en trumresa under ledning av schamanen Johan lär han sig att hans kraftdjur är en talgoxe, han blir masserad med eteriska oljor som löser spänningar och stimulerar fantasin och han lär sig placera färgglada kristaller på sina chakrapunkter för att få kraft och energi att möta vardagens alla vedermödor.

Så en tidig morgon inträffar det. På en hälsobringande spikmatta i plast, som sägs bota allt från gikt till för tidig sädesavgång, ligger direktör Pågen på rygg och begrundar sitt öde. Och det är där, bland pinglande vindspel och perfekt porlande springbrunnar, som han får sin vision. I detsamma stiger solen över sjön, och i det gyllengula morgonljuset kliver direktör Pågen upp och skriver ned det första utkastet till lösningen på företagets problem.

Redan följande dag är direktör Pågen tillbaka på jobbet. Han sparkar ut reklambyrån, som just tagit fram ett koncept på en kolsvart limpa utan socker som är så kompakt att den kan klassas som kanonkula, och lägger fram sitt vågade förslag: Pågen ska bli Sveriges första New Age-bageri! Samma innehåll, men liksom insvept i ett skimmer av kraft och energi!

Det är osäkert hur direktör Pågen pitchade in konceptet för sin styrelse, men det måste ha gått vägen. Någon annan förklaring kan det nämligen inte finnas till varför matbutikernas diskar numera dignar av bröd med fjantiga namn som Härligt, Harmoni och Fröjd.

Av Mattias mattias@barstol.nu

Jag har ingen aning om var det kommer ifrån men januari har verkligen slagit mig med häpnad den här gången. Som vanligt är det en kall, slaskig, snösmutsig och mörk månad men det var längesedan jag mådde så här bra. Jag halkar, surfar, glider omkring inuti en ännu icke sinande pepp och hamstrar hela kroppen med ett fullständigt sorgfritt tillstånd. Allt jag kan förmå mig att bidra med just nu är det som gör mig så jävla glad. Så håll till godo och ha en helt makalöst fin helg.

Salta lakritskarameller – minst fem stycken i munnen samtidigt.
Concrete Blonde´s röst i shipsonglåten.
Nyputsade svarta kängor.
Semlor.
Champagne.
Träning.
Tankar på ljuset, floden och cypresserna i Florens.
Megafesten ikväll.
Bränna alla stålar på vackra presenter till baby.
Fylligt rött vin eller kall syrlig veteöl.
Varma tjocka ullsockar från 50-talet. (obs jävligt viktigt att dom är från 50-talet.)
Hängslen.
MTV - After hours.
Kardemummaskorpor med smör doppade i varm choklad.
Mjuka smutsromantiska jeans.
När jag var 8 och sparkade på lyktstolpar så att ljuset slocknade.
Lite pengar på fickan.
Parfymen under käkbenen.
Barerna, kyssarna och struntpratet efter jobbet med baby.
Filmfestival och överraskningen imorgon.
Ny bok som halade in mig direkt.
Cigg och Tom Waits och allt det där.
Lena tusentalstvättade sängkläder mot huden i sängen.
Min kropp som är stark, frisk och perfekt.
Tjockt stolligt rött hår.
Min adhdkatt som pussar mig på nätterna och stryker mig på kinden med sina rosa framtår.
Smörgåsar.
Hans kropp.

Hans händer.
Hans ord.
Hans mun.
Ögonen. Så länge jag lever, hans ögon.

Den oerhörda kärleken.
Jag.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Förutom hundägare (vi kan väl alla vara överens om att det finns något djupt stört över personer som drar omkring sin “bästa vän” i koppel och utfodrar honom från en skål på golvet) finns det bara en typ av människor som på allvar gjort sig förtjänta av ditt och mitt odelade förakt. Matmissbrukaren. Och nej, jag talar inte om de stackare som väger hundratjugo pannor och har svårt att komma upp ur soffan. Det jag syftar på är en helt annan typ av missbruk, djupt rotat i den svenska folksjälen, ett missbruk som stavas fiskpinnar, snabbmakaroner och Mamma Scans köttbullar.

