Jag flög i mattan med en duns efter cirka tre sekunder och förlorade matchen på fall inför en fullsatt gymnastikhall med förväntansfulla föräldrar och en mycket besviken tränare i publiken. Jag var sju år och kanske var det mitt första nederlag. Det var den första match jag förlorat. Jag hade två guldmedaljer från tidigare turneringar där jag vunnit varenda match och jag trodde jag var oövervinnelig. Nu gjorde det ont. Inte bara för att jag tappat luften när jag slog i marken utan även för att min motståndare vunnit så överlägset. Jag hade fått stryk på tre sekunder och var totalt förnedrad. Trots att jag lyckades knipa bronsmedaljen ville jag aldrig mer gå tillbaka till träningen hur mycket mina föräldrar än försökte övertala mig. Den snöpliga förlusten var allt för tung. Jag tog aldrig på mig brottardräkten igen och det dröjde många år innan jag återupptog kampsportsträning igen.

Kanske borde mina föräldrar ha gjort mer för att, så att säga, få upp mig på hästryggen igen. Kanske borde tränaren, jag såg upp till, inte visat sin besvikelse så tydligt. Men jag klandrar ingen. Jag tror inte den förlorade brottningsmatchen är tongivande för mina brister och tillkortakommanden. Alla upplever från och till motgångar i sitt liv och jag har inte haft fler motgångar än någon annan. Problemet är att jag är så förbannat dålig på att hantera nederlag – lika dålig nu som då. Jag gräver ner mig totalt efter varje motgång, djupare och djupare för varje gång, och jag lägger av för lätt.

Hur hanterar man motgångar på ett bra sätt? Självfallet finns det hyllmetrar skrivna i ämnet. En snabb googlesökning ger dig många tips. De flesta kretsar kring det positiva tänkandet. Motgången behöver inte vara negativ, möt nederlaget som en utmaning, välkomna förändringen och så vidare. Enligt modern KBT ska du ta tag i dina största rädslor genom att gradvis utsätta dig för dem. Alltså upp på hästen igen. Det låter enklare än vad det är. Det är inte alls lätt att med ett leende skaka av sig nederlagets svidande obehag och försöka igen och igen och igen. Men skam den som ger sig.

Av Matt matt@barstol.nu

Måndagens avgrundsdjup ligger i slagskugga från söndagens högresta pelare, fortfarande svagt rödfärgad. Sedan följer en lätt stigning fram till fredagen, och där; en skrovlig granitvägg. Du klättrar upp i helgen och står åter på söndagen med klarblå himmel över huvudet och gult gräs som försiktigt vajar i vinden. Där kan du speja tillbaka över tiden som gått, men ser bara en sjaskig dimma. Det är bleknande minnen med små avvikande toppar, som svarta fyrar i ett grått hav. Svek, hårda ord, tårar. Vassa små pilar som satt sig och stelnat.

Koppla dessa veckor efter varandra och de bildar ett oändligt set som skiftar från mörkgrått till rött. Tåget ringlar genom ditt liv, 416 brokiga vagnar med en last som väger för mycket. Liksom det fyrkantiga berglandskapet har också du genomgått en evolution, tyvärr ingen vidare vacker sådan. Du skulle vilja kunna säga att du lärt dig något, att du förändrats och blivit en vackrare och bättre person. “Jag har lärt mig min läxa. Det kommer bli bra nu, den där dimman är inte längre jag”. Du skulle vilja säga detta, och lägga armen bakom hennes rygg och klättra upp för fredagsväggen och sedan skulle ni sitta där och dingla med benen ovanför måndagens djupa schackt och se framåt med en befriande känsla av nu och glädje.

Men i stället sitter du kvar i stolen, den som format sig efter din kropp. För sanningen är att du har stelnat. Hjärtat slår svagt, spritter till ibland men sjunker sedan resignerat tillbaka in i det sovande köttet. Handen håller hårt kring tabletterna. Betablockerare, sömntabletter, lyckopiller - överlevnadskit för en medelålders man anno 2010.
Ett yngre jag skulle ha föraktat dig.

Viljan simmar förbi som en glittrande fisk, du lyfter händerna men förmår inte gripa tag i den. Så du sitter där som en ödla med hårda fjäll och glor på en värld som rör sig allt snabbare. Och fast dina tankar ännu rör sig kvickt, hotar de att stelna och sjunka till botten som gjutna cementblock.

Och du är rädd, så förfärligt rädd för att inte kunna ta dig upp ur stolen. För att stanna kvar, och bli en vag skugga av allt du önskat och drömt om.

