Är du trettiofem och reklamare och går omkring med uppkavlade chinos och rutig skjorta med hängslen över och sportar en sån där tysk trettiotalsfrisyr med trimmade sidor och lite längd högst uppe på hjässan, ja då är chansen stor att du redan har eller i alla fall överväger ett ankare på underarmen.

Ankaret är nämligen den nya hockeyfrillan. Vänta, tillåt mig att utveckla innan du rynkar på näsan.

Inte sedan den ironiska hockeyfrillan med tillhörande prasselbyxa i nittiotalets skymning har reklamar/media/hyperisland-uniformen varit lika konform ut som nu. Alla ser exakt likadana ut. Som små hängselsmurfar med uppkavlade svarta sotarmössor på toppen. Och ett ankare på underarmen.

När jag härom kvällen dryftade den här frågan med min goda vän Mattias gav han mig en så underlig blick att jag av oro för att han skulle kavla upp armen och visa en inplastad bläcka var tvungen att skjuta in att en ankartatuering inte alls behöver vara malplacerad om man likt honom när ett genuint vurmande för båtar. Men så är han ju före detta reklamare och har säkerligen närt hemliga drömmar om såväl hornbågade glasögon som hockeyfrillor genom åren.

Och det är okej, det handlar ju bara om mode. Men du, en tatuering kan du till skillnad från frisyren och de där fula hängslena få dras med längre än önskat och vill du i framtiden utstråla annat än att du vintern 2010 saknade förmåga till kritiskt tänkande bör du, nej ska du, hoppa över den där ankartatueringen som du har gått och klurat på. Annars kan du lika gärna slå till med ett kinesiskt tecken i svanken, en indianfjäder på bröstet och en tribal på kring överarmen bara för att visa att du hängt med i svängarna och följt varje tillfälligt nyck sedan tidigt nittiotal.

Tatueringar är dyra och tidskrävande och smärtsamma att sätta dit såväl som ta bort.

Tänk i alla fall igenom saken en extra gång, Kapten Haddock.

Av David david@barstol.nu

Mediadrevet går sin gilla gång. I skrivande stund är det VD-ar och styrelseordföranden för hjälporganisationer som står i skottlinjen. Bengt Westerberg fick ta första skottet, åttahundratjugotvåtusen kronor om året är hans arvode som styrelseordförande för Röda Korset och kvällspressen har som ett direkt resultat av denna summa fått spontan grupporgasm. Kartläggningen fortskrider med oförminskad kraft. 

Låt oss med ens klargöra en sak: åttahundratjugotvåtusen kronor är en tämligen blygsam summa jämfört med de flesta styrelseordförandearvoden inom svenskt näringsliv. Carl Bildt fick till exempel 2,7 miljoner som ledamot i Vostok Naftas styrelse (källa: Expressen), vilket i sig är en politikerskandal som har fått alldeles för lite mediautrymme om du frågar mig. Snacka om att köpa sig en stark lobbyröst inför planerna att dra gasledningar genom Östersjön. Råkar du vara styrelseordförande i Swedbank så håvar du in 1 375 000 kronor per år i arvode (källa: Swedbanks årsstämma), det är inte heller illa pinkat för en verksamhet som gick med miljardförlust förra året och nästan drog ner hela nationen i skiten med sina baltiska äventyr. 

Nej, det är väl det här med att Bengt sitter som ordförande i en ideell hjälporganisation som gör att våra moralkänselspröt börjar vibrera. Är det verkligen okej att lyfta så mycket pengar för att hjälpa människor i nöd? Borde han inte känna sitt kall här och i princip jobba gratis? Det är ju faktiskt våra pengar, våra surt förvärvade pengar, som han lurar till sig via snyftkampanjer och sen dricker champagne för. Blodet svallar hos svensken, det är ju fanimej skandal! 

Här är det frestande att dra liknelser med läkare. En läkare hjälper människor i nöd, räddar liv, hela den svängen. En läkare är också, i de allra flesta fall, landstingsanställd och får därigenom sin lön från oss skattebetalare. Och läkare tjänar bra pengar, det kan ni tro, men det är väl ingen som har några problem med läkarlönerna såvitt jag vet. Landstingsdirektörers arvoden har inte heller skapat några drev vad jag kunnat se. Där är vi tämligen överens om att lönen är befogad, de gör ju ett FANTASTISKT jobb de där läkarna! Så vad är skillnaden? Varför blir vi så förbannade på Bengt Westerberg? Borde inte han också få bra betalt för att rädda liv? 

Två saker: Nummer ett, Bengt Westerberg är ingen läkare, han är styrelseordförande. Han räddar inte liv om dagarna, inte direkt alltså utan bara kanske i bästa fall indirekt. Med andra ord har vi svårt att se kopplingen mellan hans höga lön och nyttan han gör för till exempel de drabbade i Haiti, även om den naturligtvis finns där. Nummer två, Röda Korset lever på frivilliga bidrag, och det där med frivillighet sätter ofta helt egna moralregler. Visst, skatter är en sak, där har vi nog (speciellt vi svenskar) lärt oss att acceptera ett visst, ska vi säga.. svinn, på vägen fram till nyttans mål. Men när Röda Korset har kört sina kampanjer i media och vädjat till våra känslor, till vår medmänsklighet, ja då går skam på torra land för drygt åttahundratusen. Vi känner oss lurade helt enkelt, de spelade på våra känslor. 

Jag tycker så här. Det finns regler för ideella hjälporganisationer, och om vi tycker att organisationerna blåser oss så borde väl första steget (efter att vi slutat ge dem pengar alltså) bli att se över reglerna. För att till exempel få ett så kallat 90-konto måste 75 procent av intäkterna gå till ändamålet. Med bara en snabb amatörblick kan jag tycka att 75 procent låter lite, 90 procent skulle kännas bättre. Då skulle automatiskt de värsta förmånerna få stryka på foten. 90 procent för ett 90-konto, låter väl som en klatschig slogan? 

Sen är jag alldeles övertygad om att Bengt Westerberg gör ett bra jobb som styrelseordförande för Röda Korset, och han är dessutom (eller var åtminstone innan det här drevet gick igång) ett bra ansikte utåt för vilken organisation som helst. Som han själv påpekar, han skulle förmodligen tjäna mycket mer pengar om han tog motsvarande roll inom näringslivet eller den kollektiva sektorn. Om jobbet han lägger ner är värt det arvode han får har däremot blivit en moralfråga som hamnat i en alldeles egen kontext, en kontext där kvällspressen räknar ut hur många matransoner till svältande barn som Bengts arvode skulle räcka till. Och väl där kan det här bara gå åt ett håll, det blir bye bye Westerberg inom kort. 