Har du tänkt på hur Mamma Scans köttbullar faktiskt luktar? Tagit upp ett nyöppnat paket under näsan och låtit doftsensationerna spela fritt? De luktar bajs, avföring. Yes, precis så, och det steker du upp, eller ännu värre, micrar, och slevar i dig tillsammans med snabbmakaroner och ketchup.

Det vi talar om är mord. Mord på den goda smaken - bokstavligt talat.

Det finns personer som på allvar kan vräka ur sig saker som: “nu för tiden finns det ju faktiskt pulvermos som smakar lika gott som riktig potatismos”. Och de skyller alla på samma sak. Brist på tid. Ungefär som om det tar extra tid att slänga ihop en god pastasås medan pennen kokar, eller skiva några potatisar, droppa lite olja över och dra in i ugnen istället för dom äckliga fettdrypande stripsen från frysdisken. Hur många sekunder tar det egentligen att göra en egen rhode island dressing (du tar en deciliter turkisk yoghurt 10%, en matsked chilisås och en skvätt tabasco och rör ihop) som är både godare och syrligare än den du köper i affären?

Okej, jag är inte ofelbar, det händer att en och annan Findus fiskgratäng hittar sin väg in i min ugn och är jag stressad eller full kan du hitta mig på donkan med en mcfeast i handen. Men, och det här är viktigt, det hör till undantagen, det är inte normen. Har jag en kvart till godo kan du ge dig tusan på att jag gör som Eddie Murphys morsa och steker min egen burgare med hemmagjord coleslaw till.

Tänk på det i kväll när du sitter där med en tallrik bajsluktande köttbullar och ett glas fadd lådvin till, kvar från helgen. Hade du bara inte varit lat, hade du bara haft ett litet uns mer självrespekt eller känsla för smak hade du tillbringat de max tio minuter extra det krävs för att koka riktig pasta eller mos och rulla dina egna köttbullar. Och nej, skyll inte på att du har ungar, ni är fan värst av alla, ni utsätter inte bara er själva för era dåliga vanor, ni för dem vidare. Förmodligen har du din bästa vän i koppel också. Din sjuka jävel.

Även om jag visst kan finna en charm med lillebror-staden Göteborg lämnar jag ogärna Eken sommartid. Det finns alldeles för många smultronställen i Stockholm. Ett av dem ligger i min egen kära stadsdel bara ett stenkast från min port.

I Hammarby Sjöstad längst in i kanalen vid Sickla sluss ligger restaurangen med det tveksamma namnet göteborg. På stolpar i vattnet hänger bryggan med trappan som vid fint väder är fullsmockat med sjöstadsbor som dricker rosé, daiquiris eller en kall öl. Det är en kvarterskrog men dess rykte har spridit sig över Stockholm och en hel del boende inom tullarna har börjat hitta till uteserveringen där man i kvällssolen kan blicka ut över Hammarby Sjö och Södermalm.

Ägarkoalitionen har tidigare drivit och äger fortfarande flera framgångsrika krogar i Stockholm. Bland annat Imperiet. Med de driftiga ägarna och det guldläget var succén ett faktum redan innan de öppnade och förmodligen är göteborg den enda baren i Hammarby Sjöstad som går runt.

Flirten med staden Göteborg är obegriplig men tydlig. Bryggmenyn präglas av mat från västkusten men jag måste erkänna att räkorna smakar bättre när man verkligen är på västkusten. En lustig men knasig detalj är att riktnumret till restaurangen är 031. Jag kan tänka mig att det leder till en hel del felringningar. Både av folk som aldrig kommer fram för att boka bord och av förvirrade pensionärer som egentligen vill ringa till Göteborgs kommun.
Precis som i Göteborg tar man sig till krogen med spårvagn eller båt. Det finns ett fåtal platser där man kan lägga till vid bryggan. Ibland kan det bli lite löjligt med båtägare som endast är där för att visa upp sin båt. Särskilt när det är brats som med pappas lånade båt glider in och tafatt angör bryggan.

