Jag vet inte om ni har uppmärksammat Humanisternas kampanj “Gud finns nog inte”. I dess kölvatten följde viss debatt, med en hel del begåvade inlägg, inte minst från Göran Rosenberg och Ulrika Knutsson, men också på allehanda bloggar. När Sturmark och de andra Humanisterna hävdar att deras egentliga syfte med kampanjen är att värna den sekulära samhällsordningen (alltså undvika att prästerskapet skall få styra) har åtminstone jag svårt att säga emot i sakfrågan. Dock kan jag ha synpunkter på Humanisterna och deras påkostade missionerande. Och trots smarta inlägg i debatten om Humanisternas livsåskådning, innehåll, mål och propagandaapparat, tycker jag att ett perspektiv glöms bort; nämligen hur deras miljonkampanj fungerar rent kommunikativt.

Innan jag gick över till den ljusa sidan fuskade jag mig fram på diverse reklam- och pr-byråer. Där glömde jag snabbt bort allt jag lärt under mina universitetsår inom medie- och kommunikationsvetenskap, men på köpet fick jag några enkla “tumregler” för att kolla om en kommunikationsinsats var bra eller inte (det fanns säkert många fler genvägar, men dessa är några av dem jag kommer ihåg):

“Var klar över vad du vill ha sagt”.

Redan här verkar Humanisternas kampanj köra i diket. Om man går in på sajten uppmanas man att göra ett test där frågor om ens egen tro, ens syn på andras rätt att utöva tro, och ens syn på att låta religionen styra samhället blandas friskt. Ta de här svarsalternativen som exempel:

“Jag tror att äktenskapet är en gåva från Gud och tycker att han skall bestämma vilka som skall få gifta sig med varandra”.

VS.

“Jag tror att äktenskapet är påhittat av människan inte Gud, därför tycker jag inte att religionen skall få påverka vilka som får gifta sig med varandra”.

För Humanisterna verkar det nämligen inte finnas någon skillnad mellan gudstro och viljan att leva i ett teokratiskt samhälle. Kan sekulära troende rent av vara helt främmande för dem? Kära Humanister, det kan ju faktiskt vara så att man själv tror att äktenskapet är en gåva från gud, men att man ändå inte vill att religionen skall påverka vilka som får gifta sig med varandra. Till exempel för att man accepterar att andra människor tror på andra sätt, saker eller gudar. Nu tror jag inte att Sturmark och gänget är så korkade, men det första de borde ha varit tydliga med är om denna kampanj skall bekämpa de krafter som utmanar det sekulära samhället eller om de skall bekämpa “Gud” så där lite i största allmänhet.

Det andra de måste vara klara över är om det egentligen är människors tro de har problem med, eller om det är de institutioner som säger sig företräda den rätta varianten av just den religionen. Jag skulle väl kunna beteckna mig som kristen, utan att dela Svenska Kyrkans syn på äktenskapet och vilka som skall få gifta sig varandra? Nej, kära humanister, ni skulle ha stannat vid att främja det sekulära samhället och inte börja rota i folks tro eller deras förhållande till samfunden, för den diskussionen behärskar ni inte.

“Var klar över vem du vill tala till”.

Vem är det man egentligen vill nå med kampanjen? Enligt Humanisternas egna hemsida har vi 80% icke-religiösa i Sverige. Det är väl inte dem man vill påverka, utan snarare de 20% som fortfarande har fräckheten att vara troende? Eller rättare sagt, den lilla bråkdel av de troende som ifrågasätter vårt sekulära samhälle. Undersökningar visar nämligen att Sverige är det mest sekulariserade samhället i världen. De resterande, gissningsvis mycket troende och med traditionellt religiösa värderingar, skräms snarare iväg av en kampanj vars enda avsändare är “Gud finns nog inte” Om man vill säga något till någon måste man säga det på dennes villkor. Om man vill nå fram, alltså. Ordet INTE i Gud finns nog inte är näppeligen på denna grupps villkor. De kommer höja garden istället för att sänka den, vilket annars är nödvändigt i all opinionsbildning.

“Keep It Simple, Stupid”.

Säg det du skall säga på ett så enkelt och tydligt sätt du bara kan. Och då tycker jag kanske att symboliken mellan svenska flaggan, den gula Davidsstjärnan + den gula halvmånen och bristen på avsändare inte direkt signalerar att detta handlar om en aktuell frågeställning som är viktig för mig. Och även om några har gjort skarpa tolkningar av bildvalen, som Rosenberg igen eller Bengt Malmgren blev jag själv mest förvirrad, och gick mest och letade efter ledtrådar. Om man nu väljer ett medium som utomhusreklam, som främst erbjuder räckvidd och frekvens, skall man vara mycket mer pang-på-rödbetan för att nå fram. Att erbjuda en okänd webadress som enda nyckel är antagligen en vansinnigt kass idé – med tanke på att en lyckad webkampanj brukar ha en klickfrekvens på några få procent vågar man inte tänka på hur otroligt låg “klickfrekvensen” kan vara från en utomhustavla.

“Visa respekt mot din mottagare och dennes intellekt”.

Förutom att Humanisterna är ganska respektlösa mot troende människor genom en konsekvent intolerant ton, drar de också slutsatser om målgruppens orörliga intellekt. Ta följande svarsalternativ som exempel.