Ni får ursäkta mig, men för mig är det här en klockren icke-fråga. Åtminstone om man väljer bort moralaspekten och antar ett mer klassiskt marknadsliberalt förhållningssätt. Om Folket tycker att Röda Korset betalar för mycket pengar till styrelse och chefer, då ska Folket sluta ge pengar till Röda Korset. Det kallas självsanering och är en av kapitalismens grundpelare. Så länge informationen är fri och kvällspressen nosar upp den så har vi ju allt beslutsunderlag vi behöver för att avgöra saken själva. Eller? Sluta ge pengar till Röda Korset, sätt press, använd din konsumentmakt. Skitenkelt. Men att Bengt borde jobba gratis är bara nonsens. Ställer vi det kravet på styrelser för ideella organisationer så har vi snart inga kvar, vilket när jag tänker efter kanske inte är det sämsta alternativet.
  

PS
Men Carl Bildt kom alldeles för billigt undan, och det grämer mig (alla dessa dagar).

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

November börjar äntligen lida mot sitt slut, och i takt med det kommer hoppet åter. Det jag har hopp om idag är - tro det eller ej - den grävande journalistiken. Ni vet den där goda sortens journalistik som tar massa tid och massa risker för att avslöja sånt som organisationer och personer försöker hemlighålla eller sopa under mattan? Min förhoppning bygger på tre parallella och samverkande faktorer:

1. Det journalistiska hantverket är det väldigt få som är beredda att betala för idag, eftersom den uppkopplade generationen förväntar sig att allt skall vara gratis. Tiden när var och varannan journalist kunde ligga ute i fält och jobba med research för något fett avslöjande är förbi. Men det behöver per automatik inte innebära dåliga nyheter för den avslöjande journalistiken, eftersom det fortfarande finns ett behov för avslöjanden och den typen av innehåll har ett stort läsvärde.

2. Folk, dvs. du och jag, kommer fortfarande gilla att arbeta ideellt. Visst, föreningslivet är i stora stycken satt under stark press, inte minst för att de har problem att rekrytera ideella ledare och andra fria krafter. Men detta skall inte tolkas som ett bevis på att människor inte längre vill utföra arbetsuppgifter utan ekonomisk ersättning. Den ideella kraften har bara flyttat till andra arenor. Det är väl denna blogg, 99% av alla andra bloggar, lejonparten av innehållet på Youtube och hela jädra Wikipedia goda bevis för?

3. Anledningen att vi inte vill träna 11-åriga fotbollstjejer, tvätta hockeylagets matchtröjor eller leta mossa med den lokala scoutkåren är att vi är förbi det stadiet i Maslows behovstrappa. De glada dagarna när tillhörighet och uppskattning från vår omgivning var det viktigaste har tyvärr passerat. Nu för tiden står vi och hänger på översta trappsteget där det är självförverkligande som gäller. Det är ju därför som jag, mina vänner och alla andra suckers håller på och utrycka våra tankar och idéer i forum som detta. Vi när nån slags skribent- eller författardröm, vi gör det publikt och vi gör det gratis.

Förstår ni vart jag är på väg? Det är alltså inte betalda journalister som skall stå för grävandet och de stora avslöjandena i framtiden, utan det är du och jag. Vi kommer - som i ett led att förverkliga och bekräfta oss själva - jaga våra egna scoop. Och publicera dem på våra bloggar för att få massor av läsare och äntligen nå fame & glory. Finessen är att man dessutom kan vara helt anonym när man avslöjar sin arbetsgivare, granne, svärfar eller bostadsrättsförening, och deras brott, smusslande, oförrätter eller annat de av någon anledning inte vill skall komma upp till ytan. Då ger man helt enkelt fame & glory till sin blogg och sitt alias/webbkaraktär istället.

Washington Post må ha allt svårare att skicka ut ett par journalister på årslånga uppdrag i jakten på maktmissbruk och andra snaskiga historier, men deras kvalitetsarbete kommer att ersättas av den stora massans kvantitet. Den grävande journalistiken kommer helt enkelt bli vår nya folkrörelse. Vilken institution blir först med att dela ut Stora Bloggpriset för bästa avslöjande? Tills nån snor den idén kanske vi på Barstol skall göra det (men det blir ju givetvis bara äran man vinner)? Nomineringar mottages tacksamt i kommentarsfältet, tack.

Debattören Johan Norberg har skrivit en bok i vilken han påstår att lycka kan köpas för pengar. Om du offrar kärleken för karriären ska du ha 50 000 mer i månaden, hävdar han. Det ska förstås vara en gammal Timbro-hjärna till att sätta ett marknadsvärde på kärlek. Dags alltså för alla arbetsnarkomaner med pajade familjer att slå näven i bordet och kräva en rejäl löneförhöjning, kan man tro. 

En lika världsfrånvänd replik kommer från någon pappabloggare som heter Daniel Pernikliski. Han hävdar att han anpassar sin arbetstid efter hur mycket pengar han behöver, och naturligtvis är han en duktig pappa som prioriterar tid med barnen och därför släntrar iväg till jobbet typ tre dagar i veckan. “Jag har ingen platt-TV” säger Daniel, och förklarar med denna enkla mening hur hans privatekonomi går ihop. Ja det var väl kul för dig Daniel, du har nu förklarat för oss att du har flexibla arbetstider och lyckades i samma veva ingjuta ännu lite mer dåligt samvete i några hundra tusen hårt arbetande föräldrar som försöker få ihop skiten. 

Båda dessa killar säger egentligen samma sak, att det inte är speciellt smart att offra familjelivet för karriären. Se där, ännu en spark mot en redan inslagen dörr. Den ene (Norberg) sa det först på sitt marknadsliberala sätt, och den andre (Pernikliski) fattade egentligen inte vad han sa och missade målet med ungefär fem mil. Att sätta ett pris på lycka är förstås bara ett enkelt knep för att väcka uppmärksamhet kring boken, det fattar nog alla utom somliga pappabloggare med bild by line på Aftonbladet. Tar man sig förbi den där första Timbro-rubriken så framstår nämligen innehållet som helt vanligt livscoach-flum. Du ska ägna dig åt saker som är utmanande (lär dig till exempel en ny sport, tipsar Norberg), du ska fundera över vad du gillar och vad du är tacksam över, och du ska söka upp gamla fiender och röka fredspipa. Å hej å hå, behövde vi verkligen en till sådan bok? 

Nej, vi behöver inte en till sådan bok. Och jag vänder mig till Aftonbladet nu när jag säger att det får fan bli lite bättre nivå på både det ena och det andra. För det första, varför ger ni gratis reklam till den här gamla Timbro-tossingen när han ger sig in i livscoach-branschen? Ni kan väl åtminstone låta Expressen sköta den typen av avsugningar. För det andra, får vilken gymnasieelev som helst skriva pappablogg hos er? Hej för fan, här finns en grinig jävel med fem ungar som skriver för glatta livet. Ge mig en pappablogg så lovar jag att ni får ta del av lite andra funderingar än de era puttinuttfarsor hasplar ur sig. 