Bristfälliga räkor och skrytsamma överklassungar till trots är göteborg en av Stockholms bästa uteserveringar en varm sommarkväll som denna. Jag sitter med ett anteckningsblock och krafsar ner de här raderna samtidigt som jag spanar på blondinerna som fnissar över sina vinglas. Solen går ner över Sofia Kyrka och det blir lite kyligare men jag tar nog en Brooklyn Lager till – jag har ju ändå krypavstånd hem.

”Du vet förr i tiden var folk dumma i huvet nå så djävulskt”, där har ni folklivsforskaren Job Anderssons stående replik i P3:s humorhöjdare Mammas Nya Kille. Så vad säger man då om människan nu för tiden? Den moderna människan, det vill säga konsumenten, som i ämnet miljömedvetenhet slår nya personliga bottenrekord i princip varje år? Dum i huvet, nåt så djävulskt.

Det räcker gott att någon sätter ett klistermärke på ett äpple för att vi ska tro att vi minsann drar vårt strå till stacken i kampen för att rädda vår planet undan miljöförstöringsapokalypsen. Så länge det står ”ekologiskt odlad” på klisterlappen fortsätter vi med nyköpt miljöalibi att slänga flera kilo fullt ätbart livsmedel i veckan och styr planeten rakt mot avgrunden. Gud förbjude att vi skulle avvika en endaste millimeter från vårt invanda konsumtionsmönster. Vi måste ju fortsätta handla, annars går ju ekonomin under. Eller? Vad inträffar först, evig recession eller evigt mörker? Eller tänk den här tanken då: vad ska du med högkonjunktur till om du inte kan andas? My God, säger kinesen som kommer till Sverige som utbytesstudent och ser blå himmel för första gången i sitt liv. Han blev nästan religiös han. Där har du ett skrämmande framtidsscenario som redan existerar i andra delar av världen. På SAMMA PLANET liksom, hajar du?

Enligt samma lobotomerade logik köper vi nya ”miljöbilar” (snacka om oxymoron) som släpper ut en aning mindre koldioxid per kilometer än genomsnittsbilen, på så sätt kan vi fortsätta köra till affären som ligger en kilometer bort och köpa en liter ekologisk mjölk. Att halvera utsläppen i exemplet ”hej jag har en bil vad tycker du jag ska göra för miljön” är så här enkelt: behåll den gamla smutsiga bilen och kör tusen mil per år istället för tvåtusen. En förändring i beteende som väldigt många bilister lätt skulle kunna göra utan att på något sätt göra avkall på vare sig upplevd livskvalitet eller trygghet. Tvärtom skulle många feta rövar naturligtvis bara må bra av att ta en promenad till affären istället, men se vårt konsumtionsstyrda samhälle kommer aldrig att uppmuntra till beteenden som styr konsumenten bort från ökad konsumtion. Motion måste du ju köpa fattar du väl, antingen på gym eller från TV-shop. Jag går förbi ett gym nästan varje dag på min standardrunda med barnvagnen och förundras varje gång över hur många bilar som står på parkeringen. Vi förtjänar ta mig fan att bli utrotade.

Okej, till konsumentens försvar bör framläggas att det inte är så lätt alla gånger. Budskapen har varit många och förvirrande. För tre år sedan köpte jag till exempel en etanolbil i tron att jag gjorde något bra för miljön. För tre år sedan VAR etanolbilar bra för miljön, enligt de flesta experter, sedan visade det sig plötsligt att jag i princip mördar fattiga barn när jag kör omkring med min bil. Det är knappt så man vågar köra fram till pumpen med blått handtag nu för tiden. Dum i huvet är jag, nåt så djävulskt. Men jag promenerar åtminstone till affären när jag köper snus.