“Jag tycker att religiösa människor ska kunna välja religiösa friskolor åt sina barn, så att barnen lär sig att tro som sina föräldrar”

VS.

“Jag tycker att alla barn skall ha rätt att gå i en skola som är fri från religiös påverkan. Barnen kan själva välja livsåskådning när de bli äldre”.

Här ställs jag inför ett klassiskt och ständigt återkommande dilemma som handlar om att den enes rättigheter begränsar den andres friheter. (Det finns tusen exempel – men ta den klassiska “luften är fri”-leken för att också ett barn skall förstå: Där begränsas din frihet att vifta med handen framför mitt ansikte av mina rättigheter att slippa ha din hand i spastiska rörelser 3 cm framför mina ögon).  Frågan jag brottas med är om barnens rätt att delta i undervisning som skall vara förment fri från religiös bias väger tyngre än föräldrarnas rätt att besluta om vad de anser är det bästa för sina barn. Det finns givetvis gränser för vad föräldrar få utsätta sina barn för, hur väl de än menar och vill, men jag anser att detta trots allt faller på rätt sida strecket. Och jag resonerar mig också fram till att ett aktivt val från föräldrarnas sida oftast är bättre en inget val alls. Föräldrarna skall alltså ha rätt att bestämma över sina barn även i denna fråga. När jag väl har valt det alternativet dyker följande text upp:

“Du verkar tycka att det är viktigt att barn får rätt tro snabbt”.

När, exakt när, gav jag uttryck för den åsikten? Tror ni verkligen att ni kan lura i mig vad som helst? T ex att bara för att jag anser att föräldrarätten är stor, så måste jag anse att alla föräldrar har rätt? Samtidigt? Snälla Humanisterna, utgå inte från att jag är korkad om ni vill ha mina sympatier.

“Var säker på att mottagaren förstår vad som förväntas av honom”

Det är väl egentligen bara här denna kampanj når fram. För hur jag än svarar på testet blir resultatet detsamma: Jag borde skänka pengar till Humanisterna eller kanske rent av bli medlem. Utom när jag svarar på det mest religionstraditionella vis testet erbjuder – då tackar man mig artigt för nedlagd tid, men konstaterar samtidigt att Humansisterna inte är något för mig. Då var det ändå inte de mest “icke-sekulära” svenskarna som var målgruppen för denna kampanj. Och då förstår jag verkligen ingenting.

Jag hade en plan. En uttänkt strategi. Inte ner i minsta detalj, men jag visste på det stora hela vad jag ville. När jag började på Nyheter24 i höstas var tanken att försöka uppnå följande två saker – förutom att utföra mitt arbete efter bästa förmåga, but that goes without saying:

1. Bli en skickligare skribent med högre lägstanivå.

2. Profilera mig som bloggare/krönikör.

Den första punkten vill jag påstå att jag lyckades rätt bra med. På den andra gick det väl inget vidare. Trots att jag, som första skribent, under en period drev en egen nyhetsblogg på sajten. Den fick ju tyvärr aldrig det där lyftet som jag hade hoppats på och även utlovat när jag fick chansen.

Trots att jag hade en plan.

För att verkligen sticka ut och nå läsare som inte följt mig sedan tidigare eller bara råkade klicka sig förbi ville jag ge mig in i en ordentlig beef med någon känd person – helst inom media – och göra det på ett sätt som skulle göra det omöjligt för den personen att kunna hålla sig från att slå tillbaka och därigenom dra ljuset till mig. En rejäl pungspark stod således på listan som prio 1.

Under en vintervecka kom det svindlande nära när jag gjorde det svettigt för Viggo Cavling efter hans utomordentligt huvudlösa kritik av hemlösa på sin resuméblogg. Men trots att han efter det både fick sitta och svara på frågor i Janne Josefssons teveprogram och traska på studiebesök hos Stockholms Stadsmission för att rentvå sig lyckades jag inte få honom att gå i klinch direkt med mig. Han var helt enkelt slipad nog att bemöta kritiken utan att låtsas om varifrån den kom.

Några veckor senare föll mitt eget huvud hastigt och lustigt efter att jag blivit inkallad till en av mina chefer – så där i förbifarten. Lågkonjunkturer är läskiga saker som vänder upp och ner på liv på ett ögonblick. Och sedan dess har lusten om inte försvunnit så i alla fall trappats ner avsevärt. Tid för eftertanke kom emellan.

Under våren har jag upptäckt att jag fått svårt för skribenter som hela tiden envisas med att skrika och väsnas och hålla på – kanske som en motreaktion på var jag själv var på väg. Jag klarar inte av Birros dumheter eller Schulmans elakheter. De utgör ju bara varsin sida av samma mynt de där två. Och det blir så fruktansvärt ointressant när man ser igenom en skribents orerande och bara hittar luft utan ett spår av genuint engagemang på andra sidan. Tröttsamt och ledsamt är vad det är.

Det kommer alltid finnas personer som skriker, som försöker göra sig ett namn genom att ta den genväg det är att skaka en tom plåtburk och kräva avgångar och ursäkter och känna sig kränkta. Och någon form av funktion kanske de fyller – även om jag har svårt att se vad det skulle vara. Men den där andra vägen, den tysta och långa, den som lämnar en skribent med bibehållen värdighet och som bottnar i något annat än narcissism, känns både avlägsen och sällsynt i dagens medielandskap.

