Jag och Matt ska träffas på Pet Sounds bar. Matt är på väg från Blecktornet, och medan jag väntar in honom läser jag Jonas Karlssons nya novellsamling, som faktiskt är bättre än jag trodde. Plötsligt står Matt brevid mig med en skopa kylig kvällsluft kring sig.
- Är det värt det? frågar han.
- Knappt, svarar jag.
Han syftar på min lättöl som i all sin gnistrande glans står på bardisken. Jag har varit utan skummande öl och whiskysnuttar i snart fyra veckor. Efter en höst med ett hektiskt uteliv och en havererad mage, känns det som en bra idé att låta kroppen återhämta sig. Det ska ta ungefär en månad har jag hört, och detta är min första utekväll på ungefär lika lång tid.
- Det är bättre än cola, säger jag sedan.
- Inte bättre än rom och cola, svarar Matt.

I källaren försöker man dölja stickande kloaklukt med rökelse. En handfull människor av den sort som inte ser ut som vanliga Pet Soundsgäster befinner sig i lokalen. På scenen står en stor elorgel.
Vi är där för att titta på den norska sångerskan Susanne Sundfør. Jag har ingen aning om vem det är, det är Matt som har fått för sig att jag kommer gilla det. Ungefär en kvart över utsatt tid smyger norskan upp på scenen, och utan en enda blick slår hon sig ned bakom orgeln och rättar till mikrofonen. Publiken tystnar, jag häller upp lite öl som skummar fint och skenbart gott, och sedan börjar sången.

Det blir precis den sortens mörka och ödsliga musik jag tycker så mycket om. Hon sjunger klart och högt och lågt och ljust och mörkt, utan att darra det minsta på rösten. Det låter lite som Dead Can Dance ibland.  Och det är så jävla skönt att lyssna på någon som verkligen är begåvad. Jag vet inte hur det är med er, men jag tycker det är sällan man hör någon som sjunger riktigt bra live, där man liksom får känslan av att rösten - utan studio och pålagda effekter - inte har några begränsningar.

Sundfør spelar tre långa låtar, bland annat “The brothel”. Det är snirkliga melodier med finurliga krokar, och hon ser aldrig ut över publiken, utom väldigt hastigt på slutet av sångerna då hon säger “tusen tack” så tyst att det knappt hörs. Sedan är det plötsligt över, och då springer hon snabbt av scenen med blicken i golvet.

Jag gillar det också. Det är befriande med någon som inte känner tvånget att spänna ögonen i publiken eller pladdra sönder tystnanden mellan låtarna. Som är där för att spela och som ger sig i väg när det är klart.

Det blev ett kort gig, men trots imponerande röstresurser tror jag ändå att det hade blivit för mycket med fler låtar. I likhet med Antony & The Johnsons kan sättet Sundfør sjunger på förmodligen bli lite tjatigt i större portioner.

När jag kommer hem letar jag upp henne på Spotify, och inser att det mesta av den musik som finns där inte påminner om något av det jag hört under kvällen. Det är okej, men inte alls lika bra. Fast rösten… den är förstås fortfarande fantastisk.

(P.S: Spamrobotarna har hittat till Barstol, och vi blir fullständigt överösta med kommentarer med reklam för suspekta läkemedel. Vi har slagit på ett spamfilter i kommentarsfältet. Om det blir några problem med att skriva kommentarer, skicka då gärna ett brev till info(at)barstol.nu och säg till!)

Av Mattias mattias@barstol.nu

Fy fan vad skönt det ska bli med påsk. Nu blir det påskmat, påsköl, påskpussar och påsksömn vill jag lova. Traditionen är såklart påskfest så efter jobbet på skärtorsdagen drar man dit fort som fanken och bara andas ut i vännernas närhet.

Påsken är det ultimata vårtecknet på året. Lediga dagar där ljuset äntligen klamrar sig kvar i luften och man spritter till i hela sin futtiga lekamen. Musik spelar därför en viktig roll. Ny och givetvis sjukt bra vårmusik som får dig att lyfta från marken, blåsa hål i ditt huvud och hacka i ditt hjärta. Musik som sätter sig helt enkelt, och långsamt antar formen av våren 2010.

Så ta er tid hitta några pärlor här. Bra smak har jag alltid haft.

Steso Songs
Anna von Hausswolff

Pure Ecstacy
Ramses III

Makthaverskan
Light Pollution

Dirty Beaches
Noah and the Whale

Till sist ett väldigt bra soundtrack gjort av en och samma artist. Filmen har jag inte sett men soundtracket är så bra att jag smäller av lite. Han bjuder dessutom upp till dans i Berlin nu till helgen.  Smakprov här.

Pepp på er. Vi säger så.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Theresa Andersson är uppvuxen på Gotland men 1990 flyttade hon till New Orleans för att leva för musiken. Sjutton år senare tog hon musiken, för första gången, tillbaka till Sverige för en miniturné. Efter det har det blivit flera spelningar i Europa. Hon har till och med gästat Sommarkrysset i TV4 och Stockholms Jazzfestival.

I New Orleans har Theresa Andersson blivit en del av det rika musiklivet. Hon har spelat med lokala artister som Dr John, The Neville Brothers och Betty Harris. Theresa dyker även upp i en liten roll som sångerska i filmen A Love Song For Bobby Long som utspelar sig i New Orleans.

Theresa är en singer-songwriter som influerats av jazz, blues, folkmusik och pop. Hon spelar även de flesta instrument. Både på skiva och live. När jag såg henne första gången på Mosebacke 2007 uppträdde hon helt ensam. Men med ett flitigt användande av loop-pedaler fick hon det att låta som hon hade en helt band och en stämsjungande kör bakom sig. Hon spelar slagverk, gitarrer och fiol samt sjunger in slingor som hon låter upprepas när hon sjunger refrängen.

