Jonathan rör sig sakta från rum till rum. Luften i lägenheten står stilla. Mellan de vinklade persiennerna skiner solstrålar från en av de första vårdagarna. I ljuset syns dammkorn, som stjärnor i ett universum. Jonathan går in i vardagsrummet och sätter sig i den svarta skinnsoffan. Han sitter där en stund, och sedan stiger han upp och börjar gå från rum till rum igen. Det är vår, och luften är klar och solen har börjat värma. Det spretiga gula gräset på allmänningen bortanför villakvarteren har börjat skifta i grönt. Efter ängen kommer sjön, och bortom sjön kommer världen. Runt Jonathans hals hänger ett smutsigt, vitt tygband med en nyckel. När mamma jobbar ska han kunna vara hemma själv. Jonathan har ätit mellanmål, och nu går han längs en grusväg, förbi en åker och en övergiven tennisbana. En bit bort syns ett gult tegelhus utan fönster, det är ett reningsverk. Förra året klättrade Jonathan upp på taket längs stupröret, han hade sett en lucka i takplåten och ville veta vad som fanns där inne. Men när han kom upp på taket frös han till is. Det kändes mycket högre upp än det såg ut från marken, och Jonathan vågade inte titta ned. Han blev skräckslagen när han tänkte tanken på att ligga med magen över kanten och treva med fötterna efter stupröret. Det slutade med att han satt på taket och grät och ropade på hjälp. Efter en stund kom en gubbe från stugbyn i närheten. Han gick efter en stege, och under tiden samlades det skrattande barn nedanför. Jonathan skämdes över sina tårar. Det skulle han få anledning att återkomma till, för ryktet om händelsen spreds snabbt i området. På avstånd ser Jonathan tre pojkar som kommer gående på vägen. Han känner inte igen dem. Det ser ut som om de har en livlig diskussion med varandra. Jonathan vill helst gå åt sidan, in i skogen, men tänker att det kanske kommer se konstigt ut. Han vill inte ha ett nytt rykte som tar vid där det gamla har börjat blekna. Så han fortsätter. När de går förbi varandra tittar Jonathan ned i marken. Pojkarna är tysta. Efter ett par meter hörs en röst: "Hördu, stanna. Kom hit en stund!" Jonathan fortsätter gå. Han känner hur ett kallt spjut skjuter iväg från skrevet och upp i magen. Benen förvandlas till gelé. "Hallå, jag snackar med dig!" Jonathan vänder sig om och ser spelat förvånad ut. Vem, jag? Han står stilla, tvekar. Det känns inte bra. "Hör du dåligt? Kom hit, sa jag!" Det är den längste av dem som kommenderar. Han har ljust hår och ser hård och självsäker ut. Till vänster står en tjock pojke och till höger en med svart hår. Den tjocke ser snällare ut, han har smilgropar och fräknar. Den svarthårige kan inte Jonathan läsa alls. Han börjar tveksamt röra sig mot dem. "Vi ska bara snacka lite", säger den långe. Jonathan är tyst, han vill helst av allt springa därifrån. "Vad gör du här? Var ska du nånstans?" "Ingenstans", säger Jonathan. "Jag är bara ute och går." Han hör själv hur vek och rädd han låter. "Ingenstans", härmar den långe pipigt, och de andra skrattar. "Ska du träffa någon? Din kille kanske? För du är bög, eller hur? Ska ni ut i skogen och böga lite?" De skrattar. Jonathan vet inte vad han ska säga. "Fan, jag HATAR bögar!", säger den långe och plötsligt blixtrar det till. Jonathan förstår först inte vad som hände. Han blinkar och sedan känner han att det gör ont i ansiktet. "Snyggt", flinar den svarthårige. Jonathan torkar blodblandat snor från näsan. Han stirrar, först på handen, och sedan från den ena till den andra. "Vad fan glor du på?" säger pojken med svart hår. "Vad ska vi göra med han?" undrar den tjocka. Det blir några sekunders tystnad. "Vi ska binda han", säger den långe. "Fixa rep." Den tjocka killen nickar och går iväg. Jonathan står som fastfrusen. Han skulle kunna springa, men han vågar inte. Han är krass nog att förstå att om han inte hinner undan så kommer det bara bli värre. Så han står kvar, som en rädd hund. Pojken med svart hår flinar, och sedan gör han en lång harkling och spottar Jonathan rakt i ansiktet. Jonathan känner hur den sega loskan rinner ned för