När jag var liten hade jag en kompis som hetter Erik. Vi var ganska olika och egentligen skulle vi nog aldrig blivit kompisar, om det inte var för att vi delade en passion i att bygga kojor. Den här fascinationen gränsade till besatthet, och vi utsatte oss för livsfaror i jakten på den perfekta kojan.

Vi hade en koja i något som måste ha varit källaren till ett gammalt rivet hus. En dag gick vi helt enkelt förbi ett mystiskt hål ute i skogen. Efter viss överläggning hoppade jag ner. Där var dunkelt, och det luktade jord och fukt. Rummet var litet, kanske fem gånger fem meter. Smala ljuskäglor föll in från andra hål som vi inte sett. Väggarna var av betong och jord och stenklossar hade rasat in i mitten av rummet. Överallt låg skräp och bråte. På denna förmodligen helt livsfarliga plats hade vi en plats att hänga på, men det kändes inte optimalt - efter en stund blev lukten av jord till en stank, och när vi kommit ut i värmen och den klara luften, så kändes det inte särskilt lockande att krypa ner igen.

En sensommardag byggde vi en liten stuga på en rank flotte, vars brädor långsamt gled isär under oss när vi kommit ut på öppet vatten. Vi försökte desperat rädda konstruktionen, men jag minns den iskalla skräcken då jag insåg att det var förgäves. Vi föll i vattnet och försökte klamra oss fast i vrakdelarna, men de kunde inte längre hålla vår tyngd. Erik började frustande crawla in mot stranden. Själv var jag en usel simmare. Jag trampade vatten en stund med ett huvud som kändes som en tvättmaskin, tankarna snurrade runt, runt i huvudet. Jag var helt övertygad om att jag skulle dö och var nästan beredd att ge upp.
Då hördes ett gurglande skrik från Erik: “Simma för helvete!” och det fick mig att komma till sans, och jag började simma mot land med armar som kändes stela som stockar. Mitt illa underhållna bröstsim var inte lika effektivt som Eriks crawl, och jag tyckte att jag hade simmat i en evighet innan jag slutligen nådde strandkanten. Jag orkade inte mer än krypa upp i sanden innan jag spydde och kollapsade.

Den bästa kojan hittade vi på krypvinden i skolan. Taket var platt och inte så värst högt, några meter bara. Här och där fanns takluckor, och som av en ren händelse upptäckte jag att de gamla röda hänglåsen var lätta att dyrka upp med en vanlig skruvmejsel.
Det var max någon meter i takhöjd där nere och luktade varmt av trä och damm. Vi började långsamt och försiktigt krypa in i mörkret, men ljuset som silade in från takluckan räckte inte långt, så efter en bit var vi tvungna att vända tillbaka.
Nästa dag kom vi tillbaka med varsin ficklampa. Vi utforskade vinden och hittade ett litet avgränsat “rum” om ungefär två gånger tre meter som fick bli högkvarteret. Dit kånkade vi upp filtar, tidningar och stearinljus och gjorde en liten mysig plats. Sedan satt vi där i mörkret under sommarens stekheta dagar och snackade skit, dumpade stöldgods från löjliga och meningslösa inbrott i bebyggelsens sommarstugor och bläddrade i porrtidningar som vi hittat i skogen.
Det var den perfekta kojan, vi skulle aldrig hitta ett sånt ställe igen. Därför svor vi dyrt och heligt på att under inga som helst omständigheter berätta om platsen för någon.

En sen eftermiddag när vi skulle klättra ned från taket så tappade Erik balansen. Han stod precis på kanten i en stilla sekund, men hann vrida huvudet så våra ögon möttes. Jag minns att han såg förvånad ut. Sen föll han. Det hördes en otäck duns, och sedan tystnad. Jag kände hur det högg till i mellangärdet och jag blev alldeles iskall. Jag rusade  fram till kanten och där nere på asfalten låg Erik på rygg med armarna utsträckta och stirrade rakt upp i himlen. Det forsade blod ur huvudet på honom, en stor rödsvart pöl som bara växte och växte.
Jag stod i vad som kändes som flera minuter och glodde, jag kunde inte röra mig ur fläcken. Sedan skrek jag, ett gällt högt tjut, rakt ut i luften. Jag skrek tills luften tog slut och jag såg hur det kom en vuxen springande borta vid skolans parkering. Han hade sett Erik och sedan såg han mig och då blev jag alldeles kall igen. Jag tvärvände och sprang snabbt över den svarta, skrovliga tjärpappen med hjärtat som en slaghammare i bröstkorgen. Det hördes ett rop från andra sidan, jag kunde inte höra vad.
På andra sidan fanns inget bra ställe att ta sig ned på. Jag tog sikte på stuprännan och hävde mig över kanten med benen dinglande i luften och försökte få fatt om röret med benet, men det var för trångt och jag fick inget bra grepp. Det var högre på den här sidan, men det var åtminstone gräs nedanför. Till slut blev jag hängande i armarna. Jag blundade och släppte taget. En skarp, glödgad smärta sköt upp genom fötterna och smalbenen. Jag blev stående på knä ett par sekunder, och sedan började jag linka iväg mot skogen på andra sidan.

