Det är några veckor före valborg. Via en mycket komplicerad ordergång i flera led ska det inhandlas sprit. Pengar byter ägare med löfte om att drickat ska finnas tillgängligt i god tid innan den stora dagen. Sedan går det några veckor. Ingenting hörs. Årets stora helg svävar i något slags dunkelt limbo.

Det blir en fin kväll. Vädret är vackert och himlen klar. Dimmorna har skingrats – spriten är levererad. Allt detta bådar gott inför kvällen.
Dagen innan satt jag på ungdomsfiket vid skolan och ritade. Bilden föreställde en ung man som kräktes våldsamt efter för mycket alkohol. Ungdomsledaren slängde en blick på bilden och kommenterade nedlåtande: “Moget”. Hade jag vetat då vad jag vet nu hade jag nog hållit med. Så jag ryckte bara på axlarna, utan insikt om att bilden var en vision av mig själv lite mer än ett dygn senare.

Men nu är det äntligen Valborg och jag har nyss fyllt sjutton år. Jag går gatan upp mot Tonys villa. Planen för kvällen är först en förfest hemma hos honom, och att vi sedan ska ta bussen till en plats i närheten där djungeltelegrafen angivit att det riktiga öset ska vara.
Tony bor bara två hus upp, men tomterna är stora och husen ligger glest. På avstånd hörs basen. Tony bygger egna överdimensionerade högtalare, amatörmässigt utförda, men trycket är det inget fel på. Han har egen ytterdörr och nu står den på vid gavel och människor är på väg in och ut ur huset. Tonys styvmor sitter och trycker i sitt rum, hon har ingen kontroll över situationen. Festen har redan tagit över villan.
Men det vet jag ingenting om då jag går genom tvättstugan, förbi bastun och in i Tonys sovrum. Cigarettröken ligger tung, och italodiscon pumpar. Det är folk överallt. Jag hälsar och slår mig ned i en brun läderfåtölj.

Efter en stund kommer Olof in genom dörren. Mannen vi alla väntat på: leverantören! Han öppnar sin väska och jag tar med darrande händer emot min påse.

Här ska vi nu pausa en sekund. Man bör ha i åtanke att detta utspelade sig under en tid då Sverige ännu inte förlorat sin sista oskuld. Lördagsöppet på systemet var en utopi. Alkoholreklam i dagspressen var lika osannolikt som om kungen skulle marschera omkring på lejonbacken iförd nazistuniform, och EU med sina närmast astronomiska införselkvoter hette EG och var något diffust som pågick någon annanstans.
Således var min erfarenhet av alkohol något knapphändig. Jag hade förstås druckit ett par folköl, kanske tullat lite på morsans hemkörda plommonvin – vilket var en så vidrig substans att det så här med facit i hand framstår som närmast desperat att dricka, vilket det förstås också var. Därtill hade jag gjort en och annan häxa på samma ovetande förälders Lord Calvert och Vermouth (alltså morsan, märkte du aldrig att whiskeyn smakade mer och mer vatten?)
Men två saker mindes jag. Att jag under språkresan på Gibraltar druckit en grön mintlikör, Crème de Menthe, och att jag fått smaka Skåne Akvavit vid middagsbordet någon enstaka gång. Endast detta kan förklara den förmodligen helt unika kombination av sprit som snart skulle ha mig i sitt våld.

Efter att jag fått min godispåse så kan kvällen och natten delas in i ett antal hållplatser. Tiden däremellan består av ett töcken, ett icketillstånd utan vare sig minnen eller känslor.

Minnesbild 1:
Min hand som sluter sig kring halsen på flaskan med Crème de Menthe, och det karaktäristiska ljudet då kapsylen skruvas upp. Jag dricker direkt ur buteljen.

Minnesbild 2:
Min hand som skruvar upp korken på flaskan med Skåne Akvavit. Mintlikören har gått ned utan problem, och det gick rätt fort också. Jag befinner mig i det lyckliga tillstånd som kallas salongsberusning; ett i detta fall mycket skenbart tillstånd, för strax ska det åtföljas av tidernas brakfylla och därpå – förhoppningsvis – min livstids mest vidriga bakfylla.

Minnesbild 3:
Jag blir släpad genom ett hus och kräks under tiden.