kinden och hur det svider under ögonlocken. Sedan svämmar tårarna över. De skrattar. "Jävla bög, lipar som en tjej!" Den långe slår honom igen, i magen, och Jonathan viker sig dubbel. Då blir han omkullknuffad. Sedan hörs ett rop, det är den tjocke som är tillbaka. "Det fanns nät kvar borta vid tennisbanorna." "Bra. Vänd på han!" När de vänder honom på mage så sprattlar Jonathan till. Han lyckas ta sig ur den svarthåriges grepp, kommer på fötter och gör en ansats att fly, men ledaren är snabbt där och sparkar undan hans ben. Jonathan dunsar i marken igen, den här gången så hårt att han tappar andan. Han ligger på sidan och hulkar, och de rullar runt honom och bänder upp armarna bakom ryggen. Jonathan kvider till, men är för svag för att göra motstånd. Pojken som bestämmer sätter ett knä i ryggen på honom och drar upp hans huvud bakåt, i håret. Den låga rösten i hans öra är lugn: "Din fega lilla bögjävel. Gör du om det där så dör du." Jonathan blir livrädd, han har hört den sortens iskalla röst förut. Jonathan ligger på mage i dammet med händerna hårt bundna bakom ryggen och kinden mot en vass sten. Han vågar inte rör sig. Pojkarna står en bit ifrån, de diskuterar lågmält och ibland tittar de bort mot honom. Sedan verkar de ha kommit överens, för den svarthårige kommer tillbaka och drar upp honom på fötter. "Vi ska bara gå lite. Om du håller dig lugn så släpper vi dig sen." "Ni kan få pengar... ", säger Jonathan med darrig röst. Istället för svar får han en hård knuff i ryggen. "Bind för ögonen", säger den långe. Det är svårt att hålla balansen med ögonbindel och händerna bakom ryggen. Jonathan går försiktigt och försöker känna efter var han sätter fötterna. Då och då får han en knuff så han stapplar framåt. Ledaren går i täten och de två andra bakom honom. Pojkarna är tysta. De viker av från grusvägen och in på en stig. Ljudet förändras, blir liksom tätare. Fåglarnas sång hörs närmare - de är i en skog. Efter en stund blir marken sank och våt, gräset börjar forma sig till stora runda tuvor. De är på väg mot vattnet. Jonathan känner på ljudet och luften att de är ute ur skogen. Han försöker lista ut var de är, men det är omöjligt. "Okej", hörs ledarens röst. "Sätt fast honom vid trädet". När ögonbindeln tas av känner Jonathan igen sig. Han har själv varit här flera gånger. Det är som en hemlig ö vid vattnet, med en smal förbindelse till land. För att komma dit måste man gå en bit genom skogen och över allmänningen. Det är ett ställe som ingen egentligen passerar. När Jonathan tänker på det så blir han ännu räddare. Pojkarna sätter sig ned på ett par stenbumlingar. Den långe tar upp ett paket cigaretter, de tänder varsin och börjar sedan prata om allt möjligt. Om tjejer, någon lärare de tycker illa om, vad som ska hända på sommarlovet. De verkar helt ha glömt bort Jonathan som står fastbunden vid trädet. Luften har blivit svalare, det kommer en kall bris från sjön. Den täta vassen prasslar och frasar. "Alltså ..." säger Jonathan plötsligt. Hans röst spricker. "Alltså ... jag har pengar. Ni kan få pengar ..." Pojkarna tystnar och alla tittar på honom. "Det var ett jävla tjat om pengar", säger den svarthårige. "Tycker du vi ser fattiga ut? Va?" Jonathan försöker rycka på axlarna. "Nä". "Håll då din jävla käft stängd." Den långe flinar. Det uppstår en stunds tankfull tystnad. Sedan säger den svarthårige: "Jag såg en film en gång där de knäckte kulorna på en kille med en nötknäckare. Nån som har en nötknäckare på sig?" De skrattar. "Ingen?" "Jag har en tändare", säger ledaren. Och han tittar på Jonathan med ett leende som får honom att bli alldeles yr av skräck. "Nej, nej, nej..." gnäller Jonathan medan de drar av honom byxor och kalsonger. Tårarna rinner ned för kinderna. "Nej, sluta!" "Var fan är den?", ropar den långe. "Det var den minsta jag sett, vilket jävla skämt!" Pojkarna skrattar. "Snälla ... jag har pengar, ni kan få allt!" "Lugn, det kommer inte märkas någon skillnad!" säger den långe. Den tjocke och den svarthårige tjuter av skratt, men han som