Denna text är en replik på Jonas Dahls text från i fredags. Eftersom han påstod sig vara nyfiken på min lista avser jag här nämna de skivor som spelats och betytt mest i mitt liv under detta årtionde som nu lider mot sitt slut. Alltså ingalunda någon heltäckande diskografi över vad 00-talet hade att erbjuda, bara en liten personlig tillbakablick.

Mer än något annat kommer listan att avslöja min oförmåga att ta till mig samtida musik, jag kan inte direkt påstå att radarn har varit påslagen tventyfour seven de senaste tio åren. Dessutom var detta det årtionde då bredbandet gjorde sitt intåg, vilket i praktiken betydde att jag åtminstone under dess första hälft ägnade mesta tiden åt att göra blandskivor istället för att lyssna på album. Men, det är som det är med den saken, och här får ni alltså svaret på frågan som ingen förutom Jonas egentligen vill ställa. This one’s for you mr Dahl. 

Maxwell – Now. Maxwell är något så unikt som en modern soulartist som funnit sin väg in i min skivsamling. Jag hör till den kategorin gubbar som anser att modern soul och R&B i stort sett är ett skämt, alldeles för maskinellt och loopat, helt iskallt helt enkelt. Men den här killen har med sin gudabenådade röst och låtskrivartalang tagit soulen tillbaka till 60-talets fuktiga och organiska grönska utan att för den delen vara det minsta retro. Debuten Maxwell’s urban hang suite från -96 är smått magisk, den här når inte riktigt upp till den men har ändå sina höjdare. Covern på Kate Bush This woman’s work gör mig till exempel alltid extremt gråtmild. 

Nick Cave & the bad seeds – Abbatoir blues/The lyre of Orpheus. Alla som någon gång bar svart överrock i gymnasiet har också haft en Nick Cave-period, så också jag. Den perioden inföll egentligen långt tidigare än 00-talet, så egentligen är det kanske mer tack vare gamla meriter än det faktiska utbudet på skivan som käre gamle Cave platsar här. Nåja, den är ändå helt okej, kanske det bästa han gjort under detta decennium. Och jag minns att jag fastnade speciellt för O Children, Let the bells ring och Easy money. Men det är väl klart som fan att någon Boatman’s call är det ju inte förstås. 

Velvet Revolver – Contraband. Eftersom jag alltid har betraktat Guns and Roses som 70 % Slash och 30 % Axl har jag inga principiella invändningar mot den här skivan, även om jag förstår och respekterar att jag troligen hör till en minoritet i det fallet. Till skillnad från den andra superkombon (Audioslave) lyckades den här konstellationen får ur sig en riktigt bra platta innan saker och ting gick åt fel håll. Kombinationen Guns utan Roses och Scott Weiland från Stone Temple Pilots låter kanske predestination nice price på Åhléns men faktum är att plattan är riktigt bra. Musikaliskt låter det väldigt mycket Guns and Roses, och det är väl inte så konstigt med tanke på att det faktiskt ÄR Guns and Roses bara med en annan sångare. Där vi normalt borde hitta Axl’s rakbladsvassa stämma lägger Weiland istället ut sina smått suggestiva stämsångsrefränger vilket gör att det känns väldigt bekant men ändå nytt (enligt den gamla komboregeln slå ihop två gamla saker så får du något nytt, typ skidskytte). Den enskilt största anledningen till att detta blev så bra som det ändå blev är troligen bandets vana vid att hantera sångare med extremt stort ego. Varje normalt funtad människa hade lagt ner det här projektet efter två månader när Weiland, trots bedyrande om motsatsen, fick ett återfall i drogträsket, så hatten av (höhö) till Slash & co som rodde detta i land. 

Mustasch – Above all. Ur en snårig djungel av metalliska subgenrer klev Mustasch plötsligt fram på en stenig klippa utanför Orust och gav oss rak, ärlig, tung och härligt ångestdriven hårdrock. Känslan av befrielse var total, första gången jag hörde Down in black blev jag så till mig att jag tror minsann jag kissade på mig. Ralf Gyllenhammar är ett mysigt geni och Mats Hansson är tamejfan världens bästa nu levande hårdrockstrummis. Tyvärr har han lämnat gruppen så jag hyser inga större förhoppningar om bandets framtid, men det var kul så länge det varade. Jag hann iaf se dem live innan Hansson hoppade av, och det kommer jag att berätta för mina barnbarn en dag. 

System of a Down – Mezmerize. Jag älskar den här skivan eftersom den påminner mig om min saligen insomnade superhjälte Frank Zappa. Skivan är både politisk och humoristisk, vilket väcker liv i Franks gamla paradfråga “Does humor belong in music?” Mitt svar på den frågan är förstås ja. Populärmusik, och framför allt hårdrock, tar sig själv på alldeles för stort allvar. S.O.A.D har fått oss gamla Zappa-nördar att gå omkring att citera textrader igen, för vem kan stå emot pärlor som till exempel “My cock is much bigger than yours (my cock will walk right through the door)”? Jag tycker det är synnerligen djärvt och nyskapande av S.O.A.D att utmana hårdrockens förstelnade, gravallvarliga poser på det sättet de gör här. Dessutom är det en sådan där platta som manglar till dig så pass rejält att du inte klarar av att ta till dig någon annan musik på flera dagar. Och ja, jag håller Mezmerize klart högre än tvillingplattan Hypnotize. 