Jag vet inte var jag vill ta mitt eget skrivande, men jag vet att jag inte vill hamna där, att jag inte vill sitta och invänta chansen att slå mina klor i någon som råkar blotta en svaghet eller gör bort sig. Jag vill inte bygga på den grunden. Då knegar jag hellre ett liv inom vården och fortsätter ha skrivandet som livlina vid sidan om. Det är för viktigt för att slösa bort på tomt skramlande.

Det är med glädje vi kan meddela att Barstol från och med i dag får tillskott av den utgivna poeten tillika skribenten bakom bloggen Knivtid. Det innebär ett slut på det irriterande hål som gapat tomt varannan fredag när Jonas legat på sofflocket och en saltstänkt injektion i våra träiga gubbrövar.

Säg hej till Kniven!

Det har gått några dagar nu. Jag har tänkt att jag ska skriva varje dag men jag har inte skrivit ett ord. När jag inte gör det jag lovar mig själv får jag ångest och blir stressad. Jag funderar över varför det är så svårt att sätta sig ner och få orden skrivna. Jag har för stora krav på mig själv. Vill att det jag skriver ska vara klart från allra första början. Det var så jag skrev dikter förr. Jag ändrade aldrig ett enda ord när jag väl spytt ut dom på en bit papper utan renskrev bara med en finare handstil i min svarta skrivbok med vaxdukspärmar.
Det var en princip det där, att aldrig ändra på något.
När jag bläddrar i min diktsamling idag kan jag både känna en stor stolthet samtidigt som jag ser vad jag borde ha ändrat, vad jag borde ha arbetat mer på. Numera ändrar jag mycket av det jag skriver. Petar, pillar, stryker.

Jag är rädd för att skriva.
Jag är rädd för att zooma in på minnen jag vill berätta om för att det gör så in i helvete ont och innebär en sådan förfärlig påfrestning. Det är därför jag har så svårt att skriva varje dag. Jag orkar inte och måste ha ett par dagars återhämtning. Jag kanske är svag, men när jag befinner därinne är det som om att jag upplever alla minnen samtidigt. Jag är i historien på ett helt annat sätt än vad som är möjligt för läsaren. Jag ser dom vackra sakerna samtidigt som dom hemska pågår, dom sakerna jag inte orkar närma mig mer än högst tillfälligt.

Tvärs över vändhållplatsen nere på gatan där jag bor ligger ett gult tvåvåningshus. I ena hörnet låg det för några år sedan en frisörsalong när jag flyttade hit. Sedan fick hon, frisören, en bättre lokal och flyttade. Den stod tom en tid till jag såg att någon höll på att öppna en kiosk där istället. Framför det gula tvåvåningshuset, bara trettio meter därifrån, finns en annan större kiosk och i området här omkring finns det ytterligare två kiosker, allt som allt på en radie av bara trehundra meter. Jag minns att jag tänkte att det där kommer ju aldrig att fungera. Hur kan man vara så dum att man tror att ytterligare en kiosk i det här området skulle kunna gå runt.

Han som hade öppnat kiosken dekorerade fint runt skyltfönstret med blå snirklig tejp. Mitt i den stora glasrutan stod det Godis, Livs, Tidningar, Tobak, Frukt med orangea dekaler.
Två veckor efter att han öppnat klistrade han upp skyltar med texten HALVA PRISET både i och utanför lokalen. Efter tre veckor var det igenbommat och stängt.
Jag såg aldrig en enda kund.
Inte ens vid halva priset.
Jag tänker på den där mannen ibland, på arbetet han måste ha lagt ner för att få öppna en kiosk. På alla drömmar som väcktes till liv och hoppet om det egna lilla företaget. Alla papper som måste ha ordnats, lokalen som han hittat till ett rimligt pris. Han beställde varor, organiserade allt och förberedde.
Och så kom det inte en enda kund.

– Det är viktigt att ligga rätt i tiden, sa en känd författare till mig en gång. Jag nickade och insåg vidden av det begreppet. Hur fan ligger man rätt i tiden? Varför måste man ligga rätt? Vem bestämmer vad som är rätt och fel? Är det samma människor som bestämde att jag var fel när jag var liten? I så fall har jag inte en chans. Det är ingen idé att ens börja. Jag har ju aldrig varit rätt någonstans. I dom allra flesta sammanhang är jag fel och ute, icke delaktig i trendkänsliga människors exter. I vuxen ålder har det mer och mer blivit en lättnad, det är skönt att vara där nu, jag kunde inte bry mig mindre. Men det innebär även att jag livrädd för att det ska gå på samma sätt med min bok som det gick med hans kiosk.

Jag vet inte om jag skulle kunna leva med det. Att inte få någonting för allt det sinnessjukt hårda arbete jag har lagt ner. Det är min allra största skräck. Att det inte ska komma en enda kund. Att människorna ska skaka på huvudet och tänka; men herregud, hur tänkte du egentligen?

Det är det som gör det mycket lätt att avstå ifrån att skriva. Det är det som gör det lätt att låta tiden bero och läsa böcker istället. För det är ingen som tvingar mig att skriva. Jag har ingen deadline. Jag kan inte grammatik eller hur man skriver bok rent layoutmässigt med stycken, inflikade meningar och replikstreck. Ni ser, jag vet ju inte ens vad det kallas. Jag är ingen litteraturvetare eller kulturmupp. Jag är ingen författare. Jag har bara något att berätta. Jag tycker om att berätta. Helst vill jag berätta så att det svindlar för era ögon.