Det är dags att fatta det här nu, vi konsumenter måste ta ansvaret att ta reda på fakta. Politikerna verkar nämligen inte göra det åt oss. Och den enkla men bistra sanningen är att det är överkonsumtion med påföljande transporter och förpackningshysteri och avfallshantering, inte odlingssätten eller co2-halten per kilometer, som är den stora boven. Men vi är så totalt indoktrinerade av konsumtionssamhället att vi tror att det går att köpa sig fri från skuld, när köpandet i själva verket är beteendet som satt oss i knipan.

När det gäller till exempel ekologisk mjölk, den största ekologiska produkten i Sverige, så försöker producenterna slå en massa blå dunster i våra ögon genom att hysta ur sig floskler om naturens egen balans och ekologisk harmoni, men när väl mjölken har lämnat kossan så hämtas den med samma dieseldrivna tankbilar och genomgår samma förpackningsprocess som den vanliga mjölken. Vari ligger miljövinsten? Kossan mår lite bättre och du är så jävla lurad igen.

Om vi överhuvudtaget skulle närma oss konceptet miljömedvetenhet när vi köper mjölk så skulle den väl åtminstone tappas från kran i återanvända kärl som vi själva tar med oss. Och den skulle förstås alltid produceras i närheten av där vi bor, så att transporterna minimerades. Har du koll på var din ekologiska mjölk produceras? I Skåne till exempel hämtade man ett tag ekologisk mjölk från Gävle, 80 mil bort, för att möta efterfrågan. Sen har man mage att marknadsföra både sig själv och produkten som ett miljövänligare alternativ. Den skåning som handlat ekologisk mjölk från Gävle hade i själva verket gjort mindre åverkan på miljön om han hade köpt vanlig mjölk, men det är ju förstås en sanning du aldrig lär få höra från företaget ifråga. Skåne-mejeriers informationschef Sven-Olov Lööv konstaterar krasst att “transporterna är en hake” men att man “får väga det ena mot det andra”. Vad är det som i det här exemplet väger upp de miljövidriga transporterna Sven-Olov? Ingenting annat än er egen profit. Det är ju så jävla dumt så man baxnar.

Jag har väntat länge på att någon ska komma ut och slå näven i bordet. Någon som kan sätta kraft och trovärdighet bakom orden, ett sanningsvittne som kan ge de kommersiella krafterna en match. Och aldrig trodde jag väl att jag skulle sätta mitt hopp till en folkpartist, men när Marit Paulsen går ut i DN och dundrar ”Dags att slakta den heliga ekologiska kossan” så flimrar det åtminstone till i den synaps i min hjärna som för länge sedan lagrade en föreställning om mina drömmars miljö-Messias. Hennes budskap är kristallklart: sluta gå på bluffen, ekologisk odling kommer inte att rädda planeten.

Det Marit menar är att ekologisk odling håller alldeles för låg effektivitet för att kunna försörja oss, det finns helt enkelt inte tillräckligt mycket odlingsbar mark på jorden. Skördarna från ekoodling ger från hälften till tre fjärdedelar av den skörd som konventionell odling ger. Hittills har vi i västvärlden kommit undan med det här, eftersom större delen av jordens befolkning har tvingats leva i en helt annan och mycket bistrare verklighet som kallas utvecklingsland (du vet, matbrist och sånt). En bistrare men också långt mindre utrymmeskrävande verklighet. Men nu kommer Indien, nu kommer Kina, och om alla dessa människor tar sikte på genomsnittssvenskens konsumtionsbeteende så lär himlen förmörkas innan Saab hinner gå i konkurs.