Ryan Adams – Heartbreaker. Jaha ja, hur länge hade han tänkt vänta innan han drämmer till med Ryan, tänker David. Exakt så här länge. Kommentarer är överflödiga, Ryan har till och från ägt stora delar av alt country-scenen under 00-talet (de gånger han har känt för det) och det hela började som bekant storartat med solodebuten Heartbreaker. Whiskeytown var ett högst dugligt band men här visar wiz kid Adams upp ett låtskrivarregister som borde gjort hela Nashville gröna av avund. Sen gick det upp och ner, jag behöver inte säga mer om det, och nu har han slutat sjunga. Eller? 

Flaming Lips – At war with the mystics. Bara det faktum att bandet sorteras in under Psychedelic rock får de flesta att rynka på näsan. Att de är gamla och gråhåriga gör inte saken bättre antar jag, men för att ta reda på Flaming Lips egentliga status får ni nog fråga någon ordentlig förståsigpåare för jag har faktiskt ingen aning. Allt jag vet är att den här plattan gjorde mig glad på det där sättet som gör att man vill dansa fånigt i köket, och det räcker väldigt långt för mig. Stort plus för otroligt knepiga syntljud och äkta handklapp. 

Thåström – Skebokvarnsv. 209. Under större delen av min uppväxt har Thåström alltid funnits i bakgrunden som en jävligt irriterande posör. Ebba Grön kunde jag väl svälja, men Rymdimperiet/Imperiet blev bara för mycket. Jag tålde helt enkelt inte karln, han var för mig själva förkroppsligandet av tillgjordhet. Sedan hände något, och jag får faktiskt tacka David här som tipsade mig om skivan som skulle omvända mig helt. Det var ungefär som jag kan tänka mig att det känns att bli frälst: helt plötsligt, ur ett kompakt mörker, tändes en ljusstrimma som växte sig starkare och starkare. Där jag tidigare bara såg en patetisk farbror som försökte vara ungdom såg jag nu en man som öste ur sitt hjärta med storsleven. Jag vet inte riktigt hur det gick till när Thåström tog sig förbi mina fördomar och in i mitt slutna rum, jag vet bara att han gjorde det med Skebokvarnsv. 209. 

Deportees – All prayed up. Om man kommer från Vindeln och blandar pop, funk, soul och country med en stor portion Prince så är man hemma redan där. Om man dessutom gör det så fantastiskt snyggt som Deportees gör det i Arrest me ’til it hurts så förtjänar men helt enkelt en plats på min lista. Det måste vara en av de absolut bästa låtar som ett svenskt band har gjort sen.. sen.. Atomic Swing stod på topp. Det är jävlar i mig ett fint betyg det! Resten av plattan är bra, om än något ojämn. 

Hellacopters – High Visibility. När den här skivan kom minns jag att jag sa till en kompis “Det är ta mig fan hits rakt igenom!”. Jag kan ha varit full när jag sa det, men det spelar ingen roll för jag står fast vid det. Jag har alltid gillat Nickes lite släpigt nonchalanta röst och bandets totala riff-underkastelse. Riffet är Gud, riffet måste sitta som en smäck, och det gör det på High Visibility. Jämförelsen med Backyard Babies som av någon outgrundlig anledning alltid har funnits där är för mig som att jämföra schysst öl med ruttna äpplen. Där Hellacopters låter sig inspireras lika mycket av Kiss som 60-talssoul och får ihop ett grymt sväng tack vare en gudasänd rytmsektion låter Backyard Babies bara som ett bräkande får som fastnat i ett elstängsel. Hellacopters var, åtminstone fram till 2005, Sveriges bästa rockband. Det har aldrig varit någon diskussion om det. 

Bubblare? Nej, klockan är mycket och jag ligger ensam och övergiven på ett hotellrum och ska upp tidigt imorgon och utanför håller någon jävel på att sladda med Volvon på en övergiven parkering samtidigt som jag plågas svårt av vintereksem så ni får nöja er med det här.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Gillar du music?
Denna vecka har våra skribenter fått i uppdrag att dedikera en låt till var och en av de övriga Barstolarna. De har aktivt uppmanats att inte motivera sina val eller ens tänka igenom dem, utan bara ta det första som dyker upp i skallen. Något säger mig att det har gått lite si och så med spontaniteten på en del håll, men här har ni ändå resultatet: The Soundtrack of Barstol.

Här har ni dedikationerna:

Matt:
Let’s get it on – Marvin Gaye (från Jonas)
One in ten – UB 40 (från Maths)
Can’t seem to make you mine – The Seeds (från Kniven)
Moving back home – Richmond Fontaine (från David)
Wrong – Everything but the girl (från Mattias)

Mattias:
The blues are still blue – Belle and Sebastian (från Jonas)
Bring me everyone – Mustasch (från Maths)
Fan fan fan – Thåström (från Matt)
Devil in the woods – Gun Club (från Kniven)
Hörde jag skål – Fattaru (från David)

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Den stora fördelen med ett litet eget medieutrymme som detta är att jag får go public med min helt egen version av det som upptar de etablerade medierna för tillfället. Och just idag tänker också jag summera mitt 00-tal:

Den främsta utvecklingen skedde på det personliga planet – jag blev nämligen vuxen på 00-talet. Jag fyllde 30, gifte mig, skaffade barn, flyttade till hus, köpte bil, startade företag och till sist skaffade jag även Coops MedMera-kort. Full pott med andra ord.

Och mitt i denna personliga utveckling försökte jag hänga med i den toklöjliga teknikutvecklingen. Jag bloggar, jag facebookar, jag googlar, jag youtubar, jag mejlar med mobilen, jag bokar alla resor och handlar all film, musik och literatur på nätet. Jag har givetvis iPod, iPhone, digitalkamera, platt-tv, Playstation och alla andra hemelektroniska höjdare som 00-talet gav oss.