Hennes senaste album, Hummingburd Go!, är till stor del inspelad hemma i Theresas kök där hon experimenterat med instrument och ljud. Hon har vandrat längs Mississippifloden och samlat intryck och ljud för att sedan återvända till sitt kök där hon anammat en sann ”gör det själv”-anda. Hon har till exempel fyllt dricksflaskor med rätt mängd vatten tills tonen blivit exakt den hon hört i sitt huvud nere vid vattnet. Sedan har hon spelat in allt på plats. Ljud efter ljud. För att ytterligare spä på sin skaparglädje har Theresa virkat omslag till 1500 exemplar av promo-cdn I the River.

Men helt ensam har hon inte varit. Skivan är producerad av Tobias Fröberg som Theresa träffade när han spelade i New Orleans. Med Tobias hjälp har Theresa musikaliskt kunnat återvända till sina rötter och även integrerat den svenska indie-popen. Ane Brun medverkar också på ett spår Innan Du Går. En vacker balad som sjungs på svenska. Vad de amerikanska fansen tycker om den vet jag inte.

Nu är Theresa Andersson tillbaka i Sverige. Missa henne inte på Södra Teatern 27:e mars.

Nedan kan ni se enmansorkestern Theresa Andersson hemma i sitt kök i New Orleans framföra låten Na Na Na. Klicka!

Av Matt matt@barstol.nu

- Att fortsätta, att få det att räcka lite längre, det är allt.

Willy Vlautin, 42 år, författare och sångare i Portlandbandet Richmond Fontaine, är ödmjukheten själv när Barstol träffar honom efter en spelning på den lilla Stockholmsklubben Bonden. Det är svårt att tänka sig att det är samma man som nyligen hamnade i slagsmål med några berusade fans under en turné i England.

Däremot är det lätt att se honom sitta nedhukad över sin dator vid ett bord på Portland Meadows, den galoppbana där han helst tillbringar sin lediga tid och även skrivit en stor del av sina romaner. Romaner som utspelar sig på just den typen av platser där drömmar närs men sällan lyfter.

Willy Vlautins författarskap förs på en tunn lina där han för det mesta lyckas navigera på precis rätt sida om patetiken och det onödigt sentimentala. Det är ju där, i skarven som riskerar allt, som en författare också har chansen att träffa rätt.

Om Vlautins två första romaner The Motel Life och Northline gjorde just det går han i sin senaste bok Lean on Pete något för långt och fastnar stundom i vad som skulle kunna vara den felande länken mellan tidningen Min Häst och Bruce Springsteens Nebraska. En kombination som få , utom möjligtvis Per Bjurman, kan ha drömt om.

Men om själva historien vacklar får vi även här stifta bekantskap med en rad fantastiskt utmejslade karaktärer av den typ som Vlautin alltid fyller sina böcker med och som den här gången får stå för den stora behållningen.

Det är emellertid invändningar jag ligger lågt med när jag träffar Vlautin, mån om att inte hamna i en liknande situation som de engelska fansen och behöva tvåla till en av mina favoritförfattare.

Vi söker oss till den bakre restaurangdelen för att komma undan störande ljud och han slår sig ner med ryggen mot väggen.

Du är en beundrare av William Kennedy, kan du se dig själv använda ett liknande grepp som han gör i Albanysviten där huvudpersonen i en bok kan flimra förbi som hastigast i en annan?

Jag skulle vilja, men i ett fall som Allison Johnson är det helt enkelt så att jag inte vill återvända till hennes huvud. Några av de mindre karaktärerna, som Earl Hurley från The Motel Life, har jag däremot skrivit noveller om. Och Lonnie Dixon från Lean on Pete finns med i en annan bok, så de mindre karaktärerna går in och ut på ett annat sätt än huvudpersonerna.

En möjlig novellsamling?

Ja, absolut. Men för att återvända till William Kennedy, det är väldigt sällan jag får tillfälle att prata om honom. Han är en språkets mästare, mer så än jag någonsin kommer bli. Han påminner mycket om de sydamerikanska författarna. Det är mycket romans, men även stor tragedi och mörker. Jag har sparat mängder av hans citat.

Han använder sig av en del mystik i sina böcker medan du är mer av kött och potatis.

Ja, men på mitt eget sätt när jag också den där mystiska sidan. I The Motel Life har vi Frank som berättar vilda, galna historier och Allison Johnson från Northline för samtal med en imaginär Paul Newman. Och jag vill ha det så, jag är rädd för att vara för mörk. Jag vill att Allison Johnson ska ha Paul Newman för att det ska finnas hopp. Jag försöker ta sikte på författare som William Kennedy som har både ljus och mörker, medan andra som Raymond Carver skrämmer mig.

Men du gillar Raymond Carver.

När jag var tjugo hittade jag en skiva av Paul Kelly med en sång baserad på en av Raymond Carvers noveller. Det var så jag upptäckte Carver. Veckan därpå började jag skriva egna berättelser. Det är tjugo år sedan och förmodligen anledningen till att jag började skriva så ja, Carver är en stor inspiration.

Efter att ha läst Northline läste jag Lågan i bröstet av William Kennedy och tyckte mig se ett samband mellan de kvinnliga karaktärerna, det gränslösa. Förstår du vad jag menar med det?