Och visst, jag inser att det är väldigt lätt att skylla på den så kallade kultureliten och litterära etablissemang när det egentligen handlar om att jag inte vågar. Jag vet att det där har med min barndom att göra, det som boken så att säga ska handla om. Det där om att inte våga ta plats. Att inte tilldelas plats, om att inte få vara med. Om ojämlikheten mellan barn och konsekvenserna av barns agerande mot varandra. Om den kaotiska så kallade kärnfamiljen, om det omänskliga i människan, om grupptryckets skepnader och utanförskapets dimensioner.
Barndomen förändrade min framtid, satte den osynliga ribban och körde in käpparna i mitt fina starka hjul. Hur jag än skriver så återkommer jag ändå alltid till den där jävla tiden.
Som barn har du inte valen du har som vuxen. Som barn har du bara en verklighet. En verklighet som du anpassar dig till och förändras av. Jag är angelägen om att människor en dag ska få läsa om den. Men jag är rädd för att jag inte ska få någonting lika vackert och skört tillbaka.

Att jag ska bli utan.
Igen.

Varje gång jag ser inslag på teve från 70- eller 80-talet där idrottsstjärnor intervjuas slås jag av hur otroligt livlösa och tråkiga dagens stjärnor framstår i jämförelse. Ingemar Stenmark var en butter jävel som bemötte dumma frågor med ”hä’nt lönt å förklara för en som int’ förstår”, skridskokungen Tomas Gustavsson var skör som en sparvunge och Tomas Wassberg hotade reportrar med stryk. I aktion var dessa herrar dyrkade giganter, men efter målgång betedde de sig som undangömda aboriginer som aldrig förr sett en vit man. Eller om vi vänder på steken, om Zlatan hade kommit fram i slutet av 70-talet hade han framstått som en fjäskunge.

Anledningen till detta går förstås dels att spåra till en allmän samhällsutveckling, men medias allt större inflytande i idrottsvärlden har också ett finger med i spelet. Ja du vet förr i tiden då började en sportsändning när domaren blåste igång matchen och slutade när han blåste av. Under sändningen mumlade Bosse Hansson något knappt hörbart om forna tiders målgörare eller något annat för matchen helt oviktigt. Det var Tipsextra på lördagar, en 32-raders på stryktipset och ett V65-system med jobbarkompisarna. Idag, ja det vet ni ju, ska det analyseras intill förbannelse och idrottsutövare måste vara beredda att låta sig intervjuas snart sagt när som helst. Rekordet måste ha varit i Svenska cupen i fotboll förra året, då varje målgörare tvingades skutta ut över sidlinjen, ta på sig ett headset och svara på frågor från något köttmongo till journalist, typ Robert Perlskog. Under tiden fick övriga spelare, domare och publik snällt vänta, media (i det här fallet TV4) måste få sitt först. Det kändes faktiskt väldigt befriande när Jörgen Jönsson vägrade att ens titta på reportern under finalspelet mot HV71 när den lille kanaljen stack in mikrofonen under näsan på honom, sekunden innan laget skulle skrinna in på isen. Äntligen någon som inte ställer upp på spektaklet, tänkte jag, men så var det ju hans sista match också.

Och hur hänger då medias inflytande ihop med att idrottsstjärnor blivit tråkigare? Jo, i takt med att media kryper allt längre in under skinnet på dem så sätter de helt naturligt upp ett försvar, och detta försvar blir det formella och mediatränade bemötandet. Alla ska vara vänliga och korrekta, minsta lilla protest från stjärnan ifråga bemöts med den kränkte reporterns iskalla hämnd i form av smutskastning. Reportern som, kan man ibland känna, tycker sig vara en minst lika stor stjärna själv. Med vilken rätt vet jag inte, men jag misstänker att en rejäl portion fåfänga finns med i bilden. Hur som helst, medias ambition att avslöja mer och komma närmare stjärnorna kan påstås ha slagit pannan i den låsta grinden. Det som var förr, då när Stenmark regerade, kan sägas representera oskuldens tid. En tid då en icke mediatränad världsstjärna kunde råka avslöja vad fan som helst bara för att inte haspen låg på. Idag är det istället teleobjektiv i buskarna som gäller för att ta sig förbi den iordningställda fasaden. En lika tråkig som oundviklig utveckling, inte mycket mer att säga om det.

Men den här analysen blir inte riktigt intressant förrän vi vänder på nästa sten och ställer oss frågan varför media har fått så pass stort inflytande i idrottsvärlden, idrottsstjärnornas förändrade beteende är ju liksom bara en bieffekt. Hur kan det komma sig att tidningar som Aftonbladet och Expressen kan ha fem, sex sju välavlönade reportrar vars uppgift är att orera vitt och brett om varför det gick som det gick igår och hur det kommer att gå på lördag och vem som är världens bästa fotbollsspelare – den här veckan – i obscent tjocka sportbilagor? Hur kan det komma sig att etern fylls av tevekanaler som enbart sänder sport, dygnet runt? Varför i Guds himmel står coola killar som Mats Sundin och Kenny Jönsson och pratar med reportrar mitt under brinnande match.. det är ju befängt! Nåväl, förklaringen är väldigt enkel och den stavas SPELBOLAG.