Men allt detta är ju tämligen ointressant egentligen. Det mest spännande med 00-talet, liksom med alla andra decennier, är väl ändå hur det lät? Så därför skall jag ge er listan över de 10 album som har låtit mest i mitt liv under de senaste 10 åren – The soundtrack of my 00-tal helt enkelt. Jag hade ju kunnat göra det busenkelt för mig och lista 10 tokcreddiga plattor á la P3 Pop, så jag hade jag framstått som värsta järnkollssnubben. Men jag hade då samtidigt farit med grov osanning. Jag försöker nämligen inte lista de plattor som kanske har varit allra bäst och vassast i någon form av musikkvalitetsaspekt, utan de plattor som har varit bäst på det sätt att de spelats mest av mig, betytt mest och färjat mitt liv under detta decennium. Och de kommer i den ordning de kom in i mitt liv:

Håkan Hellström – Känn ingen sorg för mig Göteborg. 00-talet kunde väl knappast börja bättre än så här? En klockren debutplatta av en klockren och originell artist, som handlar om mitt liv i min stad. Har spelats varm i tio års tid, samt exporterats till vänner och släktingar i Spanien.

Destiny´s Child – The writings on the wall. Decenniets bästa R’n'B släpptes egentligen i slutet av förra milleniet, men blev en del av mitt liv år 2000. Förutom en radda mastonthits och fyra fantastiska röster fick vi se födelsen av decenniets enda nya superstjärna, Beyoncé (kom inte dragandes med nåt förbannat Coldplay eller nåt annat stendött nu).

Manu Chao – Clandestino. (Sorry, Maths). Även denna platta släpptes egentligen på fel sida strecket, men kvalar in av samma skäl som plattan ovan. Jag bilade runt i Spanien sommaren 2000 till tonerna av denna platta, och den har sedan dess varit en obligatorisk och omistlig del av mina semesterresor. Jag gissar att den gör med mig vad en batikskjorta gör med en Thailandsresenär.

Broder Daniel – Cruel Town. Den absolut bästa plattan av Sveriges viktigaste band. Och återigen handlar det om mig och min stad.

Belle and Sebastian – Dear Catastrophe Waitress. Jag blir alltid lite mobbad när jag väljer att framhålla denna platta som Belle & Sebastians bästa, men vad skall jag göra när jag faktiskt tycker så? Detta pärlband av små ljuvliga popmelodier träffade mig på rätt ställe, vid rätt tidpunkt.

Franz Ferdinand – Franz Ferdinand. Det andra Glasgowbandet på listan stod för en kanondebut när de kombinarade galloperande gitarrer i indietappning med sylvassa melodier och en sagolikt snygg förpackning.

Scissor Sisters – Scissor Sisters. Med denna debut stod New Yorkbandet för milleniets partyplatta. Inte en fest värd namnet utan att denna platta har gått varm. Och deras cover på Pink Floyds Comfortably Numb är oslagbar.

Spank Rock – Yoyoyoyoyo. Old school i ny tappning. Bra hip-hop låter precis så här. Punkt. Plattan inehåller förövrigt decenniets bästa låt; Bump.

Andrew Bird – Armchair Apocrypha. Så talangfullt, så vackert, så genommusikaliskt, så genialt. Andrew Bird är blues för oss som inte gillar blues, sakral musik för oss som inte gillar kyrkomusik och strimmor av hopp och ljus för oss som behöver det lite då och då.

Fleet Foxes – Fleet Foxes. Ytterligare en suverän debut från 00-talet. En riktig stänkare i all sin lågmäldhet. En skön blandning poptoner i mötet mellan folkmusik, country och singer-songwriter.

Bubblare: Håkan Hellström - För sent för edelweiss, Animal Collective – Merriweather Post Pavillion, Common – Be, Black Rebel Motorcycle Club – Howl, The Arcade Fire – Funeral, Jay-Z – The black album, El-P – I’ll sleep when you’re dead, Kings of Convenience – Qiuet is the new loud, The Knife – Deep Cuts, The Tough Alliance – The New School.

Är ni med mig?

2009-11-23 – Tegan & Sara @ Debaser Medis. FOTO: Annika Berglund/ROCKFOTO

I Debaser Medis yttre bar kunde varannan tjej misstas för att vara någon av de kanadensiska tvillingarna Tegan och Sara Quinn. Aldrig förr har så många korta tjejer med svart hår i uppklippta frisyrer varit på samma plats.

Det är inte första gången Tegan och Sara är i Stockholm. Här har de en hängiven skara fans och Debaser Medis har varit utsålt sedan länge. Kön ringlade sig lång bort till Söderhallarna. Debaser Medis måste verkligen göra något åt sitt garderobssystem. Och då faktiskt inte alla besökare var under arton år kunde de väl haft barerna öppna. Men å andra sidan var inte ölen det viktigaste.

Tegan och Saras musik är rockig med indie influenser men jag vill inte sätta någon stämpel på den. De har ett eget och unikt sound. Deras sätt att sjunga och hur deras röster kompletterar varandra är en fröjd för öronen. Jag har svårt att skilja dem åt men Sara är den som ibland sjunger mjukare medan Tegan har ett mer riv i rösten.