bestämmer står bara och tittar på Jonathan med ett kallt och obehagligt leende. "Håll i hans ben", säger han sedan och tar fram tändaren. Jonathan, som förstår att det är allvar, börjar kränga vilt, sparka och skrika. Den långe ger honom först en hård örfil, och lägger sedan sin hand över Jonathans mun och stirrar honom vilt i ögonen. "Håll käften, annars petar jag ut ögonen på dig. Håll käften!" Sedan slår han Jonathan i magen så hårt att Jonathan först nästan kräks, och sedan kissar på sig. Det blir tyst. Jonathan hänger med huvudet och snyftar högljutt. Det rinner snor från näsan, han har blodsmak i munnen. "Fyfan vad äckligt! Jävla pisshora!" Det är den långe igen. De andra skrattar inte längre. Jonathan vågar inte titta upp, vågar inte röra sig. Han törs knappt andas. "Jag mår fan illa av den där bögjäveln", säger den tjocke. "Vi drar." "Äh, kom ingen nu, det blir kul!" "Jag måste sticka hem, det är mat snart. Vi lämnar han." "Men stick du då, vi klarar oss." Det blir tyst en liten stund. Från sjön hörs sjöfåglarnas rop. Någonstans i fjärran knattrar en motorcykel. "Hur är det nu bögarna gör?" säger den långe plötsligt. "I arslet va?" När Jonathan lyfter på huvudet så står den långe framför honom med en pinne. Den tjocka killen går iväg från ön. Först lugnt, men när han är utom synhåll på kärret och hör Jonathans förtvivlade skrik så börjar han rusa. Han snubblar på grästuvorna, faller handlöst i dyn, reser på sig igen och springer allt vad han kan mot skogen. När han kommer ut på grusvägen slår hjärtat vilt i bröstkorgen och han känner hur tårarna brinner i ögonen. Han stannar där, står helt stilla en stund. Vinden blåser i gräset. Skriken från ön har tystnat. För en sekund känns det nästan som vanligt. Som i går eller som i morgon. Som om ingenting hade hänt.

19 Kommentarer

Det är en kall förmiddag. Vinden blåser genom det bruna gräset. Döda frötoppar som inte lossnat vajar fram och tillbaka. Det ligger en doft av ruttna växter i luften, som på våren när snön börjat smälta. Men det är inte vår, det är höst, och bladen ligger lager på lager i en grågul röra på marken. Från skogen hörs inte ett ljud. Staden är ett skelett. Där det en gång suttit fönsterglas som speglat den nedgående solens strålar, finns nu bara svarta gluggar. Bitar av plast och frigolit blåser omkring mellan byggnaderna. På den spruckna asfalten ligger ödsliga lämningar som får irrande minnen att blossa upp; buteljer med flagnande etiketter, rostiga burkar, bildäck. Och i husen rum, tomma och svartbrända, med askhögar efter de föremål som en gång utgjort människors liv. Ur den täta skogen kommer ett järnvägsspår. Mellan syllarna finns en spirande ungskog, men höstvindarna har blåst bort bladen och grenarna sträcker sig som nakna armar mot himlen. Följer man spåret så kommer så småningom till ett vidsträckt sädesfält. Här tar rälsen slut, det är en ändstation utan station. Himlen är isblå. Mot horisonten sträcker sig ett högt, vitt torn. I solskenet ser det ut som en hägring, som något som brutit sig ut ur en tavla av Edward Hopper. Det är en silo, och i det öde landskapet står den som en skimrande fyr. Sädeskronorna knäcks som istappar när jag snuddar vid dem. Vinden vispar svagt i gräset och jag tänker på att skogen bakom mig är tyst och att inga fåglar sjunger. Jag vill lägga mig ned, räkna tunna moln och minuter och längta efter ett propellerplan som klyver himlen med sitt melankoliska vemod. Men jag står kvar, tittar bara på tornet. Ett begär tar sakta form. Snart är allt som finns i mitt huvud tanken på att stå vid foten av tornet, att få vila kinden och händerna mot den släta betongen. Bredvid järnvägsspåret finns en trasig gatlykta och en liten kur av korrugerad plåt. I kuren finns det en pall och en arbetsbänk, och på skivan ligger en uppslagen bok och en blyertspenna. Sidorna har svällt av fukt. De är fyllda med tusentals namn, skrivna med lika många handstilar. Jag sitter på pallen en lång stund och tittar ut över fältet. Sedan skriver jag mitt namn, och sedan börjar jag gå.