Jag älskar Lågan i bröstet men jag har aldrig tänkt på det på det sättet. För mig är Allison Johnson min mormor, min mamma och mig invirade i en och samma person, satt i en väldigt dålig situation. Alla kvinnor i min familj har kontrollerats av och kämpat emot svår ångest och dåligt självförtroende. De var på många sätt som Allison Johnson men med bättre föräldrar och tryggare liv. Grejen med Allison Johnson är att hon inte hade någon, hennes mamma var frånvarande och hon hade ingen pappa. Om du korrigerar det bara lite hade hon förmodligen klarat sig fint.

Det är nästan så man måste stanna upp och hämta luft under vissa passager. Var Northline en svår bok att skriva?

Det är därför jag skrev alla de där sorgliga låtarna som följer med soundtracket till boken. Jag fick avbryta mig hela tiden för att skriva musik. Det är en berättelse jag skrev om flera gånger, det kanske inte framstår så, men det finns säkert ytterligare 150 sidor. Den var väldigt personlig och tog upp många frågor som gör mig upprörd som rasism, ångest, alkoholism, rädsla och svaghet. Alla dessa stora saker som har varit faktorer i mitt eget liv.

Och en del av de sakerna dras till sin spets för att få fram en poäng och ibland oroade jag mig för att det skulle bli för mycket. Så ja, det var en svår bok.

En sista fråga om William Kennedy, favoritbok och karaktär från Albanysviten?

En bok jag skulle vilja läsa är den om Francis Phelan från Järngräs. Om hans tidiga år. Jag har träffat William Kennedy en gång, han hade en uppläsning i Portland där jag bor, och jag var där och stirrade på honom hela dagen. Men allt jag kunde komma på att fråga om var: kommer du skriva en till bok om Frank? Han svarade att han gillade honom, så kanske.

Det går inte en vecka utan att jag tänker på Järngräs och Frank, hur han tappade bebisen och den tunna linjen mellan att förlora förståndet och att lära sig hantera en tragedi. Men min favoritkaraktär har alltid varit Billy Phelan. Jag antar att det är för att han påminner mest om mig själv, att jag därför trivs i hans sällskap. Han är en fantastisk karaktär.

William Kennedy är verkligen en ordens Tom Waits, han är väldigt kraftfull och har enorm kontroll över vad han skriver. Det är där jag är mer av kött och potatis, eller en enklare författare, för jag har inte det där ännu.

Läser du Cormac McCarthy?

Självklart. Se bara på Blood Meredian, vem som helst som kan ta dig genom 400 sidor i total frånvaro av sympatiska karaktärer, med mördade hundvalpar i en flod och andra hemska saker och ändå göra det omöjligt för dig att sluta läsa för att det är så vackert, är värd beundran.

Och jag älskade Vägen. Jag började läsa den nio på kvällen och läste till typ ett och somnade och vaknade två timmar senare. Det var som om kroppen sa att nu har du fått nog vila för att avklara den. Det är en bra bok på många sätt, en del säger att det inte är hans bästa men det är hans mest tillgängliga och jag tror att den säger många av de saker han alltid velat säga. Den är enklare och det finns den romantiska historien mellan fadern och sonen och mer hopp och ljus. Både det ljusa och mörka betonas mer vilket gör den väldigt kraftfull.

Northline ska filmatiseras av Courtney Hunt som gjorde Frozen River. Hur går det?

Kanske filmatiseras. Hur bra Frozen River än var drog den inte in massvis med pengar vilket gör det svårt för henne att få ihop till en ny film. Och Northline är en så liten berättelse, under rådande kris blir finansiärer nervösa över att lägga pengar i ett sånt projekt.

Men jag har träffat henne och tycker verkligen att hon är rätt person att göra filmen så vi får se vad som händer när de ekonomiska förutsättningarna ljusnar.

Kan du tänka dig någon av dina andra böcker som film?

Lean on Pete skulle förmodligen kunna bli en bra ungdomsfilm om man tog bort en del av de hårdare elementen och The Motel Life är redan under utveckling, men om det verkligen blir en film är för tidigt att säga.

Jag känner mig inte tillräckligt smart för att navigera Hollywood. Jag älskar film, jag är ett stort fan och att sälja mina böcker till film hjälper mig rent finansiellt att kunna fortsätta skriva, men förutom det har jag inga intressen av Hollywood. Det har förstört bättre män än mig så jag försöker springa åt andra hållet.

Vad läser du förutom tidigare nämnda författare?

Det finns en kille som heter Larry Brown, som har skrivit en bok som heter Facing the Music som jag tycker mycket om. Men man får vara försiktig med honom, en del av hans böcker är ojämna. Annars har jag läst några svenska kriminalförfattare, då jag var nyfiken inför resan hit.

Jaså?

Åke Edwardson och Henning Mankell. Det är sån litteratur som är lätt att läsa när man är ute på vägen. Men jag läser även en del sydamerikanska författare som Gabriel Garcia Márques och Mario Vargas Llosa, som jag tycker är ett geni.

Och jag gillar George Pelecanos.

Nästa fråga rör honom. Han har ju sagt ett och annat gott ord om dig också, särskilt rörande Northline.

George Pelecanos är en mycket intelligent person och han har varit väldigt vänlig mot mig, vilket han inte hade behövt vara.

Följde du The Wire, som han var en av manusförfattarna till?

Fan, The Wire tog nästan livet av mig. Den serien är som en fantastisk roman. Den fjärde säsongen, den med ungarna, var otroligt deprimerande.

När jag läser hans böcker för jag alltid anteckningar kring all musik som nämns. Jag började nyligen lyssna på Jazz och mejlar honom ibland med frågor om vilka skivor jag borde skaffa och jag lovar, det dröjer inte mer än tio minuter innan det rasslar ner ett svar.

Och precis som Pelecanos gör med musik droppar du en hel del film i din senaste bok Lean on Pete, men du skriver aldrig ut namnet utan bara delar av handlingen så man sitter där och gissar.