2009-11-23 – Tegan & Sara @ Debaser Medis. FOTO: Annika Berglund/ROCKFOTO

Den massiva klunga av tjejer med lång lugg längst fram märktes väl med ett hysteriskt skrik när Tegan och Sara klev upp på scen – ett skrik som var någorlunda konstant konserten igenom. Detta eggade Tegan och Sara och de drog av mängder av låtar i ett rasande tempo. Emellanåt stannade de upp och berättade små charmiga anekdoter. Även om de säkerligen berättar samma historier varje kväll kändes det äkta och personligt. Och vissa saker var endast för stockholmspubliken. De älskade publiken på Debaser Medis så mycket att de bjöd på tre extranummer. Något Tegan och Sara inte gjort till en vana den senaste turnén.

Av Matt matt@barstol.nu

Hösten brukar innebära en hel del konserter både på de stora inomhusarenorna och på mindre klubbar och barer. För mig lyser livemusiken upp tillvaron i mörkret och värmer i kylan. Jag studerar noga klubbarnas scheman och försöker hinna med båda oprövade kort och gamla favoriter. Ett band jag länge saknat i kalendern är Baskery.

Baskery är systrarna Greta, Stella och Sunniva Bondesson. De spelade tidigare i rockabillybandet Slaptones med sin pappa på trummor. När Slaptones somnade in och Baskery startades trodde de att de skulle klara sig utan trummor men upptäckte snart att det saknades något. Så storasyster Greta sköter bastrumma och tamburin med fötterna samtidigt som hon spelar banjo och sjunger. På vissa låtar spelar hon även dobroe och munspel. Hon är mäkta imponerande. Småsystrarna imponerar också på scen med ståbas, gitarr och sång. Och framför allt med en aldrig sinande energi. Det är ett grymt sväng blandat med fin stämsång. Baskery spelar alternativcountry med dragning till bluegrass. Fast själva säger de att de är ett punkband – i alla fall om man räknar till attityden. Banjo-punk kanske. Banjon är faktiskt distad på en del låtar och intensiteten är odiskutabel.

Inför släppet av Baskerys första skiva Fall Among Thieves förra året spelade de flitigt på söders klubbar. Jag såg dem tre gånger inom loppet av några veckor. Sedan såg jag dem på Rodeo Bar i New York. Inte för att jag åkt dit för deras skull utan för att de råkade spela där när jag befann mig i USA och dessutom är Rodeo Bar en av mina favoritbarer. Men jag var ganska sugen på att lura i tjejerna att jag var deras största fanboy som följt efter dem över atlanten för att se dem spela.

Anledningen till att de varit frånvarande på Stockholms scener är också att de ihärdigt turnerat runt i USA och Europa. Jag har tyvärr svårt att se att de kan leva vidare gott på sina spelningar då de flesta barer endast ger ersättning i mat och några öl. Men systrarna Bondesson andas och lever livemusik. Att spela inför publik är vad de gör och alltid har gjort. Baskery är först och främst ett liveband. Förhoppningsvis kränger de några skivor efter varje spelning och fler och fler får upp ögonen för tjejerna från Stockholms förorter som spelar kaxig country.

Fjärde december spelar Baskery på Stallet på Blaiseholmen. Jag rekommenderar alla som vill stampa takten till svängig hästjazz att gå dit.
Jag vill också passa på att efterlysa era tips om liveakter och spelningar nu i höst och vinter.

Av Matt matt@barstol.nu

Pet Sounds Bars övre bar är inte särskilt stor. Det hade utlovats en akustisk intim spelning till söndagsbrunchen. Eilen Jewell hade dock tagit med sig hela bandet dvs trummor, elgitarr och ståbas förutom Eilen själv på akustisk gitarr. De tog således upp större delen av baren.

Eilen Jewell, hemmahörande, i Boston är nu på turné i Europa. I Sverige uppträder hon i Malmö, Örero, Norrtälje, och Stockholm. Eilen spelar mestadels folk/countryballader men i hennes repertoar märks även rock ‘n’ roll, honkytonk och till och med jazz. I våras släpptes Eilens tredje album Sea of Tears. På den här skivan har de skalat ner produktionen. Fiolen som på föregångaren var utmärkande har till exempel skippats helt. Enligt bandet själva underlättar detta dem att sömlöst röra sig mellan olika musikgenrer. Själv saknar jag fiolen.

Inte många hade samlats på Pet Sounds Bar den här tidiga söndagseftermiddagen. Förutom brunchgästerna var där kanske tio personer som endast kommit för spelningen. Eilen Jewell spelade två korta set, ett vid tolv och ett vid två. Den dåliga uppslutningen verkade inte bekomma Eilen och bandet. De var på ett strålande humör och gitarristen, Jerry Miller, bjöd på imponerande snirklingar mellan strängarna.

Eilen har en sångstil och röst som gjord för finstämda countryballader. Hon släpper inte ifrån sig några onödiga ljud och betonar varje stavelse. Det är enkelt och tydligt. Texten ska inte förglömmas och det är viktigt att den når ut. Även till ett sorligt brunchstockolm. Och det gör den. För den lilla skaran som tagit sig till Pet Sounds Bar gör Eilen Jewells musik hela söndagen  Och på kvällen spelade Eilen på Debaser.

Tyvärr slutar nu Pet Sounds Bar med brunch och söndagsöppet.

2004 hade Coca Carola sin sista konsert på Fregatten ute i Åkersberga. Jag hade då i dryga 10 års tid varit på i stort sett varenda spelning i Stockholm med omnejd. Under de senare åren hade mitt intresse för svensk trallpunk svalnat och med den avskedsspelning slogs nog sista spiken i kistan. Men en dröm om Coca Carolas återförening har alltid funnits. Nu var det äntligen dags.