Erik bröt bägge benen och fick en ordentlig skallfraktur. Han låg på sjukhus i flera veckor. Trots detta berättade han aldrig att jag varit med, fast mannen som hittat honom envist hävdade att han sett en pojke till.
Jag förstår fortfarande inte varför Erik höll tyst. Och det blev sig i alla fall inte likt efter det, vi gled isär. Erik trodde kanske att jag blivit rädd och att jag hade lämnat honom i sticket. Lämnat honom att dö. En sådan opålitlig kompis vill han nog inte ha.

Men sanningen var värre än så. Jag hade inte lämnat Erik i pölen med blod för att jag blev rädd. Jag lämnade honom för att skydda vår koja. Det var den bästa kojan, och vi hade svurit på att inte avslöja den. När jag såg mannen komma springande över skolgården insåg jag att den aldrig skulle gå att hålla hemligt om han fick tag på mig. Så jag valde att fly. Jag lämnade Erik i pölen med blod för att bevara vår hemlighet.

Jag kan ibland få en sugande lust att åka ut till ön en kylig sommarkväll. Erik bor kvar, efter alla dessa år skulle han kanske följa med.
Jag känner på mig att allt finns kvar där uppe. Hänglåset skulle säkert fortfarande gå att lirka upp. Jag kan känna doften av orörd luft, damm och torrt, varmt trä. Se en förnimmelse av ett ljus som flackar i mörkret, ana skuggan av en pojke som sitter med näsan begravd i en Aktuell Rapport årgång 1985.

Men att återkomma som vuxen är förstås inte samma sak. Vissa saker mår bäst av att stanna i minnet. Erik skulle nog inte misstycka.

Av Mattias mattias@barstol.nu

- Varför gjorde du det? frågade en av oss men han gav bara ett uppgivet leende till svar från baksätet av polisbilen.

Han kom cyklande från Grimstaby upp mot Breddenskolan med ett band av ungar trampade efter. Luvan var fortfarande nerdragen över ansiktet och han kämpade sig fram på en gammal damcykel.

Där någonstans i höjd med parkeringsplatsen utanför matsalen tog det stopp. En polisbil girade in framför honom och bakom hade han tio ungar till cykel och han stannade, drog upp luvan och såg sig villrådigt omkring.

Vad vi fick veta hade han inte fått med sig något byte från posten och rånvapnet var en bit järnrör inslaget i en handduk.

Jag undrar vad han tänkte när han tog beslutet, när han drog ner luvan och stegade in på postkontoret mitt emot Ica eller när han kom ut tomhänt och cyklade iväg med ett gäng ungar efter sig.

En sak kan vi i alla fall vara säkra på, det gick inte som han hade tänkt sig. Inte alls.

Och där i baksätet av polisbilen satt han och försökte finna sig i en mycket märklig situation medan vi trängdes och ställde frågor och polismännen i sakta gemak och med uppblåsta bröstkorgar samlade in uppgifter.

När de slutligen åkte var det några av oss som trampade efter bara för att få sig en sista glimt. Men bilen gasade och försvann och vi cyklade tillbaka till posten för att ta reda på mer och se om vi kunde hålla spänningen vid liv. Kanske hade någon blivit chockad eller skadad eller tänk om han trots allt fått med sig pengar som han kan ha tappat längst vägen. Någon tyckte sig ha sett att han slängde ifrån sig ett föremål strax innan han åkte igenom gångtunneln. Möjligheterna var oändliga och tanken svindlande och det här kunde vi leva på veckan ut. Minst.

Men det som kom att hänga kvar var det bleka ansiktet där i baksätet, som en man som förlorat allt och inte längre visste något om någonting. Och mot oss ungar log han bara uppgivet.

Av David david@barstol.nu

Jag har ingen aning om var det kommer ifrån men januari har verkligen slagit mig med häpnad den här gången. Som vanligt är det en kall, slaskig, snösmutsig och mörk månad men det var längesedan jag mådde så här bra. Jag halkar, surfar, glider omkring inuti en ännu icke sinande pepp och hamstrar hela kroppen med ett fullständigt sorgfritt tillstånd. Allt jag kan förmå mig att bidra med just nu är det som gör mig så jävla glad. Så håll till godo och ha en helt makalöst fin helg.

Salta lakritskarameller – minst fem stycken i munnen samtidigt.
Concrete Blonde´s röst i shipsonglåten.
Nyputsade svarta kängor.
Semlor.
Champagne.
Träning.
Tankar på ljuset, floden och cypresserna i Florens.
Megafesten ikväll.
Bränna alla stålar på vackra presenter till baby.
Fylligt rött vin eller kall syrlig veteöl.
Varma tjocka ullsockar från 50-talet. (obs jävligt viktigt att dom är från 50-talet.)
Hängslen.
MTV - After hours.
Kardemummaskorpor med smör doppade i varm choklad.
Mjuka smutsromantiska jeans.
När jag var 8 och sparkade på lyktstolpar så att ljuset slocknade.
Lite pengar på fickan.
Parfymen under käkbenen.
Barerna, kyssarna och struntpratet efter jobbet med baby.
Filmfestival och överraskningen imorgon.
Ny bok som halade in mig direkt.
Cigg och Tom Waits och allt det där.
Lena tusentalstvättade sängkläder mot huden i sängen.
Min kropp som är stark, frisk och perfekt.
Tjockt stolligt rött hår.
Min adhdkatt som pussar mig på nätterna och stryker mig på kinden med sina rosa framtår.
Smörgåsar.
Hans kropp.

Hans händer.
Hans ord.
Hans mun.
Ögonen. Så länge jag lever, hans ögon.

Den oerhörda kärleken.
Jag.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Jag glider ned på Mattias barstol eftersom jag är nyfiken på det här stället…

- Skriv vad du vill, sa Mattias. Men jag som har ett (visserligen extremt gammalt) svart bälte i barhäng vill först reka lite. Vad är det här för bar egentligen? Vilka samtal vill jag kasta mig in i och vilka vill jag själv dra igång? Måste man skriva ordet “gråtrunka” för att få vara med?

Det blir en vemodig historia, för den här veckan har Olga, Hedda och Ursula fått mig att tänka med vemod på Erik. Men det verkar okej i den här baren. I taggmolnet är det bara ”Stockholm”, ”öl” och ”barstol” som är större än ”vemod”

Olga var ihop med Erik i mitten av nittiotalet. Erik är fastfrusen i den tiden, evigt 28 år, trots att vi andra nu är i den yngre medelåldern. Genom att lämna oss i sådan sorg och förvirring är han inte längre Erik, utan Erik-som-dog. För mig i alla fall, hur det är med resten av gänget är jag osäker på.

Olga och jag ses alltför sällan, men i lördags var vi på ett terapeutiskt krogbesök. Vi har många gemensamma dagar och nätter, resor och drömmar bakom oss, för att inte tala om allt som pågår här och nu. Det var därför länge sen vi pratade om Erik, men i lördags gjorde vi det, undrade vem han hade varit idag om allt hade gått på ett annat sätt.

Sen fick jag ett oväntat mejl från Hedda. Hon är en vital 75-åring med Beatles-frisyr och dansk brytning. Dessutom är hon Eriks mamma. När Erik dog var det hos Hedda vi grät, skrattade, drack mängder med rödvin och försökte förstå det ofattbara. Det var Olga, Hedda, jag och ett tiotal andra. Bland dem den man som jag har delat mitt liv med sen dess.

När Hedda hörde av sig i måndags och bjöd Eriks vänners fruar (varav många aldrig träffat vare sig Erik eller Hedda) på middag, dök tankarna på Erik upp igen. Förstås. Jag tackade med glädje ja.

Senare samma dag hittade Ursula K. LeGuins böcker om Övärlden till mig på Karlaplans bibliotek, där jag letade efter något helt annat. De tre första delarna i serien läste jag när jag var tretton, en ålder då magiker och drakar fick min fantasi att krusa sig av välbehag. Del fyra sträckläste jag en natt som tjugoåring, hos en kille som bodde på Knivsöder och bjöd på Bloody Mary. Killen minns jag inte mycket av, men boken minns jag väl. Förhoppningsvis säger det mer om mig än om honom.

Jag visste inte att det fanns en fortsättning på berättelsen förrän nu. Efter många år har jag alltså återkommit till en värld som en gång berörde mig så starkt. Jag läser och läser. En man i boken drömmer farliga drömmar där de döda vill befrias från sitt oföränderliga dödsrike och återfödas. Och det är nog mest därför jag tänker på Erik.

En natt strax innan begravningen hade Olga nämligen en tydlig dröm där Erik bad henne att inte vara så ledsen. Döden är inte slutet.
- Jag får inte berätta den här hemligheten, viskade han. Men jag skiter i de reglerna nu, du behöver höra det här!

Han sa att många strävsamma människor återföds som arbetskor och får slita i nästa liv precis som innan, men att han skulle få segla, precis som han hade älskat att göra när han levde.

I drömmen stod de vid en öde strand, sen gick Erik ut på en slags pir. Och framför Olgas ögon förvandlades han till en lite rufsig mås, cirklade några varv kring henne och seglade bort på en byig vind.

Både Olga och jag har svårt för allt som doftar det minsta New Age. Men med fötterna på jorden och hjärtat fullt av sorg var det bara att tacka och ta emot för den tröst drömmen gav, oavsett om tacket ska riktas till Olgas undermedvetna eller till att Erik lyckades trotsa dödens hemlighetsmakeri när han väl insett hur mycket vi saknade honom.

Jag hoppas att Erik fortfarande seglar med god vind, och att det blir en trevlig middag hos Hedda för oss som inte tänker segla på länge än.

Av: Anne O’Nym

Jag skriver om det jag inte får förlora. Den jag var får inte tigas och bevisen på att det en gång funnits någon annan än den jag är idag får inte glömmas. Jag tänker på hur obetydlig jag är i dagens datum. Hur osignifikant och uträknat livet ter sig. När blev livet bara fyra årstider? När blev livet en ålder och bara en hastande framtid som lägger benen på ryggen för varje år som går?

Jag skriver om Michelle och Timo och alla dom andra. Om Michelles vackra ben och Timos elaka röst. Vi var bara tretton år, Timo var till och med bara tolv när jag tänker efter. Michelle åkte fram på hans trimmade flakmoped. Hon såg ut som en fotomodell när vinden rusade genom hennes luftiga blonda lockar och hon hade en tunn guldkedja runt fotleden. Hennes ben var solbrända, blanka och rakade. Mina ben blev aldrig blanka och bruna. Dom såg mer ut som torra vita pinnar. Några gånger hade jag försökt raka dom med pappas orangea engångshyvlar men det gjorde alltid ont och det blev knottriga blodiga sår i huden.

Timo lade in kramsnus med tungan och rökte röda Marlboro samtidigt. Han var en mobbare, en av den riktigt råa sorten. En torsdagskväll nere vid dansbanan förnedrade han mig framför Michelle. Han hade aldrig gjort det förut när Michelle var med och jag spelade oberörd och skrattade medan jag tuggade världsvant på mitt Jenka till det blev alldeles hårt och surt inne i munnen. Efter den kvällen började Michelle att dra sig undan. Hon hittade på ursäkter och ljög och i slutet av sommaren var det som jag inte fanns längre. Som om jag aldrig funnits.

Senare den natten gömde jag mig bakom ett cykelskjul. Timo och Michelle gick långt bort från dansen och försvann ner bakom en bergsskreva. Himlen var ljus i mörkret och jag smög efter och lade mig med magen mot det ljumma berget. Som förhäxad såg jag hur han låg grensle över henne och slickade henne som ett djur längs halsen. Hans händer såg små ut när dom klämde på hennes stora bröst och han stönade tillgjort när han kysste henne med tungan. Det såg så hårdhänt ut när han tog i henne men Michelle åmade sig och stönade tillbaka och knäppte upp sina Levis.

Sedan skriver jag om kinarestaurangen. Någon gång varje år steg hela familjen högtidligt in i foajén på Ming och väntade på kyparen. Pappa hade på sig den pastellgula kavajen och mamma hade finskorna och handväskan i äkta skinn. Så vackert det var på restaurang. Vinröda heltäckningsmattor, röda runda lampor, träsnidade drakar och menyer i skinnfodral. Friterad kyckling med sötsur sås var det godaste jag ätit i hela mitt liv varje gång och det var små trekantiga ananasbitar i såsen. I mammas var det söta varma nötter och hon såg så glad ut när hon åt. Jag tog alltid iskall mjölk i ett stort ölglas för så mycket fick jag aldrig dricka hemma och mina syskon drack läsk för det fick vi bara på jul annars. Sugrören hoppade och gled upp ur glasen av sig själva.
”Det är kolsyran.” förklarade pappa.
”Gud vad lyxigt att slippa laga mat för en gångs skull.” suckade mamma och log med pastellrosa läppar och drack stor stark.