Det stämmer.

Berätta mer om Lean on Pete.

Jag skrev den på grund av en rad anledningar. För det första har jag alltid haft en hatkärlek till hästkapplöpning. Jag gör det inte ens mer dramatiskt än vad det är. Om inte hästarna ger resultat säljs de och jag känner en del jockeys och de blir inte heller behandlade med den respekt de förtjänar. Och de tjänar inte i närheten av så mycket som de riskerar.

Kan du se dig själv skriva manus direkt för teve?

Nej. Där teve och film kommer in i bilden följer även stora egon med allt vad det innebär av bråk och kompromisser och jag känner inte att jag är en person som skulle kunna hantera det.

Ditt rockband Richmond Fontaine tillhör skaran av kritikerfavoriter som aldrig lyckas föra över det faktumet i skivförsäljning eller större scener.

Det är som att önska att man vore snyggare eller smartare. Man kan inte oroa sig för sånt. Vi är glada över att vi fick spela här i kväll och att det kom en publik. Det är allt jag bryr mig om. Vi tror på vad vi gör och är nära vänner och vore det inte för bandet skulle vi aldrig ha råd att resa till Sverige.

Hur ser du på framtiden för ditt författarskap och Richmond Fontaine?

Vad gäller bandet blir vi alla äldre och har familjer. Om vi alla lyckas samla oss i samma bil är det tur. Förhoppningsvis är vi vänner långt efter att bandet är avslutat.

Mer än någonting annat vill jag bara skriva. Det är vad jag älskar att göra.

Kan du säga något om nästa bok?

Den påminner en del om låten A letter to the patron saint of nurses från vår senaste skiva. Den handlar om sjuksköterskor och jag har första utkastet färdigt. Sedan har jag skrivit en rad kortare noveller om två spelare som förhoppningsvis leder någonstans.

Efter att vi avslutat samtalet och skakat hand och tackat och bockat går Willy Vlautin för att hjälpa de andra i bandet packa ihop utrustningen.

När vi kommer ut i den isande februarikvällen ser vi hur han bär lådor till en minibuss som står parkerad tvärs över gatan och vi nickar innan vi går vidare och ser Willy återvända mot klubben för fler lådor att kånka.

Att han har kunnat avveckla sin målarfirma hemma i Portland innebär inte att han lagt sig på sofflocket.

Rekommenderad läsning: Northline, The Motel Life.

Av David david@barstol.nu

I min bil, för övrigt det enda ställe där jag lyssnar på musik nu för tiden, sitter en CD-växlare som sväljer sex skivor. Just nu och sedan ett par veckor tillbaka är växlaren laddad med Velvet Revolver, Nick Cave, Cardigans, AC/DC, Guns n’ Roses samt Alice in Chains. Man kan reflektera över blandningen men det är egentligen inte intressant, den speglar bara tröttheten hos en man som har slutat leta ny musik. Låt mig istället fördjupa mig i en av plattorna som musikaliskt fortfarande håller svinbra men som textmässigt har kommit att bli närmast olidlig att uthärda. 

Jag talar om Alice in Chains och deras smått legendariska Dirt från 1992, en skiva som med all rätt har kommit att betraktas som en av grungens främsta milstolpar. Du känner säkert igen den attackfyllda inledningen med Them Bones, den svängiga fortsättningen med Dam that River, den majestätiska Rain when I die, och så vidare. Jag skruvar upp volymen på bilstereon, låter mig föras bort av toner från förr som den insnöade gubbstrutt jag är. Men efter några lyssningar börjar det skeva i min skalle. Det är något som inte stämmer, en obehaglig känsla smyger sig på och det tar mig inte lång stund att förstå vad det handlar om; texterna. 

All denna patetiska, pubertala självömkan, var i helvete kom den ifrån helt plötsligt? Varför har jag inte hört det här förut? 

“I want to taste dirty, stinging pistol
In my mouth, on my tongue
I want you to scrape me from the walls
And go crazy like you’ve made me”
(Dirt)

Det här är ju hemskt. Jag sitter där i bilen och möter plötsligt min egen ungdom, och jag gillar verkligen inte det jag ser. All den här påstådda självdestruktiviteten, fabricerad för att väcka uppmärksamhet. Jag hade den, och jag skäms för den nu. 

“I believe them bones are me
Some say we’re born into the grave
I feel so alone
Gonna end up a big ole pile a them bones”
(Them bones) 

Jag är så ensam, bäst vore om jag finge dö, åhh.. det är så synd om mig, buhu. Den här egocentriska geggan retar verkligen skiten ur mig. Var jag så där? Var jag så desperat i min jakt på uppmärksamhet att jag nästan, om man kisade lite och var tillräckligt intresserad av mig som person för att orka läsa mellan raderna, kunde uppfattas som en gnutta suicidal? Bara lite lagom alltså, typ.. emo. Herregud, den här insikten är verkligen skitjobbig. 

I ett sista försök att rädda skivan undan stenkrossen hoppar jag fram till sista låten, min absoluta favorit Would?. För mig utgör den själva essensen av grungen: de suggestiva trummorna i inledningen som försätter oss i rätt stämning, den lågmälda refrängen, nästan viskande, är lugnet före den underbara och våldsamma stormen som anländer i refrängen. En fantastisk låt, även idag. Så till texten då, jag vågar nästan inte lyssna. 

” Know me broken by my master,
Teach thee on child of love hereafter,” 

Hmm.. okej. Lagom obegripligt, ingen ko på isen än. Över till refrängen.

“Into the flood again,
Same old trip it was back then,
So I made a big mistake,
Try to see it once my way.” 

