Regnet öste verkligen ner så jag skyndade in på första bästa bar. Bartendern, en väldigt söt blondin med generöst uppknäppt vit blus, log mot mig och sa något jag inte uppfattade till fullo. Men det var något om att jag såg rolig ut helt dyngsur. Som en våt hund. Jag beställde en flasköl och slog mig ned på en barstol. Jag torkade min hjässa och ansikte med några fyrkantiga servetter som låg på bardisken. En liten spenslig man i 45 års åldern stod bredvid mig i baren. Han vankade av och an som om han inte kunde stå stilla och ryckte som om han hade ticks.

- Vilken snygg skjorta du har, sa han plötsligt.
- Eh, tack, svarade jag när jag hämtat mig från chocken från att en man gav mig en komplimang för min klädsel.

Jag hade en helt vanlig rutig skjorta. Jag förstod snart att han bara ville ha sällskap. Han hette Greg och var en lustig typ. Han var full och pratade på i hundratjugo. Det här var hans stammishak och han var här flera dagar i veckan. Hans polare var portad i två dagar. Det var synd för jag skulle verkligen gilla honom försökte Greg övertyga mig. Själv hade Greg blivit portad flera gånger men han fick alltid komma tillbaka efter två dagar så det var inte så farligt.

- Vad har du gjort för att bli portad? Undrade jag.
- Nä, de blir lite griniga när jag blir packad ibland bara.
- Han blir full och stöter på allt som rör sig, inflikade den blonda bartendern. De skrämmer bort alla tjejer från stället.

Jag skrattade och tittade mig runt i den skumma lokalen. Där fanns absolut inga tjejer jag skulle vilja stöta på. Förutom bartendern då.

- Jag är inte så farlig, sa Greg. Det är min kompis som är lite för mycket när han börjar prata med tjejer. Jag vill bara snacka.
- Hur är det med utbudet på tjejer här då? Frågade jag.
- Det är bra. Inte ikväll kanske. Men kom hit en fredag så kanske det är studenter från universitetet här. De har man ju ingen chans på förståss. Men de är fina.

Jag drack det sista ur min flaska och blondinen kom direkt med en ny utan att fråga om jag ville ha en till. När jag fiskade upp några dollarsedlar ur fickan förklarade hon att den här var gratis. Det var två för en fram till klockan tio.

- Det är därför studenterna kommer hit förstår du. För den billiga ölen, väste Greg med sin mun så nära mitt öra att jag kände saliv spottas långt in i hörselgången.
- Stör han dig? Frågade blondinen.
- Nej då, det är lugnt, svarade jag.
- Du får säga till annars. Han är på gränsen. Jag har sagt till honom tidigare idag.
- Det är helt ok.
- Fan vad pms:ig hon är idag, sa Greg tyst.

Blondinen gav honom en iskall blick och Greg tittade bort. Jag sög på min öl och blondinen ställde fram en skål med cheeseballs.

- Åh, cheeseballs, utbrast jag. Det är mitt favoritsnacks.
- Jag tycker om jordnötter, sa Greg och hämtade en skål med nötter som stod längre bort i baren.

Det var jordnötter med skal. Greg knäckte dem, släppte skalen på golvet och radade upp de skalade nötterna på bardisken tills han hade en 15 – 20 stycken och slängde dem sedan i munnen.

- Jag älskar också cheeseballs, sa blondinen. Vilket lustigt uttal du har. Du är inte härifrån va?
- Du älskar ballar, sa Greg högt så hela baren hörde och skrattade sedan.
- Kom tillbaks på lördag, sa blondinen och pekade mot dörren.

Greg skakade min hand och ragglade ut genom dörren utan att säga ett ord. Blondinen frågade om jag ville ha en till öl och ursäktade för fyllot. Jag försäkrade att det inte var någon fara. Jag tyckte han var rolig.

- Nå, var är du ifrån? Frågade hon när hon kom med en nyöppnad öl.
- Jag är från Stockholm, Sverige. Jag är bara här på semester, sa jag.
- Är det sant? Jag är svensk!
- Skojar du? Vilket sammanträffande, sa jag på svenska.
- Oj, det där förstod jag inte. Var det svenska? Jag kan inte svenska men min familj är svenskar.

Hon hette Laura Anderson och var från Minnesota. Hennes släkt hade sitt ursprung i södra Sverige och emigrerade i mitten av 1800-talet. Precis som Kal-Oska och Krestina. Hon hade inte läst Moberg så den liknelsen gick förlorad. Men hon var väldigt intresserad av Sverige och ville verkligen åka dit någon gång. Jag berättade om Sverige och Stockholm och hon var eld och lågor. Hon hämtade nya öl som hon inte tog betalt för och lutade sig fram över bardisken. Jag var hänförd över hennes stora runda bröst som knappt doldes under blusen och hade svårt att hålla blicken därifrån.

- Du, kommer du till Sverige lovar jag att visa dig runt, sa jag.
- Menar du det? På riktigt?
- Ja självklart, det skulle vara jätteroligt. Här är mitt kort. Det är bara att ringa eller maila, sa jag.

Hon sken upp när hon tog emot visitkortet och tog sedan tag i mina kinder och gav mig en blöt puss rakt på munnen. Hon krafsade ner sitt telefonnummer på en servett och sa att jag gärna fick ringa henne också.

- Jag åker tillbaka hem om några dagar. Det vore verkligen trevligt att lära känna dig. Du vill inte ta en drink när du slutar idag. Jag kände att jag hade något på gång här och det var lika bra att smida medan järnet var varmt.
- Jag jobbar till stängning idag tyvärr.

Jag var kvar till stängning. Vi pratade mycket. Det var en lugn kväll med få gäster. Hon bjöd på öl hela kvällen och jag var riktigt berusad när det bara var hon och jag kvar i lokalen. Vi gick ut på gatan tillsammans och hon låste dörren efter att hon sagt hejdå till kocken.

- Matt, det har varit väldigt trevligt att prata med dig ikväll och jag träffar dig gärna igen men nu måste jag åka hem, sa Laura.
- Självklart, sa jag och gav henne en kram.

Hon höll kvar och hennes läppar letade upp mina. Vi kysstes och jag tryckte upp henne mot väggen. Vi hånglade intensivt och min högra hand letade sig snart in under blusen. Hon stönade när jag smög in handen mellan hennes bröst och bh och nöp bröstvårtan. Jag klämde på det stora bröstet. Det var fast nästan hårt. Jag kände med ivrig utforskande hand över hela bröstet. Det var som om det var något löst innanför huden. Det kändes som om det låg en rund plastboll under huden. Eller kanske en vattenballong. Jag kunde klämma och flytta på den. Jag insåg att hon måste ha silikonbröst. Det kändes konstigt med den här främmande klumpen i hennes bröst. Men samtidigt upphetsande. Jag tryckte min halvbånge mot hennes lår och kunde inte sluta massera silikontutten.

- Så, så, sa Laura. Jag måste gå nu. Släpp!

Jag släppte inte hennes bröst. Det var för fascinerande och upphetsade mig samtidigt som det kändes så konstigt. Jag försökte kyssa henne för att få mer tid att utforska hennes bröst. Men hon hade fått nog. Hon försökte trycka bort mig men jag hade henne fastspänd mot väggen och min hand kramade hennes bröst allt hårdare.

- Släpp för fan! Låt mig vara, skrek Laura och så kände jag ett slag mot min panna.

Hon hade sin mobiltelefon i handen och bankade den i mitt huvud en andra gång och sen en tredje. Hon puttade bort mig och svor.

- Ditt svin! Håll dina händer för dig själv. Ring aldrig mig. Jag vill aldrig mer se dig.

Jag hade handen på pannan, där en bula höll på att växa fram, när jag tittade på hur hon skyndade bort mot tunnelbanan. Mitt huvud värkte men det gjorde inget. Jag hade klämt på ett silikonbröst för första gången.

Av Matt matt@barstol.nu

Det var fredag och arbetsveckan var över. Sofie lagade middag och jag satt i vardagsrummet och tittade på tv. Jag kände mig tillfredsställd och behaglig till mods, med fötterna på bordet och en liten whisky i handen. Mellan mig och teven stod en stor bukett med rosor från förra veckan. Vi hade till slut förlovat oss.
Jag tog en liten klunk av spriten. Rök steg upp genom näsgångarna och tände eld på svalget. Ringen skavde på fingret. Efter ett helt liv utan skulle det nog ta ett tag att vänja sig.