Vi kan börja med hur man ska hantera en femtonåring som hamnar hos rektorn efter att ha kallat sin gympamajje för bög. Sen kan vi lägga till tvååringen som vaknar och skriker som ett brandlarm tolv gånger per natt eftersom han sover med en skena på grund av klumpfot. Och låt oss för allt i världen inte glömma treåringens fullt utblommade trots, den är fin. Sen ska vi fundera runt hur man i det tillståndet ska kunna vara konstruktiv i samtalet med både femtonåringen och gympamajjen som, oss emellan, inte direkt är den skarpaste kniven i lådan (men så får man ju inte säga). Vem är det egentligen jag ska röka fredspipa med här? Ska jag kanske i det här läget passa på att lära mig vattenpolo? Fundera över vad jag gillar.. ja jag gillar att sova. Kan du göra något åt det Norberg? Jag vet! Jag säger åt min arbetsgivare att jag vill börja jobba tre dagar i veckan, det kommer säkert att stärka mina aktier nu när de säger upp folk till höger och vänster.

Nej då, jag klagar inte. Jag vill bara göra Aftonbladets redaktion uppmärksam på att det finns andra pappor där ute, pappor som också prioriterar sina barn före allt annat men som har ett annat läge att tampas med, så att säga. Så ring mig vet jag, om ni vill ha en pappablogg med lite torrt krut i. Jag vill ha 50 000 i månaden och det kommer att vara en bra affär för er.

Utan att tråka ut er allt för mycket med mitt tämligen ointressanta yrkesliv är det ändå på sin plats att berätta att folk betalar mig för viss tvärsäkerhet inom marknads- och kommunikationsstrategi. Det händer allt som oftast att man vill att jag skall sia om the new shit, dvs. att jag befinner mig i situationer där jag säger saker som “med sociala medier sprider sig både positiva och negativa nyheter och omdömen blixtsnabbt” eller “med användargenererat innehåll är konsumentmakten äntligen riktigt verklig på”. Jag har givetvis ingen personlig erfarenhet av det jag påstår, och det har fram till nyligen inte heller besvärat mig nämnvärt. Men nu sammanföll min relativt nyvunna ambition att faktiskt förstå det jag pratar om med en otroligt oskön händelse med min sk. bil. Jag ger er en kort bakgrund och sen resten av storyn genom att publicera min mail-konversation med företrädare för Peugeot i Sverige.

Bakgrunden är egentligen löjligt lätt att sammanfatta: Eftersom jag är frankofil av format ville jag givetvis köpa en fransk bil när det var dags för den typen av investering. En Peugeot tycktes vara både sofistikerad, snygg, välutrustad, men ändå överkomlig - precis det jag alltid vill signalera - så det fick det bli. 4 år senare har övertygelsen försvunnit i samma takt som verkstadsräkningarna har mottagits. Jag är faktiskt inget pucko, utan har viss förståelse för att bilar blir slitna och går sönder med tiden. Men jag anser samtidigt att det måste finnas en gräns för när slitaget inte längre är acceptabelt och när det är legitimt att tala om ett veritabelt måndagsexemplar. Vi fick en rad större och mindre problem med vår Peugeot och hade ofta bilen på service. Men när t o m motordelar började rasa och verkstan vägrade erkänna att detta var nån annans fel än vårt, blev jag löjligt trött på både bilskrället och hela köpet, och inledde en dialog med Peugeots svenska representanter. Först skrev jag till deras svenska informationschef:

Hej Maria.

Jag skriver till dig med anledning av att vi inte kan få någon hjälp av Peugeot här i Göteborg. Vi har återigen varit tvungna att lämna in vår Peugeot 306 SW Griffe av 2005-års modell på en kostsam reparation. Den här gången är det en maskinskada det handlar om trots att bilen bara är 4 år gammal - motordelen som håller generatorn har gått sönder och serviceverkstan (Peugeot) vill ha 5 300 kronor för att laga den.

Då detta inte är första gången vi har haft strul med denna bil - som vi ju köpte ny för att undvika just problem av den allvarligare sorten - bad vi dem att hjälpa oss med att reklamera denna motordel till tillverkaren. Dock hävdar man på Peugeot här att man omöjligen kan hjälpa oss eftersom fabriken i Frankrike inte tar emot reklamationer på bilar som är äldre än två år, och dessutom svarar man oss att “bilar ibland går sönder precis som TV-apparater”. Under åren har vi haft följande större fel på bilen:

1. Handbromsen frös sönder (åtgärdades inom garantitiden).

2. Avgasröret ramlade av när bilen var precis två år gammal (utanför garantin)

3. AC-systemet gick sönder när bilen var 3 år gammal (utanför garantin, ännu ej åtgärdat)

4. Cruise Controllen gick sönder när bilen var 3 år gammal (utanför garantin, ännu ej åtgärdat)

5. Och nu alltså en allvarlig maskinskada när bilen är 4 år gammal. (utanför garantin)

Bilen hade första trafikdag 2005-02-02, den har snart gått 7600 mil och alla reparationer och service har vi gjort på Peugeot.

Jag har svårt att tro att ni på Peugeots huvudkontor anser att detta är en kvalitetsnivå  som det är helt normalt att era bilar har, och att man allt får räkna med denna typ av fel och dyra reparationer när man köper en helt ny bil av er. Kan ni hjälpa oss på något sätt?

Med vänliga och hoppfulla hälsningar,

Jonas Dahl

Jag blev väldigt hoppfull när jag fick hennes svar eftersom det ändå verkade som hon både förstod vårt problem och inte tyckte det verkade vara av den sort man krasst får räkna med:

Hej Jonas,

Det här var verkligen ingen solskenshistoria.

Min kollega Peter Magnusson har nu fått ditt mejl. Han arbetar på kundsupport och kommer att höra av sig till dig inom kort.

Hälsningar

Maria

Ingen solskenshistoria nej. Fast tyvärr tycktes inte Peter på kundtjänst bry sig nämnvärt om det:

Hej Jonas,

Jag vill till att börja med beklaga de problem du haft med din bil. Det är alltid lika tråkigt när någon av våra kunder drabbats av problem med sin Peugeot. Våra intentioner och mål är självklart att ditt Peugeot ägande skall vara så bekymmersfritt som möjligt. Därför ställs mycket höga krav på säkerhet och kvalitet. Trots detta händer det i sällsynta fall att även nya bilar drabbas av något problem och det är tyvärr något vi aldrig till 100% kan skydda oss mot och det är därför som nybilsgarantin finns för att täcka kostnaderna för att åtgärda eventuella problem.

I detta fall har dock nybilsgarantin upphört för cirka 2,5 år sedan och kostnader för eventuella reparationer kan därför inte tas via garanti. Ett alternativ är dock att kontrollera om den aktuella reparationen täckas av bilens försäkring och hur stor en eventuell självrisk är.