För 25 år sedan grundades skivbolaget Beat Butchers av bland annat Mårten som är trummis i Coca Carola. Årsdagen firades på ett slutsålt Kägelbanan 25e september. Hela 14 band stod på scenen varav flera återförenades endast för denna jubileumskonsert. Det blev korta set på 15 minuter per band. Men med snabba punklåtar kan vissa band hinna med många låtar på några minuter.

Mest imponerande i kategorin snabbpunk var Köttgrottorna som körde ett 15 minuters medley med korta stycken från hela deras karriär. Vad gör man inte när man vill plocka det bästa från 10 utgivna skivor och bara har 15 minuter till godo?
Köttgrottorna är fortfarande aktiva. I bandet spelar Guld-Lars från avsomnade kultbandet KSMB. Det är tunnhåriga medelålders män som struttar runt på scenen men med deras pubertala livsåskådning och spelglädje märks åldern inte av. De har verkligen roligt på scen och deras energi smittar av sig till publiken där många är lika gamla. Snart infinner sig samma stämning på Kägelbanan som alltid fanns på Kafé 44(och förhoppningsvis finns där än idag). Folk dansar, eller hoppar mest, i trängseln tills de är dyblöta av svett. Hela lokalen känns som en bastu och kroppsodörerna är påtagliga. Men det är det ingen som bryr sig om. Alla skrattar, är glada och kramar om närmaste övervintrad punkare och utbrister ”Fyfan, vad grymt! De är så jävla bra!”

Spelglädje är något som verkligen utmärker alla banden som spelade den här kvällen. Inget av banden, eller skivbolaget heller för den delen, har gjort några pengar på sin musik. De har spelat på i årtionden, åkt runt och spelat på fritidsgårdar och alternativa festivaler och släppt skivor vid sidan av sina nio till fem jobb. Allt för att det här är det de lever och brinner för.

Gubbarna i Ohlson Har Semester Productions brinner verkligen. De är också ett gäng som fortfarande släpper skivor. Det var härligt att se deras fart på scen när de levererade sin oerhört snabba trallpunk.

Radioaktiva Räker var ett av banden jag mest såg fram emot att återse. Och de gjorde ingen besviken. De spelade precis de låtar man ville höra såsom Bakom Spegeln och En Näve Hat. Räkerna är egentligen det band i Beat Butchers katalog som faller bäst in i facket trallpunk. Trots att det var länge sedan Radioaktiva Räker la av så har de fått en liten revival – och det i Japan. Skivbolaget har blivit tvungna att trycka upp nya exemplar av slutsålda skivor för att skicka till Japan där efterfrågan är stor. Ett japanskt band, Takahashigumi, har till och med släppt en skiva där de sjunger på svenska och gör covers på Radioaktiva Räker.
Räkernas förgrundsfigur Johan Anttila har även släppt en soloskiva under namnet Ensamvarg. Det är till skillnad från punken en skiva i svensk vistradition. Den är väl värd att kolla upp och jag rekommenderar den varmt.

När Coca Carola spelade var euforin total. De spelade i 20 alldeles för korta minuter. De hann inte med en tiondel av alla låtar jag ville höra. De spelade tyvärr ingen låt från min favoritskiva Läckert. Men de glömde såklart inte bort låtar såsom 1000 Dagar, Livet och Jag Går Upp Och Håller Käften. Under de 20 minuterna kändes det som de aldrig hade slutat spela. Det var en nostalgitripp utan dess like. Vi hade förflyttat oss 10 år tillbaka och vi kunde lika gärna ha stått längst fram vid scenen i källaren på Tre Tunnor fast vi nu satt på läktaren som de trötta gamlingar vi är.
Mart Hällgren, sångare i De Lyckliga Kompisarna, sa till mig en gång att Coca Carola aldrig skulle sluta spela tillsammans, de var ett för tight gäng som älskar musiken, kanske de verkliga lyckliga kompisarna. Men så blev det ju – de la av när inspirationen tröt. När de flesta skaffat familj och tiden inte räcker till förstår jag att man inte kan hålla på att repa och åka runt på spelningar. Det är förståeligt men tråkigt fansen. Coca Carola har en lojal fanskara som jag vet kommer vara där på deras nästa återföreningsspelning. Och det kommer jag också. Förhoppningsvis sker den tidigare än på Beat Butchers 30-års kalas.

Efter Coca Carola spelade Rolands Gosskör. Där sjöng Curre innan Coca Carola bildades. Det var första gången jag hörde dem live och de var riktigt bra även om Curre verkade vara en aning på lyset. Han hade säkert hunnit med åtskilliga öl och järn mellan seten. Men vem bryr sig om någon är full? Det är ju punk!

Det här var inte tänkt att bli dagens inlägg, inte alls faktiskt. Men jag fastnade efter att Eric Rósen (känd för sin ytterst tvivelaktiga musiksmak) utmanade mig. Jag kunde inte tänka på något annat. Så många halvdåliga listor har cirkulerat den senaste tiden att någon var tvungen att sätta ner foten. Inte mindre än fem timmar har jag lagt ner på den här sabla listan – hade jag vetat det hade jag förmodligen aldrig börjat. Läs den med andakt.

Låtarna som kommer efter nummer tio är inte satta efter någon särskild ordning.

