Jag kommer aldrig att glömma första gången jag såg Dylan Moran. Det var på morgonen efter den allra första daten med min, vad jag ännu inte visste, blivande man. Kvällen innan, efter bara tre öl i baren kunde vi inte hålla oss mer och jag tyckte det var dags att gå hem till honom. Efter att en nyöppnad flaska Mauro ställts på bordet kastade vi oss i armarna på varandra och i säng.

Hungern högg i magen när vi vaknade upp dagen efter i lugnet, svetten, ruset, rufset och med flinet över läpparna. Han mixtrade med datorn innan han gick ut till köket. “Kolla på det här så länge” sa han och böjde sig ner och kysste mig och försvann. Det som gick på var första avsnittet av Black Books.

Black Books är en bokhandel som ägs av den cyniska och mycket litterära men alkoholiserade Bernard Black spelad av Moran. Bernard har bara två vänner. Manny som med det väldigt flygiga håret, konstant positiv och diplomatisk blir anställd som assistent av Bernard efter han nästan kvävts till döds då han av stress råkat svälja ”The little book of calm”. Och Fran, som kärlekstörstande och tjurig vägg i vägg med Bernard driver en inredningsbutik som hon inte orkar med och istället ägnar sig åt vin, cigaretter, flörtande och skvallertidningar inne hos Bernard eller nere på den lokala puben.

Jag minns att jag låg på mage i sängen med huvudet i händerna och började skratta. Skratta åt den briljanta och sjuka dialogen, karaktärerna, över att dom helt enkelt var helt jävla underbara. Tillslut skrattade jag så högt att jag kiknade och bara låg där i en hög och höll mig om magen och pressade fram väsande ljud i något krampliknande tillstånd.

Black Books gjordes i tre säsonger. Tyvärr märks det att Dylan Moran tröttnade lite i sista säsongen och sedan dess har han gjort en del film och framförallt åkt jorden runt med sin standup och förra året såg jag hans fantastiska show ”What it is.” här i Göteborg. Det räcker nästan att säga att Moran är ett geni i hur han valt att kritiskt granska världen, sig själv och livet i allmänhet. Det gör ont av allt när han går igång, av skratt, av hat för mänskligheten, av ödmjukhet och kärlek. Det är tvära kast och att se Morans show live och som helhet slår givetvis alla youtubeklipp med ljusår. I april ger han några exklusiva föreställningar av ”What it is” igen och i Malmö, Gbg och Stockholm finns det chans att få skratta så att man dör i några timmar.

Här under följer två smakprov från Sidney förra året. Och vill du se Black Books finns den som box att köpa vilket jag verkligen rekommenderar, DVD:n går varm här hemma emellanåt. Men du som vill se ett hysteriskt roligt avsnitt från första säsongen där Bernard och Manny byter lägenhet medan deras ska saneras och förtär ett heligt vin värderat till 7000 pund som ska överräckas påven kan klicka här. Förtvivlat försöker dom att återskapa vinet med ett annat billigt vin medan Fran går på date som på sedvanligt vis går helt åt helvete.

Trevlig helg på er. Tjingtjong.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Ola Rapace blir intervjuad av Aftonbladet och svarar så här på frågan om han är avundsjuk på sin frus framgångar:

“Nej, absolut inte. Man vill ju alltid ha stora roller. Men just den här rollen är ingenting jag är avundsjuk på. Inte heller på all den hets som har varit runt Millenniumtrilogin heller. Jag tycker tvärtom att det är lite sorgligt att det är sådant som går hem hos folket. Nivån är så fruktansvärt låg på historierna och även karaktärerna i filmerna.”

Käre Ola, sätt dig i soffan nu så ska jag berätta en sak för dig. Du förstår, jag vet hur det känns när man plötsligt inser att ens fru är både snyggare, smartare och mer framgångsrik än en själv. Det svider, och det är okej att känna så, men sen är det bara att skärpa till sig och börja leverera ännu bättre grejer. Det må så vara att du har fått gig på Dramaaaaten nu och det var väl roligt för dig, men de här snobbiga olaterna du lagt dig till med passar ingen. Allra minst dig. Du är inte avundsjuk du, nänä..

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Jag har ingen aning om var det kommer ifrån men januari har verkligen slagit mig med häpnad den här gången. Som vanligt är det en kall, slaskig, snösmutsig och mörk månad men det var längesedan jag mådde så här bra. Jag halkar, surfar, glider omkring inuti en ännu icke sinande pepp och hamstrar hela kroppen med ett fullständigt sorgfritt tillstånd. Allt jag kan förmå mig att bidra med just nu är det som gör mig så jävla glad. Så håll till godo och ha en helt makalöst fin helg.