För vidare handläggning i ärendet måste jag hänvisa till verkstaden eftersom det är de som handlägger samtliga sådana här ärenden. De ger även försäkringsbolaget information om reparationen om det är så att detta skall repareras via försäkringen.

Jag hoppas att allt löser sig på bästa sätt och att du snart har en felfri bil igen.

Visst störde mig de språkliga missarna, men budskapet var ju det som verkligen retade upp mig. Jag vet att de inte kan vara stolta över leveransen och att de skulle kunna kompensera mig för mitt måndagsexemplar ur sin good will-kassa om bara viljan fanns. Så jag skickade ytterligare ett mejl:

Hej på er!

Först och främst - tack för ett snabbt och tydligt svar som klargjorde att det är jag som själv skall täcka hela kostnaden och att det enkom är verkstan som kan hjälpa mig med problemen med min Peugeot.

Men jag kan knappast avkräva verkstan ett svar som tydliggör Peugeot Sveriges officiella inställning till mitt ärende, utan det måste jag be er hjälpa mig med. För som jag läser ditt svar till mig kan jag se (minst) två olika tolkningar:

1) Det är denna kvaliteten man får räkna med på en fabriksny Peugeot, efter det att garantitiden har gått ut. Ni anser därmed att kunden, dvs. jag, har fått en produkt av den kvalitet jag har betalat för.

ELLER

2) Ni anser INTE att en fabriksny Peugeot bör ha alla dessa kvalitetsbrister och reparationsbehov löpande redan under sina första 5 levnadsår och 7500 mil. Men trots den undermåliga kvaliteten på just denna bil är det ändå bara kundens (och eventuellt kundens försäkringsbolags) bekymmer och inget ni på Peugeot behöver hjälpa till med.

Jag ber er alltså inte om hjälp med bilen denna gång, utan bara med tolkningen av  dina (Peters) svar nedan. Detta är faktiskt något jag skulle behöva er hjälp med att reda ut, och jag skulle vara tacksam om jag kunde få ett lika snabbt svar på denna frågeställning som senast.

Med vänliga hälsningar,

Jonas Dahl

Ps. Trots att NI bestämt hänvisar mig till verkstan för vidare hjälp med mitt bilbekymmer vill åtminstone inte JAG stänga alla sådana dörrar här och nu. För mig har ni givetvis fortfarande chansen att omvandla denna soppa till en solskenshistoria med en nöjd kund och ett lyckligt slut. Ds.

Jag vet inte vad jag trodde att jag skulle uppnå med detta mail, för givetvis fick jag ett nytt goddag-yxskaft-svar:

Hej,

Självklart önskar vi, precis som alla andra, att bilarna aldrig ska gå sönder och att ägarna skall slippa kostsamma reparationer. Vi vet dock att alla bilar förr eller senare kommer att behöva någon reparation och det är helt oundvikligt. Om detta sker under bilens garantitid så kan vi reklamera fel till tillverkaren men efter denna tid så har vi ingen möjlighet att få igenom en reklamation hos tillverkaren hur gärna vi än vill.

Med vänlig hälsning / Best regards

Peter Magnusson

Servicekonsulent/Kundombudsman

Detta var givetvis inte det svar jag ville ha, om det ens var ett svar över huvud taget. Därför gjorde jag ett desperat sista förenklat försök:

Hej igen!

Och återigen tack för snabbt svar.

Vad ni önskar eller inte hjälper ju mig föga. Faktum kvarstår att jag haft följande allvarliga (och kostsamma) fel på min bil:

1. Handbromsen frös sönder (åtgärdades inom garantitiden).

2. Avgasröret ramlade av när bilen var precis två år gammal (utanför garantin)

3. AC-systemet gick sönder när bilen var 3 år gammal (utanför garantin, ännu ej åtgärdat)

4. Cruise Controllen gick sönder när bilen var 3 år gammal (utanför garantin, ännu ej åtgärdat)

5. Och nu alltså en allvarlig maskinskada när bilen är 4 år gammal. (utanför garantin)

Vad jag vill veta är om ni på Peugeot Sverige anser att detta är fullgod Peugeot-kvalitet dvs. något man tyvärr kan få räkna med när man köper en bil från er?

Kan du inte vara vänlig att börja med att besvara denna enda fråga med ett ja eller ett nej?

Ser återigen fram emot ett snabbt svar.

Med vänliga hälsningar,

Jonas Dahl

När jag fortfarande efter 3 veckor inte hade fått något svar var jag tvungen att bestämma mig för hur jag skulle gå vidare. Och det var då jag kom på att jag skulle testa detta med konsumentupplysning på Internet. Är det en smart och fungerande metod? Eller ger det en lite barnslig och rättshaveristisk känsla? Som sagt har jag ingen egen erfarenhet av hur det faktiskt fungerar, men jag har ju chansen att skaffa den nu. Jag inser samtidigt att jag kommer behöva er hjälp. Det första jag själv gjorde var att starta en Facebookgrupp - “Peugeot är billig skit”. Det andra jag kom att tänka på var att Peugeot troligtvis är topp tre när det gäller svårstavade varumärken här i världen, så jag registrerade tre närbesläktade sajter; peaugut.se, pegeaut.se och peuguet.se. På dessa sajter, som jag gissar kommer få en del ofrivilliga besök, har jag i ren konsumentupplysningsanda tänkt lista de skäl som finns för att inte köpa franska skräpbilar. Hittills har jag kommit på följande:

1. Det finns inget bilmärke på den svenska marknaden som har sämre eller kortare garantier än Peugeot, däremot finns det många som har bättre och längre.

2. Det verkar inte som om Peugeot är byggd för vårt klimat. Speciellt avgassystemet tycks ha en förmåga att rosta sönder väldigt snabbt.

3. Fråga din lokala oberoende bilverkstad om de rekommenderar dig att köpa en fransk bil.

4. Fransmännens bidrag till världen är vin, ost, mode, konst och revolution. Inte så mycket teknik över det, va?

5. En fransk industriarbetare tjänar ungefär som en svensk, och de har kortare arbetstid. Ändå är en Peugeot mycket billigare än en motsvarande Saab eller Volvo. På något måste de alltså spara in, för det är väl byråkrati och inte effektivitet som är fransmännens signum?

6. Enligt Vi Bilägares undersökning AutoIndex 2009 har följande märken Sveriges mest nöjda bilägare: Subaru, BMW, Toyota, Audi, Honda, Mercedes, Skoda, Volvo, Mazda och SAAB. Inte en fransk bil så långt ögat når…

7. Peugeot, en bil för två - en sitter i och en skjuter på!

Men som sagt, nu behöver jag verkligen er hjälp, och jag skulle vilja be er om följande:

* Gå med i min facebook-grupp och hjälp mig fylla den med innehåll.