”Fan!” hördes det från köket. Jag tog en liten klunk till. ”Vad händer, älskling?”
Sofie kom in i rummet.
”Vi har ingen créme fraiche. Jag måste ha créme fraiche till grytan. Du får gå iväg och handla.”
”Självklart”, sa jag, fast jag inget hellre ville än att sitta kvar i soffan. Det var ruggigt ute, och hade man väl kommit in ville man inte ut igen.
”Köp lite juice till i morgon bitti också. Och kom tillbaka snabbt - jag älskar dig!”

Ute var det kallt och rått och jag kunde inte se en människa. Den blå bussen kom stånkande i backen. Jag började jogga mot hållplatsen.

När jag handlat färdigt och gick ut ur butiken så hörde jag en koltrast från något av de höga träden i parken tvärs över gatan. Det kändes konstigt och fel. Koltrastens vackra sång ska höras i vårkvällens skymningsland, inte en mörk och kall februarikväll som denna.
Fågelns lockrop gjorde mig vemodig. Jag kom att tänka på min uppväxt på landet, vi bodde i närheten av en sjö. När isen om vårkanten släppte taget om stränderna så steg en djup doft från vattnet. Det var som om något kom upp ur de kalla vågorna och lindade sig om livet. Och när solen slocknade i sjöns mörker och himlens sprakande färger bleknade, så sjöng koltrasten med en känsla som gick rakt in i hjärtat - precis som ikväll. Men det var inte vår nu, utan vinter, och sjön där ute låg täckt med is och marken var hård och kall.

Snart kom bussen. Jag var nästan helt ensam ombord. Efter en stund stannade den vid ett rödljus. På andra sidan gatan låg en frisörsalong. Den såg helt vanlig ut, men det var något som inte stämde. Frisören stod mitt på golvet, helt stilla med händerna hängande vid sidorna. Han stirrade rakt in i spegeln. Lokalen var blek och kall i det vita lysrörsljuset. Jag kunde inte se någon kund, och jag undrade förstås varför han bara stod där, det såg ju inte naturligt ut.
Medan jag satt och tittade så började det snöa. Stora, tunga flingor som lugnt dalade ned från himlen. Sedan slog ljuset om och bussen tog fart igen. Vi åkte ett par kvarter genom tomma gator, jag tror inte vi mötte en enda bil på vägen. Här och där klev folk av, och till slut var bara jag kvar.
Den främre delen av bussen var helt mörklagd. Jag såg framför mig en spökbuss med tom förarstol som körde mig genom mörka och ödsliga gator för att aldrig mer stanna. Ibland skulle jag höra skrap och brus från radiosystemet, och ett tyst knarrande när ratten vreds runt av sig själv. Trots att det var en barnslig tanke, så kände jag en oro i magen som gjorde mig lite kallsvettig, så jag tryckte på stoppknappen fast det var ett par hållplatser kvar. Jag blev löjligt lättad när bussen saktade in som vanligt vid stoppet

Sedan jag var barn har jag tyckt om att titta in hos andra människor när jag är ute och går på kvällen. Det lyser så hemtrevligt i fönstren, och det ser alltid mysigare ut hemma hos andra. Så jag gick längs trottoaren och tittade upp på fasaderna. Jag promenerade förbi ett fönster med vita gardiner och en jättelik kristallkrona med nedtonade lampor. Jag kunde inte se mer av rummet eftersom fönstret satt en bit upp, men jag fick ändå en känsla av ödslighet, och den där oron i magen kom tillbaka. Jag fortsatte gå och tittade in genom fönster efter fönster som jag passerade, men de gav alla ett avmätt och kallt intryck. Plötsligt fick jag en stark känsla av att alla hus bara var kulisser, fullt möblerade med TV- och radioapparater som brusade och flimrade, men helt tömda på liv. Som om alla människor försvunnit, och jag var ensam kvar.

Väl framme vid mitt eget hus fungerade inte portkoden. Jag stod där en stund och undrade vad jag skulle ta mig till, mobiltelefonen låg kvar uppe i lägenheten. Jag sparkade till dörren i ren frustration och då gled den upp – den hade inte ens varit låst. I trapphuset stod jag en stund och vädrade i luften. Det luktade annorlunda. Man brukar ju inte tänka på sin egen hemmalukt förrän man varit bortrest ett tag, men nu kände jag direkt att det gick ett stråk av något obekant i luften.
När jag satte nyckeln i ytterdörren var det något fel med låset där också, hur jag än försökte kunde jag inte få in den. Jag ringde på i stället. Först hände ingenting, men jag tänkte att Sofie kanske höll på att stöka i köket och inte hörde. Jag satte fingret mot knappen och höll den intryckt en stund. Efter ett tag hördes rörelser på andra sidan dörren. Så vred hon om låset och öppnade dörren.

Så här i efterhand, när jag satt mig för att skriva ned allt, undrar jag om jag kunde ha agerat på något annat sätt, men jag tror inte att det hade varit möjligt. Vissa saker är man helt enkelt inte förberedd på.
Det var nämligen inte Sofie som öppnade dörren.
Det var jag själv.

Jag stod en lång stund och glodde, åtminstone kändes det så. Mannen i dörren - jag - såg fundersam ut.
“Ja?”, sa han. “Kan jag hjälpa dig?”
Jag fick svindel, det började susa i öronen. Jag kunde inte få fram ett ord.
“Du kanske har tagit fel dörr?”, sa min egen röst. Den lät precis som när man hör sig själv på band och inte kan begripa att det är så man egentligen låter.
“Vem skulle du till?”
“M-men… jag bor ju här…”, sa jag efter en lång paus.
Han log osäkert. “Nej, det tror jag inte, här bor ju vi!”
“Vem är det?”, hördes Sofies röst inifrån lägenheten.
“Sofie!”, ropade jag och trängde mig in genom dörren. Mannen knuffade ut mig. Han såg skärrad ut.
“Hör du, jag vet inte vem fan du tror att du är, men här bor jag och min tjej och du gör nog bäst i att sticka härifrån nu!”
Han började stänga dörren. Jag fick in en fot i springan.
“Vänta lite nu! För fan, vänta!” skrek jag.
“Sofie, ring polisen NU!”
“Vad är det som händer?”, ropade Sofie.
“Vänta, snälla, vänta”, sa jag. “Jag förstår inte. Jag fattar inte. Vad är det som händer?”
“Jo, det ska jag tala om. Du har gått fel, och nu ska du gå härifrån!”
“Vänta… vänta, vänta. Det står en… en Laphroaig på vardagsrumsbordet. Bara lite är kvar. Jag tappade den i golvet i förra veckan och då rann hälften ut. I… i vardagsrummet ligger en grå matta från Mio, och på soffbordet står en vas med röda rosor. Jag… du… vi är förlovade! Sofie och jag!”
Jag höll upp fingret, ringen satt gudskelov fortfarande kvar. Min dubbelgångare i dörren såg skeptiskt på mig.
“Jag vete fan hur du känner till det där med whiskyn, men du är verkligen inte förlovad med Sofie, och det är inte jag heller. Några jävla rosor har vi inte. Och nu ska du sticka härifrån. Min tjej håller på och ringer polisen där inne!”
Nu var suset i huvudet så högt att jag inte längre hörde vad han sa. Jag såg bara mitt eget ansikte, det som jag sett i spegeln tusentals gånger förut. Jag kände till varenda por, varenda hårstrå. Ändå var det där någon annan. Jag knuffade undan mig själv och tog ett kliv in i lägenheten. Allt såg precis ut som vanligt. Det luktade köttgryta. Genom halldörren skymtade vardagsrumsbordet och whiskyflaskan. Sofie stod i hallen, men nu skrek hon till när hon fick syn på mig.
“Sofie, för fan! Vad är det som händer! Sofie! Det är ju jag!”