Jaha (din jävla Messerschmidt), tänker du, och vad ska vi göra istället för att köpa ekologiskt då?  Ja vi kan ju börja med att ta en titt i soporna och kolla hur mycket mat vi slänger varje dag, och sedan dra den enda rimliga slutsatsen. Det vill säga vi ska sänka konsumtionen genom att öka utnyttjandegraden av det vi redan köper. Jag upprepar, VI MÅSTE SLUTA SLÄNGA MAT! Förutom att göra en betydande miljöinsats (mindre livsmedel som ska paketeras och transporteras, mindre avfall som ska processas) så sparar vi dessutom pengar. Win-win, you know. Ska det vara så svårt att fatta? Nej, tänkte väl det.

Dricks är nåt av det konstigaste som finns. På något sätt har det blivit norm att man ska muta snorkig krogpersonal för att få service.

Du kommer in och ställer dig vid bardisken. Efter en liten stund dyker bartendern upp och tar din beställning. För denna bedrift förväntas du lämna en femma eller tia i dricks.
Här kommer eldprovet - degar du nu extra så kommer alltså den här typen lägga märke till dig nästa gång du vill göra en beställning, och gör du det inte så får du följaktligen heller ingen vidare service i fortsättningen. Trevlig inställning, eller hur? I synnerhet eftersom det ju ändå är så billigt på krogen…

Vi har alla hört att det är en bransch där servitörer, dörrsluskar, nissar, kockar och hovmästare tjänar uselt och dessutom har kassa arbetsvillkor. Och därför ska vi kunder, alltså utöver den där notan på tusen spänn, lägga en hundring extra för att servitrisen hittat tillbaka till bordet eller orkat fyra av ett leende lagom med notan? För att deras arbetsgivare har en affärsidé som inte är tillräckligt lukrativ för att kunna erbjuda fast anställning och en normal lön? För att det “bara är så”?
Med det resonemanget undrar jag vad det är som gör krogyrket så unikt. Varför ger vi inte dricks till undersköterskor, Mc Donaldsanställda eller städare..?

Kanske skulle vän av ordning vara mer restriktiv med dricksen om han visste vad den gick till. Det är nämligen så att den stora andelen dricks går åt till - ja, just det; dricks!
När krogfolket gått av skiftet och snurrar ut i natten för att dränka sina sorger över ett par öl träffar de sina branschkollegor - och är det något som de som jobbar på krogen snappat upp så är det hur det känns att inte få någon dricks. Följaktligen betalar de rejält med stålar vid sidan om.

Så det du tror går till mat och husrum och gulliga presenter till lilla mamma, hamnar i själva verket sent om natten i någon annan servitörs ficka. Kanske hos den där dryga idioten på Berns som du hatar.

                                                                                                                            Foto: Anders Adermark

Det är löningsdags i februari och ett tjockt lager snö täcker Stockholm. Det är inte många minusgrader men fukten i luften gör så att man fryser in till märgen. Jag längtar till sommaren och till mitt smultronställe Boule & Berså.

Boule & Berså ligger vid Hammarbysjös utlopp till Saltsjön. För att komma dit tar man sig över Danviksbron och går sedan under den. Det är väl värt omvägen. När man kommer ut från mörkret och den ogästvänliga betongen under bron möts man av en lummig berså med kulörta lampor i träden. Lindarna härstammar från den barockpark som en gång tillhörde Danviks Hospital.
Det är verkligen en oas i storstaden. Boule & Berså är bara öppet under sommarhalvåret och det finns bara uteservering. Baren och köket inryms i några baracker. Är det dåligt väder stänger de tidigt. Ofta strömmar det reggea ur högtalarna men det bjuds också på liveband. Kanske ett jazzband som spelar den perfekta bakgrundsmusiken.
Längs med kanalen ligger boulebanorna och klot kan hyras i baren för en spottstyver. Vill man inte kasta klot sätter man sig med en öl i en hammock eller i en solstol vid vattnet. Där kan man titta på båtarna(läs tjejerna på båtarna) som passerar förbi och vinka till turisterna på sightseeingtur. Är solen för stark kan man söka skydd i skuggan av träden eller under något av de många stora parasollen. Det finns också uppspända hängmattor för de riktigt trötta. Det är verkligen en speciell känsla på Boule & Berså. En avslappnad känsla – en känsla av att problemen hör morgondagen till.
Ölpriserna är också humana. De har tjeckisk och engelsk öl på fat. Är man äventyrslysten beställer man en  Boule & Bersåare som består av hälften 1698(engelsk stark ale) och hälften Gambrinus(tjeckisk lager).
Maten är till mestadels grillad och även den till överkomliga priser. Jag kan rekommendera mix-tallriken där man får lite av varje. Kanalburgare, baby back ribs, lammkorv, rostad färskpotatis med mera. Allt detta för ynka 155 kronor.