Minnesbild 4:
Jag ligger på rygg i min kompis Johans säng. En person i någon slags reflexväst tittar ned på mig. Personen säger: “Det verkar ok. Låt honom inte somna bara. Somnar han så får ni åka in!”
Därpå minns jag hur Johans pappa tittar ned på mig. Han har ett snällt ansikte. Jag försöker resa mig upp men blir nedbrottad i sängen, och får då något slags utbrott. Sedan blir det svart igen.

Minnesbild 5:
Farsan som ruskar mig, och orden “Matte! Matte! Du får inte somna. Matte!”
Jag är världens tröttaste människa, och det som pågår är tortyr. Jag kan tänka mig att det är sådant de pysslade med på Guantánamobasen. Detta fortgick större delen av natten, och jag skulle kunna ha erkänt vad som helst för att få sluta ögonen en stund.

Minnesbild 6:
Jag, naken på ett badrumsgolv med en filt som knapphändigt skyler kroppen, med huvudet djupt begravt i vattenklosettens inre. Jag ägnar mig åt att krampkräkas. Det är ett tillstånd då man har fått ur sig allt gift men kroppen inte riktigt har fattat galoppen. Så man fortsätter kräkas men spyr bara galla.

De följande tre dagarna låg jag till sängs med den mest monstruösa huvudvärk jag någonsin haft. Under tiden fick jag höra historien om hur mina vänner, som de små fega as de var, släpat mig ned till allmänningens lekplats, och där lämnat mig i en sandlåda. De ville inte riskera att missa festen genom att ta mig hem. Istället rekryterade de en förbipasserande tjej att gå och larma någon i grannskapet, vilket hon också gjorde. Närmare bestämt Johans föräldrar, som råkade vara hemma den kvällen. Tjejens historia gick i korthet ut på att hon hittat mig i sandlådan av en slump, men under lite press fick berättelsen så många luckor att den inte var särskilt svår att nysta upp. På så vis fick jag ett kvitto på vad tolv års vänskap betydde för de som kallade sig mina bästa vänner.

Tvärtemot vad man kan tro så vill jag faktiskt unna alla nyfikna tonåringar en sådan här dödsfylla. Det var där jag lärde mig min gräns, och jag fick också insikt i vilka som var mina riktiga vänner (eller åtminstone vilka som inte var det). Därtill drack jag inte en droppe på ett helt år – jag kunde faktiskt spontankräkas bara jag tänkte på mintlikör.
Det var förstås en dyrköpt erfarenhet. Jag hade lika gärna kunnat dö, och halva uppsättningen hjärnceller blev säkert utplånade denna tidiga vårkväll, men jag har i alla fall aldrig spytt av fylla sedan dess. Och jag har lärt mig ett och annat om vänskap.

Av Mattias mattias@barstol.nu

När jag kom ner på tunnelbaneperrongen var jag djupt försjunken i den gratistidning jag tagit vid spärrarna och jag varken såg eller förväntade mig honom. Hur skulle jag kunna? Samtidigt som det plingade till och speakerrösten förkunnade att tåget mot Odenplan var på väg in kände jag en kraftig stöt i ryggen. Jag stod bara en kort bit från kanten ner till spåret och flög snubblande nära innan jag lyckades återfå balansen.

När jag vände mig om såg jag en skallig man i mjukisbyxor och skitig t-shirt, inte särskilt lång, men fet på ett massivt tjurliknande sätt, som mumlande och med nersänkt huvud var på väg från mig.

- Vad i helvete gör du!

- Käften, håll käften bara, sa han utan att se mig i ögonen och slog sig ner på en bänk. För att genast störta upp igen och försöka komma åt en ung kille i tonåren som såg honom komma och hoppade undan, samtidigt som tåget rullade in på perrongen.

Mannen slog sig åter ner på bänken och de som skulle med tåget skyndade in och de som kom ut såg bara en fet lodis på en bänk. Jag stod kvar på perrongen. Tvekade. Dörrarna drog igen.

På andra sidan perrongen stod resenärer som sett hela händelseförloppet. Jag försökte etablera ögonkontakt med någon, men alla tittade undan. Mannen satt kvar på bänken och svor för sig själv och rörde ryckigt på huvudet. Saliv droppade från munnen och hans blick var av ett maniskt vansinne.

Jag fick ögonkontakt med en man i min egen ålder. Vi höjde på ögonbrynen och nickade åt varandra. Inga ord sades. Vi rörde oss från varsitt håll mot mannen på bänken och när han såg oss komma störtade han upp och började skyndsamt gå längst perrongen. De korta benen rörde sig snabbt under den massiva kroppen och huvudet var nerböjt och mumlande, som om han försökte skaka av sig oss med förbannelser och svordomar.