Aj.. där kom det igen. Missförstådd, ensam och övergiven. Same old trip, den obotlige syndaren som söker förlåtelse. Nej, jag klarar inte det här. Jag skriker rakt ut i en vänstersväng, VÄX UPP FÖR FAN! Det är bara att inse, jag har blivit en gammal gubbe som inte ser med blida ögon på ungdomens vedermödor. Eller rättare sagt, som inte ser med blida ögon på sin egen ungdoms vedermödor. Det är en uppgörelse, du och jag min ungdom, nu går vi ut och tar detta mellan fyra nävar. Allt detta satans gnäll, det kryper i mig. Hitta lösningar din patetiske fan, LÖSNINGAR! 

Okej, jag gick och sket och har lugnat ner mig nu. Har bestämt mig för att behålla skivan ändå, den får leva. Men det kommer nog att ta ett tag innan jag lyssnar på den igen, för det där var jävlar i mig jobbigt. Problemet nu, när jag faktiskt har börjat lyssna på texter och tolkar budskapen, är att jag känner mig totalt omringad och insnärjd av artister som vill att jag ska tycka synd om dem. Jag har redan ena foten i graven här, kan lätt se att jag inom några år helt kommer att sluta lyssna på musik. Men bara för att vara på den säkra sidan innan jag stänger butiken, om det finns någon där ute som vill förbarma sig över en gammal gubbjävel och återbörda mig till de musikälskandes skara får denne någon gärna tipsa om musik som inte kommer att reta gallfeber på mig. Lösningsorienterad populärmusik med positiva budskap (som inte är Håkan Hellström.. ehum..) finns det?

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Jag har ingen aning om var det kommer ifrån men januari har verkligen slagit mig med häpnad den här gången. Som vanligt är det en kall, slaskig, snösmutsig och mörk månad men det var längesedan jag mådde så här bra. Jag halkar, surfar, glider omkring inuti en ännu icke sinande pepp och hamstrar hela kroppen med ett fullständigt sorgfritt tillstånd. Allt jag kan förmå mig att bidra med just nu är det som gör mig så jävla glad. Så håll till godo och ha en helt makalöst fin helg.

Salta lakritskarameller – minst fem stycken i munnen samtidigt.
Concrete Blonde´s röst i shipsonglåten.
Nyputsade svarta kängor.
Semlor.
Champagne.
Träning.
Tankar på ljuset, floden och cypresserna i Florens.
Megafesten ikväll.
Bränna alla stålar på vackra presenter till baby.
Fylligt rött vin eller kall syrlig veteöl.
Varma tjocka ullsockar från 50-talet. (obs jävligt viktigt att dom är från 50-talet.)
Hängslen.
MTV - After hours.
Kardemummaskorpor med smör doppade i varm choklad.
Mjuka smutsromantiska jeans.
När jag var 8 och sparkade på lyktstolpar så att ljuset slocknade.
Lite pengar på fickan.
Parfymen under käkbenen.
Barerna, kyssarna och struntpratet efter jobbet med baby.
Filmfestival och överraskningen imorgon.
Ny bok som halade in mig direkt.
Cigg och Tom Waits och allt det där.
Lena tusentalstvättade sängkläder mot huden i sängen.
Min kropp som är stark, frisk och perfekt.
Tjockt stolligt rött hår.
Min adhdkatt som pussar mig på nätterna och stryker mig på kinden med sina rosa framtår.
Smörgåsar.
Hans kropp.

Hans händer.
Hans ord.
Hans mun.
Ögonen. Så länge jag lever, hans ögon.

Den oerhörda kärleken.
Jag.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Jodå, visst är det bocken ni ser brinna här på bilden

Då och då har det framskymtat i kommentarstrådarna, somliga av er vill att jag ska lyfta fram det lokala perspektivet i min omvärldsrapportering. Och det är inte utan att jag håller med, för här sitter jag omgiven av tre stockholmare och två göteborgare och vad vet de egentligen om vad som pågår i södra norrlands glesbygd? Just det, inte ett skvatt. Dags alltså för ett lokalt nyhetssvep a la Barstol. 

Näringsliv: Staden befinner sig fortfarande i mild chock efter beskedet i början av december: Ericsson lägger ner fabriken i Gävle, drygt tusen anställda blir av med sina jobb. För ett samhälle som redan innan detta dråpslag hade högst arbetslöshet i landet tas sparkarna emot i liggande ställning. Den kollektiva självkänslan befinner sig på botten. Att bo och arbeta i Gävle år 2010 är ungefär som att promenera längs trottoarer där risk för takras råder: man sneglar hela tiden uppåt av oro för att få något väldigt hårt i huvudet. 

På radion häromdagen hörde jag att Ericsson redovisade en vinst på sex miljarder kronor förra året. Sex miljarder mina vänner, det är mycket pengar det, men tyvärr för de anställda på Ericsson i Gävle var det ändå lägre än det förväntade resultatet. Spekulationsekonomin i ett nötskal, det handlar inte om faktiska resultat utan faktiska resultat i relation till marknadens förväntningar. Beslutet om nedläggning av Gävlefabriken är således inte av ekonomisk natur utan strategisk, vilket är ett ord som näringsidkare kan använda för att försvara i stort sett vad som helst. Ledningen för Ericsson hävdar i ett pressmeddelande att beslutet inte har något med konjunkturen att göra, det handlar istället om konsolidering och effektivisering av tillverkningen av basstationer, en besparing man nu kan göra tack vare produktutveckling.