Salta lakritskarameller – minst fem stycken i munnen samtidigt.
Concrete Blonde´s röst i shipsonglåten.
Nyputsade svarta kängor.
Semlor.
Champagne.
Träning.
Tankar på ljuset, floden och cypresserna i Florens.
Megafesten ikväll.
Bränna alla stålar på vackra presenter till baby.
Fylligt rött vin eller kall syrlig veteöl.
Varma tjocka ullsockar från 50-talet. (obs jävligt viktigt att dom är från 50-talet.)
Hängslen.
MTV - After hours.
Kardemummaskorpor med smör doppade i varm choklad.
Mjuka smutsromantiska jeans.
När jag var 8 och sparkade på lyktstolpar så att ljuset slocknade.
Lite pengar på fickan.
Parfymen under käkbenen.
Barerna, kyssarna och struntpratet efter jobbet med baby.
Filmfestival och överraskningen imorgon.
Ny bok som halade in mig direkt.
Cigg och Tom Waits och allt det där.
Lena tusentalstvättade sängkläder mot huden i sängen.
Min kropp som är stark, frisk och perfekt.
Tjockt stolligt rött hår.
Min adhdkatt som pussar mig på nätterna och stryker mig på kinden med sina rosa framtår.
Smörgåsar.
Hans kropp.

Hans händer.
Hans ord.
Hans mun.
Ögonen. Så länge jag lever, hans ögon.

Den oerhörda kärleken.
Jag.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Jodå, visst är det bocken ni ser brinna här på bilden

Då och då har det framskymtat i kommentarstrådarna, somliga av er vill att jag ska lyfta fram det lokala perspektivet i min omvärldsrapportering. Och det är inte utan att jag håller med, för här sitter jag omgiven av tre stockholmare och två göteborgare och vad vet de egentligen om vad som pågår i södra norrlands glesbygd? Just det, inte ett skvatt. Dags alltså för ett lokalt nyhetssvep a la Barstol. 

Näringsliv: Staden befinner sig fortfarande i mild chock efter beskedet i början av december: Ericsson lägger ner fabriken i Gävle, drygt tusen anställda blir av med sina jobb. För ett samhälle som redan innan detta dråpslag hade högst arbetslöshet i landet tas sparkarna emot i liggande ställning. Den kollektiva självkänslan befinner sig på botten. Att bo och arbeta i Gävle år 2010 är ungefär som att promenera längs trottoarer där risk för takras råder: man sneglar hela tiden uppåt av oro för att få något väldigt hårt i huvudet. 

På radion häromdagen hörde jag att Ericsson redovisade en vinst på sex miljarder kronor förra året. Sex miljarder mina vänner, det är mycket pengar det, men tyvärr för de anställda på Ericsson i Gävle var det ändå lägre än det förväntade resultatet. Spekulationsekonomin i ett nötskal, det handlar inte om faktiska resultat utan faktiska resultat i relation till marknadens förväntningar. Beslutet om nedläggning av Gävlefabriken är således inte av ekonomisk natur utan strategisk, vilket är ett ord som näringsidkare kan använda för att försvara i stort sett vad som helst. Ledningen för Ericsson hävdar i ett pressmeddelande att beslutet inte har något med konjunkturen att göra, det handlar istället om konsolidering och effektivisering av tillverkningen av basstationer, en besparing man nu kan göra tack vare produktutveckling.

När de globala hjulen rullar väger en fabrik på tusen anställda i södra Norrland väldigt lätt, det har vi insett för länge sedan, men för bygden är det lik förbannat ett slag med förödande kraft på flera plan. När så många blir arbetslösa i ett svep påverkas inte bara de anställda och deras familjer utan även företeelser i deras närhet. Bostadspriser sjunker, taxinäringen får färre körningar, en och annan restaurangägare tvingas till konkurs. Dessa människor får en klapp i ryggen och ett kinesiskt ordspråk från Maud Olofsson som hjälp på vägen.. jag tror det var något om att en kris också ska ses som en möjlighet. Samtidigt dör glesbygden en långsam död.