Jag slet tag om hans axel men han slog undan min hand och skyndade vidare med oss efter. I detta då kom två väktare springande och var snabbt över mannen som slängde sig på marken och med en läskigt gäll röst skrek rakt ut. Hade jag kommit ner på perrongen i den stunden hade jag tänkt ett ord: väktarvåld. I stället ville jag ta tillfället i akt och sparka in huvudet på honom där han låg försvarslös och blottad i allt sitt salivfrustande vansinne. Jag ville se honom död och inget väktarvåld i världen var straff nog.

Jag blev plötsligt medveten om adrenalinet som pumpade i kroppen och gjorde mig skakig i vetskap om att jag inte skulle få utlopp för det.

Resten är suddigt. Jag vet att jag utbytte några ord med väktarna och att de frågade om jag ville stanna kvar och göra en anmälan. Men jag var utan tålamod och visste att jag inte kunde vara kvar på platsen och redogöra för vad som hänt på ett begripligt och sammanhängande sätt.

Minuten senare slog tunnelbanedörrarna igen framför mig och jag satte mig ner på en bänk i vagnen bara för att resa mig igen och ställa mig framför dörrarna och spegla mig i glaset och blicka ut mot bergväggen som susade förbi utanför och jag mötte min egen blick och såg vansinnet och frustrationen och jag svor för mig själv och kände en längtan efter att slå och sparka sönder.

Jag har blivit med katt. Cesar är i och för sig bara till låns, jag har honom tills vidare. Exakt hur länge det rör sig om är det ingen som riktigt vet.

Jag är uppväxt med hund. En stor lurvig best, alltid med en hal dregelpöl under den utrullade tungan. Det var morsans idé, jag vet inte hur hon fick den, men plötsligt skulle vi ha en. En varm och vacker sommardag åkte vi till hunduppfödaren. Hon bodde i en gul sekelskiftesvilla någonstans i ödsligheten ute på Färingsö. På gården kryllade det av hundvalpar. Vi gick omkring där och tittade på dem, och sedan slog jag mig ned i havet av päls och viftande svansar. Det var en hund som utmärkte sig, den var social och glad och väldigt kelig. Det skulle bli Bessie, vår jycke. Det finns en bild på mig – en smal pojke med mjukisbyxor, hockeyfrilla och moggeglasögon – där jag sitter med den lilla hundvalpen i knät, och det känns som om man ska gå sönder när man ser henne. Hon ligger där helt trygg och nöjd, till synes slumrande och tillfreds i ett tillfälligt knä under ett par unga händer som inget annat vill än att klia bakom fladdriga, mjuka öron. Höger tass blev märkt med vinrött nagellack. Tingad, bestämd, utvald.

Bessie brukade sitta på en speciell plats i köket. Efter ett tag blev det en mörk fläck på väggen där hon satt och tryckte, farsan fick skruva upp en plexiglasskiva för att skydda tapeten. Hon var väluppfostrad och började aldrig äta förrän någon sagt varsågod. En gång glömdes det bort. När jag kom ut i köket någon halvtimme senare, så satt Bessie vid sin orörda matskål och såg mycket olycklig ut. På golvet under henne fanns ett hav av dregel.
Vi turades om med promenaderna. Farsan hade någon slags märklig dispens, han hade från början klargjort att det var morsan som köpte hund. Trots detta, eller kanske just därför, älskade jycken farsan. Hon försökte krypa upp i hans knä när han satt i soffan och tittade på TV, vilket var lättare sagt än gjort eftersom hon vägde ungefär femtio kilo.
En gång när jag var ute och gick med henne fick vi syn på en katt. Eftersom jag på den tiden (av skäl vi inte behöver gå in på just nu) inte tyckte om katter bussade jag Bessie på den. Katten for upp som en raket i ett träd. Jag såg hur den klättrade högre och högre upp, medan Bessie glömde tid och rum och stod nedanför och skällde som en bandhund. Efter den händelsen räckte det med att jag ropade KATT! för att hon skulle rusa iväg och ställa sig och skälla under närmaste träd.