* Komplettera min lista med skäl till “mina” hemsidor. Eller föreslå en helt annan typ av innehåll.

* Framförallt måste ni hjälpa mig att formulera ett mål för min aktion. När skall jag stänga facebook-gruppen, släcka hemsidorna och anse mig vara färdig med mitt konsumentupplysningsexperiment? Jag är ju nybörjare…

Jag tackar på förhand för er hjälp!

Barstols utsände tog med sig den före detta Barstolsskribenten Hermann Dill till Vasaparken för en stunds samtal. Det var sommarens allra sista riktigt varma dag, och Barstol bjöd på läsk medan Hermann bjöd på sig själv.

De flesta av våra läsare har antagligen inte vare sig hört eller sett så mycket av dig sen du skrev ditt sista inlägg här på Barstol - varför slutade du egentligen?

Ja du, egentligen var allting i mitt liv både dimmigt och kaosartat när jag slutade, men jag vill minnas två skäl. För det första var jag förbannat trött på att skriva över huvud taget, och då menar jag verkligen all form av skrivande. Det var inte det minsta lustfyllt, utan bara ett tvång. Och ett projekt som Barstol skall man bara syssla med för att man har lust.

För det andra hade jag andra ambitioner än de andra bakom bloggen. Jag ville skapa en vassare och bredare produkt, eftersom jag tyckte att det blev lite enahanda och fattigt med inlägg som bara handlade om det egna tyckandet. Jag ville att vi skulle ta in fler skribenter, så att vi kunde erbjuda genomarbetade intervjuer och artiklar också. Denna ambitionsnivå var jag tämligen ensam om då.

Du hade ju precis flyttat hem till Göteborg i den vevan också, varför?

Just då kändes det som en helt okej väg ut ur en livsstil som jag inte längre hade någon kontroll över – jag levde fruktansvärt destruktivt och kände allt mer att jag höll på att tappa fotfästet. När min dåvarande flickvän inte alls trivdes i Stockholm utan ville tillbaks till Göteborg igen blev ju beslutet ganska enkelt. Om än inte speciellt genomtänkt. Att min flickvän var drivande i frågan gjorde ju att jag kunde anföra att jag skulle satsa på min relation som skäl till varför vi flyttade hem igen. Och det gjorde jag, till de som frågade. Fast i dag kan jag se att det mest var spel för galleriet, för jag hade ingen som helst plan för hur jag skulle ta tag i mig själv eller min relation. Det var bara ytterligare en flykt från verkligheten. Väl hemma i Göteborg igen fortsatte jag med festandet, spriten och drogerna. Så istället för att gå till botten med mina problem fyllde jag de allt tätare avgrundshålen med ännu mer skit. Det gjorde självklart att jag inte alls hörde när alarmklockorna ringde - både för mig själv och min relation - till en början. Och när jag till slut hörde, var jag i så dåligt skick att det inte fanns chans att jag skulle kunna rädda både mig själv och min relation samtidigt. Samtidigt ville jag så klart inte fatta det, utan det var min före detta flickvän som ytterst brutalt fick mig att vakna upp genom att en dag klippa av mig helt. Då först - ensam, bombad och sänkt - allra längst ner på botten började jag fatta vad jag ställt till med och hur illa ute jag var.

Hur illa ute var du egentligen?

Förstår du hur långt nere på botten man är när man stör sig på att David Lega har gott självförtroende? 

Bara ett år innan var du ju en cool kille - du skrev krönikor i Expressen, spelade skivor på Spybar, var medlem i Elit-listan, och hängde med de rätta människorna på de ballaste ställena. Hur cool är Hermann Dill idag?

Den unga piercade generationen tycker nog att jag är en gammal tönt, men det har jag liksom inga problem med, tvärt om.

Tvärt om?

Ja, för egentligen är jag ju mycket coolare idag – även om ordet ”coolare” kanske är missvisande i sig. Jag har ett mycket ärligare liv idag. Ett liv som jag lever på riktigt, utan alla mina gamla flykter och undanflykter.

Även om det kanske eskalerade i Stockholm började inte mitt dekadenta festande där, utan långt tidigare här i på västkusten. Redan flytten till Stockholm var ett exempel på det extrema flyktbeteende som hade präglat mig under många år. Jag var en missbrukare och det finns verkligen inget coolt i det. Då är mitt stillsamma och ganska ensamma liv i dag bra mycket bättre. Och om jag vill vara snäll mot mig själv kan jag alltid kalla mig för sportjournalistikens Olle Ljungström, vilket är en ganska cool titel, haha…

Kan du inte sakna det glammiga livet du levde då?

Trodde jag skulle sakna det mer än vad jag gör, faktiskt. När jag gick och förberedde mig på att lägga om min livsstil funderade jag en hel del på det där, och trodde nog att den typen av innehåll var viktigare än det till slut visade sig vara. 

Men, visst, att stå bakom skivspelarna med ladd i näsan på Gubbrummet och bestämma vad halva Sveriges medieelit skall dansa till är ju en kick som jag inte direkt har i mitt liv idag. Även om den kicken inte ska överdrivas. Så jävla ballt är det inte – framförallt inte dagen efter. Det är bland annat därför jag inte längre tror på att man skall leva för stunden, som så många förståsigpåare hävdar. Självklart måste man försöka njuta av det man sysslar med för ögonblicket, men inte utan att vara jävligt medveten om att det finns en morgondag också. En missbrukares ultimata ursäkt är ju att de bara försöker maxa sitt liv här och nu.

Hur ser ditt liv ut nu för tiden då?

Jag fokuserar främst på att få både fysisk och psykisk rätsida på mig själv. Jag har kommit en bra bit på väg, men har fortfarande en lång sträcka kvar att gå innan jag på allvar kan ge mig in i ekorrhjulet igen. Nu till hösten skall jag plugga konst. Min idé är att ägna sig åt något som bara är roligt och lustfyllt utan några karriärmässiga krav på mig själv. För jag har definitivt inga ambitioner att bli konstnär. Dessutom är jag riktigt kass på att måla och skulptera osv. Och jag skall givetvis fortsätta satsa på mitt nya liv friskvårdens och hälsans tecken.

Hur mår du idag?

Det är fortfarande väldigt mycket upp och ner. Vissa dagar måste jag verkligen kämpa, jobba och pusha mig för att inte ge vika. Jag måste påminna mig om att det är värt att göra vissa saker trots att de är skitjobbiga och det tar emot. - Av den enda anledningen att det är så mycket jobbigare att ha det ogjort när dagen väl skall summeras. 

Annars är vissa dagar helt okej, även om de också kan innehålla rejäla svackor. Men jag är inte lika rädd längre för mina svackor och den ångest de medför. Jag har lärt mig att leva med både svackor och ångest, och att hantera det.