1. The Streets – Dont mug yourself

10. Royal Trux – Call out the lions

11. Amy Winehouse – Rehab
12. Outcast – Hey Ya
13. Dizzee Rascal – Fix up, look sharp
14. Ghostface Killah – Shakey dog
15. The Knife – Silent shout
16. Thåström – Brev till 10:e våningen
17. Silver Jews – What is not but Could be if
18. Dropkick Murphys – Shiping up to Boston
19. Arab Strap – Love Detective
20. Allen Touissant – Egyptian fantasy
21. Ryan Adams – My sweet Carolina
22. Antony and the Johnsons – Cripple and the Starfish
23. The Knife – Bird
24. Tatu – All the things she said
25. Dead Meadow – I love you too
26. James Yorkston – Temptation
27. Eddie Vedder – Guaranteed
28. Edgar Jones – More than you´ve ever had
29. Elbow – On a day like this
30. Jex Thoth – The Banishment
31. Fleet Foxes – White winter hymnal
32. Heartless Bastards – Piano song
33. Here We Go Magic – Frangela
34. Howard Eliott Payne – I just want to spend some time with you
35. Håkan Hellström – En midsommarnattsdröm
36. Dead Meadow – At her open door
37. Elbow – Some riot
38. Jolie Holland – Old fashioned morphine
39. Outcast – Ms Jackson
40. Laura Marling – Crawled out of the sea
41. Reigning Sound – Banker and a liar
42. Lhasa de sala – Con todo palabra
43. Madness – NW5
44. Dead Prez – Hell Yeah
45. Malcolm Middleton – Devil and the Angel
46. Marah – The dishwasher‘s dream
47. Mark Lanegan – Bombed
48. Mary Gauthier – Our lady of the shooting stars
49. Mudhoney – Where is the future?
50. Okkervile River – Lost Coast-Lines
51. Pearl Jam – Man of the hour
52. Pete Doherty – A little death around the eyes
53. The Raveonettes – Dead sound
54. Laura Marling – Cross your fingers
55. Richmond Fontaine – Incident at Conklin Creek
56. Trentemoller – Miss you
57. Robert Plant & Allison Krauss – Killing the blues
58. Ulf Lundell – Saknar dig
59. Silver Jews – Punks in the beerlight
60. Taken by trees – Julia
61. Stuart A. Staples – That leaving feeling
62. Richmond Fontaine – Making in back
63. Tv on the Radio – Wolf like me
64. Littlans & Pete Doherty – Their way
65. Libertines – What a waster
66. The Horrors – Count in fives
67. Drones – Baby
68. Black Keys – Meet me in the city
69. The Pines – Throw me in the river
70. The Good, the Bad and the Queen – 80’s life
71. Detektivbyrån – Hemvägen
72. Crystal Stilts – The Dazzled
73. Clipse – Mr. Me Too
74. Tv on the Radio – Blues from down here
75. Prodigy – Return of the Mac
76. Burial – Gutted
77. Rennie Foster – Devils Water
78. Anna Järvinen – Äppelöga
79. Casiotone for the Painfully Alone – I love Creedence
80. The Moldy Peaces – Lucky number nine
81. Lilly Allen – Alfie
82. Bruce Springsteen – Terry’s song
83. Richard Hawley – Valentine
84. Max Peezay – Emergency
85. Department of Eagles – No one does it like you
86. D’Angelo – Devils Pie
87. David and the Citizens – Now she sleeps in a box in the good soil of Denmark
88. Jay-Z – 99 problems
89. Stina Nordenstam – Lori Glory
90. Ison & Fille – Ge mig!
91. Tom Waits – Gods away on business
92. Libertines – What Katie did
93. Silverbullit – Winter coat
94. Malcolm Middleton – No modest bear
95. Dessert sessions – Make it wit chu
96. M. Ward – Chinese Translation
97. Bill Callahan – Jim Cain
98. Lemonheads – Hey, thats no way to say goodbye
99. Richmond Fontaine – Moving back home
100. Parker – I know you’re not the one

Skriv gärna en egen lista, om inte med hundra låtar så åtminstone tio!

Evenemangsstad, schevenemangsstad. Jag tillhör definitivt den kritiska grupp som ställt sig frågande till Göteborgs vilja att profilera sig som en evenemangsstad. Att bygga sin övergripande identitet på något som till sin natur är avgränsat, kort och övergående har jag aldrig riktigt lyckats förstå mig på. Jag har heller aldrig riktigt sett att de evenemang som initierats eller backats upp av stadens evenemangsbolag (GotEvent och Göteborg&Co.) har lett till några långsiktiga segrar, vare sig för stadens image eller mig personligen. 

Missförstå mig inte nu; arbetet som ligger bakom att få hit ett friidrotts-VM, att bygga upp en racingbana mitt i stan eller att locka hit AC/DC, U2 och Madonna samma sommar kan knappast överskattas. Men det säger egentligen inte mer om staden än det gör om Stuttgart, Sevilla, Helsingfors eller alla andra städer som också har arrangerat mästerskap, biltävlingar och arenakonserter. Det är ju knappast några profilevenemang i klass med Karnevalen i Rio, Mardi Gras i New Orleans eller Oktoberfesten i München vi talar om här.

Och för mig personligen har de evenemang som stans evenemangsbolag varit inblandade i haft relativt låg attraktionskraft. Artisterna har oftast passerat sitt artistiska zenit för länge sen när de väl är så stora att de kan fylla Ullevi, och racing, speedway, supercross, monster jam eller andra motorjippon ligger helt enkelt utanför min intressesfär. De stora evenemang som jag besöker – t ex bokmässan, filmfestivalen eller Gothia Cup – har uppstått på helt andra sätt och på helt andra håll än i stadshusets korridorer. 