En regntung höstdag var det slut. Bessie hade fått problem med benen, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Det är en åkomma som jag senare förstått att de flesta hundar av samma ras får på grund av en konsekvent sönderavling – när det gäller husdjur verkar det vara viktigare med ett tjusigt yttre än god hälsa. Nu kunde hon inte längre gå ordentligt. Familjen samlades och vi åkte till en veterinär i en depressionsgrå förort. Innerst inne visste vi nog alla vad som väntade.
När vi klev ur bilen märkte Bessie direkt att något var på gång. Förmodligen fanns det något i luften, en ångestdoft utsöndrad av alla skräckslagna husdjur som satt och darrade inne i byggnaden. Hon följde ytterst motvilligt med in på mottagningen. Där undersöktes hon, medan vi vankade av och an ute i korridoren. Sedan fick vi gå in i ett litet rum. En veterinär kom med en spruta. Alla satt runt hunden på golvet och grät och klappade henne, och jag minns att hon blev märkvärdigt lugn, hon såg liksom trött och ledsen ut. När hon fått sprutan satt hon först kvar en stund. Sedan sjönk hon ihop. Ögonen var öppna men förlorade snart sin glans. Hon försvann in i den stora natten omgiven av den snyftande familjen.
Efter detta började hon dyka upp i mina drömmar med jämna mellanrum. Det händer mer sällan nu, men fortfarande 13 år senare dyker det ibland upp en stor, svart hund på natten. När jag vaknar är det med ett skarpt sting av saknad.

Cesar är en udda katt. Han kan inte spinna ordentligt – han låter som en fågel med någon slags halsåkomma, liksom kvittrande. När han kommer igång ordentligt med spinnandet så börjar han dregla och hicka. Dessutom är han en nakenkatt. Från början var det här en genetisk defekt, ett exempel på naturens nyckfulla sinne för humor. Men människan är ju inte sen att dra nytta av allt som kan ses som unikt i sammanhang där de får ta emot guldskimrande pokaler, och så småningom hade mutationen isolerats. I dag framställs nakna katter på löpande band för människor med smak för det udda.
Detta betyder alltså att Cesar inte har någon päls. Man kan tycka vad man vill om det, men faktum är att det är ganska mysigt, eftersom han då blir extra mån om att hela tiden vara nära och suga ut kroppsvärme. När man ska sova så kryper han ned under täcket och ligger sked som en levande värmeflaska.
Men det är som ni säkert förstår ingen särskilt vacker katt. Han är ganska smal, förutom en degig gubbmage som hänger ned mellan bakbenen (tydligen ett raskaraktäristiskt och därmed bra drag – tänk om någon kunde förklara för mig hur såna där avelsmänniskor tänker), och det ser ut som om han har hjärnan ovanpå huvudet. Det ger honom ett bistert ansiktsuttryck. Kanske är han arg för att han alltid fryser, eller också syns alla rynkor och veck eftersom han saknar päls. När jag ser mig själv i spegeln tycker jag mig tyvärr allt för väl känna igen den där minen, kanske för att jag också alltid går omkring och fryser under den här tiden av året. På så vis passar vi riktigt bra ihop.

Kanske har jag fäst mig vid den här katten extra mycket eftersom han känns mer som en hund. Han tror förstås att han är en katt, där han sitter och ser listig och beräknande ut när han planerar kroppens bana i luften innan han beger sig iväg. Tyvärr går det sällan särskilt bra. Han faller ned från bordet i en oformlig hög av spretande tassar, och har inte ens mage att se så där förnärmad ut som andra katter gör när de misslyckas med något. Nej, i stället rapar han, och sedan pruttar han lite. Och kvittrar, och dreglar. Och man tar denna misslyckade kattperson till sitt hjärta med en gång. Inte ens när han tillgivet biter mig i hakan så det börjar blöda går det att bli irriterad.

Men nu ska jag tydligen sluta skriva – en katt håller på att klättra upp på mitt huvud. Lika bra det, jag känner att jag börjar bli fånig.

Höstrusket har till slut omfamnat Stockholm med en fuktig kyss. Yllerocken har åkt fram ur garderoben och borstats av och sommarens sneakers har bytts ut mot rejälare skinnskor. Inget nytt, bara gammalt, bekant, ingått och efterlängtat, kläder som sedan länge hittat sin passform och är aningen mer slitna än året innan.

Jag tänker ta en promenad i blåsten, sparka kring i löven och ägna en timme åt att tänka på henne och det vi hade. Minnas allt.

I dag är det ju ett halvår sedan vi gjorde slut. Fem månader och fem dagar sedan hon flyttade. Vi var tillsammans i två år, en fjärdedel av den tiden har alltså gått sedan vi bröt upp. Vi har varken setts eller talats vid sedan dess. Bara ett och annat mejl eller sms.

Den första tiden gick lätt. För lätt. Säkert för henne också. Lättnaden över att det var slut var större än saknaden. Det var ju inte bra där på slutet. Inte alls. Men det går inte att lura sig själv. Det går inte att bryta upp med någon som henne utan att det känns.

För mig har det varit viktigt att försöka förstå exakt vad som gick fel, varför och när det hände. Jag har lagt ner betydande tid på att gå igenom det sista halvåret och analysera, dela upp i sektioner, plocka isär bit för bit och tänka igenom varje möjlig vinkel.

Har det gjort mig klokare? Jag vet verkligen inte. Och nu har jag slutat. Det bara är som det är och så är det inte mer med det.

Men i dag ska jag ägna dig en extra tanke, Jannike. I dag ska jag leta efter vårt spöke upp över Sofia och ner mot Danvikstull, gå utmed vatten och se på andra par och tänka att det där var vi.

Då.

Och att då ibland känns så fruktansvärt länge sedan, medan det vissa nätter är som om då vore alldeles nyss och handen far ut i saknad efter något som var där men inte längre är.

Sedan vaknar man och det är en ny dag. Och så är det inte mer med det.

Det är en kylig valborgsmässoafton. Mörkret har lagt sig över festplatsen i sandtaget. Från skogen hörs spridda tjut från berusade ungdomar som vinglar omkring bland träden. Precis här satte jag och Olof eld på en övergiven bil året innan. Det var bara ett infall, den var ju ändå sönderslagen. En tjock, gråsvart rökpelare strävade upp mot skyn. Efter någon timme kom brandkåren.
Men det var då. Nu står jag och Karl och funderar på var vi ska lägga bomben. I brist på någonting roligt att spränga så lägger vi den helt enkelt på marken, till hälften instucken under en tjock rot. Den består av ett kraftigt plåtrör, ungefär en halvmeter långt och bockat i ändarna. Mitt på finns ett hål, stubinen är ett tomtebloss. Själva sprängmedlet är någonting så banalt som svavel – vi har ägnat många tålmodiga timmar åt att skrapa tusentals tändstickor.

På den här tiden var jag uppslukad av BBS:er, en form av datorkommunikation via modem som var populär innan Internet blev tillgängligt för vanliga dödliga. Via någon av alla dessa datorer hämtade jag hem The Terrorist’s Handbook, som var en matnyttig manual för den lille hobbyterroristen. Det var där intresset för bomber och sprängmedel tog fart. Tidigare hade jag mest experimenterat med inköpta smällare av olika slag; kinapuffar och ryssar som jag virade ihop stubintråden på för maximal effekt, eller egenimporterade större smällare. Nu öppnade sig nya möjligheter. Kanske var det där jag lärde mig svaveltricket, jag minns inte riktigt.

Jag experimenterade till en början i mindre skala. Kopparrör snodde jag i träslöjden. De var tillräckligt mjuka för att jag skulle kunna knipa ihop ena änden med ett skruvstäd, och sedan bocka det med en hammare. Efter det borrade jag ett hål på mitten för stubinen, fyllde röret med svavel och knep ihop den andra änden. Sedan virade jag in röret i en handduk och bankade försiktigt på det så att även den andra änden skulle bockas till. Detta var ett kritiskt moment, det insåg jag redan då. I dag är jag mest glad att jag fortfarande lever med alla kroppsdelar på plats.

Tillbaka till sandtaget. Jag och Karl tittar på varandra och försöker bestämma vem som ska tända på. Ingen av oss är särskilt sugen, det här är på allvar och ljusår från de småbomber vi labbat med innan. Till slut säger jag att jag gör det, mest för att jag inte orkar tjafsa mer. Karl springer iväg och tar skydd bakom en grushög. Jag står ensam kvar och tvekar.
Från skogen hörs rop och skratt. Långt bort hörs knattret från en moped. Jag har druckit några öl och känner mig inte alls lika säker längre, jag är ju knappast omedeveten om tidigare äventyrares bistra erfarenheter av hemgjorda smällare. Det finns fortfarande tid att ångra sig. Men jag böjer mig ned i alla fall, slår eld på tändaren och håller den mot tomteblosset. Två gånger börjar jag rusa innan det tagit fyr. Den tredje gången tvingar jag mig att stå där med lågan mot blosset tills det fattar eld. Gnistorna börjar spruta och jag ber en tyst bön att ingen ska leta sig ned i plåtröret innan jag hunnit sätta mig i säkerhet. Jag vet att jag bara har en liten stund på mig innan det smäller och jag kastar mig iväg mot Karl och grusvallen. Väl i skydd fångar jag Karls upphetsade blick, och vi stirrar spänt på varandra i några korta sekunder. Sedan kommer smällen, och den är fruktansvärd. Knallen rullar över sjön och ekot färdas långt ut genom de ödsliga och mörka skogarna. Efteråt blir det alldeles knäpptyst. Sedan hörs upphetsade skrik från skogen. Jag och Karl tittar på varandra och ett galet skratt bubblar upp.

Roten är i trasor och kratern någon meter i diameter. Av röret finns bara lite förvridet splitter kvar. Vi ser ned på förödelsen och våra blickar möts igen: nästa bomb måste bli ännu större!

Det är lika bra att vi slår fast en sak på en gång. Jag har aldrig gillat katter. Och katter har aldrig gillat mig. Jag har alltid sett dem som sluga och smått elaka djur. Beräknande och taktiska med en egen agenda.

Min första flickvän hade katt – en av många med katt tål att sägas. Han satt alltid uppflugen på fönsterbrädet och stirrade på mig med hat i blicken. Gud vad han verkar tycka om dig, sa hon lyriskt. Jag och katten visste annorlunda. Så fort hon lämnade rummet fräste kräket åt mig. Och en morgon hade han lagt en spya på mina jeans. Han måste vara sjuk, stackarn, sa hon. Återigen visste jag och katten bättre. Han låg och stirrade från sin plats uppe på fönsterbrädet. Försvinn härifrån, sa den genomträngande blicken.

Den incidenten är rätt talande för min relation till hårbollarna genom åren. Själv har jag gjort mitt bästa för att ignorera dem och jag har blivit bemött med samma nonchalans, på gränsen till förakt, där de markerat sitt ogillande om tillfälle uppenbarat sig.

När jag under en kort period, i väntan på egen lägenhet, bodde hemma hos min syster, vaknade jag en natt av att hennes katt satt på nattduksbordet och skvätte vatten på mig. Sandra, som katten hette, använde vattenglaset jag hade på bordet. Hon doppade tassen i vattnet och gjorde en snärtande rörelse så dropparna stänkte över mig. Det var knappt jag trodde mina ögon. Men hon upprepade proceduren flera gånger innan hon hoppade ned från bordet och gick iväg. Till synes nöjd med sin markering.

Det är inte utan att jag funderat över om katter kan tänkas ha någon form av kollektivt medvetande som låter dem ta del av tidigare nidingsdåd mot deras släkte. Trots att jag varken smetat senap i baken på – eller jagat katter med slangbella är mitt samvete knappast fläckfritt. Jag har ju, precis som du, varit barn.

När jag och min syster var små hade vi under en period varsin katt hemma hos pappa, som vid tiden hyrde några rum i ett hus på landet. En dag då vi förmodligen tröttnat på att leka med de otaliga sniglar som fanns runt huset fångade vi in katterna och bar upp dem på övervåningen. Där knöt vi fast handdukar, som mantlar, runt halsen på dem. Sedan kastade vi ut dem från fönstret som vette ut mot uppfarten till huset. Tanken var att de skulle flyga. Det gjorde de inte. De föll – lika säkert som barns förmåga till logiskt tänkande är bristfälligt.

Våningen under satt pappa och fikade hos grannen. Tusan, jag tror minsann att en av dina katter kom nedfarande utanför fönstret med någonting kring halsen. Oj, där kom en till, sa grannen. Jag vill minnas att vi fick smisk på bara stjärten.

Missan var namnet på en annan olyckskatt som for illa när våra vägar korsades. Hennes matte hade utlyst en hittelön om 15 kronor till den som hittade henne sedan hon gått på rymmen. När jag och några klasskamrater en dag efter skolan lokaliserade och lyckades fånga in Missan möttes vi emellertid av oförstånd när vi gick för att håva in belöningen. Nej, hon kom hem redan i går, nu var hon bara ute som vanligt, sa kvinnan. Att hon underlåtit att ta ner lapparna angående hittelön blev kattens olycka. Under en överskådlig tid blev den stackars kraken jagad av oss så fort vi såg henne.

Min livslånga aversion mot katter tog sig dock en något oväntad vändning en morgon i mars då en hemlös katt med ett desperat tjut störtade in i lägenheten och vände upp och ned på tillvaron under några turbulenta veckor. Det tog några timmars övertalning av dåvarande flickvännen, men det dröjde inte länge innan jag motvilligt började bry mig om den undernärda varelse som låg och skakade bakom skrivbordet.

Hon får stanna tills vi hittar något bättre, sa jag.

Varken polis eller katthem hade hört talas om henne. Som hemlös svart katt har du det inte lätt. Det finns tusentals.

Billig kattsand från Konsum dög inte. Finaste sand från djuraffären. Och små tygråttor som gömdes längst in under spisen. Hopp och lek tills jag kom in i rummet – då rusade hon in under badkaret och gömde sig. Jag blev sittande där utanför badrummet med öppen dörr och kallade på henne. På försiktiga tassar vågade hon sig fram. Först bara huvudet som kikade ut, sedan tog nyfikenheten över och liksom tvingade henne att hälsa trots att hela kroppen var beredd på språng tillbaka i säkerhet.

Fin katt, sa jag. Ledsna, vackra gatukatt som gråter med hela sitt väsen när hon jamar. Katt som blir stel av skräck när jag kommer för nära, men som aldrig biter eller rivs. Inte ens när jag lyfter upp henne och känner det lilla hjärtat slå och ser fasan i de gula ögonen. Vad har du varit med om ute på gatorna egentligen? frågade jag. Men hon talade bara med Jannike. Och då var det så mycket som skulle ut att tiden inte räckte till och hon blev alldeles utmattad och till slut somnade i knät.

Det gick inte att ignorera ett sådant ömkligt kräk. Trots att hon pissade i vår nya 18000-tusen kronors soffa och tyckte det var en bra idé att vässa klorna mot sidan av densamma. Katt som inte vet sitt eget bästa. Katt som inte förstår bättre än att göra sin nya, om än tillfälliga, husse ilsken och som sedan gömmer sig under badkaret. Katt som kräver den bästa maten och finaste sanden. Katt som inte vill acceptera att hon inte får sova med oss i sängen och ställer till med teatrala gråtscener i köket natten lång.

Efter några veckor hittade vi nya ägare i trapphuset som tog till sig henne och gav henne både ett nytt hem och en egen blogg.

Katter är sig inte lika sedan dess. Fräsande hårbollar har blivit till tänkande varelser med känslorna på utsidan som var och en har sin alldeles egna historia att berätta. Den sitter i pälsen och sättet de gula ögonen iakttar dig. I en avvaktande hälsning eller försiktig tass mot kinden om morgonen som förkunnar närvaron. Här är jag, ge mig plats och mat och ett element att vila vid. Låt mig sova uppkrupen i sängen och leka i hallen och jag lovar att i alla fall försöka acceptera även dig. Okej?

I ena hörnet av den ofantliga maskinhallen finns ett blixtrande, rökfyllt inferno. Runt dansgolvet står stålrörsställningar med robotliknande ljusmaskiner som mekaniskt vrids omkring sig själva i takt till musiken. Högtalare stora som minibilar står för trycket – och vilket jävla tryck det är! Basen är så tung att bröstkorgen vibrerar och det känns som om kläderna ska blåsa av kroppen.
Jag har förväntansfulla fjärilar i magen och jag och min kompis börjar småspringa över det smutsiga asfaltsgolvet. I hans garage har vi tidigare under kvällen hittat en dunk självlysande färg som vi målat mönster med på våra tröjor. Den gröna glöden försvinner i kaoset på dansgolvet, där vi står och hoppar upp och ned, lyckliga och euforiska över den monotona musiken och färgerna och stroboskopen och röken som får kropparna att röra sig ryckigt och hackigt. Det är som i en surrealistisk dröm.

Jag tror det började med att jag hittade en flyer någonstans. Avsändare: Spaceravers. På den fanns ett telefonnummer där man kunde lämna namn och adress för mer information. Utskicken som kom hem i brevlådan var fotostatkopierade på färgglada papper med psykedeliska mönster.