När de globala hjulen rullar väger en fabrik på tusen anställda i södra Norrland väldigt lätt, det har vi insett för länge sedan, men för bygden är det lik förbannat ett slag med förödande kraft på flera plan. När så många blir arbetslösa i ett svep påverkas inte bara de anställda och deras familjer utan även företeelser i deras närhet. Bostadspriser sjunker, taxinäringen får färre körningar, en och annan restaurangägare tvingas till konkurs. Dessa människor får en klapp i ryggen och ett kinesiskt ordspråk från Maud Olofsson som hjälp på vägen.. jag tror det var något om att en kris också ska ses som en möjlighet. Samtidigt dör glesbygden en långsam död.

Kultur/Nöje: Någon driftig person med stort musikintresse har kläckt idén att Gävle ska ha sin egen grammisgala. Konceptet går under namnet Local Heroes och galan går av stapeln nu till helgen. Om det inte vore för att jag är en strängt upptagen och från nöjesliv tämligen befriad fembarnsfar hade jag kunnat tänka mig att bevaka detta evenemang för Barstols räkning, men jag får väl försöka skicka dit vår musikskribent Matt istället (försöker locka med att Daniel Gilbert ska spela men inser genast att detta nog attraherar vår göteborgsdelegation mer). För även om det känns lite cheesy och smågenant när en liten stad som Gävle försöker härma den stora världens gester så applåderar jag ändå initiativet, det är nämligen precis sådana initiativ som behövs när bygden står på sina knän och tar emot skrevsparkar från näringslivet. Jag vet inte om det är du Lisa Pehrsdotter som ska ha cred här, men det är i alla fall ditt ansikte jag sett i tidningen så du kan väl ta emot berömmet och skicka det vidare till dem det berör är du snäll. Bra jobbat! 

Tyvärr har jag alldeles för dålig koll på det lokala musiklivet för att uttala mig objektivt i frågan om vem som borde vinna vad, men självklart håller jag en tumme för Anna Frank eftersom jag hade ett litet, ack så litet finger med i skapandet av hennes debutplatta. Den andra tummen håller jag för Rikard Sjöblom (Gungfly), den pojken är så musikaliskt begåvad att det formligen sprutar ur öronen på honom. 

Sport: I realiteten existerar bara två sporter i Gävle: Ishockey och fotboll. Vårt stolta fotbollslag Gefle IF som trots knappa resurser hänger kvar i Allsvenskan år efter år leds av ett småskaligt fotbollsgeni vid namn Pelle Olsson, vars specialitet har blivit att utveckla talanger. Han tog till exempel upp Johan Oremo från division 3 och förvandlade honom till en allsvensk anfallare av högst duglig klass. Oremo såldes sedan till Djurgården där det gick käpprätt åt helvete. Ett annat exempel är Amadou Jawo som värmde bänken i Vallentuna när Olsson fick upp ögonen för honom. En liten stund senare började pojken skotta in mål i allsvenskan som om han aldrig gjort annat, vilket i sedvanlig ordning ledde till försäljning, den här gången till Elfsborg. Och ja.. där har det väl inte gått direkt lysande för Jawo men pengarna sitter i alla fall säkert på Gefles konto.

I riksmedia är Pelle Olsson en tämligen okänd filur men lokalt, åh herre Jesus, här är han i högsta grad en Local Hero. Jag såg honom på Konsum Krysset härom veckan, ville gå fram och trycka hans hand men blev starstruck och fegade ur. Det är han och Jan Berglin som har den effekten på mig (Berglin brukar också handla på Konsum Krysset). 

Hockey? Ja.. jo det går ganska bra för Brynäs. Han gör ett fint jobb han också, den där Czarnecki, och min gamle barndomskompis Tommy Jonsson har gått och blivit assisterande tränare minsann. Jag kommer ihåg när vi satt på ditt rum och lyssnade på Whitesnake, det var på den tiden när du hade hår. Din syrra var ihop med min brorsa, och där någonstans hittar vi väl det sanna glesbygdspersektivet: i en stad som Gävle känner man nästan varenda kotte. Alla känner någon som jobbar på Ericsson, alla känner någon som snart sitter i skiten. Det är sånt som håller oss på mattan.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

När Dixie Chicks senaste album Taking The Long Way lanserades 2006 var det i kölvattnet av ledsångaren Natalie Maines kontroversiella uttalande med dödshot och radiobojkott som följd. En riktig emotionell berg- och dalbana för chicksen – som de visserligen kunde utnyttja till sin fördel och sälja dokumentärfilmen Shut Up And Sing. De förlorade en hel del gamla fans, rednecksen från texas, och vann nya, européerna och de moderna amerikanerna. Men efter att krutröken lagt sig har det varit tyst om Dixie Chicks.

Det har varit tyst om världens bäst säljande tjejband genom tiderna i nästan fyra år. Tyst som i graven. Det har diskuterats flitigt i forum och på skvallerbloggar vad denna tystnad kan bero på. Efter turbulensen som tjejerna genomled är det förståeligt att de ville ta en tid ledigt. Alla tre är dessutom mödrar med små barn i familjen och kanske ville de återta förlorad tid. De mest elaka ryktena gör gällande att tjejerna inte kan hålla sams hur mycket de än pratat om systerskap och att de alltid ska hålla ihop. Det har sagts att grupper bestående av enbart kvinnor aldrig kan hålla sams i det långa loppet.

Det är inte konstigt att tre begåvade musiker kan dra åt olika håll emellanåt – allt annat vore underligt. Men för mig och resten av alla hardcore-fans har möjligheten eller snarare farhågan att Dixie Chicks skulle upplösas inte varit ett alternativ. Vi har förmodligen varit invaggade i en falsk trygghet – för inget så fantastiskt kan vara för evigt.