Längre hann jag inte förrän jag kände ett hårt grepp om axlarna och blev uthivad i trapphuset. Jag föll omkull och kände en skarp smärta i armbågen. Dörren slogs igen med en smäll. Jag satt där på golvet i trapphuset, helt desorienterad. Deras upprörda röster skrek innanför. Sedan hörde jag hur porten öppnades nere i trappen och hur en polisradio skrapade till. Under bråkdelen av en sekund gick jag igenom mina valmöjligheter. Det fanns inget att göra, vad skulle jag säga? Jag reste på mig och sprang så tyst jag kunde upp för trapporna, upp på vinden. Jag stod en stund i vindsdörren och lyssnade. Där kunde jag höra brottstycken av min egen upprörda röst några våningar ned.
“Helt galen… sa han bodde här… försökte tränga sig in…”

Långt senare vågade jag mig ned för trappan igen. Jag stod en stund och andades i mörkret utanför dörren. Drog med fingret på namnet på brevlådan. Mitt namn. Min lägenhet. Sedan gick jag ut på vädringsbalkongen en halv trappa upp och tittade in genom fönstret. Där, i vardagsrummet, satt Sofie och jag själv. Vi pratade upphetsat, jag såg skrämd ut. På bordet stod flaskan, men den var nästan tom nu. Mina händer darrade. Det stod ett glas framför Sofie också - hon som inte ens drack.

Det hade blivit natt. Snön hade fortsatt falla och staden var tyst och öde. Jag hade ingen aning om var jag skulle ta vägen. Allting kändes helt sinnessjukt. Då fick jag syn på den lilla frisörsalongen som jag åkt förbi med bussen några timmar tidigare. Jag gick fram till fönstret och tittade in. Salongen var stängd, lysrören släckta. Allt såg prydligt och välstädat ut.

Och det var då det hände. Jag stelnade till och frös fast. Ett moln av is fyllde magen. Jag stod där och svajade och stirrade in i glasrutans reflektion.

Men ansiktet som stirrade tillbaka tillhörde någon annan.

Av Mattias mattias@barstol.nu

Regndropparna drar oregelbundna streck på fönsterrutan. Först tunt och försiktigt, sedan allt hårdare tills de slår vilt mot glaset.

Inomhus sitter Anders och tittar ner på gatan, med ryggen mot vardagsrummet som är helt vitmålat och möblerat enligt inredningsmagasinens strama doktrin. Han har lättat upp det linjära och strikta med en fondvägg, men det finns inga onödiga föremål, inga böcker och inga prydnadssaker förutom en stor och exklusiv glasskål som står på vardagsrumsbordet från Svenskt tenn. På väggarna hänger generiska men dyra affischer som han låtit glasa in i ramaffären på hörnet. Fjärrkontrollerna till plasman och hemmabiosystemet ligger prydligt uppradade på bordsskivan.
När han någon gång haft besök så känns rummet lite nedsolkat när de gått därifrån. Besökarna finner å sin sida ingen ro. Vardagsrummet är som en vänthall, en plats där man alltid känner en viss nervositet, som om man snart förväntas resa sig och byta plats. Det finns inget att sjunka ned i, inget att betrakta. Avsaknaden av personliga föremål gör det svårt att hitta samtalsämnen.

Anders gick aldrig gymnasiet, och högstadiebetygen var av förklarliga skäl ingenting att hurra åt. När han var tjugofyra år gammal läste han upp dem på komvux och tog en försenad gymnasieexamen med toppbetyg i alla ämnen. Han var smart, det var ingen tvekan om den saken. För sakens skull gjorde han högskoleprovet året därpå och fick 1.9 på första försöket. Då hade han redan börjat studera psykologi på Stockolms universitet och kompletterade det med spridda kurser i beteendevetenskap och filosofi. När han var tjugosju kom han in på Konstfack. Där läste han industridesign i tre år, och efter sin kandidatexamen fick han genast jobb på en i branschen hett eftertraktad designbyrå på Riddargatan i Stockholm. Hans första projekt för firman var en serie köksföremål adresserad människor som led av artros. För dem fick han pris av föreningen Svensk Form följande år, och blev omslagspojke i organisationens egen tidning.

Sett ur det perspektivet är Anders en till synes mycket lyckad person. Han bor på en fin adress i innerstaden och har gott om pengar. På gatan fem våningar ned står en silvergrå Audi, och av ungdomens problem att få tjejer syns inga spår. Han har 467 vänner på Facebook och en del av dem träffar han regelbundet på middagar, grillaftnar och fotbollskvällar framför teven. Och om några timmar kommer Tim hem från skolan, resultatet av en kort romans i tjugofemårsåldern. Ett verk han tog ordentligt ansvar för först flera år senare, när karriären redan var ett faktum.

Men just nu sitter Anders ensam i den tysta våningen och tittar ned på gatan. Det susar i elementen. En lastbil kör förbi med en  vibration som letar sig upp längs husväggen och får fönsterglaset att klirra. Han drar frånvarande med fingret över fönsterbrädan och försöker låta bli att tänka på det som varit.
Han förstår inte varför det där dykt upp just nu. Han har i princip inte tänkt på det sedan det hände. Han har aldrig varit mycket för ältande eller ånger, men plötsligt har det hela blivit något som ligger och gnager hos honom.
När hans mor dog var han förstås ledsen, men han hämtade sig ovanligt snabbt - redan efter någon månad kände Anders hur sorgens bojor lossade, och ganska snart var det som om hon aldrig funnits. Det var förstås inte normalt, och han fick gå till en psykolog som hade inrett sitt kontor på vindsvåningen i kommunalhuset. Hon satt och antecknade allt han sa med ett inåtvänt leende, och när han frågade om han fick elda i hennes sandlåda såg hon nästan salig ut. Efter några veckor slutade han gå dit på eget bevåg. Han förstod inte syftet och tyckte det var slöseri med tid. Då var han tolv år gammal.

Tre år senare hände det andra. Det som fick så stora konsekvenser, som berövade honom delar av hans ungdom och som nästan drev hans far från vettet. Det som han själv inte tänkt på ens i en sekund på nästan tjugo år - det som sorterats ned, arkiverats och glömts bort utan någon särskild tveksamhet eller ånger. Ingen på byrån skulle tro på det. Inte Anders, inte skulle väl han? Och det var heller ingen risk. Sedan dess har han bytt efternamn och är sig så olik att ingen någonsin skulle kunna känna igen honom.
Anders vet att han inte är som alla andra, att hans förmåga att glömma obehagliga saker inte är normal, och just därför blir han så handfallen när det plötsligt dyker upp ett gammalt minne som cirklar i honom som en retsam spyfluga.
Han sitter vid fönstret och försöker stänga av tankarna, försöker koncentrera sig på regndropparna, se mönster i rännilarna mot glaset. När det inte fungerar går han till gymmet och tränar så ursinnigt att det nästan svartnar för ögonen.

Senare på kvällen, med en flaska vin i kroppen, står han i dörröppningen till vardagsrummet och betraktar sin son med en ömhet han bara kan känna när han är berusad. Det regnar fortfarande, hårda slag mot fönsterblecket. Tim sitter och tittar på TV med uppdragna knän och ett allvarligt uttryck i ansiktet, med de mörka lockarna klistrade mot pannan och sina beniga händer slutna kring fjärrkontrollen. Han är så vansinnigt olik Anders själv i den åldern, att han ibland undrar om det verkligen är hans egen son. Och det är då det slår honom, som en blixt från klar himmel. Det rusar in i honom med en sådan kraft att han nästan tappar andan.

Vinets tröghet är som borttrollad. Anders springer ut i hallen, snappar åt sig nyckeln som hänger bredvid ytterdörren och tvingar sig själv att gå med lugna steg upp för trappan, allt medan pulsen slår hårt i honom. När han ska sticka nyckeln i vindsdörren märker han att handen darrar så mycket att han knappt får in den i låset.
Vindsförrådet är det dåliga samvetet, platsen han saknar kontroll över. Det är en sopstation avsedd för de minnen hans hjärna förträngt. När Anders fått upp hänglåset och öppnat kycklingnätsdörren, så står han en lång stund i halvdunklet och tittar ut över ett hav av omärkta flyttkartonger. Sedan börjar han slita i lådorna, river upp locken. Han häller ut innehållet på golvet, rafsar runt bland papper och småsaker med ett våldsam raseri. Och sedan dyker den upp, och allt blir stilla, men i hans huvud bultar hjärtat och han hör blodomloppet som en brusande fors.

Senare, i arbetsrummet, håller han skolkatalogen som om den vore en helig relik. Han vänder försiktigt blad, tvingar sig själv att granska alla de svartvita ansiktena i tur och ordning. Vilka frisyrer man hade, haha. Vilka kläder, hihi. Och sedan det oundvikliga, ansiktet som han förträngt, pojken som inte funnits på tjugo år. Det smala ansiktet med de allvarliga ögonen. Och i raden under: hans tvillingsyster Johanna, hon som flyttade med sin far till Malmö året innan. Hon med samma namn som Tims mor.