Har du lärt dig något mer på din resa?

Massor. Men jag måste vara ödmjuk inför vad jag tror att jag har lärt mig om mig själv och om livet. Det måste få sjunka in mycket mer innan jag är beredd att predika.

Men en sak som verkligen har gått upp för mig är att man måste vara både egoistisk och omtänksam samtidigt. För att kunna älska, stötta och kunna ta hand om någon annan måste man först se till att ta hand om sig själv. Man måste ha kraft för att kunna ge kraft. Och det var jag tyvärr ganska omedveten om innan. Antingen har jag varit sjukt egoistiskt eller så har jag visat en självutplånande medkänsla med alla i hela världen, inklusive de svältande barnen i Afrika…

Om du vågar titta framåt då?

Jag skall ju som sagt plugga och träna i höst. Och så har jag några lite mer privata projekt jag tänkt förverkliga. Sen hoppas jag få till en resa över jul och nyår. Det är väl Indien och Sydamerika som lockar mest. Jag har faktiskt aldrig rest lite mer äventyrligt så där, bara USA och Västeuropa i Business Class typ.

Sen hoppas jag att jag kan börja undersöka om lusten för att skriva har kommit tillbaka. Eller åtminstone börja ta reda på vad olusten egentligen berodde på. När jag satt på Expressen, Nyheter24 eller, tja, redan på Offside- och CanalPlus-tiden, var det ju väldigt behändigt att skylla olusten på den cyniska och ytliga mediebranschen och bla bla bla, men jag märker allt mer att sanningen tyvärr ligger mycket närmre mig själv.

Men det hindrar väl inte dig från att göra en comeback?

Jag kanske försöker göra en comeback i medievärlden en dag, vem vet? Jag hoppas åtminstone att jag skall känna för det i framtiden – inte minst för att jag är nyfiken på vad jag skulle kunna prestera om jag är ren i kroppen och klar i knoppen. Men just nu är jag ju mitt inne i resan, och jag vare sig kan eller bör ta några viktiga beslut för tillfället. Det är en ruskigt frustrerande ovisshet att inte veta alls vad jag skall göra framöver. Hittills har jag bara lyckats komma fram till vad jag verkligen INTE skall göra.

Du kanske kan börja närma dig medielivet igen genom en comeback här på Barstol?

Jodå, tanken slår mig då och då. Om lusten kommer tillbaka, tror jag att jag kommer tillbaks till Barstol på ett eller annat sätt. Hur och när står fortfarande skrivet i stjärnorna.

Vad tycker du om Barstol idag?

Eftersom jag bara ägnar mig åt ytterst sporadiskt läsande vill jag egentligen inte betygsätta sidan idag. Men låt mig konstatera att det känns bra att ni var tvungna att vara två för att fylla ut hålet efter mig… och även om det egentligen inte är viktigt är jag glad att det var två göteborgare som tog vid efter mig. Barstol hade blivit ett perspektiv fattigare och hade definitivt haft sämre koll annars.

Tack!

Tack själv.

Någon som minns kulturmanifestet? Ni vet, det där som Marcus Birro skrev för några år sedan där han försvarade varje konstnärs självklara rätt att gå ner sig på rödtjut och leva på bidrag i väntan på det publika genombrottet.

Det blev ju en tämligen lyckad aktion. Om inte för kulturen så åtminstone för Birro själv som därmed påbörjade del två i sitt liv som proffstyckare.

I helgen gick sju, för den stora massan okända, författare ut med ett manifest i Dagens Nyheters nya uppiffade helgbilaga Boklördag. Där kritiserar de den samtida svenska litteraturen och passar samtidigt på att dra ut riktlinjer inför nästa årtionde. Berättandet ska stå i centrum, slår de fast. Ut med det självupplevda och in med det fabulerade - som om det nödvändigtvis skulle vara varandras diametrala motsatser. Bort med chicklit och skildringar av det moderna stadslivet och in med episka berättelser som utspelar sig i hittepå-länder.

Som om det inte fanns plats för båda delarna. Svenskarna läser mer än någonsin.

Jag har så förbannat svårt för den här typen av tomt skramlande. Särskilt när det så uppenbart rör sig om ett beställningsjobb. Det är ju inte utan att man undrar hur snacket gick på Dagens Nyheters kulturredaktionen inför lanseringen av Boklördag.

- Nu när vi har landat intervjun med Kerstin Ekman behöver vi bara något som skapar debatt, som liksom höjer temperaturen en aning.
- Ett manifest så klart! Vi låter några unga författare skriva ihop ett frontalangrepp på den samtida svenska litteraturen. Du vet, gnälla lite på deckare, chicklit och sånt som folk verkligen läser.
- Lysande. Och där fick vi in de unga svenska författarna också. Två punkter avbockade.

Det är ju en sedan länge vedertagen sanning att den som vill dra ut på sin ungdom gör bäst i att slå sig in på den litterära banan. De sju “unga” författare som står bakom manifestet är ett gäng 35-45-åringar som i stället för att ta avstamp i samtiden gör tydligt att de avser att främja sig från den. Unket så det förslår. Det oärliga uppsåtet lyser igenom och drar ett löjets skimmer över alla inbladade. Ryt lite så får ni utrymme i vår bokbilaga.

Och de sju röt lydigt - likt förväxta kattungar.

Carolina Gynning ställer till rabalder och blir polisanmäld efter att ha agerat miniprivat-FRA och hängt ut några haters på sin blogg. Befolkningen delas återigen i två läger: å ena sidan de som tycker att bloggaren står i sin fulla rätt att slå tillbaka, å andra sidan de som vilar tyngre mot den gamla slitna devisen “den som sig i leken ger får leken tåla”.

Vi ska vara lite försiktiga här, det finns nämligen en tendens att ropa “Anonymt näthat!” så fort någon med ett alias skriver något mindre fördelaktigt om en annan person på nätet. Det går lite troll i trollen, så att säga. Men jag törs nog ändå påstå att vi Barstolsskribenter, möjligen med något undantag, har fått vår beskärda del av anonyma påhopp som, åtminstone då i stridens hetta, har känts som rätt och slätt hatiska. Nu senast var det en av Knivens texter som blev föremål för en väloljad kampanj, vilken visserligen inte var så extremt hatisk till sin ton, det var snarare det enorma engagemanget som skrämde. Själv har jag blivit kallad både det ena och det andra här inne och ett par gånger uppmanats att bege mig till de sälla jaktmarkerna. Erfarenheter som jag för övrigt delar med David, vilket förmodligen säger en del om oss och ganska mycket om somliga av våra läsare.