Men det är faktiskt inte klart med någon splittring av bandet. De vidhåller att de fortfarande är en enhet. Men nu kliar det i fingrarna på systrarna Martie Maguire och Emelie Robison medan Natalie Maines inte är redo att börja spela ännu. Och i vår släpper Martie och Emelie en skiva som duo under namnet The Court Yard Hounds.

Det är ett väldigt spännande projekt. Både Martie och Emelie har vackra röster, det vet vi, och på ett av spåren gör Jakob Dylan en duet med Emelie. Dixie Chicks som band fanns faktiskt långt innan Natalie Maines var med i bilden. Men det var med Natalie som Dixie Chicks fick sitt eget sound och kunde utmärka sig så starkt bland alla andra countryband från Texas och till och med hitta en fanbase utanför den traditionella countrypubliken.

Hur roligt jag än tycker det är att tystnaden nu äntligen brutits och att chicksen lämnat ett efterlängtat levnadstecken är jag nedstämd. Martie och Emelie kommer säkert att göra en fin skiva men det är inte Dixie Chicks. Dixie Chicks behöver Natalie Maines.
 

Om ni gillar Dixie Chicks så kan jag låta meddela att jag kommer spela minst en låt av trion nu på onsdag 20/1 på Nada. Eller minst två låtar kan jag lova att jag kommer spela.
Gillar ni inte Dixie Chicks kommer även David att vända skivor och han kommer garanterat spela annat.
Jag och David kommer turas om vid skivspelarna mellan nio och ett.
Kom dit och ta en öl och diskutera musik med oss på Barstol.
Nada på Åsögatan 140 mellan 21 och 01 alltså.

Av Matt matt@barstol.nu

Den enda gången jag har somnat under en konsert var när Tindersticks spelade på Stockholms Konserthus hösten 1997. Jag sjönk djupare och djupare ner i fåtöljen för att till slut sluta ögonen och låta mig vaggas in i drömmarnas rike medan Stuart A. Staples mumlade fram texter om könssjukdomar och regndroppar från scenkanten. Det är ett av mina starkaste konsertminnen.

När jag nu sitter med Tindersticks kommande skiva Falling down a mountain i ipoden känner jag återigen hur John Blund kastar små dammoln över mig och det börjar rycka okontrollerat i ögonlocken. Tyvärr under inte alls lika tilltalande omständigheter.

Det tuffar på och även om inte ljusglimtar saknas, som den fina Factory girl, är helhetsintrycket precis så friktionsfritt som man kommit att vänta sig av Tindersticks sentida produktion. Givetvis finns det en duet, den här gången framförd tillsammans med Mary Margaret O’Hara, vars text behandlar ett par förenade kring sin kärlek till jordnötter. Måhända väldigt brittiskt men också lika löjligt och banalt som det låter.

Och i She rode me får vi en Mariachi-tintad cowboydänga om en man som låter sig toppridas av sin kvinna. “She rode me like a sulking brooding storm”, kvider Stuart A. Staples och den rödvinsmarinerade stämma som en gång var en av Tindersticks mest framstående tillgångar känns bara mer och mer begränsad i sitt uttryck.

De två-tre gånger om året då jag känner ett behov av att besöka de lappade kavajärmarnas bakgator och dyka ner i Tindersticks katalogen lär det även fortsättningsvis vara de två första albumen som får stå för fixen. Falling down a mountain bjuder inte på många vedträn till januaribrasan och kommer vara glömd långt innan knoppar brister och våren ens hunnit begrunda tvekan.

Av David david@barstol.nu

Vad ockuperar tankarna hos en medelålders man dagen före julafton? Är det måhända den osmakliga julruschen där vi varje år spenderar miljarder på att köpa skräp? Eller är det nedläggningen av SAAB? Kanske klimatfiaskot i Köpenhamn (vilket jag för övrigt förutspådde för två veckor sedan)? Anna Ankas julfest? Eller tänker jag, i såna fall till min hustrus stora besvikelse (”jag slutar läsa den där bloggen om ni fortsätter med era jävla listor!”), publicera ännu en lista med anledning av att 00-talet går mot sitt oåterkalleliga slut? Nej, jag sitter faktiskt här och tänker på Sir Bob Geldof. 

Det är förstås ingen slump att gamle Bob dyker upp i tankarna så här dagarna före jul. Gå in i valfri affär och stanna där ungefär tio minuter så är sannolikheten att du får höra “Do they know it’s christmas” stor, för att inte säga överväldigande. Och som vi alla vet blev just den låten startskottet för Geldofs karriär som välgörenhetsidkare, vilket i ärlighetens namn är det jag mest förknippar hans namn med även om Boomtown Rats hade en monsterhit med “I don’t like Mondays” 1979. Och om det beror på kontexten (Bob räddar världen) eller låtens kvalitéer vet jag inte, men den har i alla fall en jäkla förmåga att fastna i mitt huvud. Jag kommer på mig själv med att nynna på den i alla möjliga sammanhang. 

Låten har också för mig kommit att symbolisera oskuldens tid, en tid då en man kunde starta en rörelse som på väldigt kort tid fick globalt genomslag och faktiskt gjorde skillnad (åtminstone vill jag ju tro det). Bortser man från alla altruistiska floskler som alltid omgärdar populärkulturens världsförbättrare (tänk bara hur mycket skit Sting har fått utstå på grund av sitt engagemang i regnskogar och olyckliga mödrar till försvunna chilenska medborgare) så känner åtminstone jag att Bob är den som har lyckats bäst med att göra ett viktigt avtryck i världsförbättrarhistorien utan att bli totalt sågad för det. Visst, han fick offra sin musikaliska karriär, men jag tror varken han eller vi gråter floder över det. 