Och han går in i vardagsrummet igen, och står där och tittar på den allvarliga pojken i soffan. Och den plötsliga insikten om vem Tim är fyller honom med is, och får honom att vilja kräkas.

(Jag inser att den här texten kanske inte är så begriplig om man inte först läst texterna om Jonathan - 1, 2, 3)

Av Mattias mattias@barstol.nu

Lina står kvar i skenet från gatlyktan. Hon vill inte gå hem. Johan står i mörkret under pilen. Torra löv som envist hängt sig kvar rasslar svagt i vinden. Det är januari, men ingen snö ännu. Gatan som går förbi både Johans och Linas hus gnistrar av frost. Det är iskallt ute.

“Vi kan väl kolla efter ufon igen”, säger hon.
“Okej”, säger Johan. Han ger henne kikaren. De står tryckta intill varandra och spejar upp mot stjärnhimlen.
“Ser du nåt?”, frågar Johan.
“Vänta…”
Lina ser ingenting i kikaren. Men hon försöker se koncentrerad ut, så att det inte ska ta slut. Hon vill inte gå hem. När hon känner Johans axel mot sin darrar hon till lite. Hon är livrädd att han ska märka något.
“Jag måste nog gå in snart”, säger Johan.
“Bara en liten stund till”, säger Lina.
“Okej.”

Ovanför deras huvuden blinkar Vintergatans miljarder stjärnor. Lina låter kikaren svepa över natthimlen. Hon hör Johans andetag bredvid sig. Plötsligt rycker hon till.
“Jag såg något!”
Hon tyckte faktiskt att hon såg något. Något rött.
“Va, vadå?”, säger Johan och hon ger honom kikaren.
“Där, där!” Hon pekar uppåt, förbi gatlyktan, ovanför den mörka stigen ned mot allmänningen.
“Var?!”
Lina kisar, och sedan ser hon det igen. Det är på riktigt! Någonting rött som hänger över sjön. Hon lägger sin hand på Johans axel, pekar och styr honom mot den röda pricken. Det känns bra att ha handen där på axeln.
“Äh, det där är ju bara ett flygplan.”
Han sänker kikaren.
“Men kolla”, säger Lina, “den är ju helt still. Vi måste gå ner på ängen och titta!”

De halvspringer stigen ned mot allmänningen, hela tiden med blickarna på pricken över sjön. Den upptrampade leran har frusit och är hård och skrovlig och frusna vattenpölar krasar under fötterna. När de kommer fram till lekplatsen, ängens högsta punkt, ligger det trygga upplysta villakvarteret långt bakom dem. Gungorna vajar lite som om någon nyss lämnat dem. Johan och Lina klättrar upp på rutschbanan och står tysta och tittar ut över sjön. Allt runt omkring är mörker och kyla.
Bara någon kilometer därifrån ligger halvön där man hittade Jonathan i våras. Platsen ligger väster om sjön, och fast det röda ljuset lyser klart och fast, dras deras blickar som magneter till den täta skogsdungen.
“Du kände honom, va?”
“Lite”, säger Johan och tar kikaren ur hennes hand. Han står tyst och spejar ut över sjön en stund. Inte ett enda ljus syns på andra sidan vattnet, bara mörk skog och svart himmel.
“Undrar vad det är för nåt”, säger Lina. “Den är ju helt tyst”.
“Jag drömmer om han ibland”, säger Johan plötsligt. “Jag drömmer att jag vaknar på natten och tittar ut genom fönstret, och jag ser han nere på gatan. Sen går jag ut fast jag inte vill, jag går stigen ner mot tennisbanorna, det är som om jag måste, jag kan inte styra. Och sen ser jag nån i mörkret, och jag vet att det är han. Fast jag inte ser nåt, så vet jag det. Han är helt tyst, och jag säger inte heller nåt. Sedan vänder han sig om och börjar gå, och då vaknar jag.”
Johan står mot sjön. Sedan vänder han sig mot Lina och fast det är mörkt så ser hon hans ögon. Hon drar handen ur vanten och tar tag i de iskalla fingrarna.

Hon tvekar bara en sekund. Under den korta tiden hinner tusen tankar fara genom hennes huvud, det är som om hon står i en flod av pulserande vatten, en ström som får kroppen att vibrera och som slår lock för öronen. Allt runt omkring försvinner, det är precis som hon läst, att tiden liksom stannar upp. Lina känner Johans kalla läppar och hon hör vinden och vattnet och sina egna hjärtslag som ett brus i huvudet, och över sjön hänger det röda ljuset och de är helt stilla, står bara där tätt tryckta mot varandra.
Lina hinner tänka “Vad ska jag göra nu?”, men då är det redan över. De står kvar bredvid varandra, tysta och förlägna. Hon hör hans andetag. Och hon säger: “Jag tycker om dig”, och Johan lutar huvudet mot hennes axel. De står där, stela och blyga i kylan, och i ögonvrån ser hon hur det röda ljuset sakta dalar ned mot sjöns mörka vatten.

Det knackade på fönstret och pojken kunde höra röster utanför. Pigga, vakna röster, ivrigt viskande. Den omedelbara impulsen var att somna om, att vinka till grabbarna utanför och säga att de fick klara sig utan honom. Men på något sätt tog han sig upp ur sängen och i byxor och tröja och gummistövlar, och ute på altanen stod hans morfars gamla kastspö där han ställt det kvällen innan.

Han mötte upp grabbarna nedanför huset. Det var bröderna och deras kusin från Norrland. Kusinen, liksom den ena av de två bröderna, var elva år och jämnårig med pojken.

De gick ner över tomten och ut genom hålet i staketet som ledde ner till ängen där de bara några dagar tidigare slagit ner spik i en stock och deltagit i dragkampen och säckhoppningen medan de yngre barnen dansade kring midsommarstången till dragspelstoner och sång.

Morgondaggen lade sig över stövlarna när de skyndade över ängen och på avstånd kunde de höra röster av vuxna som ännu inte kommit i säng utan var högljuda och sliriga och sjöng och pratade på det där sättet som vuxna gör när det är sommar och fest och natten inte vill ta slut. Det var ingenting de reflekterade över men de hade fortfarande en sommar eller två kvar innan de behövde ta ställning till den första fyllan och ännu fanns ingenting där som lockade eller ens verkade spännande. Äventyren var av en annan art som denna sommar hade övergått från krigargubbar och kojbygge till minigolf vid kiosken och försök att lokalisera tidningar i skogen.

De gick ner mot badplatsen och vek av in på stigen strax innan, genade över några tomter och hittade den plats där vassen slagits ner i en gata mot vattnet.

De sänkte rösterna, oroliga att skrämma fisken innan de ens kommit igång.

Bröderna och kusinen från Norrland hukade sig över sin fiskeutrustning och viskade livligt kring vilket drag som var det optimala. Pojken gjorde det enkelt för sig. Hans morfar hade bara ett drag till sitt kastspö och det var det han använde, precis som sommaren innan och sommaren innan den. Bara en gång hade han förlorat det men då vadade han ut i vassen och lyckades lokalisera den blänkande metallbiten där den reflekterade solens strålar och avslöjade sig halvt under en vassrugge likt en illa dold skatt.

Pojken trodde inte på olika drag eller teorier om färgval, han trodde på att fiska på rätt ställe vid rätt tidpunkt, men så var han inte heller den som fick mest fisk. Det var i stället norrlänningen. Han som nästan aldrig sade något och som fnyste ogillande om någon kom för nära eller kastade åt samma håll. Det hände att pojken gjorde det just därför. Bara för att få se den irriterade blicken och höra honom fräsa och vifta avvärjande med armen.

- Bort.

Och pojken låtsades som om han inte hörde och tog ytterligare ett steg närmare och kastade alldeles intill draget norrlänningen höll på att veva in.

- Men hör du inte vad jag säger. Bort! Försvinn!

Det var många ord för att komma från honom och ögonen stod ut ur sina hålor och pojken förstod att ta det lugnt om han ville bli medbjuden nästa gång.

I stället valde han en plats i närheten av vassen och vadade ut så långt som gummistövlarna tillät. Han gjorde några kast och för vart och ett av dem blev han lite modigare och kastade närmare vassen. Det var ju där gäddorna bidade sin tid om morgonen, intalade han sig. Och det vore onekligen på sin plats att täppa till truten på norrlänningen och bröderna och vara den som drog upp morgonens fångst och visade att det finns annat till fiske än trettio olika sorters drag. Som att svepa förbi alldeles intill vassen och lura ut en morgonhungrig gädda på kroken med morfars gamla drag. Det enda som morfar behövde och det enda som pojken behövde.

Han kastade igen och vevade med lätt hand och drog lite åt sidan och plötsligt spändes linan och det tog stop. På helt fel sätt. Jävla skit. Han drog lite till, upp och åt sidan för att liksom lirka loss draget utan att behöva vada ut. Med ett lågt knäppande ljud brast linan och slaknade. Han vevade in och gick upp på strandkanten och tog av sig stövlar och byxor. Ingen av de andra verkade lägga märke till något utan var och en var fullt upptagna av det egna fisket. Pojken vadade ut igen och försökte finna den plats där han trodde att draget kunde ha fastnat, men solen hade ännu inte gått upp och dess ljus kunde inte hjälpa honom och efter en stund fick han ge upp och finna sig i att det mörka sumpiga vattnet intill vassen krävt sitt byte och det enda han åstadkom var att röra upp dy från botten.

Norrlänningen stod närmast och pojken vadade fram till honom.

- Hörru, jag sumpade precis mitt drag. Är det okej om jag lånar ett från din låda?

- Nej, sa han utan att kolla upp.

- Va?

- Nej, jag vill inte att du ska förlora ett av mina drag också. Innehållet i den där lådan är väldigt noga genomtänkt.

- Kom igen nu, var lite schysst.

- Nej, du är alldeles för klantig.

- Äh, dra åt helvete lappjävel, sa pojken och vadade upp på stranden och tog sina stövlar och byxor och började gå sin väg.

- Vart ska du? ropade den äldre av bröderna med dämpad röst efter honom.

- Jag drar hem. Förlorade mitt drag och er snåla kusin vägrar låna ut ett av sina.

- Du kan ta ett av mig.

- Äh, stötte han ur sig och gick vidare.

Halvvägs på stigen mot badplatsen stannade pojken och drog på sig byxorna. Fötterna var fulla med grus och dy och han fortsatte barfota. När han närmade sig badplatsen hörde han röster. Han vek av från stigen och smög fram mellan träden och såg en man och en kvinna som var på väg av med kläderna och han stannade där bakom ett träd tyst och rädd för att ens andas och såg dem försvinna nakna ner i vattnet. Kvinnan stod med vattnet upp över midjan och mannen dök ner under ytan och kom upp igen alldeles intill henne och de skrattade och kramades och kysste varandra länge och slängde sig sedan ut och tog några simtag innan de återvände till stranden. Pojken såg dem gå upp ur vattnet och kvinnan hade varit noga med att inte blöta håret, medan mannen drog handen genom sitt och skakade och lade luggen bakåt. De hade inga handdukar utan drog på sig kläderna över sina blöta kroppar och gick iväg uppåt stigen utan ett ord, eller så var pojken alldeles för tagen för att uppfatta vad de sade.

Han vågade fortfarande inte andas.

Nakna. Kroppar. Som nästan hade sex.

Han stod kvar vid trädet och lutade sin rygg mot stammen och sjönk ner och blev sittande med bark över axlarna och håret och han vet inte hur länge han satt innan blicken fastnade på de smutsiga fötterna och han tog sig upp och ner till vattenbrynet där han sköljde av dem och drog på sig strumpor och stövlar.

Han gick tillbaka mot fiskeplatsen och satte sig en bit upp i backen och kollade på grabbarna som kastade ut och vevade in och kastade ut igen.

- Nu hugger det, jävlar, nu hugger det, utbrast norrlänningen med ett exalterat tonläge nära falsett som pojken aldrig tidigare hört honom använda. Och bröderna kom vadande och när han vände sig mot dem såg pojken hans stora leende och lyckan som strålade ut för ett ögonblick innan han återfick behärskningen och metodiskt vevade in fångsten samtidigt som han sakta backade mot land.

En av bröderna var redan uppe efter håv och kniv och vadade ut igen och fick upp gäddan i håven och de lät den vara kvar en stund med kanten över vattenytan och där stod de och granskade fångsten innan de tog upp den på land och förde kniven genom huvudet och bände loss draget och släppte ner den i en hink.

De såg inte pojken och han gick inte heller ner eller ropade utan satt kvar och iakttog hur de stod samlade kring hinken innan de återvände med sina spön ner i vattnet och tystnaden och kastade och vevade in och kastade igen medan solen gick upp över trädtopparna och slängde solkatter av silver och guld som dansade över vattenytan och slog volter och jagade varandra och pojken skrattade och sträckte ut sig i gräset och kände daggen tränga in genom tröjan och genom håret och det var ett ögonblick, det var det verkligen och det visste han.

Av David david@barstol.nu

Jag tror att hon knullar med någon annan just nu. Jag är helt säker på att hon just nu ligger på rygg med brösten i vädret och blir slickad. Jag känner henne. Jag vet precis hur stark hennes sexdrift är. Hon går inte många veckor utan att få något. Det behöver hon inte. Män älskar henne lika mycket som hon älskar män.

Hon har säkert varit ute och julshoppat hela dagen. Hon har gått runt i exklusiva underklädesbutiker och tittat mer på presenter åt sig själv än åt andra. Hon och blivit varm och kåt i trängseln. Efter att ha flängt runt på stan har hon och någon väninna delat på en flaska vin i en bar. Hon har blivit ännu mer upphetsad och fingrat på sin telefon med flera potentiella ligg i kontaktlistan.

Nu ligger hon och gräver in sina naglar i någons seniga tatuerade underarmar medan hon stönar högt och skriker ut hans namn gång på gång.
Och där ligger han med näsan i hennes lilla ljusa hårtofs och har sin ena hand på hennes platta mage och fingrar på hennes smyckade navel. Den andra handen smeker hennes perfekt rundade bröst.

Jag vet precis hur hon vill ha sina fantastiska bröst kramade och hur hon vill få sina konstant hårda bröstvårtor slickade och nafsade i. Ingen kan ta på henne som jag. Ingen kan knulla henne som jag.

Det fanns en tid hon ville att jag skulle krama hennes bröst, att jag skulle suga på dem, att jag skulle slicka hennes fitta och att jag skulle knulla henne. Det fanns en tid jag dög åt henne.

Av Matt matt@barstol.nu

Det är snart sommar. Himlen har fått en djupare färg på kvällarna. Solen är på väg ned och himlen glöder över sjön. Jens står i vardagsrummet med armarna korsade över bröstet. Han stirrar ut genom fönstret, och hör inte när mamma kommer in i rummet. När hon lägger armarna om honom bakifrån rycker han till och blir först stel som en pinne. Sedan slappnar han av och det känns som om han ska dö, men greppet runt honom hårdnar. Han vill gråta, men det kommer inga tårar.

Dagen då det hände var Jens på hockeyträning efter plugget. Han brukade vara vid rinken tre eftermiddagar i veckan. Jens är anfallare och en av de bästa i laget. Nu har han inte spelat på flera veckor. Och om han inte hade tränat just den där eftermiddagen så kanske det inte hade hänt. Om han kunde vridan tillbaka klockan, så skulle de sitta vid matbordet, och Jens skulle ägna all uppmärksamhet åt sin lillebror. De skulle se en film ihop, och sedan skulle de gå och lägga sig och prata hela natten. Jens skulle berätta om hockeyn och om Tove som brukade hänga vid rinken på kvällarna. Han skulle berätta om den där gången i skolan när de släppte en vattenballong på hemkunskapsläraren från andra våningen.
Jens vet att hans bror skulle älska såna historier. Hans bror skulle förresten ha älskat att bara få vara med sin storebror. Han beundrade Jens. Men Jens brydde sig inte om honom. Fast de delade sovrum, så pratade de knappt med varandra. Jens såg honom tvärs över rummet, lite tystare och tunnare för varje dag. Men allt han kunde tänka på då, var att han ville ha ett eget rum. Att han var för stor för att dela rum med lillbrorsan.
Nu när han ligger på kvällarna och tittar på den tomma sängen, så skulle han kunna göra vad som helst för att få se sin bror igen.

Jens vet att lillbrorsan inte hade det lätt. Och han vet också att han enkelt hade kunnat göra något - Jens var både större och starkare, men han föraktade den svaghet som brodern var inlindad i. Han var så jävla vek. Han sa aldrig ifrån och han steg åt sidan när det blev bråk. Men så fick han alltid stryk också, till och med tjejerna gav sig på honom. Jens ville inte bli förknippad med det, ville inte bli smittad av sin brors menlöshet. Hans bror var undfallenhet och rädsla, sådant som rovdjur luktar sig till. Och Jens såg hellre bort när de gav sig på honom.

När han kom hem från ishallen den där kvällen så var det tomt och tyst i lägenheten. Det var konstigt, för hans bror brukade vara hemma. Kvällarna flöt alltid på i samma mönster; Jens kom hem från träningen och värmde middagen som mamma ställt i kylskåpet, och de åt tillsammans, under tystnad eller framför teven. Sedan gick Jens upp och spelade gitarr, och brodern såg på TV eller gjorde sina läxor. Den här kvällen åt Jens själv, och sedan somnade han framför teven och vaknade sent på kvällen när mamma kom hem.
Polisen och hemvärnet gick skallgång nästa dag. Det dröjde till morgonen därpå innan de hittade honom. Jens minns bara sin mammas jämrande rop från den dagen.

Nu kan han inte sova. Klockan på nattduksbordet tickar allt högre. Genom det öppna fönstret hörs nattfåglarnas rop. Gardinerna vajar fram och tillbaka.
Efter en stund går Jens och lägger sig i den andra sängen. Det finns kvar en svag doft av lillebror i lakanen. Jens tänker att när den försvunnit så är hans bror borta för alltid. Han drar in lukten och känner hur tårarna svider bakom ögonlocken. De tror att han inte vet detaljerna, men han läser tidningarna som alla andra. Jens vet allt, och det spelar ingen roll att han försöker tänka på annat, för vetskapen om detaljerna fyller honom med en sådan gränslös skam och vånda att det äter upp honom.

Senare drömmer Jens om rinken. Men det är inte Tove som hänger på räcket, det är Jonathan. Han ler sitt blyga och osäkra leende, och Jens åker fram och lägger armen om honom och säger till de andra: “Det här är min lillebrorsa. Rör ni honom så dör ni.”

Av Mattias mattias@barstol.nu

Fanny var sämre nu. Hon hamnade på en sal med tre andra och fick sängen närmast dörren. Kvinnorna i dom andra sängarna var gamla, säkert över åttio. Hon bredvid var helt blind och på dagarna låg hon mest under den gula filten och lyssnade på radio och talböcker i ett par svarta tunna hörlurar. Flera gånger i timmen, särskilt efter måltiderna, släppte hon sig okontrollerat. Fisarna var långa och ekade högt genom rummet. – Men vad gör du Maud? Så där kan du väl inte hålla på? sa hon förvånat till sig själv varje gång och fnissade, ögonen stirrade orörligt rakt ut i luften och verkade alltid vänta en stund på att Fanny eller någon av dom andra skulle fnissa dom också i ett hjälpligt försök att släta över det hela. Men ingen gjorde något, snarare låtsades alla som det regnade och rörde inte en fena varje gång Maud släppte en brakskit.

Mauds telefon satt fast på kanten av sängbordet och när det ringde tog det många signaler innan hon famlat fram med händerna och hittat luren. Fanny förundrades över hur varmt och vitalt Mauds röst porlade fram när hon talade. Rösten var så behaglig och omtänksam och lät ung och glad trots att hon både var sjuk och blind och intorkad som en vindruva.
– Tänk om vi kunde gå på fest eller gå ut i skogen, sa Maud in i luren. Jag har inte varit i skogen på tio år. Fanny hörde svagt hur en röst skrattade hjärtligt på andra sidan luren innan den fortsatte. Ja, det gör vi, svarade Maud uppspelt. Och så tar vi med oss portvinet också, tycker du inte det?

Den andra kvinnan hette Berit och hade sängen rakt framför Fanny. Hon talade med bred grov göteborgska och hade svårt att andas. Hon stånkade och pustade runt sänggaveln med rullatorn och istället för att bara andas ut inandningsluften blåste hon hårt med läpparna och pressade ut den varje gång hon tog ett steg. Handfatet vid dörren hade Berit lagt beslag på själv och vid kranen låg en rosa tvål blötlagd i en ljuslila tvålkopp och bredvid den en röd hårborste. På andra sidan stod en glittrig rund flaska med parfym och intill handfatet, på en liten hylla där personalen förvarande tvättlappar och ytdesinfektionsmedel, hade hon klämt in sin vinröda necessär och en pumpflaska med handkräm som hon ofta smorde in händerna med. När hon kom fram till handfatet med rullatorn var hon alltid helt slut av sitt hårda blåsande och vilade sig en stund med händerna mot porslinet innan hon tog upp läppstiftet. Spegeln hängde ovanför och hon förde ansiktet nära glaset och målade läpparna i en tjock pärlemorrosa färg. Håret var mörkgrått med bångstyriga grova lockar och hon fluffade i dom med fingrarna innan hon tog tag i handtagen igen och återvände till sängen. Flera gånger om dagen upprepade hon läppstiftsmålandet och fluffandet och när hon stånkat tillbaka till sängen satte hon på sig sina stora glasögon igen och fortsatte bläddradet i sin svarta telefonbok.

Det var ett fasligt ringande. Berit gjorde långa beklagliga samtal där hon intensivt sökte sympatier från vänner och bekanta. Varje morgon efter ronden påbörjade hon ringandet där hon uppdaterade alla om nya detaljer angående hennes tillstånd. Berit hade faktiskt varit på sjukhuset en hel vecka nu och gjort alla tänkbara undersökningar för att komma fram till varför andningen var så besvärlig. Alla värden var normala och hon var så trött på att ligga kvar skulle dom veta.
– Det är ju ingen som gör någonting på det här stället. Du skulle se flickebarnet här framför mig, hon är så blek och mager så. Äter gör hon inte och inget hår har hon heller, klagade hon i luren. Ja, det är väl änna tetigt? fortsatte hon. Inte ens en sådan där inhalator som du har Georg kan dom ge mig. Det kunde jag väl åtminstone få, tycker du inte det Georg? Tycker du inte det Siv? Tycker du inte det Ulla?
Varje eftermiddag kom väninnor på besök och hade med sig tidningar, bakelser och bullar. Berit strålade och Fanny märkte att andningsbesvären helt gick upp som i rök när kvinnan skrattade och skvallrade med sina vänner i några timmar. Nästa morgon när doktorerna gick rond stannade en av läkarna kvar vid kvinnans säng och sa att det skulle komma en psykiater och tala med henne nu när det inte fanns något annat kvar att undersöka. Berit tittade chockat på Fanny efter att läkaren gått ut och satte sedan genast igång att ringa.
– Nä, vet du vad Gunnel? sa hon högt när hon fick svar. Det är lika bra att jag åker hem. Det ska jag göra. Vad ska jag göra här? Det är ju inte klokt det här. Jag kan ju knappt andas och dom säger att jag är helt frisk. Har du hört på maken? Och när jag kommer hem då ska minsann jag gå till min husläkare. Så får han skriva ut en sån där inhalator.

Den tredje kvinnan snett framför Fanny såg äldst ut. Hennes hår var kortklippt och vitt som ett tunt lager sockervadd. Dom taniga tunna smalbenen stack ut från landstingets mintgröna klänningsrock och på fötterna satt blåa sockiplast så att hon inte skulle halka på golvet. Rullatorn var av blåmetallic aluminium och en kavaljer hon inte klarade sig några längre sträckor utan. Ögonen var bruna, ängsliga och möjligtvis något sorgsna när hon satt ihopsjunken och alldeles stilla på sängkanten och såg ut genom fönstret. På sängbordet i en liten plastpåse med röd klämma låg skalade bruna äppelklyftor. Hon tog en äppelbit ibland och satte tillbaka klämman och gnagde sedan med små tuggor på äppelbiten med framtänderna. Svenskan var nästan felfri men kvinnan bröt på ett språk som Fanny inte kunde placera och om nätterna någon timme efter att kvinnan fått sin sömntablett började hon tala högt och tydligt på sitt modersmål. Fanny hade aldrig hört språket, inte en stavelse lät bekant och kvinnan såg ledsen ut i sömnen med en djup rynka i pannan som skrynklade sig mellan ögonbrynen. Kvinnan talade länge, gjorde pauser och betonade orden som om hon berättade sitt livs historia för någon. Fanny önskade innerligt att hon förstod vad kvinnan sa och iakttog henne länge, ibland i flera timmar på nätterna samtidigt som Maud och Berit sov tungt med öronpropparna långt instuckna i hörselgångarna.