Kultur/Nöje: Någon driftig person med stort musikintresse har kläckt idén att Gävle ska ha sin egen grammisgala. Konceptet går under namnet Local Heroes och galan går av stapeln nu till helgen. Om det inte vore för att jag är en strängt upptagen och från nöjesliv tämligen befriad fembarnsfar hade jag kunnat tänka mig att bevaka detta evenemang för Barstols räkning, men jag får väl försöka skicka dit vår musikskribent Matt istället (försöker locka med att Daniel Gilbert ska spela men inser genast att detta nog attraherar vår göteborgsdelegation mer). För även om det känns lite cheesy och smågenant när en liten stad som Gävle försöker härma den stora världens gester så applåderar jag ändå initiativet, det är nämligen precis sådana initiativ som behövs när bygden står på sina knän och tar emot skrevsparkar från näringslivet. Jag vet inte om det är du Lisa Pehrsdotter som ska ha cred här, men det är i alla fall ditt ansikte jag sett i tidningen så du kan väl ta emot berömmet och skicka det vidare till dem det berör är du snäll. Bra jobbat! 

Tyvärr har jag alldeles för dålig koll på det lokala musiklivet för att uttala mig objektivt i frågan om vem som borde vinna vad, men självklart håller jag en tumme för Anna Frank eftersom jag hade ett litet, ack så litet finger med i skapandet av hennes debutplatta. Den andra tummen håller jag för Rikard Sjöblom (Gungfly), den pojken är så musikaliskt begåvad att det formligen sprutar ur öronen på honom. 

Sport: I realiteten existerar bara två sporter i Gävle: Ishockey och fotboll. Vårt stolta fotbollslag Gefle IF som trots knappa resurser hänger kvar i Allsvenskan år efter år leds av ett småskaligt fotbollsgeni vid namn Pelle Olsson, vars specialitet har blivit att utveckla talanger. Han tog till exempel upp Johan Oremo från division 3 och förvandlade honom till en allsvensk anfallare av högst duglig klass. Oremo såldes sedan till Djurgården där det gick käpprätt åt helvete. Ett annat exempel är Amadou Jawo som värmde bänken i Vallentuna när Olsson fick upp ögonen för honom. En liten stund senare började pojken skotta in mål i allsvenskan som om han aldrig gjort annat, vilket i sedvanlig ordning ledde till försäljning, den här gången till Elfsborg. Och ja.. där har det väl inte gått direkt lysande för Jawo men pengarna sitter i alla fall säkert på Gefles konto.

I riksmedia är Pelle Olsson en tämligen okänd filur men lokalt, åh herre Jesus, här är han i högsta grad en Local Hero. Jag såg honom på Konsum Krysset härom veckan, ville gå fram och trycka hans hand men blev starstruck och fegade ur. Det är han och Jan Berglin som har den effekten på mig (Berglin brukar också handla på Konsum Krysset). 

Hockey? Ja.. jo det går ganska bra för Brynäs. Han gör ett fint jobb han också, den där Czarnecki, och min gamle barndomskompis Tommy Jonsson har gått och blivit assisterande tränare minsann. Jag kommer ihåg när vi satt på ditt rum och lyssnade på Whitesnake, det var på den tiden när du hade hår. Din syrra var ihop med min brorsa, och där någonstans hittar vi väl det sanna glesbygdspersektivet: i en stad som Gävle känner man nästan varenda kotte. Alla känner någon som jobbar på Ericsson, alla känner någon som snart sitter i skiten. Det är sånt som håller oss på mattan.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Det är kaos i Stockholm. Förutom snökaos är det totalt virrvarr i stadens alla butiker där stressade julshoppare försöker hitta de sista julklapparna. På Åhléns City är det så mycket folk att de har vakter som släpper upp och ner folk mellan de olika våningarna.
Trots trängseln och stressen gillar jag faktiskt att köpa julklappar. Jag tycker om att hitta den perfekta presenten och se när den öppnas. Men jag håller mig sällan till önskelistorna. Jag köper bara sådant jag själv tycker är bra eller själv vill ha.

Min systerdotter ska få en bok av Ingrid Olsson – Ett litet hål i mörkret. Jag var faktiskt på date med Ingrid en gång. Det var riktigt trevligt. Vi träffades på ett galleri och tittade på konstiga fotografier. Därefter åt vi lunch följt av en tvåtimmars promenad. Vi pratade mycket om hennes författarskap men själv vågade jag inte berätta att jag skrev på en blogg. Efter att vi skilts åt var jag så fascinerad av henne att jag direkt gick in på en bokhandel och köpte hennes första roman och sträckläste den. Tyvärr blev det inga fler träffar men hennes ungdomsböcker är väldigt bra.

Johanna Nilsson är en annan författare från samma generation. Johannas böcker kanske mest klassas som tjejböcker men jag har läst alla och tycker mycket om dem. Hon skriver fint och känsligt. Jag skulle nog vilja gå på date med Johanna. Den andra systerdottern ska få hennes underbara bok De i utkanten älskande.

När jag letade julklapp till min systerson gick jag länge runt i leksaksaffären och klämde och testade med stora ögon och nyfikna händer. Star Wars leksakerna var roligast. Jag provade lasersvärden. Det fanns till och med ett dubbelt i Darth Maul stil. Men de var så overkliga och jag har ju ett eget lasersvärd i min Iphone så jag bestämde mig till slut för lite lego från Star Wars serien.

Till min polares dotter köpte jag en Bratz docka. Bratz verkar vara Barbies slampiga lillasyster med alldeles för mycket silikon i läpparna. Det var en sexig docka i country mundering med tillhörande gitarr. Dockan hade hatt, två par boots och riktigt kort kjol. När julklappen öppnades fick jag en flashback till när jag snodde syrrans Barbie klädde av den och min Big Jim docka och Barbie hade ohämmad sex.
En slampig countrysångerska skulle jag vilja ha i julklapp.

Av Matt matt@barstol.nu

Nu har jag alltså, för första gången i mitt liv, betalat pengar för att se stå-upp-komiker uppträda. Jag har sett somliga svenska varianter förut, men då alltid i samband med kickoffer eller dylikt så det har varit gratis så kallad underhållning. Vilket, i de allra flesta fall, har varit illa nog. Man kan nog säga att stå-upp är som popmusik: visst, det FINNS säkert pärlor, men vem orkar leta igenom all skit för att hitta dem?

Jag ska inte sticka under stol med att jag rent generellt betraktar stå-upp som den lägsta formen av komedi, strax nedanför revy, helt enkelt därför att väldigt få av de artister jag sett har fått mig att skratta. Jag har spytt galla över Stockholm Live, Tomas Järvheden och andra klåpare (som jag inte ens känner till namnet på) så till den grad att jag går omkring med kroniskt sura uppstötningar. Det här är förstås väldigt dumt gjort av mig, varför ödsla energi och fysisk hälsa på sådana lågt stående populärkulturella yttringar kan man tycka, men nu är det en gång för alla så att jag ser detta som min plikt. Allt du behöver veta är att jag är starkt kritisk till stå-upp som företeelse, låt oss kalla det en cementerad ståndpunkt. 

Men det var alltså, uppenbarligen, något som fick mig att avvika från starka principer i fredags, och detta något stavas Pablo Francisco. Det började helt harmlöst med att min rumsgranne på jobbet tipsade om denne amerikanske komiker, varpå jag gav mig ut på ett mindre youtube-rally. Jag gillade det jag såg och hörde, det verkade faktiskt handla om en man med osedvanlig talang, timing och kvickhet. Till skillnad från de flesta andra verkade den här killen faktiskt KUNNA något, han kunde imitera kända personer och göra väldigt märkliga ljud (ja du ser, det inte mycket man begär av en duglig komiker dessa dagar). Några treminutersklipp senare gjorde vi slag i saken, vi köpte oss en varsin biljett á fyrahundra kronor, för det var ju faktiskt så att denne youtube-stjärna skulle komma till min lilla stad, av alla Gudsförgätna hålor i världen (vi har tydligen Gävle-tema på Barstol denna vecka, och jag vill ju förstås inte vara sämre än att jag bidrar med mina anekdoter från nämnda samhälle). 

Fredagen kom, och redan i kön till insläppet började jag ana oråd. Är det inte väldigt många män i 25-årsåldern här? Blev det inte plötsligt väldigt höhö-igt nu? Men fostrad som jag är i en positiv anda valde jag att fria istället för att fälla, bara för att publiken verkar otäckt homogen behöver ju inte uppträdandet vara dåligt, eller hur? 

Det skulle nu visa sig att jag fick “njuta” av inte bara en stå-upp-komiker utan faktiskt hela fem, varav den förste stackars inroparen naturligtvis var svensk. Han hette Janne nånting (kan vara en av killarna på bilden), han skämtade om en fitta på armbågen när jag fann det nödvändigt att störta iväg till baren och köpa öl med händerna för öronen. Herregud, det här kunde verkligen inte ha börjat sämre. I baren stod en kille i 25-årsåldern och gapskrattade, jag förstod ingenting. Näste man på scen hette Sean Savoy, han var uppenbart hög och skämtade hela tiden om sex och weed, sex och weed. Höhö där också liksom. Jag antar att den här säkerhetsventilen behövs för en amerikan som lever i ett samhälle där sex betraktas som en av de sju dödssynderna i stora delar av landet, men här i Sverige blir det ju liksom inte samma grej riktigt. Näste man till rakning (jag betar av dem snabbt här vilket du ska tolka som att jag inte finner det nödvändigt att ödsla text på dem) hette Ashley Fils-Aime och han skämtade också oavbrutet om sex och weed, sex och weed. Okej, han lyckades få in lite arabhat, det ska jag ge honom, men i allt övrigt var största skillnaden mellan honom och Sean Savoy ungefär två decimeter på längden. 

Jag förärar näste komiker ett nytt stycke, för nu börjar det faktiskt bli lite mer intressant. En lång och gänglig herre vid namn Flip Schultz äntrade scenen och började genast (relativt sett) imponera på mig genom att improvisera och interagera rätt smart med publiken. Vid det här laget hade jag sänkt ribban så pass (jag antar att det är så här det går till när acceptansen för dåliga ståuppare smyger sig på, man liksom tvingas vänja sig) att den här killen framstod som inget mindre än ett komiskt geni. Tänka sig, han skämtade inte BARA om sex och weed, och han klarade av att PRATA med publiken, på ett nästan INTELLIGENT sätt! Jag höll på att ramla av stolen av ren förvåning. 

Så till huvudnumret, herr Pablo Francisco. Till tonerna av Metallicas “Sad but true” (är detta en ironisk gest? Ska jag skratta redan nu? Varför skrattar alla andra? Har jag missat något?) ålar sig den mänskliga jukeboxen in på scenen och sätter igång att fullkomligt bomba oss med märkliga ljudeffekter som, tror jag, ska föreställa hur olika folkslag låter när de har sex. Det hela pågår oavbrutet i ungefär 45 minuter och med en hastighet som får mina synapser att till slut helt kollapsa. Jag vet inte om det är roligt, jag lyckas helt enkelt inte uppfatta detta, men det är åtminstone… unikt. Och han är hög.

För att summera: SUC still pretty much sucks, men nu har jag provat i alla fall. Och för att bevisa att jag har rätt erbjuder jag ett klipp med Flip Schultz (det här var alltså kvällens roligaste kille, det är rent fasansfullt när man tänker efter, fyrahundra spänn åt h-e).

Så är det gjort. Gröna Lund är avklarat. Och det kommer nog dröja innan det blir ett nytt besök.

Gröna Lund är ett dåligt samvete, ett obligatorium man besöker var annat eller tredje eller femte år. Det ingår som en mystisk ritual om man har en ny date, eller för att man av någon anledning glömt bort att det är ungefär som att flyga med Ryan Air. Det har ju aldrig varit någon billig historia att gå på nöjesfält, men kommersen på Grönan har nått nya höjder, och det är så plumpt gjort att man häpnar. Ta det där med radiobilarna. Borta är de färgglada kulörerna, nu är bilarna målade i Taxi Stockholms dystra färg. Och en bit bort ser vi den där fåraktiga mobiloperatörens alldeles egen berg- och dalbana som transporterar skrikande människor från morgon till kväll, till Djurgårdsinvånarnas tandgnisslande förtret. Och överallt dessa schabbiga snabbmatställen. Alltså, på riktigt: överallt. Man vadar fram i drivor av flottiga hamburgerkartonger och sladdriga korvbitar som fastnar under skorna.

Fast på Gröna Lund har ändå ingenting någonsin hänt. Det är i princip samma slitna attraktioner som det alltid har varit. Visst, någonting är kanske nytt, det har kommit en fräsch berg- och dalbana som det gjorts reklam för hela vintern, men grundattraktionerna står där de står och de ser exakt likadana ut som de gjorde för tjugo år sedan. Någon har kanske bytt en trasig glödlampa eller hjälpligt virat fast fladdermusen i Blå tågets dunkla tunnel så den inte ska ramla ned i huvudet på besökaren, men i övrigt så har inte något skett med spöktunneln seden den byggdes för gud vet hur många år sedan. Jag tror det vore mer skräckartat om lamporna var påslagna så man kunde se hur hela bygget faktiskt håller på att rasa ihop.
Blå tågets entré är i en helt annan klass. Den fungerar ungefär som de färgglada omslagen på fordom dagars TV-spel, där spännande bilder lockar med en fantastiskt upplevelse, fast man vet att innehållet egentligen ser ut som skit. Den tillhör också en annan epok, en tid då ingen lyfte på ögonbrynen om det stack fram en skrevande demon med hängtuttar framför barnen, eller om de små livens fantasi retades av ekivoka målningar på väggarna. Att Grönan i våra dagar klarat sig undan krigsrubriker från moralens väktare är ingenting annat än en sann gåta. (Edit: det hade de visst inte).