Förrförra sommarn var det dock dags att delvis revidera den uppfattningen, då det var premiär för en helt ny musikfestival i stan. Det är naturligtvis Way out West jag talar om. Denna festival som redan inför sitt andra år listades av The Times som en av de musikfestivaler det absolut var värt att sätta sig på flyget för, och som i år har uppmärksammats i otaliga internationella medier. Till och med den prestigefyllda amerikanska editionen av Conde Nast Traveller rekommenderade ett besök till Sverige och Göteborg i sommar just tack vare denna festival. 

Visst, det är Luger som arrangerar festivalen, men den hade aldrig fötts och aldrig genomförts utan ett envetet arbete av Göteborg & Co. Henrik Jutbring (jajamen, det är Kittys bror) började övertala och bearbeta Luger ett par år innan första festivalen, då de sammanstrålade på South by Southwest i Austin, Texas. Väl hemma i Sverige fortsatte han att tjata hål i huvudet på dem, och bjöd ner dem till Göteborg och Slottsskogen. Väl där fanns det ingen återvändo. 

Just placeringen i Slottsskogen tror jag är en av de viktigaste orsakerna till festivalens popularitet. Du äntrar parken från Linnéplatsen och går upp Slottsskogspromenaden mot första skogsdungen, och där, inramad av träd och blomster, ligger entrén. Väl inne och över kullen breder en idylliskt lummig park ut sig. I denna natursköna miljö har man sen placerat ut scenerna, serveringarna och tälten på ett så diskret, snyggt och integrerat sätt en festival nu tillåter. Det känns så långt ifrån platta dammiga grusplaner eller platta leriga åkrar man bara kan komma. 

Att festivalen har fått en så central placering bidrar ju givetvis till att göra den så lyckad. Det är promenadavstånd från city, på några minuter är du nere på krogtäta Linnégatan om du vill slinka ut för en bit mat eller en drink. Efter det att spelningarna i själva parken är slut  framåt natten når du enkelt alla klubbspelningar. Dessutom har du ju det ordinarie utbudet av klubbar, barer, pubar, restauranger och danshak att tillgå. Och framförallt, du får sova i en riktig säng efter en hel dag och en hel natt ståendes, hoppandes och dansandes – antingen hemma (som i mitt fall) eller på nåt av stans alla hotell. 

Mer än nånting annat är det ju givetvis artistbokningarna som avgör festivalens framgång, och här har Luger verkligen haft minst både ett finger i luften och ett öra mot rälsen. Man har helt enkelt varit enormt duktiga på att boka creddiga artister, stora som små, gamla som nya, ibland på väg upp men aldrig på väg ner. De är inte de största namnen, givetvis inte heller de folkligaste eller populäraste, men det är artister med en enorm uppskattning, respekt och beundran bland människor med lite musikintresse. Man har också tydligt deklarerat att man kommer fortsätta på inslagen linje och fortsätta prioritera kvalitet framför kvantitet. Något som givetvis är enklare att lova då man sålt slut festivalen tre år i rad. 

Way out West har även blivit en internationell snackis bland artisterna, där den möts med stort intresse och stor respekt. Det verkar som om de bokade artisterna vill bjuda till lite extra – må det vara Robyn som bjuder på en fullständigt oförfalskad och icke-ironisk glädjeduett med Dr. Alban, Antony & the Johnsons som väljer att göra en hel specialarrangerad konsert tillsammans med Göteborgssymfonikerna eller Teddybears som kör en konsert på en Paddanbåt mitt ute på Göta älv. Av det jag såg i år verkar artisterna digga festivalen precis lika mycket som vi i publiken. På grund av en olycklig krock hade jag bara fredagsbiljett i år, men fick ändå se konserterna med Timo Räisinen, Robyn, Glasvegas och Andrew Bird, samt några låtar här och där med Bon Iver, Seun Kuti, Band of Horses och Antony & the Johnsons.

Hemmasonen Timo Räisinen inledde festivalen i strålande solsken redan 13:30 på fredagen. Och som han gjorde det. Energi och spelglädje i supersize-format sammanfattar antagligen hans spelning bäst. Ett låtmaterial som höll förvånansvärt bra, ett tajt band kryddat med Thomas Silver från Hardcore Superstars, en snygg och skönsjungande kör, samt Timos säregna men vackra röst gjorde det till en konsertupplevelse som vida överträffade mina förväntningar. 

Robyn levererade däremot i nivå med mina förväntningar; helt fantastiskt med andra ord. Hon har rösten, hon har utstrålningen och scenpersonligheten, hon har definitivt låtarna och framförallt verkade hon ha viljan att göra denna spelning till den bästa någonsin. Hon var uppbackad av ett skönt svängande band med bland annat två tajta trummisar, där Kleerup var den ene (han är hyfsat begåvad den pojken), samt ett antal gäster på scen. När tandläkarn sen klev upp på scen och tillsammans med Robyn drog igång No Coke visste jublet och glädjen inga gränser. 

Att se Glasvegas i Slottskogen var förbannat roligt. Jag hade tidigare hört att de har sin absolut största bas av fans i Sverige; att de utanför Skottland egentligen bara är riktigt stora just här. Och under fredagskvällens spelning fann jag definitivt ingen anledning att ifrågasätta sanningshalten i det påståendet. Samspelet mellan bandet och publiken var bland det skönaste jag varit med om, och tårarna i James Allans ögon var lika äkta som allsången var stark när bandet rev av i stort sett hela debutalbumet, något nyskrivet och någon cover i augustimörkret. 