Vad var det då Bob gjorde som var så speciellt? Två saker: dels brann han för Etiopiens svältande barn alldeles på riktigt, det framgick faktiskt väldigt tydligt i allt han företog sig. Han rattade inte skutan med vänster lillfinger, han var heller ingen inhyrd galjonsfigur vars namn skulle dra uppmärksamhet till projektet. Han VAR projektet, han gav allt och han var påläst. Dels var han också pionjär, vilket kanske är den största faktorn i ekvationen. Man kan lätt tro att ett projekt som Live Aid skulle vara mycket lättare att genomföra idag då teknikens underbara värld erbjuder hur många kanaler som helst för den som vill nå ut med ett budskap globalt. Och så är det ju, det SKULLE vara mycket enklare idag, men det skulle troligen inte få samma genomslagskraft (är det till exempel någon som har bestående minnen från 2003 års Live 8?) och däri ligger hela poängen. Då, i mitten av 80-talet, var detta något nytt och fantastiskt jätteambitiöst som ingen hade vågat sig på tidigare, och detta skänkte en orubblig äkthet åt hela evenemanget som är oerhört svår att uppnå idag. 

Vi som satt i TV-sofforna och tittade på Live Aid förstod faktiskt att det vi bevittnade var något historiskt. Aldrig förr hade någon lyckats samla alla superstjärnor på samma scen, och det ska ni veta ungar att på 80-talet var popstjärnor STORA på ett sätt som nog inte går att förstå idag. Att i DDR-Sverige (förlåt för stölden Fredrik & Filip) få chansen att se artister som Michael Jackson, Phil Collins, U2, Dire Straits, Queen, David Bowie, Madonna, Eric Clapton, ett tillfälligt återförenat Led Zeppelin med Phil Collins på trummor, Crosby, Stills Nash & Young, Duran Duran, Bob Dylan och Elton John i en TV-sänd konsert var för oss osnutna tonåringar i glesbygden ungefär i nivå med att ett UFO skulle landa på stortorget i Gävle. 

Sakta men säkert började jag också sedan förstå att hela spektaklet hade något att göra med svältande barn i Afrika. Filmer visades på stora skärmar och en luggsliten Geldof höll eldiga tal mellan framträdandena. Där, framför teven med en påse chips i handen, blev jag alltså mottagare av den välkända mentala bild som Bob planterade och som sedan följt mig och miljontals människor genom hela livet: bilden av ett kraftigt undernärt afrikanskt barn, vilket kom att bli den främsta symbolen för I-ländernas skuld gentemot U-länderna. Live Aid var payback time, dags för blodsugarna att börja betala tillbaka till de blodsugna. Och här hittar vi också den möjliga tredje faktorn bakom Geldofs framgångar som riddare på vit springare: det kraftfulla bildspråket. Det går liksom inte att missa behovet av aktion när ett barn dör framför ögonen på dig. Tyvärr fortsätter de att dö, vilket väl egentligen bara bevisar att en man inte kan rädda världen. 

Efter det här gick det förstås kraftig inflation i välgörenhetskonserter, inte minst på lokal nivå där många lyckades hitta behjärtansvärda ändamål värdiga en maratonföreställning. Att kämpa mot Apartheid genom att sjunga och spela en stund blev till exempel väldigt vanligt i min hemstad (helst skulle man hyra in Sven Wollter för diktläsning också). 

Det finns förresten en rolig anekdot från en av dessa konserter som jag inte kan undanhålla er. Vi befinner oss i Gävles Folkets Hus i mitten av 80-talet. Nämnde Wollter står på scenen och läser dikter, backstage väntar det lokala reggaebandet som ska gå på efter. Bandets låtskrivare (du ska få vara anonym L, jag lovar) stelnar plötsligt till när han hör Sven läsa upp just den dikt från vilken han har stulit refrängen till en av bandets mest populära låtar. Efter ett snabbt bandmöte bestämmer man, helt naturligt, att stryka huvudnumret från kvällens låtlista till förmån för en annan låt. Låtskrivaren förklarade sedan för övriga bandmedlemmar att “det är så här det går till i låtskrivarbranschen” men erkände också, efter ett tag, att just detta exempel möjligen var på fel sida gränsen. 

Så okej, en sentimental tillbakablick på Bob Geldofs välgärningar är visserligen trevligt, åtminstone för mig, men vad vill jag ha sagt med det här då? Ja, kanske att vi skulle behöva en ny brinnande fritänkare, en pionjär, som kan hitta det rätta formatet för att plantera en ny mental bild i våra sinnen.  Jag menar om de ska fortsätta med konserter typ hur jävla många efterföljare till Live Aid som helst så får de nog sända från månen med en återuppstånden Michael Jackson som huvudnummer om det överhuvudtaget ska få någon genomslagskraft (någon som har bestående minnen från 2007 års Live Earth då? Inte det heller nej). Kanske säger jag också att den mentala bilden borde handla om hotet mot allas vår överlevnad, alltså det i den meningen fullt demokratiska klimathotet.

Hej, vad sägs till exempel om det här: Big Brother, world leader edition. Vi låser in alla världsledare i ett hus och ingen kommer ut förrän alla har undertecknat ett klimatavtal värt namnet.

Men i dessa tidevarv då vi alla konstant översköljs av en totalt bedövande nyhetsström, då en katastrof bara har en viss utmätt tid att leva i media, tvivlar jag på att den mentala bilden skulle få fäste. Vilket lämnar oss med en desperat fråga inför 10-talet: Vem ska rädda världen nu när Bob har tröttnat? (Och säger du Obama nu får du göra trettio armhävningar, krigsherrar undanbedes vänligen men bestämt.)

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu