Allt är en väntan på ljuset nu. Att havet ska skifta. Att rosa svärd ska slå över himlen. Att skymningen ska vissla och dingla med sina håriga tunna ben från fönsterblecken medan den ljusgröna luften snokar reda på sig själv längs gatorna.

Och tanken är rastlös och fladdrig. En trötthet rister och svider i ögonen. Jag fångar bara några anteckningar, bryr mig inte nämnvärt. Hjärnan vill stänga av, sköta sig själv. Jag lyder blint och äter och sover och äter och sover.

Det är blodigt på jobbet.
Det är akut.
Det är många, många människor.
Det är mycket helt enkelt.

Och på vägen hem försöker hjärnan hämta andra intryck. Från avgasfärgade snöklumpar, kisslukt och bajskorvar i varenda gathörn. Och jag suckar, håller andan. Bläddrar i mina anteckningar, i bilderna jag skrivit ner. Jag vet att jag skrivit ner dom just för sådana här tillfällen. Att jag alltid har den lilla boken med svarta hårda pärmar och den kladdiga handstilen i 0,5 mm tusch i väskan just in case.

Därinne hittar jag tegelgraffiti, neonvit blommande magnolia och en gråhårig man på en bänk som äter rödgula äpplen. Jag hittar ringduvor, kaffe med mjölk i en limegrön pappmugg på tåget till Malmö, godståg som dunkar längs rostiga spår och apelsinskalsfärg under naglarna. Där försöker jag beskriva Thåström, att musiken är som en svart marsch, rör tiden framåt som ett långsamt stort hjul. Att det inte finns någon karta. Att det bara finns fram, vidare och förbi.

Där står hafsigt nedskrivna dialoger i försök att minnas det som fått oss att skratta så att vi nästan dog. Sedan ord om svek, frågorna, utropstecknen och hur fruktansvärt ont kärlek gör, och sedan hur fruktansvärt ont den ska göra för annars finns det fan ingen mening med den överhuvudtaget. Och där står vägbeskrivningar till hemliga lokaler, portkoder, hatfyllda anteckningar om att slå, slå hårt. Att ”Omfamna jorden, svin!”

Och mörkret.

Att mörkret bara syns om du stänger ögonen.

Och att du har alltid två hjärtan.

Ett rött.
Ett dött.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Att låta tiden gå. Att låta den bero. Bero i helt plötsligt flera år.

Att vänta. På vad? På vem? På framtiden? På det förflutna?
Att längta. Att vara säker. Att gömma sig i vardag. Att gömma sig i tid utan innehåll. Utan minne. Utan avtryck. Att vila upp sig efter slitsamma år. Att dra sig tillbaka. Att överleva. Att gå vidare utan att släppa taget.
Att veta.

Att kamma sig och ta sig samman. Att formulera sig. Att fatta mod. Att bokstavera tillvaron. Att veta vem man är. Att inte veta varför man måste göra vissa saker. Att förstå sitt eget bästa men ändå göra det motsatta. Att be någon annan tvätta sin mun med tvål trots att man själv har den skitigaste munnen i stan. Att saker är annorlunda nu men att allting samtidigt är som vanligt. Att aldrig ursäkta. Att aldrig förlåta. Att inte stå över. Att inte stå under. Att stå utanför. Att inte kunna påverka det som håller såren öppna. Att man har sig själv att skylla. Att man har försökt tusen och åter tusen gånger att suturera dom där såren på alla tänkbara sätt. Att känna såren spricka upp än en gång.
Att vara naiv.

Att smutsa ner sig med flit och låta skiten få fäste på nytt. Att försöka att inte vända sig om men att oavbrutet ändå göra det. Att göra sig påmind. Att bli dömd utan möjlighet till att få förklara sig. Att aldrig få berätta hur det verkligen är. Hur det var. Att det är för sent. Att tiden är slut. Att skrämma livet ur sig själv. Att ändå inte kunna ge upp. Att inte tillåtas glömma.
Att straffas.

Att det aldrig kommer gå över. Att inse det. Att åren går. Att nattdjuret kommit för att stanna. För resten av livet. Att medla. Att låsa in henne och senare höra henne bryta upp låsen igen. Att ge upp. Att försöka leva med henne. Att hata. Att aktivt försöka välja andra vägar och ändå på något sätt ständigt återkomma till exakt samma ställe där man en gång började.
Att gå i cirklar.

Att älska. Att göra vad som helst för en annan människa. Vad som helst. Och att sedan verkligen också göra det. Att förödmjuka sig så grymt att man inte kan se sig själv i ögonen. Att skämmas så att man inte längre vill leva. Att vara dum mot sig själv. Att vilja göra upp. En gång för alla. Att vilja slå sig fri från denna oerhörda trötthet. Att be på sina bara knän inför sig själv om att få slippa denna väldiga förtvivlan. Att inte längre orka. Att vara i dåligt skick. Att ha ouppklarade affärer. Att inte vilja älska längre. Att aldrig vilja älska mer. Någonsin.
Att den tredje november fatta beslut om att åter igen försöka göra något åt det. Att klockan 17.32 med händerna nere i det varma diskvattnet vara väldigt nära att försöka.
Men att låta tiden gå. Att låta den bero. Bero i helt plötsligt flera år.

Att uppenbarligen vara en ensam människa.

Och att det inte är något mer med det.