Kort sagt, det finns sedan ett par årtionden tillbaka en herrans jäkla massa pengar i omlopp, pengar som Svensson sitter hemma i soffan och kastar in. Mer pengar betyder fler människor som vill ha en del av kakan, utan Unibet inget Laul calling, liksom. Det sägs ju förstås att Sveriges spelmarknad fortfarande är reglerad, men det har inte hindrat denna lavin från att rulla in över landet. Med internet och online betting kom dessutom den sjuka detaljnivån med i bilden – när det går att sätta pengar på vem som gör nästa mål i matchen mellan Gefle och Örebro så blir ju informationen att Hasse Berggren har nageltrång plötsligt rätt intressant – och där någonstans började jag som ickespelare att grymta något om att det här för fan inte handlar om sporten längre utan bara om pengar och betting. Där någonstans började jag längta efter Bosse Hanssons minimalistiska repertoar och Wassbergs värmländska vrede, och drömma mig bort till den dagen då Niklas Wikegård helt plötsligt stannar upp mitt i ritandet av pilar och ringar, spänner blicken i Marie Lehmann och förklarar att ”hä’nt lönt å förklara för en som int förstår”.

För en gångs skull var jag nästan bakfull på en söndag, det händer inte ofta nu för tiden. Ännu mer sällsynt är möjligheten att hamna i tv-soffan mitt på blanka dagen, men i söndags var det som att samtliga bitar i ett otroligt komplicerat pussel föll på plats under en magisk timme mellan 12.30 och 13.30. Minstingen sov, dottern var ute och med sin mamma och de äldre sönerna satt som vanligt nere i källaren, djupt försjunkna i de eventuella problem som World of Warcraft kan tänkas lägga i dagern.

I ett tidigare liv var SVT:s utbud av söndagsrepriser det enda som räddade mig från att helt och hållet försvinna ner i ett djupt hål av bakfylledriven självömkan under veckans vilodag. Och jag är förstås tacksam över att mitt liv inte längre ser ut så, jag har ju faktiskt sällan några fritidsproblem nu för tiden och självömkan finns det helt enkelt inte tid för, men det förtar ju inte styrkan i SVT:s programutbud som fortfarande lyser klart. Igår hade jag till exempel turen att pricka in två riktigt bra program: Musikministeriet och Babel.

Musikministeriet är, förstås, ett musikprogram, men det som skiljer programmet från de flesta andra är att man tar ett annorlunda grepp på företeelsen musik som helhet. Istället för att fråga en trött artist hur arbetet med senaste plattan gick till så frågar man Titiyo hur mycket hon tjänar. Sen kollar man hur mycket VD:n för bokningsbolaget Live Nation tjänar och förundras över skillnaden. Man tar helt enkelt ett lite mer vetenskapligt grepp om saker och ting, och gräver sig bakom fasaderna på ett sätt som jag tycker är så oerhört mycket mer intressant än att höra om Marit Bergmans musikaliska förebilder (vilka de än är så kan det inte vara helt nöjda med att få den ”äran”). Musikministeriet är ett av mina favoritprogram, alla kategorier.

Riktigt så långt skulle jag nog inte sträcka mig när jag pratar om Babel. Men det ska sägas att programmet har vunnit på sitt nya format, där den otroligt sympatiske Daniel Sjölin numer intervjuar sina gäster inför publik. SVT:s hemsida kallar formatet Litteraturshow, och jag hoppas att det finns en glimt i ögat bakom den motsägelsefulla beskrivningen. HURSOMHELST så blev jag i söndags inte direkt charmad av Johan Kling, för det verkar vara en tråkig man, men däremot så där jobbigt avundsjuk som jag alltid blir på människor som har både talang och driv. Så jävla duktiga så..

Varför skriver jag om det här? Jo, jag tänkte att vi skulle ha oss en diskussion om kulturfinansiering. SVT är för mig nämligen det yttersta beviset på att Public Service har ett existensberättigande så länge de agerar och fungerar som ett komplement till reklamfinansierad teve. På så sätt blir det totala utbudet oslagbart. Låt vara att Public Service möjligen är en katt utklädd till iller bland hermeliner här, eftersom finansieringen faktiskt kommer från ”frivilliga bidrag” i form av licensavgifter (det är väl så man får se på saken i tider då inte ens riksdagsmän och ministrar betalar). SVT själva värjer sig mot påståendet att företaget skulle vara statligt, ”Det är en stiftelse” konstaterar man på sin hemsida, men jag kan inte förstå varför man slingrar sig så. Riksdagen förfogar över och fördelar de pengar som kommer in via avgifterna medan företagsledningen bestämmer över programinnehållet. Det här kan man förstås hålla på och diskutera ganska länge, men vi kan i alla fall konstatera att SVT:s kanaler inte är reklamfinansierade (förutom enstaka sportsändningar, bara för att komplicera saken ytterligare).