Jag avslutade min festival tillsammans med Andrew Bird i Annedalskyrkan. Han var den absolut tyngst vägande anledningen för mig att lösa biljett i år. Och han gjorde nog ingen besviken, allra minst mig. För er som inte har varit i Annedalskyrkan kan jag berätta att den tillhör Göteborgs största kyrkor och att den i stort sett är fri från utsmyckningar och religiöst krimskrams. Istället erbjuder den ett avskalat kyrkorum med vitkalkade väggar, vilket skulle visa sig vara en optimal miljö för att uppleva Andrew Bird. Att se och höra denne överbegåvade musiker, med sin finstämda, suggestiva musik, i ett vackert ljussatt kyrkorum med ett enormt krucifix som enda back-drop var i det närmaste en utomvärldslig upplevelse. Stort, så stort.

Det är antagligen ingen tillfällighet att festivalen förkortas WoW – för det är faktiskt precis vad den är. Så äras den som äras bör: Tack Luger, tack Göteborg & Co. och tack stan. Tack som fan.

Jag är inte direkt något orakel när det kommer till samtida populärmusik. Om jag någonsin har kunnat hävda att jag är down with it (tveksamt) så är den tiden för länge sedan förbi, det garanterar jag (däremot är jag en jävel på att fixa bra grillglöd samt kitta fönster, vilket troligen är färdigheter som står i ett korrekt motsatsförhållande till förmågan att veta vilken musik som är creddigast just nu).

Detta har dock inte hindrat mig från att snappa upp en viss hype runt ett band som kallar sig Empire of the Sun. Det handlar alltså om en duo från Australien som först fångade min uppmärksamhet med låten Walking on a dream förra året. I mina öron är det här extremt trallvänlig pop som varken sticker ut åt det ena eller andra hållet, vilket gör hypen till ännu ett typiskt populärkulturellt fenomen. Och det är väl kanske just dessa fenomen som gör populärkulturen till det den är och borde vara: en oförutsägbar och förhoppningsvis framåtskridande rörelse (jag använder ordet förhoppningsvis och mer om det snart).

Pop är inte vetenskap, pop är konsumtionssamhällets yttersta musikaliska spets och således helt hopplöst att förstå sig på. Det gäller bara att antingen åka med på tåget och hojta med i herr Hellströms refränger eller sätta ner klackarna så att dammet yr över den begynnande flinten. Jag känner väldigt få människor som har ett distanserat och nyktert förhållande till popmusik, det brukar vara kärlek eller hat som vädras när diskussionerna tar fart.

Hur som helst, tillbaka till våra två vänner från Australien. Det finns nämligen en sak som gör denna duo och deras hype alldeles särskilt intressant, och det är faktiskt inte deras frisyrer. Det handlar istället om, antar jag åtminstone, musikaliska förebilder. Så här är det, när jag lyssnar på Empire of the Sun så hör jag mer än något annat en väldigt tydlig och klar referens till gamla Fleetwood Mac. Jag tycker att kopplingen är så pass supertydlig att frånvaron av denna upptäckt i media får mig att känna mig som ett musikaliskt geni. Allt finns där, från de öppna gitarrackorden, stämmorna, falsettsången i refrängerna och det tidstypiska lo-fi-trumkompet till ett alldeles speciellt muggigt analogt syntljud som används tillräckligt mycket för att man med all rätt kan påstå att det tillhör båda bandens musikaliska signatur eller fotavtryck eller annan valfri liknelse. Kort sagt, det låter jävligt mycket Fleetwood Mac om Empire of the Sun.

Var jag först med att spotta det här? Skulle inte tro det, jag har som sagt inte speciellt bra koll. Men det är egentligen skit samma om jag var först med att hitta Fleetwood Mac-genen eller inte, för det som gör det hela intressant och inte så lite komiskt (tycker jag iaf) är att Fleetwood Mac måste vara det minst creddiga bandnamn man kan droppa i musikskitnödiga kretsar (ni vet vilken typ av människor jag pratar om). Jag känner egentligen bara till tre personer, mig själv inräknad, som i offentliga sammanhang har hyllat Rumors som ett av 70-talets bästa album (de andra två är superskribenten Chuck Klosterman och min gamle vän Ove). Vi är en förfärande liten skara människor som med rak rygg erkänner vår kärlek till Stevie Nicks & co, men jag måste erkänna att jag blev mäkta stolt när jag läste de där raderna i Klostermans bok Killing yourself to live (vi har en kändis på vår sida, en musikjournalist dessutom!)

Bortsett från att vi har rätt och alla andra fel så betyder det här också att du kan hamna i en väldigt spännande och, för dig, rolig situation om du pratar med en förståsigpåare i ämnet popmusik. Men det gäller att du är snabb och vaken på knappen om den dyker upp. Låt mig måla upp ett tänkbart scenario. Tänk dig att du är på fest, och en kompis nye pojkvän presenteras för dig med orden ”Det här är Torsten, han är musikrecensent”. Namnet kan kvitta lika, men om du stöter på en person med denna profession så är det bara att lägga upp den enkla men geniala strategin på en gång: börja med droppa Empire of the Sun (killen kommer troligen att gå i spinn), låt sedan samtalet snyggt och sömlöst gå över till Fleetwood Mac och du ligger i vinnarposition för ett potentiellt dödande slag utdelat mot en musikrecensent. OM killen sätter två fingrar i halsen och börjar göra kräkljud så är det bara att påvisa det fullkomligt självklara sambandet mellan de två banden, och gör det gärna med kommentarer som ”det trodde jag var omöjligt att inte höra” eller ”även en döv person skulle nog snappa upp det på de identiska vibrationerna som uppstår när Mick Fleetwoods samplade trummor drar igång på Walking on a dream”.

Jag vet inte hur du fungerar, men det är sånt här jag går och fantiserar om dagarna i ända.