Och pappa skämtade om kineserna. Läspade fram meningar och drog med pekfingrarna i ögonvrårna så att ögonen blev sneda.
”Det är synd om kineserna.” skrattade han och hällde currygul sås över det kritvita riset.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Jag vaknar vid fyratiden och kan inte somna om. Ute är det becksvart och det kommer vara mörkt i några timmar till. Jag öppnar balkongdörren, drar in den kalla morgonluften i lungorna och tittar ut i mörkret och tänker tillbaka till lumpen.

Hur man satt där på sin vaktpost och tittade ut i totalt mörker. Jag avskydde inte lumpen – jag trivdes faktiskt – men jag insåg den totala meningslösheten.
Speciellt när man satt där och frös och tittade ut på ingenting i skogen. Befälen var väl medvetna om att inget skulle hända under natten. B-styrkan satt på precis samma sätt i en annan del i skogen. Men likväl var vi tvungna att spana ut i den mörka skogen där blicken bara nådde till närmaste träd.

När man kom upp på en höjd i övningsområdet kunde man se in till den närliggande staden. Där i något av de upplysta fönstren satt min flickvän och längtade efter mig. Hon hade flyttat dit bara för att jag skulle göra värnplikten. Då ville man verkligen inte slå läger och speja efter påhittade fiender. Det var verkligen lönlöst. Man längtade bara hem till civilisationen och till hennes varma famn.

När jag äntligen fick permission skyndade jag så fort jag kunde på min stulna damcykel hem till henne. Hon mötte mig i dörren endast iklädd vita underkläder. Det är ett fint minne; hur min smutsiga uniform som luktade vapenfett trycktes mot hennes halvnakna kropp.
Det är det enda från lumpen som är värt att minnas.

Av Matt matt@barstol.nu

Den stora fördelen med ett litet eget medieutrymme som detta är att jag får go public med min helt egen version av det som upptar de etablerade medierna för tillfället. Och just idag tänker också jag summera mitt 00-tal:

Den främsta utvecklingen skedde på det personliga planet - jag blev nämligen vuxen på 00-talet. Jag fyllde 30, gifte mig, skaffade barn, flyttade till hus, köpte bil, startade företag och till sist skaffade jag även Coops MedMera-kort. Full pott med andra ord.

Och mitt i denna personliga utveckling försökte jag hänga med i den toklöjliga teknikutvecklingen. Jag bloggar, jag facebookar, jag googlar, jag youtubar, jag mejlar med mobilen, jag bokar alla resor och handlar all film, musik och literatur på nätet. Jag har givetvis iPod, iPhone, digitalkamera, platt-tv, Playstation och alla andra hemelektroniska höjdare som 00-talet gav oss.

Men allt detta är ju tämligen ointressant egentligen. Det mest spännande med 00-talet, liksom med alla andra decennier, är väl ändå hur det lät? Så därför skall jag ge er listan över de 10 album som har låtit mest i mitt liv under de senaste 10 åren - The soundtrack of my 00-tal helt enkelt. Jag hade ju kunnat göra det busenkelt för mig och lista 10 tokcreddiga plattor á la P3 Pop, så jag hade jag framstått som värsta järnkollssnubben. Men jag hade då samtidigt farit med grov osanning. Jag försöker nämligen inte lista de plattor som kanske har varit allra bäst och vassast i någon form av musikkvalitetsaspekt, utan de plattor som har varit bäst på det sätt att de spelats mest av mig, betytt mest och färjat mitt liv under detta decennium. Och de kommer i den ordning de kom in i mitt liv:

Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig Göteborg. 00-talet kunde väl knappast börja bättre än så här? En klockren debutplatta av en klockren och originell artist, som handlar om mitt liv i min stad. Har spelats varm i tio års tid, samt exporterats till vänner och släktingar i Spanien.

Destiny´s Child - The writings on the wall. Decenniets bästa R’n'B släpptes egentligen i slutet av förra milleniet, men blev en del av mitt liv år 2000. Förutom en radda mastonthits och fyra fantastiska röster fick vi se födelsen av decenniets enda nya superstjärna, Beyoncé (kom inte dragandes med nåt förbannat Coldplay eller nåt annat stendött nu).

Manu Chao - Clandestino. (Sorry, Maths). Även denna platta släpptes egentligen på fel sida strecket, men kvalar in av samma skäl som plattan ovan. Jag bilade runt i Spanien sommaren 2000 till tonerna av denna platta, och den har sedan dess varit en obligatorisk och omistlig del av mina semesterresor. Jag gissar att den gör med mig vad en batikskjorta gör med en Thailandsresenär.

Broder Daniel - Cruel Town. Den absolut bästa plattan av Sveriges viktigaste band. Och återigen handlar det om mig och min stad.

Belle and Sebastian - Dear Catastrophe Waitress. Jag blir alltid lite mobbad när jag väljer att framhålla denna platta som Belle & Sebastians bästa, men vad skall jag göra när jag faktiskt tycker så? Detta pärlband av små ljuvliga popmelodier träffade mig på rätt ställe, vid rätt tidpunkt.

Franz Ferdinand - Franz Ferdinand. Det andra Glasgowbandet på listan stod för en kanondebut när de kombinarade galloperande gitarrer i indietappning med sylvassa melodier och en sagolikt snygg förpackning.

Scissor Sisters - Scissor Sisters. Med denna debut stod New Yorkbandet för milleniets partyplatta. Inte en fest värd namnet utan att denna platta har gått varm. Och deras cover på Pink Floyds Comfortably Numb är oslagbar.

Spank Rock - Yoyoyoyoyo. Old school i ny tappning. Bra hip-hop låter precis så här. Punkt. Plattan inehåller förövrigt decenniets bästa låt; Bump.

Andrew Bird - Armchair Apocrypha. Så talangfullt, så vackert, så genommusikaliskt, så genialt. Andrew Bird är blues för oss som inte gillar blues, sakral musik för oss som inte gillar kyrkomusik och strimmor av hopp och ljus för oss som behöver det lite då och då.

Fleet Foxes - Fleet Foxes. Ytterligare en suverän debut från 00-talet. En riktig stänkare i all sin lågmäldhet. En skön blandning poptoner i mötet mellan folkmusik, country och singer-songwriter.

Bubblare: Håkan Hellström - För sent för edelweiss, Animal Collective - Merriweather Post Pavillion, Common - Be, Black Rebel Motorcycle Club - Howl, The Arcade Fire - Funeral, Jay-Z - The black album, El-P - I’ll sleep when you’re dead, Kings of Convenience - Qiuet is the new loud, The Knife - Deep Cuts, The Tough Alliance - The New School.

Är ni med mig?

Det är några veckor före valborg. Via en mycket komplicerad ordergång i flera led ska det inhandlas sprit. Pengar byter ägare med löfte om att drickat ska finnas tillgängligt i god tid innan den stora dagen. Sedan går det några veckor. Ingenting hörs. Årets stora helg svävar i något slags dunkelt limbo.

Det blir en fin kväll. Vädret är vackert och himlen klar. Dimmorna har skingrats - spriten är levererad. Allt detta bådar gott inför kvällen.
Dagen innan satt jag på ungdomsfiket vid skolan och ritade. Bilden föreställde en ung man som kräktes våldsamt efter för mycket alkohol. Ungdomsledaren slängde en blick på bilden och kommenterade nedlåtande: “Moget”. Hade jag vetat då vad jag vet nu hade jag nog hållit med. Så jag ryckte bara på axlarna, utan insikt om att bilden var en vision av mig själv lite mer än ett dygn senare.

Men nu är det äntligen Valborg och jag har nyss fyllt sjutton år. Jag går gatan upp mot Tonys villa. Planen för kvällen är först en förfest hemma hos honom, och att vi sedan ska ta bussen till en plats i närheten där djungeltelegrafen angivit att det riktiga öset ska vara.
Tony bor bara två hus upp, men tomterna är stora och husen ligger glest. På avstånd hörs basen. Tony bygger egna överdimensionerade högtalare, amatörmässigt utförda, men trycket är det inget fel på. Han har egen ytterdörr och nu står den på vid gavel och människor är på väg in och ut ur huset. Tonys styvmor sitter och trycker i sitt rum, hon har ingen kontroll över situationen. Festen har redan tagit över villan.
Men det vet jag ingenting om då jag går genom tvättstugan, förbi bastun och in i Tonys sovrum. Cigarettröken ligger tung, och italodiscon pumpar. Det är folk överallt. Jag hälsar och slår mig ned i en brun läderfåtölj.

Efter en stund kommer Olof in genom dörren. Mannen vi alla väntat på: leverantören! Han öppnar sin väska och jag tar med darrande händer emot min påse.

Här ska vi nu pausa en sekund. Man bör ha i åtanke att detta utspelade sig under en tid då Sverige ännu inte förlorat sin sista oskuld. Lördagsöppet på systemet var en utopi. Alkoholreklam i dagspressen var lika osannolikt som om kungen skulle marschera omkring på lejonbacken iförd nazistuniform, och EU med sina närmast astronomiska införselkvoter hette EG och var något diffust som pågick någon annanstans.
Således var min erfarenhet av alkohol något knapphändig. Jag hade förstås druckit ett par folköl, kanske tullat lite på morsans hemkörda plommonvin - vilket var en så vidrig substans att det så här med facit i hand framstår som närmast desperat att dricka, vilket det förstås också var. Därtill hade jag gjort en och annan häxa på samma ovetande förälders Lord Calvert och Vermouth (alltså morsan, märkte du aldrig att whiskeyn smakade mer och mer vatten?)
Men två saker mindes jag. Att jag under språkresan på Gibraltar druckit en grön mintlikör, Crème de Menthe, och att jag fått smaka Skåne Akvavit vid middagsbordet någon enstaka gång. Endast detta kan förklara den förmodligen helt unika kombination av sprit som snart skulle ha mig i sitt våld.

Efter att jag fått min godispåse så kan kvällen och natten delas in i ett antal hållplatser. Tiden däremellan består av ett töcken, ett icketillstånd utan vare sig minnen eller känslor.

Minnesbild 1:
Min hand som sluter sig kring halsen på flaskan med Crème de Menthe, och det karaktäristiska ljudet då kapsylen skruvas upp. Jag dricker direkt ur buteljen.

Minnesbild 2:
Min hand som skruvar upp korken på flaskan med Skåne Akvavit. Mintlikören har gått ned utan problem, och det gick rätt fort också. Jag befinner mig i det lyckliga tillstånd som kallas salongsberusning; ett i detta fall mycket skenbart tillstånd, för strax ska det åtföljas av tidernas brakfylla och därpå - förhoppningsvis - min livstids mest vidriga bakfylla.

Minnesbild 3:
Jag blir släpad genom ett hus och kräks under tiden.

Minnesbild 4:
Jag ligger på rygg i min kompis Johans säng. En person i någon slags reflexväst tittar ned på mig. Personen säger: “Det verkar ok. Låt honom inte somna bara. Somnar han så får ni åka in!”
Därpå minns jag hur Johans pappa tittar ned på mig. Han har ett snällt ansikte. Jag försöker resa mig upp men blir nedbrottad i sängen, och får då något slags utbrott. Sedan blir det svart igen.

Minnesbild 5:
Farsan som ruskar mig, och orden “Matte! Matte! Du får inte somna. Matte!”
Jag är världens tröttaste människa, och det som pågår är tortyr. Jag kan tänka mig att det är sådant de pysslade med på Guantánamobasen. Detta fortgick större delen av natten, och jag skulle kunna ha erkänt vad som helst för att få sluta ögonen en stund.

Minnesbild 6:
Jag, naken på ett badrumsgolv med en filt som knapphändigt skyler kroppen, med huvudet djupt begravt i vattenklosettens inre. Jag ägnar mig åt att krampkräkas. Det är ett tillstånd då man har fått ur sig allt gift men kroppen inte riktigt har fattat galoppen. Så man fortsätter kräkas men spyr bara galla.

De följande tre dagarna låg jag till sängs med den mest monstruösa huvudvärk jag någonsin haft. Under tiden fick jag höra historien om hur mina vänner, som de små fega as de var, släpat mig ned till allmänningens lekplats, och där lämnat mig i en sandlåda. De ville inte riskera att missa festen genom att ta mig hem. Istället rekryterade de en förbipasserande tjej att gå och larma någon i grannskapet, vilket hon också gjorde. Närmare bestämt Johans föräldrar, som råkade vara hemma den kvällen. Tjejens historia gick i korthet ut på att hon hittat mig i sandlådan av en slump, men under lite press fick berättelsen så många luckor att den inte var särskilt svår att nysta upp. På så vis fick jag ett kvitto på vad tolv års vänskap betydde för de som kallade sig mina bästa vänner.

Tvärtemot vad man kan tro så vill jag faktiskt unna alla nyfikna tonåringar en sådan här dödsfylla. Det var där jag lärde mig min gräns, och jag fick också insikt i vilka som var mina riktiga vänner (eller åtminstone vilka som inte var det). Därtill drack jag inte en droppe på ett helt år - jag kunde faktiskt spontankräkas bara jag tänkte på mintlikör.
Det var förstås en dyrköpt erfarenhet. Jag hade lika gärna kunnat dö, och halva uppsättningen hjärnceller blev säkert utplånade denna tidiga vårkväll, men jag har i alla fall aldrig spytt av fylla sedan dess. Och jag har lärt mig ett och annat om vänskap.

Av Mattias mattias@barstol.nu