Ni har levt så länge, tänkte Fanny. Ni har fått så mycket tid.
Hon kunde inte avgöra om det gjorde henne ledsen längre, möjligtvis avundsjuk. Egentligen var det inte viktigt att bli gammal. Hon ansåg att det var viktigare att leva så mycket man kunde och inte så länge man kunde. Men saken var att hon gärna levde lite längre än det hon visste att hon skulle göra. Och insikten om att hon inte skulle göra det gjorde henne sorgsen. Jag vill inte veta, tänkte hon. Jag önskar jag fick ha det så som dom flesta har det, ha det som vanligt. Det är plågsamt att veta, att aldrig kunna bli frisk, att tiden är kort här, mindre, att den snart är slut. Hon såg upp på apparaten som höll hastigheten på näringsdroppet och tryckte sedan ner tummen på knappen till morfinpumpen som vilande i handen. Ett mekaniskt ljud matade fram en dos i slangen och försvann in i blodomloppet. Hon slöt ögonen. Väntade. På att någon av kvinnorna skulle vakna igen. På att morgonsolen skulle sträcka sig längs dom nerdragna persiennerna. På att tiden någon gång skulle ta slut.

Hon fångade in mig på ett fik. Som alla andra som sitter ensamma satt jag med ryggen mot väggen och kikade ut i lokalen. Jag hade ingen tidning med mig och det som erbjöds ur ett flätat litet tidningsställ var sönderlästa damtidningar och några veckogamla kvällstidningar. Istället fördrev jag tiden med att sitta och glo på andra i smyg.
Det var ett litet café med medaljongtapeter och brokiga möbler. Kaffet hade en överkomlig prislapp och smörgåsarna var billiga, men det var ett sånt ställe man inte förväntar sig att något ska hända på, ett ställe vars besökare består av trötta byggjobbare och pensionärer med intorkade äggrester på skjortkragen.

Vid bordet intill satt en gammal dam med klapprande löständer och ett darrigt grepp kring en gräddbakelse. Hon stannade upp för en sekund, såg på mig med ett vitgrumligt öga och ett litet leende (påkommen!). Sedan tog hon ut sina löständer, lade dem på bordet och började sätta i sig bakelsen, fortfarande med blicken åt mitt håll. Hälften hamnade på bordet, men det bekom inte den gamla som fortsatte smaska som om det vore hennes sista måltid. Jag tittade på med vämjelse.
När kampen om smulorna var över reste sig damen på darriga ben, famlade efter sin käpp och gick förbi mig i ett doftmoln av unken vadmal. Kvar på bordet låg löständerna.

Kvinnan i kassan stod och pysslade med konditorivarorna och såg först inte sin nya kund. Då hon upptäckte flickan på andra sidan disken ursäktade hon sig med ett stressat leende, men fick bara en tom blick tillbaka. Glad åt att få lämna den gamla damens löständer studerade jag i stället flickan. Hon var söt, men väldigt blek och hon hade något bräckligt över sig. Det såg ut som om hon just klättrat ut ur en krypta.
Plötsligt vred hon på huvudet och jag hann inte titta bort innan hon fixerade mig. Hon höll kvar blicken så länge att jag kände ett krypande obehag, en vass ilning längs ryggraden. Så sade kassörskan något och förtrollningen bröts, flickan släppte mig, betalade och fick sitt kaffe.

Hon satte sig en bit bort, vänd åt mitt håll. Nu önskade jag plöstligt förtvivlat att jag hade haft en bok eller en tidning att ägna min uppmärksamhet åt. Istället var jag utlämnad åt ett vilset flackande med blicken. Den kröp mellan de slitna stolarna, tapeten - som vid ett sådant här ingående studium visade sig vara både solkig och trasig - de billiga reproduktionerna på väggen, en trave askkoppar som inte använts sedan rökförbudet infördes, den heltäckande röda mattan som även den bar spår av brist på omtanke och sedan kunde jag inte låta bli, min blick drogs till hennes bord som om hon vore en magnet. Jag försökte gira, ta en genväg och lifta med en av kristallkronorna, jag kände hur händerna började famla efter jackan så jag kunde ge mig av, men jag sögs ned som i en malström i hennes genomträngande blick. Jag försökte slita mig, men det var omöjligt.
Jag kände mig som en liten mus som blivit hypnotiserad av en hungrig katt. Och på samma sätt gav jag upp, villkorslöst och utan strid, för jag visste att det var meningslöst att kämpa emot. Jag sjönk rakt in i den där grumliga blicken och försvann in i hennes huvud, skvalpade en stund i ögonglobernas svala vätska innan jag löstes upp och förvandlades till atomer som silades ut i hennes svarta blodomlopp.

När jag slog upp ögonen nästa gång låg jag i en säng. Jag blev förvirrad, för jag hade inget minne av att jag hade tagit mig hem. Det var skumt i rummet, persiennerna var neddragna och jag kände inte igen mig. När jag försökte sätta mig upp, gick det inte, jag kunde inte röra mig överhuvudtaget. Plötsligt kändes en ryckig rörelse i sängen och en våg av panik sköljde över mig. Då hördes en raspig röst i mörkret:
“Du var usel. Kanske mitt sämsta ligg någonsin. Fyfan, vilket slöseri med tid.”
Jag försökte säga något, men det gick inte, jag kunde inte tala. En krum varelse lösgjorde sig ur dunklet och lutade sig över mig med en andedräkt av sur mjölk. En grå tunga gled över den tomma överkäken.
“Men vi har gott om tid. Du får vara kvar tills jag är nöjd…”

Resan till landet är vacker. Trots att det tar ett par timmar så blir det aldrig långtråkigt. Så fort man lämnat stadens stenhus så tar ju det verkliga Sverige över, det där jag så sällan ser nu för tiden. Ändlösa åkrar, ängar, vattendrag. Tunga granskogar som bryts upp av ljusa lövträd. Och längs hela vägen småstäder med välansade villaområden och sporadisk höghusbebyggelse. Platser där människor föds och lever och dör, utan att ha något behov av att hänga vid rätt bardisk i Stockholm. Och när jag passerat en sådan stad, så kommer efterbörden i form av låga industrihallar i korrugerad vit plåt. Kilometer efter kilometer, tills skogen tar över och åkrarna och ängarna. Sedan kommer nästa lilla stad på pärlbandet. Det är vackert på ett oinställsamt sätt.

Väl i Kurvan känner jag först ingenting, men någon kilometer därpå kommer tårarna, fast jag kämpar emot. Jag saktar ned och snyftar och snorar. Men jag är ensam, och jag får gråta. Kort därpå börjar det regna, ett hårt och aggressivt skyfall som bankar på taket som hårda nävar.

När jag någon halvtimme senare svänger av från landsvägen och in på den skumpiga grusvägen genomsköljs jag av minnen. Den gamla flagnande ”Privat väg”-skylten är översållad med bucklor från mitt och brorsornas luftgevär. Över vägen har knotiga grenar slutit sig som ett tak. Långsamt passerar jag det fallfärdiga staketet och sedan ytterväggen på Lillstugan vars röda färg är täckt av lavar.
Grinden är stängd, så jag stänger av motorn och kliver ur. Det bruna gräset har vuxit sig knälångt. Jag blir stående i duggregnet med handen på den kalla grindstolpen en stund. Trots att det är vildvuxet verkar allt vara sig likt.

Tomten har flera byggnader. Storstugan är i två våningar och härstammar från 1700-talet. Först stod huset i Dalarna, men plockades ned - bräda för bräda - för att sedan byggas upp här i Värmland för över tvåhundra år sedan. Det flankeras av två stycken parallella lador på varsin sida om gräsmattan ned mot sjön. Och så är det Lillstugan där jag ska bo, för jag vill inte sova i det stora huset själv. Nu är stugan egentligen inte så liten alls, utom i jämförelse med det stora huset.

Storstugans fönster är mörka, och jag kan inte undvika känslan av att vara iakttagen när jag går förbi. En kråkas ödsliga rop hörs från skogen.

När jag tänt kaminen så tar jag en sväng för att se om allt är som det ska. Längst ned i trädgårdens ensligaste hörn står de sorgliga resterna från den gamla uteplatsen. Det fanns en tid då detta var trädgårdens självklara samlingsplats. Jag minns farfars cigaretter, de vuxnas kvällsdrink och uppsluppna småprat medan grillen tog fart. Nu är stenplattorna överväxta och träväggarna har ruttnat. Glasfibertaket måste ha blåst bort i någon höststorm.

Jag går genom den gamla hästhagen ned mot vattnet. Det luktar dy och sjö. Barndomsviken har slukats helt av vass. En grön byggvagn med flagnande färg står vid stranden. Jag trevar med handen under trappan och hittar nyckeln som ligger där den alltid legat. Dörren går först inte att öppna, det var flera år sedan någon var här sist. När den till slut gnisslar upp så ser jag ändå ingenting, fönsterluckorna ligger på och något elektriskt ljus finns inte här nere. Fast någon lampa behövs inte, för jag känner lukten, och det räcker. Det är doften från gamla flytvästar, metspön av bambu och tomma luftmadrasser. Den ger en bild av barndomens lättjefulla sommardagar. Vi bytte om till badkläder i vagnen och gick sedan och lade oss på mage på bryggan, tittade ned i det gröna vattnet mellan springorna. Jag försöker föreställa mig lukten av solvarmt trä och glimten av grå fiskar som sveper förbi i det grumliga vattnet. Men där sommaren förr glittrade i vattenbrynet, buren på måsarnas rop över viken, är höstens vatten nu mörkt och ogenomträngligt.

Båten ligger med kölen i vädret. Jag vänder på den och skjuter ned den till strandkanten. Glasfibern gnisslar mot gruset. Årorna och årtullarna finns på sin plats i sjöboden.
Vattnet ligger spegelblankt. Ytspänningen gör det nästan trögflytande. Skogen är svart och grå och himlen blek som ett pappersark. Tystnanden bryts bara av enstaka regndroppar. Efter varje årtag kan jag vila en liten stund, ekan glider över vattnet som en pil, helt utan motstånd. När jag kommit ut till mitten av sjön lägger jag årorna till rätta i tullarna och sträcker på ryggen. Jag sitter så en stund och ser ut över stranden en bit bort. Marken är sumpig, med gråbruna växter som letat sig ned i vattnet. Trädens stammar är hala och våta. Jag hör en kråka någonstans ifrån. På botten av ekan skvalpar en strimma regnvatten. Jag ser himlen reflekteras och för en stund är det allt jag ser och det känns som om jag sitter upp och ned.
När jag känner tårarna komma tillbaka så börjar jag ro igen. Jag sliter ursinnigt i årorna utan att bry mig om var båten för mig.

I Lillstugan råder en varm och behaglig värme. Jag drar av mig de sura kläderna och slår mig ned vid köksbordet. En skön tillfredställelse sprider sig i kroppen. Det är känslan av hederligt kroppsarbete och ömmande muskler som sällan används. Ute har det börjat skymma. Jag lagar kvällsmat och dricker en öl och lyssnar på den gamla träradion. Sedan går jag in i vardagsrummet och står en stund och tittar på pusslet som har legat ofärdigt på bordet i flera år. Jag vill inte röra det.

Jag minns när hela familjen åkte till landet i den gamla gröna Saaben. Det var när nummer 95 fortfarande kunde associeras med en avlägsen och hoppfull framtid. Solen stekte på taket och alla fönster var nervevade. Pappa berättade påhittade historier för att underhålla oss bröder. Turhunden Pluto dinglade i backspegeln och motorn gav ifrån sig ett ansträngt buller då bilen trotsade alla fysikens lagar och tog sig upp i marschfart på motorvägen. Plastpanelerna började spela ett sövande surr så fort hastigheten gick över 70. Ingen i baksätet hade bälte. Det var en annan tid; så nära i minnet, men ändå så oändligt avlägsen.
Landet är för mig synonymt med dessa somrar. Det är eviga solskensminnen, som framsidan på ett vackert vykort. Höstlandet har en helt annan karaktär. Det är en närmast brutal upplevelse, där barndomens minnen finns i varenda hörn, men där de liksom täcks av ett lager multnande löv.

Vinterlandet har jag kvar att upptäcka. Men jag kan se det framför mig: tjock orörd snö i trädgården, och det bleka vinterljuset inne i huset. I fönsterkarmarna ligger spröda, torkade fluglik. Det råder total tystnad. Men på natten, när månen får skuggorna att vandra över golven, kan man höra huset sucka över allt levande som kommit och gått.
Det vilar som en osynlig tyngd från tidigare generationer i väggar och golv. Det är en sammansättning i luften som tittar fram när jag hugger ved i vedboden, eller sitter på verandatrappen och ser solen som går ned över sjön. Så många före mig har suttit precis just här, sett precis samma sak. Kanske finns rösterna ännu bevarade i väggarnas stumma botten. Måhända hörs den svaga klangen fortfarande om man lägger örat mot den gamla tapeten.
När natten kommer sprakar den öppna spisen i vardagsrummet. I elden ligger vedträn från det understa lagret i vedboden, resterna från ett träd hugget kanske hundra år tidigare. Röken som virvlar upp ur skorstenen bär dessa svunna tiders signatur, en doft som finns till i en kort sekund för att sedan försvinna för alltid.

Allt detta tänker jag och sedan rafsar jag ihop pusselbitarna och föser ned dem i kartongen. Luftens sammansättning förändras något. Väggarna suger åt sig mina minnen.

Det är mitt i natten, kolmörkt och jag är helt klarvaken. Jag känner genast att det är något som inte stämmer. Utanför blåser en hård vind i tunga stötar som får huset att knaka. Jag ligger med täcket uppdraget ända till näsan och stirrar ut i mörkret. Då ser jag att det syns en ljusstrimma under dörren. Stearinljusen, jag måste ha glömt dem. Jag kliver upp och öppnar dörren.
Mamma sitter vid köksbordet med en kopp kaffe och benen uppdragna under sig. Pappa sitter mitt emot. Han tittar upp från tidningen.
“Men oj gubben, är du vaken? Kan du inte sova?”
Jag står tyst och stirrar.
“Kom här och sätt dig, så gör jag lite varm mjölk”, säger mamma. Hon reser på sig och går ut i köket. Jag hör hur hon skramlar med en kastrull. Efter en liten stund kommer hon ut och sätter sig igen. Hon ler mot mig och sedan börjar de prata på sitt lugna, lågmälda sätt. Jag står kvar som förstenad och bara stirrar. Sedan går jag och sätter mig och lyssnar på deras trygga röster. Jag kommer inte ihåg om jag någonsin drack upp min mjölk.

Jag vaknar på morgonen av ett grått gryningsljus som faller in genom det immiga fönstret. Jag minns min märkliga dröm med ett lugn och en djup, vemodig tillfredställelse. För första gången på mycket länge känner jag mig utvilad. Jag ligger där och drar mig ett slag, tvekar att gå upp i rummets påtagliga kyla. Men jag kliver i alla fall upp till slut, går ut på toaletten och blir sittande där en stund.
I köket, medan jag väntar på att tevattnet ska att koka upp, börjar morgongrumset långsamt vika undan. Jag lutar mig mot köksbänken, och i samma stund som jag hör det dova ljudet från en bildörr som slår igen så ser jag kastrullen i diskhon.
Sedan tittar mamma in i köket.
“Vi ska åka nu, om du ska med får du komma på en gång!” Sedan försvinner hon ut och jag hör hur nätdörren slår igen bakom henne. Jag står först kvar, oförmögen att röra mig, fryst mot köksbänken. Det blir alldeles tyst. I luften hänger ett stråk från en bekant parfym.

I backen nedanför stugan står den gamla Saaben. Pappa sitter redan i bilen. Mamma står och håller upp sin dörr, hennes säte är framfällt. Jag anar konturerna av bröderna i baksätet.
“Kom nu då!”
Jag stiger ut och går försiktigt nedför slänten. Jag tvekar bara en kort stund, och sedan kliver jag in i bilen. Jag känner värmen från bröderna bredvid mig. När vi åker ut genom grindarna ska jag tänka på att säga till pappa att köra försiktigt borta vid kurvan.