Det kostar att gå på Grönan. Sexhundra spänn för inträde och åkband för två personer, och då ska man ta i beaktande att själva åkandet blir det ytterst modest med. Grönan är nämligen egentligen bara en enda lång kö. Jetline? 30 minuters väntan. Kvasten? En timme. Insane? Ha, det kan du glömma, sucker! Så man går mest där från kö till kö och ger upp, och slutar sorgsen bland drivor av skräp med en flasköl för sextiofem kronor och åker sedan någon av de mindre populära attraktionerna för att få någon slags valuta för pengarna. Efter lite pepp blir det ändå kön till Jetline, och visst, det killar i magen, men tjuten i kurvorna är av ren skräck - man minns ju inte direkt åttiotalet som ett kvalitetens decennium - tanken på att vagnskrället ska lossna tar helt över upplevelsen.

Vilka är det då man får knuffas och trängas med på Gröna Lund anno 2009?

1. Dels är det desillusionerade par som försöker hitta något romantiskt att ta sig till - vilket tyvärr är omöjligt, eftersom den enda attraktionen som på riktigt tilltalar nyförälskade par är borta - 1928 års pariserhjul har försvunnit, och idag är det romantiskt lagda indier som får njuta av utsikten från gungande korgar i skymningen. Det blir till att hemfalla åt sockervadd. Fast vad vore väl Grönan om de i sin girighet inte kunde förstöra ytterligare en klassiker - sockervadden kommer numera färdigförpackad på burk!

2. Den andra tårtbiten består av artonåriga lantisar som med brandsoldatkeps på huvudet slänger ölglas på varandra och rajar  “Turistens klagan” på uteserveringar de aldrig skulle fått sitta på om de legat inne i stan, till ve och vånda för…

3. …barnfamiljerna, som naturligtvis är Gröna Lunds huvudsakliga målgrupp. Följaktligen kryllar stället av ungar, vilket borde vara en grällt blinkande varningslampa för alla som själva saknar barn. För med barn kommer föräldrar, och på ett nöjesfält är föräldrar ett mycket besynnerligt släkte. Kanske för att de plötsligt blir en form av debil version av sig själva, där de med tom blick armbågar sig fram till första vagnen i Jetline, eller för att de så småningom förvandlas till håglösa zombies som släpar sig fram mellan attraktionerna för att vinka av lille Hugo eller Josefin som försvinner upp i luften med g-krafterna hos ett stridsplan.
Det måste för övrigt vara en mardröm för dagens säkerhetstörstande föräldrar att gå på Gröna Lund. Stället måste kännas som ett minfält för de som inte kan låta sina barn ta ett steg utan att hänga i hasorna, redo med plåster och tröstande kramar. När jag var snorunge gick farsan och morsan på Tyrol och tog sig en välförtjänt öl medan jag och brorsan sprang benen av oss hela kvällen, men 2000-talets föräldrar måste vara med hela tiden, som någon slags idealmodell över det deltagande föräldraskapet. Vilka losers!

Nåja. Prick klockan elva slocknar Grönan och en sammanlagd tusenlapp fattigare gör vi sorti genom ett mörklagt nöjesfält. Vi står utanför i den ljumma sommarkvällen och väntar på Djurgårdsfärjan med ett vemodigt mollackord i kroppen. Nattfjärilar och knott dansar mot strålkastaren vid kajen. Staden ligger och glittrar på andra sidan vattnet.

Vi lämnar Gröna Lund med en känsla av saknad. Inte av barnfamiljerna och de ironiskt klämkäcka tonåringar som jobbar där, utan en saknad av en tid som inte längre finns, en saknad av ett hisnande Gröna Lund sett ur grodperspektiv.

Och kanske i synnerhet en saknad av att någon annan betalar notan.