Det här har föranlett en diskussion bland oss skribenter, en diskussion om censur. Ska vi blockera kommentarer från vissa IP-adresser? Det är ju det vanligaste sättet att bli av med trollen, och kanske var det Linda Skugge som startade den typen av censur en gång i tiden (det var åtminstone första gången jag hörde talas om det). Nu har alltså Gynning tagit det hela ett steg längre genom att slå tillbaka, vilket är en strategi som jag tror jag skulle avråda alla bloggare ifrån. Även om jag, det ska villigt erkännas, själv har lockats av tanken några gånger när okvädningsorden har haglat som tätast. Men man får ju besinna sig, ta några djupa andetag och låta det bero. Vi har ju trots allt valt att publicera oss själva, vi vill ju ha uppmärksamheten.

Här på Barstol är det varje skribents rätt att själv bestämma hur man vill hantera hatiska kommentarer, det vill jag ytterst nogsamt poängtera. Min personliga åsikt i censurdebatten, vilken inte ska förväxlas med någon gemensam policy som vi på Barstol ställer oss bakom (jag hoppas för övrigt vi aldrig ska behöva hitta på en sådan policy) är dock att släppa igenom och publicera varenda jävla bokstav av allt skit som skrivs om mig och mina texter. Detta beror inte på att jag är en osedvanligt hårdhudad person, för det är jag inte. Jag blir sårad, ledsen och förbannad precis som vilken människa som helst. Nej, jag vill helt enkelt visa er dessa kommentarer eftersom jag tror på att alltid visa sanningen. Genom att låta skiten stå kvar kan jag visa er “vad som finns därute” och ge er chansen att själva reagera på det. Det blir liksom en egen historia i sig, och jag tror att det är en förbannat viktig historia som vi behöver hjälpa till att berätta.

Ta nu det här på allvar snälla du, jag försöker faktiskt tala om att vi skribenter har ett ansvar som jag tror många författare har glömt bort eller av någon anledning fjärmat sig ifrån; ansvaret för sanningen. Inte på det sättet att allt vi skriver måste vara sant, men att vi måste vara sanna mot historien. Om det var så att signaturen si och så reagerade med till synes blint hat mot något jag skrev så är DET den sanna historien som inte ska censureras.

Dessa kränkningar, påhopp och uppvisningar i blint raseri ska inte döljas, de ska visas upp så att ni förstår att skiten finns där ute. Jag skulle till och med kunna säga så här: när vi någon gång i framtiden kommer att summera den här bloggen finns det en möjlighet att mitt allra viktigaste bidrag till allmänheten var att låta en hatisk kommentar ligga kvar. Jo men tänk efter, om tio eller tjugo år är det faktiskt fullt möjligt att den enskilda kommentaren säger mer om hur det egentligen stod till med Sverige år 2009 än samtliga mina texter tillsammans. Exakt så viktigt tycker jag det är att till varje pris undvika censur.

Jag vet inte om ni har uppmärksammat Humanisternas kampanj “Gud finns nog inte”. I dess kölvatten följde viss debatt, med en hel del begåvade inlägg, inte minst från Göran Rosenberg och Ulrika Knutsson, men också på allehanda bloggar. När Sturmark och de andra Humanisterna hävdar att deras egentliga syfte med kampanjen är att värna den sekulära samhällsordningen (alltså undvika att prästerskapet skall få styra) har åtminstone jag svårt att säga emot i sakfrågan. Dock kan jag ha synpunkter på Humanisterna och deras påkostade missionerande. Och trots smarta inlägg i debatten om Humanisternas livsåskådning, innehåll, mål och propagandaapparat, tycker jag att ett perspektiv glöms bort; nämligen hur deras miljonkampanj fungerar rent kommunikativt.

Innan jag gick över till den ljusa sidan fuskade jag mig fram på diverse reklam- och pr-byråer. Där glömde jag snabbt bort allt jag lärt under mina universitetsår inom medie- och kommunikationsvetenskap, men på köpet fick jag några enkla “tumregler” för att kolla om en kommunikationsinsats var bra eller inte (det fanns säkert många fler genvägar, men dessa är några av dem jag kommer ihåg):

“Var klar över vad du vill ha sagt”.

Redan här verkar Humanisternas kampanj köra i diket. Om man går in på sajten uppmanas man att göra ett test där frågor om ens egen tro, ens syn på andras rätt att utöva tro, och ens syn på att låta religionen styra samhället blandas friskt. Ta de här svarsalternativen som exempel:

“Jag tror att äktenskapet är en gåva från Gud och tycker att han skall bestämma vilka som skall få gifta sig med varandra”.

VS.

“Jag tror att äktenskapet är påhittat av människan inte Gud, därför tycker jag inte att religionen skall få påverka vilka som får gifta sig med varandra”.

För Humanisterna verkar det nämligen inte finnas någon skillnad mellan gudstro och viljan att leva i ett teokratiskt samhälle. Kan sekulära troende rent av vara helt främmande för dem? Kära Humanister, det kan ju faktiskt vara så att man själv tror att äktenskapet är en gåva från gud, men att man ändå inte vill att religionen skall påverka vilka som får gifta sig med varandra. Till exempel för att man accepterar att andra människor tror på andra sätt, saker eller gudar. Nu tror jag inte att Sturmark och gänget är så korkade, men det första de borde ha varit tydliga med är om denna kampanj skall bekämpa de krafter som utmanar det sekulära samhället eller om de skall bekämpa “Gud” så där lite i största allmänhet.

Det andra de måste vara klara över är om det egentligen är människors tro de har problem med, eller om det är de institutioner som säger sig företräda den rätta varianten av just den religionen. Jag skulle väl kunna beteckna mig som kristen, utan att dela Svenska Kyrkans syn på äktenskapet och vilka som skall få gifta sig varandra? Nej, kära humanister, ni skulle ha stannat vid att främja det sekulära samhället och inte börja rota i folks tro eller deras förhållande till samfunden, för den diskussionen behärskar ni inte.

“Var klar över vem du vill tala till”.

Vem är det man egentligen vill nå med kampanjen? Enligt Humanisternas egna hemsida har vi 80% icke-religiösa i Sverige. Det är väl inte dem man vill påverka, utan snarare de 20% som fortfarande har fräckheten att vara troende? Eller rättare sagt, den lilla bråkdel av de troende som ifrågasätter vårt sekulära samhälle. Undersökningar visar nämligen att Sverige är det mest sekulariserade samhället i världen. De resterande, gissningsvis mycket troende och med traditionellt religiösa värderingar, skräms snarare iväg av en kampanj vars enda avsändare är “Gud finns nog inte” Om man vill säga något till någon måste man säga det på dennes villkor. Om man vill nå fram, alltså. Ordet INTE i Gud finns nog inte är näppeligen på denna grupps villkor. De kommer höja garden istället för att sänka den, vilket annars är nödvändigt i all opinionsbildning.

“Keep It Simple, Stupid”.