Och det finns ingen anledning för mig att vara snobb här heller, jag träder fram som jag är. Jag skrattar åt AFV och har lärt mig att verkligen uppskatta en handfull amerikanska serier (Seinfeld, Frasier, That 70’s show, Scrubs, Californication) som jag knappast hade fått nöjet att stifta bekantskap med om det inte vore för TV3, Kanal 5 och i viss mån TV4. Jag har till och med setts i soffan när Idol sänts, men jag drar fan gränsen vid Let’s Dance (På Spåret sänds ju samtidigt på SVT). Det ena utesluter inte det andra, jag behöver inte vara en hopplöst insnöad kultursnobb bara för att jag vill bevara Public Service och jag behöver inte vara en själ förlorad i kommersialismens fördummande lavaström bara för att jag skrattar åt Vänner. Låt oss börja där, det vill säga att undvika den svartvita fonden.

För det är nämligen lätt att hamna i fruktlösa för- och emot-diskussioner och ideologiska återvändsgränder när man diskuterar kulturfinansiering: antingen ska den bära sig själv och riskera att (enligt motståndarna) hålla Lisa Marklund-nivå rakt igenom, eller så måste staten stå som garant för kvaliteten vilket enligt liberalerna ofelbart leder till propaganda a la Sovjet. Själv har jag, för ovanlighetens skull, antagit en rent pragmatisk ställning i frågan: låt alla som vill finansiera kultur göra det, skit samma om det är skattepengar eller företag som försöker köpa sig ett samvete. Jag tror nämligen inte att kulturen har råd att vara knusslig här, det är bara att ösa på ur alla bössor och låta mångfalden sprida budskapet över nejden, sen får konsumenten ta ställning i varje enskilt fall. Var det någon som sa konstnärlig integritet? Jaja, vi kommer till det.

Den andra debatten man brukar hamna i handlar om att stat, kommun och landsting inte ska ägna sig åt kultur eftersom pengarna behövs bättre till något annat. Vanligtvis förs sjukvården fram som detta något annat. Vår sjukvårdsapparat går på knäna, det är ett obestridligt faktum, och utifrån detta faktum kan man förstås fråga sig varför sjukvården är underbemannad. En annan fråga man kan ställa sig, som är en aning mer provokativ, är varför i hela friden vi är så sjuka i vårt rika och moderna västerland. Jag menar, målsättningen måste väl ändå vara att så få människor som möjligt behöver sjukvård, inte förbehållslöst bygga så många sjukhus som möjligt, och för att gå åt det hållet måste man börja tänka i termer om förebyggande insatser. Att satsa på kultur och idrott, framför allt för barn och ungdom, handlar i allra högsta grad om förebyggande insatser. Att ge människor möjlighet till en meningsfull och hälsosam fritid kortar vårdköerna, om människorna sedan tar den chansen är en annan femma. Jag vill alltså hävda att den som spelar ut sjukvårdskortet bör tänka igenom bitarna en vända till, förhållandet mellan kultur och förebyggande friskvård är påtagligt.

Det var ingen som väckte den ideologiska frågan när tusentals ungdomar, jag själv inräknad, startade band på 80-talet med hjälp av pengar från studiecirklar på ABF, och det är ingen som behöver väcka den nu heller. Om du vill får du gärna fundera en stund över kopplingen mellan kommunala musikskolor, ABF-cirklar och Sveriges fantastiska framgångar i branschen populärmusik, kanske hittar du några röda trådar där (och så vitt jag vet har inte våra framgångsrika musikartister spridit någon politisk propaganda men jag har förstås inte spelat alla skivorna baklänges). Men om du är en ung människa som står i replokalen och harvar, fråga inte varifrån pengarna kommer, bara ta emot dem och fortsätt jaga drömmen. Statlig stylee eller privat stylee spelar ingen roll, så länge du inte låter de jävlarna inkräkta på din konstnärliga integritet..

HAHA! Fattade ni att jag skämtade där? Gjorde ni verkligen det? Konstnärlig integritet.. i Idol-tider.. jo jävlar. Ni får nog vara glada om ni får behålla er sexuella läggning ni wannabees som trånar efter ära och rikedom. Jag kan lätt föreställa mig en skivbolagsmänniska kläcka ur sig ”Du skulle göra dig bättre som bög” till Filip 18, från Ödeshög (han fick skjuts till audition av kompisen med EPA-traktor). Men om du däremot är en debuterande författare, typ Johan Kling, som blivit inbjuden att gästa litteraturshowen Babel så, ja, finns det nog en ganska stor chans att du kommer att gå därifrån med din konstnärliga integritet intakt. Är inte det rätt bra ändå?

PS.

You know the drill, hissa eller dissa i kommentarsfälten så vi får snacka lite.

I senaste numret av Nöjesguiden går Margret Atladottir ut och kallar Barstol för ”en gruppblogg för gråtrunkande 35-åringar” på ledarplats. Jag kan inte neka till att det bjudit på en och annan munterhet under helgen – en något beklämmande bild har liksom fastnat på näthinnan av hur mina kära kollegor sitter i grupp och gråter och runkar som om det inte fanns någon morgondag.

Nåja. Det ger sig nog med tiden.

Att Atladottir sedan väljer att fortsätta sin ledare med att bunta ihop mig med personer som hyser någon form av sjukt hat mot unga framgångsrika tjejer är däremot varken särskilt lustigt eller smakfullt. Men vad gör man inte när argumenten tryter?

Innan vi går vidare vore det dock på sin plats att jag bad om ursäkt för mina egna fadäser. Jag hade ju faktiskt fel: Nöjesguiden har inte förvandlats till en glossig tjejtidning och hemsidan har inte mycket alls att göra med varken Finest eller Stureplan. Mina källor har uppenbarligen varit dåligt underättade och jag får stå med dumstruten. My bad.