Det har varit osäkert om Boule & Berså skulle få fortsätta sin verksamhet då boende i de nybyggda husen vid Saltlsjöqvarn klagat över ljudnivån och då Danviks Hospital ska rustas upp och barockparken återställas. Men nu verkar det i alla fall som Boule & Berså kommer att öppna igen som vanligt i maj. Det är mycket goda nyheter.
Jag vill att alla ska hitta till Boule & Berså den här sommaren. Jag har inget emot att dela med mig av mitt smultronställe. Det är bara en sån kille jag är.

Utanför Stockholms enda riktiga saloon, Saddle & Sabre på Tegnérgatan, står siluetten av en cowboy och lutar sig mot väggen. Det är alltid roligt med konceptbarer men de blir lätt kitschiga. På Saddle & Sabre har man verkligen gått in för konceptet och tagit steget fullt ut. Smaklösheten har bytts ut mot en autentisk känsla.

Atmosfären är inte som på någon annan krog i stockholm. När man öppnar dörrarna är det som att stiga in i en annan värld, som att stiga in  på en saloon i Texas. Man välkomnas med söderns gästfrihet av den trevliga barpersonalen.
Rob, ägaren, lever och andas cowboylivet. Han bor på hästfarm utanför Flen och varje dag tar han sin pickup truck till sitt dagjobb på baren.
Det mesta av inredningen har Rob tagit med sig från sina många resor runt Nord Amerika. Väggarna är prydda av diverse musikinstrument, sadlar och djurhudar. Inget är inköpt enkom för prydnad utan är använt och till för att användas. Det är inte ovanligt att någon lånar en gitarr och spelar lite i baren. Har man svår pälsalergi ska man inte sitta i baren då sadlarna som hänger över baren är väl använda. Barstolarna är även de sadlar så var beredd att sitta bredbent.
Men mest imponerande är den vägg av Bourbonflaskor som finns bakom baren. Det är verkligen en hel vägg, hyllmeter efter hyllmeter, som är fylld med Bourbon. Saddle & Sabre har sveriges största sortiment av Bourbon, kanske ett av världens största, med långt över hundra olika sorter. Huswhiskeyn är Blantons Single Barrel speciellt buteljerad för Saddle & Sabre. Stamgästerna kan få sin egen flaska, med sitt namn på en mässingskyl hängande runt halsen, i baren.
Självklart finns det också ett passande sortiment öl. Som till exempel Sierra Nevada Pale Ale på fat.
Musiken är också en stor del av atmosfären. Det spelas uteslutande country och bluegrass. Det är inte bara gamla klassiker utan variationen är stor. Man kan sitta där och upptäcka nytt och gammalt inom amerikana. All musik kommer från Robs stora privata skivsamling. Har man riktigt tur kan man få höra en livespelning också.
Maten som serveras på Saddle & Sabre är inte helt otippat till största delen grillat kött. Maten är tillagad med samma omsorg och känsla för detaljer som resten av upplevelsen på Saddle & Sabre.
Jag rekommenderar husspecialiteten Texas No Bean Chili som kan fås regular, hot eller doubble hot. Tidigare kunde man också få den som god damn hot.

Det behövs fler barer som verkligen går in för att köra sin grej fullt ut. Det behövs fler krögare som Rob. Siluetten är faktiskt en exakt avbild av saloonägaren.