Säg det du skall säga på ett så enkelt och tydligt sätt du bara kan. Och då tycker jag kanske att symboliken mellan svenska flaggan, den gula Davidsstjärnan + den gula halvmånen och bristen på avsändare inte direkt signalerar att detta handlar om en aktuell frågeställning som är viktig för mig. Och även om några har gjort skarpa tolkningar av bildvalen, som Rosenberg igen eller Bengt Malmgren blev jag själv mest förvirrad, och gick mest och letade efter ledtrådar. Om man nu väljer ett medium som utomhusreklam, som främst erbjuder räckvidd och frekvens, skall man vara mycket mer pang-på-rödbetan för att nå fram. Att erbjuda en okänd webadress som enda nyckel är antagligen en vansinnigt kass idé - med tanke på att en lyckad webkampanj brukar ha en klickfrekvens på några få procent vågar man inte tänka på hur otroligt låg “klickfrekvensen” kan vara från en utomhustavla.

“Visa respekt mot din mottagare och dennes intellekt”.

Förutom att Humanisterna är ganska respektlösa mot troende människor genom en konsekvent intolerant ton, drar de också slutsatser om målgruppens orörliga intellekt. Ta följande svarsalternativ som exempel.

“Jag tycker att religiösa människor ska kunna välja religiösa friskolor åt sina barn, så att barnen lär sig att tro som sina föräldrar”

VS.

“Jag tycker att alla barn skall ha rätt att gå i en skola som är fri från religiös påverkan. Barnen kan själva välja livsåskådning när de bli äldre”.

Här ställs jag inför ett klassiskt och ständigt återkommande dilemma som handlar om att den enes rättigheter begränsar den andres friheter. (Det finns tusen exempel - men ta den klassiska “luften är fri”-leken för att också ett barn skall förstå: Där begränsas din frihet att vifta med handen framför mitt ansikte av mina rättigheter att slippa ha din hand i spastiska rörelser 3 cm framför mina ögon).  Frågan jag brottas med är om barnens rätt att delta i undervisning som skall vara förment fri från religiös bias väger tyngre än föräldrarnas rätt att besluta om vad de anser är det bästa för sina barn. Det finns givetvis gränser för vad föräldrar få utsätta sina barn för, hur väl de än menar och vill, men jag anser att detta trots allt faller på rätt sida strecket. Och jag resonerar mig också fram till att ett aktivt val från föräldrarnas sida oftast är bättre en inget val alls. Föräldrarna skall alltså ha rätt att bestämma över sina barn även i denna fråga. När jag väl har valt det alternativet dyker följande text upp:

“Du verkar tycka att det är viktigt att barn får rätt tro snabbt”.

När, exakt när, gav jag uttryck för den åsikten? Tror ni verkligen att ni kan lura i mig vad som helst? T ex att bara för att jag anser att föräldrarätten är stor, så måste jag anse att alla föräldrar har rätt? Samtidigt? Snälla Humanisterna, utgå inte från att jag är korkad om ni vill ha mina sympatier.

“Var säker på att mottagaren förstår vad som förväntas av honom”

Det är väl egentligen bara här denna kampanj når fram. För hur jag än svarar på testet blir resultatet detsamma: Jag borde skänka pengar till Humanisterna eller kanske rent av bli medlem. Utom när jag svarar på det mest religionstraditionella vis testet erbjuder - då tackar man mig artigt för nedlagd tid, men konstaterar samtidigt att Humansisterna inte är något för mig. Då var det ändå inte de mest “icke-sekulära” svenskarna som var målgruppen för denna kampanj. Och då förstår jag verkligen ingenting.

Jag hade en plan. En uttänkt strategi. Inte ner i minsta detalj, men jag visste på det stora hela vad jag ville. När jag började på Nyheter24 i höstas var tanken att försöka uppnå följande två saker – förutom att utföra mitt arbete efter bästa förmåga, but that goes without saying:

1. Bli en skickligare skribent med högre lägstanivå.

2. Profilera mig som bloggare/krönikör.

Den första punkten vill jag påstå att jag lyckades rätt bra med. På den andra gick det väl inget vidare. Trots att jag, som första skribent, under en period drev en egen nyhetsblogg på sajten. Den fick ju tyvärr aldrig det där lyftet som jag hade hoppats på och även utlovat när jag fick chansen.

Trots att jag hade en plan.

För att verkligen sticka ut och nå läsare som inte följt mig sedan tidigare eller bara råkade klicka sig förbi ville jag ge mig in i en ordentlig beef med någon känd person - helst inom media - och göra det på ett sätt som skulle göra det omöjligt för den personen att kunna hålla sig från att slå tillbaka och därigenom dra ljuset till mig. En rejäl pungspark stod således på listan som prio 1.

Under en vintervecka kom det svindlande nära när jag gjorde det svettigt för Viggo Cavling efter hans utomordentligt huvudlösa kritik av hemlösa på sin resuméblogg. Men trots att han efter det både fick sitta och svara på frågor i Janne Josefssons teveprogram och traska på studiebesök hos Stockholms Stadsmission för att rentvå sig lyckades jag inte få honom att gå i klinch direkt med mig. Han var helt enkelt slipad nog att bemöta kritiken utan att låtsas om varifrån den kom.

Några veckor senare föll mitt eget huvud hastigt och lustigt efter att jag blivit inkallad till en av mina chefer – så där i förbifarten. Lågkonjunkturer är läskiga saker som vänder upp och ner på liv på ett ögonblick. Och sedan dess har lusten om inte försvunnit så i alla fall trappats ner avsevärt. Tid för eftertanke kom emellan.

Under våren har jag upptäckt att jag fått svårt för skribenter som hela tiden envisas med att skrika och väsnas och hålla på – kanske som en motreaktion på var jag själv var på väg. Jag klarar inte av Birros dumheter eller Schulmans elakheter. De utgör ju bara varsin sida av samma mynt de där två. Och det blir så fruktansvärt ointressant när man ser igenom en skribents orerande och bara hittar luft utan ett spår av genuint engagemang på andra sidan. Tröttsamt och ledsamt är vad det är.

Det kommer alltid finnas personer som skriker, som försöker göra sig ett namn genom att ta den genväg det är att skaka en tom plåtburk och kräva avgångar och ursäkter och känna sig kränkta. Och någon form av funktion kanske de fyller – även om jag har svårt att se vad det skulle vara. Men den där andra vägen, den tysta och långa, den som lämnar en skribent med bibehållen värdighet och som bottnar i något annat än narcissism, känns både avlägsen och sällsynt i dagens medielandskap.

Jag vet inte var jag vill ta mitt eget skrivande, men jag vet att jag inte vill hamna där, att jag inte vill sitta och invänta chansen att slå mina klor i någon som råkar blotta en svaghet eller gör bort sig. Jag vill inte bygga på den grunden. Då knegar jag hellre ett liv inom vården och fortsätter ha skrivandet som livlina vid sidan om. Det är för viktigt för att slösa bort på tomt skramlande.