Transporterna var arrangerade. För att hålla lagens långa arm borta fick ingen information om festplatsen läcka, då erforderliga tillstånd för att hysa glada och dansande människor ofta saknades. Det var ett bevarat exemplar ur SL:s gamla bussflotta, ett frustande och brölande monster byggd någon gång på sextiotalet, som stod för transporten. Istället för ett nummer så stod det SOL ovanför förarhytten, så den var lätt att urskilja bland terminalens andra fordon. Bussen gick sedan i skytteltrafik mellan Odenplan och festen, så att man alltid kunde komma hem. Och det var tur, för resmålet låg gärna långt utanför stan. Det var alltid spännande att sitta där och se okänd terräng rusa förbi utanför fönstret, medan alla försökte lista ut vad det var för plats som gällde för kvällen.

En gång kastade vi ankar ute i Orminge, någonstans i ett industriområde. Kåken var en vanlig kontorsbyggnad. Basen hördes ända ut, dov och mullrande. Jag minns en labyrint av tomma mörka kontorsrum med heltäckningsmattor, och sedan en större hall där musiken smattrade genom enorma högtalare. Det var en allhelgonafest, med sprayade spöken och självlysande pumpor. Det fanns för en gångs skull en bar, och i den stod en klunga gamlingar (jag skulle tippa på att de var i 35-årsåldern…) som drack öl och såg ut som jag antar att bajsnödiga och hippa innerstadsmänniskor gör när de är nere med skiten. Det kanske var redaktionen från tidningen Nöjesguiden som var på galej, vem vet?

Festerna var ofta påkostade historier, väldekorerade och med särskilda chillout-zoner där sönderdansade fötter kunde vila en stund till ambient och svävande musik. En gång fanns det en stor hoppborg som lyckliga människor studsade runt i. Det hela var vänligt och lekfullt, jag såg aldrig något bråk. Det kan ju bero på att folk inte behövda dricka för att dansa. Det fanns ingen nervositet att dämpa – raggfaktorn var ändå noll, och man kunde dansa hur fan man ville för det var ingen som brydde sig.
Självklart fanns där andra droger, men jag kan bestämt motbevisa det av polisen vanligt förekommande påståendet att det inte går att dansa i fem-sex timmar utan att knarka. Jag tog aldrig en enda tablett, men dansade ändå hela natten, vilket tydligen är en polisvetenskaplig sensation. Det är klart att en lönnfet polis inte kan röra sig nonstop i mer än en kvart, men är du ung och vital och har med matsäck så går det alldeles utmärkt. Så här i efterhand är det ju helt sjukt hur käcka vi var, med sportdryck och smörgåsar och äpplen i ryggan.
Det var inte så att det saknades tillfällen, men jag kände aldrig något behov av att ta några tabletter. Mina pupiller täckte ändå sin iris, jag blev hög på ljud och ljus och egna endorfiner. En okulär besiktning skulle säkert ha renderat ett blodprov, men det säger nog mer om metoden än om mina drogvanor.

Men säg den glädje som varar. Statens egna kulturmarodörer tog effektivt död på det roliga. Jag hade slutat gå när man  började förstöra ravescenen på allvar, men kvällsblasket skrev spaltmil om dödsknarket och de underjordiska LSD-festerna, ivrigt påeldade av grisarnas egen expertsektion: Ravekommissionen. Ni minns kanske Docklands, technomeckat ute i Nacka? Efter ett antal polisrazzior slogs spiken slutligen i kistan år 2002. För att komma åt tillställningarna var man tvungen att ändra på bland annat lagen om mötesfrihet (!). Så går det till i Sverige när saker och ting ska göras ordentligt!

Idag gläds jag åt att ravekulturen på sina håll har återuppstått (förmodligen dog den väl aldrig ut, utan flyttade bara ned under jorden igen där polisen inte hade någon koll). Och det betyder kanske att jag en kväll åter kommer stå där i ljuset och larmet och röken, och studsa till en basgång som får brosket att lossna från bröstbenet. Jag kommer att återuppleva stroboskopens epilepsiframkallande flimmer med ett fånigt flin i ansiktet. Trots att jag den här gången själv är en 35-årig gamling kommer det kanske kännas som att jag är sexton igen. Med ett undantag; jag kommer inte klara hela natten, inte ens under påverkan av sportdryck och medhavda smörgåsar. Mot tidens gång har nämligen inte ens pulserande basgångar och blixtrande raveeufori något att sätta emot.

(Klippet är U.S.U.R.A:s superhit Open your mind, en flitigt spelad låt på dansgolven kring -92).