Faktum är ju att inte särskilt mycket har hänt med vare sig sajten eller tidningen. Senaste numret av Nöjesguiden innehåller precis samma ointressanta smörja som under de senaste åren. Vass och bra? Knappast – det tror jag inte ens Atladottir tror på själv. Gör hon det, anser hon att Nöjesguiden har varit just vass och bra under de senaste åren, ja, då är det bara att beklaga, då lär utsikten för att tidningen ska kunna bli just det under hennes ledning vara närmast obefintlig. Sjukdomsinsikt är som bekant en bra början om man vill åstadkomma förändring. Det räcker med att flytta blicken strax till höger om ledaren (i papperstidningen) för att hitta skvallerspalten Avlyssnat – vasst och bra är inte direkt det första man slås av efter att ha läst den.

Den värsta synd en nöjestidning kan begå är att ligga steget efter och för Nöjesguiden har det ofoget blivit regel snarare än undantag. Det går som en röd tråd genom hela tidningen. Förra månadens skvaller, förra månadens mingelbilder och daterade recensioner. Vad sägs till exempel om en recension av Låt den rätte komma in i månadens nummer? Eller en krönika om Grammisgalan flera veckor för sent? För fem år sedan var det här inget större problem, den stora massan var senare ute på nätet än vad man lätt kan förledas att tro, men med dagens internetanvändande går det helt enkelt inte att göra tidning på det sättet. Inte om man vill finnas kvar. Och Nöjesguiden kämpar som bekant för sin överlevnad.

Det ska bli spännande att följa Nöjesguidens utveckling de kommande månaderna. Några enkla tips: Lägg ner pappersupplagan och låt hemsidan genomgå ett rejält ansiktslyft – den är en katastrof. Envisas ni med att ha kvar papperstidningen så fyll den för guds skull inte med för sedan länge daterat skvaller, recensioner eller mingelbilder från förra månadens event – sådant gör sig bäst på nätet där det går att hålla färskt. Använd i stället tidningen till att lyfta fram saker som inte nödvändigtvis har ett bäst före datum långt innan den går i tryck.

Lycka till och hoppas ni lyckas leva upp till devisen smart och vass i framtiden – en sådan nöjestidning behövs.

”Du vill alltid titta på filmer som handlar om någon utslagen knarkare som sitter och skakar på en parkbänk i väntan på nästa överdos. Det ska alltid vara smuts och misär ”, sade min flickvän nyligen. Och vad kan jag säga? Det stämmer rätt bra, förutom att det sträcker sig bra mycket längre än till enbart film utan även innefattar böcker och musik, ja, konstnärliga uttryck i största allmänhet – även om det inte riktigt är så snävt som hon låter gälla.

Det är ju mellanrummen som lockar. Inte nödvändigtvis de depraverade söndersprängda vener, Denis Johnson-mellanrummen, men sprickorna, de som Raymond Carver gjorde till sitt signum att dra fram i ljuset. Om du är som jag föredrar du således The Wire framför CSI, George Pelecanos skuggnyanser framför Dennis Lehannes alltmer svulstiga epos och en helkväll på valfritt södersluskhak framför en afton innanför något av Stureplansgruppens röda snören.

Jag vet inte varifrån det kommer. Den enkla förklaringen vore så klart att säga att det är ett uttryck för en ”medelklassens fascination över det där man aldrig behöver konfrontera förutom på tunnelbanan”-grej, och så kan det kanske delvis vara, men samtidigt har jag arbetat alldeles för många år inom vården och med missbrukare för att bära på den typen av romantiska bilder av socialt utanförskap. Eller?

Någonstans måste det bottna.

Allt jag vet är att det tog sin början tidigt. På något sätt går det en röd tråd mellan att jag som trettonåring tyckte om att åka in till stan och sätta mig på trappan vid Sergels Torg och fantisera ihop historier om alla de kufar som rörde sig där, Manic Street Preachers – The Holy Bible och Du är ingen främling här av Adam Haslett. Det skeva är alltid det som har fastnat först och stannat längst.

Nog fan rör det sig om ett sorts halvmedvetet sökande efter något som känns genuint. Det är ju ingen tillfällighet att Stig Larsson koketterar med att han umgås med smågangsters nere på lokalpuben så fort en journalist är i närheten eller att Marcus Birro lyckats vända sina nedsupna socialbidragsår till en merit – det är väl bara konstnärer och journalister som har förmånen att kunna göra det?

Det finns så klart fler paralleller att dra här, både till den folkliga törsten efter så kallat sanna historier (finns det något mer förljuget) och till rådande tidstrender med Idol och blondinbellor, men låt oss nöja oss med att slå fast att det finns de av oss, som oavsett konjunktur eller tidstrend alltid kommer föredra solkiga historier och fiktiva mellanrum framför glansiga paljetter och Louis Vuitton-väskor, hur verkliga de än må vara.

Tips för en schmutzjunkie

Böcker: Northline – Willy Vlautin, Jesus´ Son – Denis Johnson, Nordkraft- Jakob Ejersbo, Vägen – Cormac McCarthy, Grannar – Raymond Carver, Roman med kokain – M. Agajev, Vi i villa – Hans Koppel, Den gamla skolan – Tobias Wolff, och vad tusan som helst av Bukowski så klart.

Musik: Arab Strap, Burial, Dead Prez.

Film: Frozen river, Pusher, Festen, The Wire (tv-serie).

Det skulle dröja ända till 2009 innan den sista tragiska spillran av nittiotalet gick under. Ja, jag talar naturligtvis om Nöjesguiden.

Jag minns en tid för sisådär 12-13 år sedan då det hände att jag drog på mig skorna enbart för att traska ner till Pet Sounds för att se om nya numret av Nöjesguiden anlänt. Med lite tur möttes man av en prydlig bunt nytryckta tidningar i tidningsstället strax innanför dörren och kunde belåten vända hemåt med näsan djupt i tidningen och fingrarna sotfärgade av trycksvärta.

Nöjesguiden var viktig. Det fanns alltid ett matigt reportage, korta men entusiastiska texter om de senaste pophoppen som skramlade i någon källare på söder, mängder med skivrecensioner och ett och annat sjabbigt rykte. Således en perfekt och nödvändig fix för alla oss som knarkade populärkultur under mitten och andra halvan av nittiotalet.

Men sedan hände något, brittpopen dog i ett hav av illasinnade stråkar, kvällstidningarna lade ner sina fredagsbilagor och Linda Skugge började baka kakor. Men på Nöjesguidens redaktion vägrade nittiotalet lägga sig ner och dö. Faktum är att det ibland varit närmast rörande att läsa om det entusiastiska mottagandet av en ny Charlatans-singel eller de flämtande förväntningarna på någon grå medelmåtta som Nordpolen. Rörande men inte desto mindre tragiskt. Tragiskt för att en tidning som tidigare var både relevant och i viss mån ledande och vars uppgift är att befinna sig här och nu hade förvandlats till en sorglig kvarleva av tider som aldrig kommer åter. Ungefär som Killinggänget.

Fram till nu alltså. 2009 dör Nöjesguiden. Namnet lever kvar, men tidningen så som vi känt den försvinner. I stället för att fortsätta vara en PRO-uppsamlingsplats för grånande Terry Ericsson-typer med dålig hållning kommer den förvandlas till en tjejtidning med målet inställt på Stureplan och läderhudade modebloggare. Ytterligare en Stureplan eller Finest alltså. Från en gäspning till en annan.

Det handlar så klart om att överleva. Nöjesguiden är sedan lång tid totalt körd i botten – kolla bara på hemsidan. Men I stället för att våga sig på något nytt så gör man vad man tror är det säkraste draget för att överleva – ett slaskigt finger i luften och följa strömmen. Fast en bloggdriven mingelbildsida med ett och annat skönhetstips är väl inte direkt vad Sverige skriker efter, eller?

Att apa efter närmaste konkurrenten och sömnpillret Rodeo kanske inte framstod som så lockande, visst, men nog måste det finnas andra vägar att gå? Det återstår att se om bloggarna lyckas hålla hemsidan flytande (det är så klart där de borde lägga allt fokus redan nu) men papperstidningen lär vi inte behöva leva med särskilt länge.

Och vad fan händer med Carl Reinholdzon Belfrage?

Svenska medier är fega. Vi lever i ett fegt land där trygghetsnarkomanin sträcker sig så pass mycket längre än de dubbla låsen på ytterdörren.

En månad tog det för gammelmedierna att vakna och våga ta debatten kring Liza Marklund och boken Gömda. Då hade den redan hunnit ta enorma proportioner på nätet. Det är fint att drakarna äntligen vaknar – bättre sent än aldrig. Tyvärr gör de det när diskussionen redan är gammal och läser man vad de skriver så tillkommer inget nytt. Allt finns redan på bloggar, debattsidor och tidningar som Dagens Media, Resumé och Nyheter24. Det enda de uppnår är ett kvitto på att de faktiskt vågade. Till slut.

Den fortsatta debatten? Den lär inte få ny glöd förrän Marklund själv vågar ta bladet från munnen och talar ut. Vilket hon lär tvingas göra förr eller senare.

Fram till dess är den intressanta diskussionen hur det kunde gå så här. Hur kommer det sig att så många svenska medier tillsammans försöker lägga locket på och tysta ned en relevant debatt? Är sandlådan så pass liten? Är nepotismen så pass utbredd och synkroniserad?

För när de slutligen vågar så agerar alla samtidigt. Den hand som svenska medier hållit bakom Liza Marklunds rygg dras undan med ett ryck och med ens är hon som tidigare varit oantastlig ute i kylan. För det är där Marklund befinner sig och det är där hon kommer stanna om hon inte med ett magiskt trollspö lyckas flytta fokus från sig själv.

Att en journalist skriver en bok fylld av lögner och överdrifter är allvarligt. Men vi talar fortfarande om en journalists verk. Det stora sveket, det som verkligen skrämmer är inte en enskild journalists lögner. Det verkligt skrämmande är hur pass högt trumman ska behöva slå innan gammelmedierna vaknar och vågar göra sitt arbete. Hade inte så pass många slagit så pass hårt och så pass länge så hade drakarna fortsatt blunda för lögnerna och fortsatt hålla en ohederlig journalist om ryggen.

Tänk alla andra debatter, där det inte funnits en lika stark folkopinion, som kan ha gått ett liknande öde till mötes. Det är en svindlande tanke. Och riktigt jävla skrämmande.