Skriv kommentar

Jag hade nyss fyllt tjugo och var på permis från lumpen. Då när jag stod där på apoteket och frågade kvinnan i den vita rocken vart de fanns. Jag försökte spela oberörd. Fastän jag visste att hon fått frågan flera hundra gånger kändes det pinsamt. Det fanns flera att välja mellan. Jag tog ett märke jag kände igen. Kanske hade jag sett det i någon reklam. Jag stoppade snabbt ner det avlånga paketet i fickan och gick med tunga steg den korta vägen tillbaka till hennes lilla rum längst bort i studentkorridoren. Jag ville skrika åt henne. - Hur kan man vara så jävla dum? - Hur kan man slarva med sånt? - Ska det vara så jävla svårt? - Ett litet piller om dagen, hur fan kan man glömma det? Jag skrek inte på henne. Hon var redan ett vrak och jag försökte vara stark och stabil. Jag sa bara att allt skulle ordna sig. Hon ville prata om vad vi skulle göra om det nu var så. Jag tyckte det var onödigt att gå händelserna i förväg. Det fanns ingen anledning att börja tänka på det nu. Jag började bli irriterad. Jag ville bara få det överstökat. Få svar – få klarhet. Med darriga fingrar öppnade hon förpackningen och räckte mig instruktionen. Jag läste den tyst flera gånger innan jag började läsa den högt för henne. Hon ryckte papperet ur min hand och läste det själv. Det var egentligen inte svårt att förstå. Det fanns bara två alternativ. Vi väntade de där långa minuterna i tysthet och tittade på klockan. Jag ögnade igenom instruktionen igen sedan tittade vi samtidigt på stickan. Fortfarande tysta bägge två. Jämförde stickan med instruktionen. - Men varför kommer den inte då? sa hon och slängde stickan och instruktionen i papperskorgen. Jag vinglade ut ur badrummet och satte mig ner på henne säng. Jag var yr. Förvirrad och lättad. Jag kände att jag var svettig. Hon kom ut efter mig. - Du, vi beställer kinamat, sa hon och skrattade sitt nervösa skratt. - Om du går ut och hämtar den, svarade jag och försökte skaka av mig all tidigare oro. Jag kände lugnet komma över mig och jag log. Tänk att man kunde bli så glad över ett ensamt litet blått streck.

2 Kommentarer

Dammet ligger som frost på soffbordet. Här och där syns spår från främmande fåglar som slagit sig ned under natten. Jag sitter i soffan och TV:n står på utan ljud. Lamporna är släckta men det är dag och det är kallt och ljuset är också kallt. Jag tänker att jag ska gå ut en stund, att jag ska göra traktorspår i snön. Jag tänker på förr, då jag och Johan grävde tunnlar i den upplogade snön längs gatan. På grottan längst in, på värmen från ett levande ljus och på tyngden av snömassorna ovanför våra huvuden. Jag minns hur jag var ute hela dagarna. Hur näsan rann och öronen var röda och overallen genomsur när jag kom hem och drack Oboy och åt rostade smörgåsar vid köksbordet. Att ljuset var varmt då. Allt det här tänker jag på, och jag blir glad när jag tänker på det, men jag blir sittande kvar i soffan. Fjärrkontrollen är dammig, och siffrorna nednötta. Jag ser fönstret från sängen. Det snöar utanför. Stora, tunga flingor, orange i gatlyktornas sken. Över gatan mellan husen hänger lampor på tunna linor. De vajar i vinden och får skuggorna att krypa i rummet. Det är snart dags. Jag väntar, för det finns ingenting annat att göra, och jag vet precis vad som kommer att hända för det ringlar en liten kall orm i magen. Den väser och tungan snuddar vid magsäcken och egentligen borde det kittla, men det skär som knivar. Det är en svart orm och den skulle kunna vara min vän, men det är den inte. På andra sidan vägen är huset mörkt. Jag är alldeles säker på att det står någon i ett av fönstren. I mörkret en bit in i rummet, osynlig från gatan. Någon som tittar hit, någon som också vet. Någon som sett ett mörkt rum med hastiga reflexer. Jag tänker på en skog med grenar som böjer sig under tyngden av nyfallen snö, på klirrande iskristaller som fångar upp det bleka månskenet, på rök som stiger ur munnen och tunnas ut i natten. Jag hör tystnaden, den dova dämpade stillheten. Jag tänker på den där berättelsen som jag läste i skolan, om barnen från Sunnanäng och om den röda fågeln mitt i allt det kalla. Och när det inte går att tänka längre, när jag hör min egen gnällande röst genom ett moln av bomull, då tänker jag bara i vitt. Det fyller hela mitt huvud, som en tät och vacker snöstorm utan flingor. Och sedan drömmer jag om dig mamma, om förr. Om parfym och hår och ögon. Jag drömmer om bad utan låst dörr, om frukost utan insekter, om sömn utan galge. Om varm choklad när snön och mörkret faller och om rostade smörgåsar med ost. Om en våt overall och om ett torkskåp som alltid står på. Jag drömmer om ett hus vid ett berg, om snö och om is på sjön. När jag vaknar är det till ljudet av hårda vattendroppar mot fönsterblecket. Det är mörkt, och snön har blivit slask och om fem minuter ska jag vara i skolan.

Skriv kommentar

Uuuut! Natascha skrek hysteriskt och slängde sin handväska på mig där jag låg i sängen medan hennes 20-åriga lillasyster gråtande försökte samla ihop sina kläder från golvet. Jag försökte lugna henne. Inget jag sa hjälpte. Jag klandrade henne inte. Jag klädde mig och satte sikte på dörren. Hon sparkade mig på benet och slog mig i ryggen. I mitt rus kändes det knappt. Jag hade tagit värre stryk många gånger. Genom lägenhetsfönstret kunde jag höra henne skrika på sin lillasyster, och tro mig, det var inga snälla ord. Jag gick förbi Statt där jag brukade spela mot öl och mat under den där första tiden. Natascha hade varit där varje kväll. Hennes familj var ursprungligen från Ukraina. Hur de hamnat i Norrland vet jag inte. De välkomnade mig direkt in i familjen när hon förklarade sin kärlek till mig. Hennes pappa var föreståndare på en möbelaffär och hade ordnat mig ett jobb där. Jag hade jobbat i tre månader nu – den längsta anställningen jag haft. Jag hade lyft tungt och lett åt kunder. Som en vanlig Svensson. Jag hade knappt tagit upp gitarren ur fodralet. Även om jag kände mig som ett svin kände jag också en frihet. Jag gick med lätta steg och svängde gitarrfodralet. Jag klappade i takt på fickan där en bunt sedlar låg. Tur att jag fick lön i fredags. Nästa tåg gick mot Stockholm. Inte riktigt åt det hållet jag tänkt åka men det var ingen idé att stanna kvar och vänta. Så jag hoppade på med en vag tanke att kliva av någonstans på vägen. Jag var inte redo att återvända hem. Det var nästan tomt i vagnarna. Jag slocknade med huvudet vilande mot fönstret när vi rullade ut från perrongen. Ska du av i Sundsvall? En man väckte mig med sin fråga. Jag tittade ut genom fönstret och kände igen mig. Jag tvekade. Emma måste ha fött nu. Jag hade ju lovat att hälsa på henne och jag skulle säkert få sova på hennes soffa några nätter. Men jag hade ju betalt för att resa hela vägen till Stockholm. Så jag skakade på huvudet. Förlåt, jag bara antog, sa mannen och blickade mot min gitarr på sätet bredvid mig. Ja just det. Den här helgen var det den årliga trubadurfestivalen. Där skulle det vara alldeles för många som kände mig. För många dåliga minnen. Mannen slog sig ner. Det visade sig att han hette Håkan och skulle hem till Surahammar efter att ha besökt sina barn i Umeå där de bodde med sin mamma. Håkan var över 50, ganska fet, skallig och hade ovårdat rött skägg. Tittade jag mig själv i spegeln om 25 år? Jag förbannade min dialekt som alla lägger märke till. Vanligtvis var jag tvungen att förklara var jag kom ifrån och vad jag gjorde här till alla nya människor jag träffade. Tack och lov var inte Håkan speciellt intresserad av annat än att prata om sig själv. Och han hade mat med sig som han bjöd på. Chips, kanelgifflar och apelsinläsk. Håkan hade jobbat för kommunen och lagat väggropar tills ryggen pajade. Nu vände han burgare på den lokala vägkrogen tillika samhällets enda bar. Han hade aldrig varit gift. Han hade gjort en kärring på smällen som krävt honom på pengar och sedan stuckit och tagit tvillingpojkarna med sig. Han hade en kvinnosyn som äcklade mig. Han använde hela tiden ord som kärring och hora. Jag tänkte på hur jag behandlat Natascha och Emma och den långa raden innan dem. Jag hade gjort till vana att utnyttja kvinnors godhet. Men jag respekterade dem. Jag avgudade ju kvinnor. Det var därför jag inte kunde hålla mig till en enda. Håkan däremot, han hade ingen som helst respekt för kvinnor. Han tyckte bara de dög till en sak eller möjligen två. För att orka lyssna på hans raljerande tog jag fram pluntan. Varm stickande billig whiskey rann ner för min strupe och jag lät honom hållas. Han lovade att höra efter om det fanns jobb på baren och jag skulle få sova i hans hus till en början. Så jag hamnade i brukssamhället Surahammar och fick jobb som diskplockare. Det var dåligt betalt. Men jag bodde gratis och vi stal öl från baren. En kväll när jag satt och drack öl i Håkans trädgård började hans hundar skälla från sin inhägnad – han hade fem galna hundar som man gjorde bäst att hålla sig så långt borta ifrån som möjligt. Det var någon i trädgården. Jag hörde fotsteg på den oklippta uttorkade gräsmattan. Det var svårt att höra exakt var de kom ifrån då syrsorna och hundarna överröstade ljudet. Jag reste mig, greppade ölflaskan om halsen och försökte fixera blicken ut i mörkret. Plötsligt uppenbarade sig en flickkropp framför mig. Hej, bjuder du på en öl? frågade hon. Hon hade bara jeansshorts och bikinitop på sig. Fan är du inte rädd för hundarna? frågade jag. Hon förklarade att hon visste att hundarna var inlåsta – hon bodde i grannhuset. Och nu var hon sugen på öl – augustihettan förtärde henne. Jag tog upp en öl ur kylväskan där isen börjat smälta. Du vet väl om att du måste vara 20 för att dricka, sa jag leende. Hon skrattade och ryckte åt sig flaskan. Har du cigg? frågade hon. Jag skakade på huvudet. Hur gammal är du egentligen? Jag är 18, svarade hon. Här får man dricka när man är arton. Är det inte så i Stockholm? Jag frågade hur hon visste att jag var ifrån Stockholm. Hon berättade att alla i området pratade om vad det var för kille som flyttat in hos Håkan. Hon hade hört mig spela tidigare kvällar och bad mig hämta gitarren. Jag gjorde henne till viljes och spelade några låtar av mindre kända artister. Jag sa att det var mina egna men det gav mig dåligt samvete. Så jag spelade Emmas sånger och påpekade noga vem som skrivit dem. Tjejen brydde sig inte. Hon hette Madeleine och smög ut ur mitt rum när solen gick upp. Hon var tvungen att vara hemma när hennes föräldrar vaknade. Hon fortsatte komma över när jag var ledig och en kväll hade hon med sig gräs. Vi söp, rökte och knullade i trädgården medan hundarnas vansinniga skall dolde våra ljud. Vi somnade nakna i hammocken. Din jävla horknullare, ditt förbannade kukhuve! Jag vaknade av en rejäl örfil och såg Madeleine smita nerför trappan. Morgonsolen stack i ögonen, huvudet ringde av smällen och Håkan skrek. Fattar du inte att jag kan få hela grannskapet emot mig. Det här är ett anständigt litet samhälle och rykten sprids snabbt. Att det ska vara så svårt att motstå fiskdoften så fort mörkret slår in! Han fortsatte slå mig medan han förbannade den hynda till kvinna som avlat mig. Jag reste mig långsamt medan slagen haglade och Håkans andhämtning blev allt tyngre. När jag slog tillbaka slog jag hårt. Håkan föll. Jag gick in i huset, tog en bag och fyllde med all sprit jag kunde hitta. Håkan skrek efter mig från fåtöljen han kravlat upp i medan hundarna ylade ut sin vilda förtjusning över skådespelet som gryningstimmen bjöd på. Gå du bara och fortsätt jaga flickfittor, jag behöver dig inte! Jag svor åt den här lilla skitstaden där det inte fanns bussar och inte gick att få tag i taxi. När jag kom ut på landsvägen började jag lifta. Till slut stannade en hostande Epa-traktor med flak. Jag slängde upp bagen och gitarren på flaket och frågade om jag fick åka med in till stan. Den närmaste staden var Västerås. De två tonårsgrabbarna med prillor stora som älgskitar skulle inte så långt men efter att jag erbjudit dem väskan full med spritflaskor hade de kunnat köra mig till världens ände. Jag blev avsläppt vid järnvägsstationen. Jag var fortfarande förbannad och ville ha en kall öl. Det fanns ingen bar vid stationen så jag var tvungen att gå in mot centrum. Jag fick en lätt känsla av obehag när jag promenerade genom parken. Jag hade varit här många gånger förut och jag tänkte inte stanna längre än vad jag behövde. Det gick ett tåg mot Göteborg om några timmar. Jag behövde bara några öl för att lugna mig innan jag kunde bege mig söderut. Jag gick uppför trapporna till McEwan's Pub. Den blonda lite runda bartendern hade roligt åt min Stockholmska och frågade vad jag gjorde där. Jag gav henne snabbversionen av mitt livs historia. Med vissa väsentliga bitar utelämnade. Hon bjöd på salta pinnar och jag drack några öl till. Jag berättade att jag skulle ta tåget om någon timma men att jag lika gärna kunde ta tåget imorgon om hon hade något bra förslag på vad vi kunde göra ikväll. Det hade hon.

4 Kommentarer

Jag borde ha fattat att det skulle gå åt helvete. Jag började ju med att liksom bara gå omkring helt planlöst - stå och läsa innehållsförteckningen på burkar med kattmat och schampoflaskor, ta några varv runt balen med toalettpapper och sedan till frysdisken, där jag lät blicken vandra över frysvarorna som om jag letade efter något. I över en minut stod jag där och bara stirrade. Ett inte särskilt rimligt beteende för en elvaåring. Till slut tog jag mod till mig och gick till godishyllan. När jag väl började förse mig gick det av bara farten, ner med Gott och Blandat, Mars, Turkisk Peppar och Djungelvrål. Säkert fem av varje. Minst. Jag hade en vindjacka som gick att dra åt i midjan. Där låg det en hel hög med godispåsar och chokladrullar och slog mot magen. Jag var inte längre rädd. Ingen hade sett mig. Jag var nästan helt ensam i affären en tidig tisdagseftermiddag. Endast några pensionärer drog sina vagnar mellan hyllorna. Någon personal såg jag inte heller till. Nu återstod bara att gå ut. Tjejen i kassan log ansträngt när jag närmade mig, så där som morsan brukade göra när jag gick in på henne och hennes kille när de bråkade i köket med dörren stängd. Jag ångrade mig genast. Fattade. Sekunden efter – en hand på min axel. Jävla skit. Jag vände mig om. Där stod butikschefen, Lars-Åke, ökänd för att ta tag med hårdhandskarna mot snattare och själva anledningen till varför det låg extra stor prestige i att tjuva från Ica. Han tornade upp sig som en väldig koloss framför mig. Hård och okuvlig. ”Jag vill se vad du har innanför jackan. Lossa på midjebandet.” Munnen blev torr. Jag kände ett betydande tryck i tarmen. Ett livsavgörande ögonblick. Precis som den gången Fredrik bröt armen i pulkabacken så benet stack ut ur täckjackan och jag sprang för att hämta hjälp. Med en skillnad. Den gången blev jag en hjälte. Ingen kommer hylla mig nu. Jag lossade på jackan. Godiset rasslade ut över golvet. ”Följ med här.” Med handen hårt om min axel ledde Lars-Åke mig genom affären. En gammal tant stannade och tittade efter oss, lutad mot sin kundvagn. Vi fortsatte in genom svängdörrarna vid sidan om mjölkdisken, fram genom en korridor med lastvagnar och fruktkartonger längst väggarna och in på ett litet kontor där det stod ett skrivbord överbelamrat av kvitton, rabattkuponger och en påbörjad skylt som när den var färdig skulle tala om det fantastiskt låga kilopriset på apelsiner. Jag lyckades registrera allt sånt trots att världen som jag kände de rämnade inför mina fötter. ”Sätt dig ner”, sa Lars-Åke och pekade på en stol vid sidan av dörren. Jag satte mig. Han kommer ringa min mamma och säga vad jag har gjort. Hon kommer vägra tro att det är sant, säga att det måste vara någon sorts missförstånd. Sedan kommer hon komma och hämta mig, se det med egna ögon. Hennes son - en tjuv. Ungefär så gick tankarna. Tårarna var inte långt borta. Plötsligt ringde telefonen. Polisen, det måste vara polisen som ringer. ”Hallåja.” Tystnad. ”Kan du inte fixa det där själv, jag är ju upptagen med en snattare förstår du.” Tystnad. ”Ja, ok då. Jag kommer.” Lars-Åke lade på luren. ”Och du väntar här”, sa han och pekade med hela handen. Jag väntade till han passerat svängdörrarna ut till butiken, sedan väntade jag inte längre. Jag slängde mig ut ur rummet, vek av till höger mot lagret, hoppade ned från lastkajen och störtade ut genom den öppna varuingången. Jag såg mig inte om, bara fortsatte springa - över parkeringen och gångvägen, förbi lekplatsen upp i skogen. Jag sprang till jag visste att det inte gick att se mig från vägen längre och sedan ännu en bit. Hjärtat slog snabba slag - som på den där kaninungen jag fick hålla i kupade händer när vi var på Skansen, jag och min mamma. Så slog hjärtat.

4 Kommentarer

Skickat 00.13 “Hallå där! Tack för senast … Vad har du för dig? Kram” Mottaget 00.21 “Hej! Kul att höra av dig. Ligger hemma i sängen och läser. Jobbar imorgon. Själv då? Kram” Skickat 00.26 “Är på ute en sväng. Tänkte höra om du har lust att mötas upp.” Mottaget 00.32 “Inte ikväll, men gärna nån annan gång. Du kan väl ringa mig imorgon? Hoppas du får en trevlig kväll. Kram” Skickat 00.37 “Tråkigt. Hade hoppats på att du skulle vara ute. Har tänkt på dig. Det hade varit trevligt att sova tillsammans.” Mottaget 00.41 “Okej då. Men då får du komma snart, jag ska som sagt upp imorgon. Ring när du är utanför så kommer jag ner och öppnar.” Skickat 00.43 “Ok, ses snart!” Mottaget 01.38 “Nu måste jag sova så kommer du inte nu får vi ses nån annan dag istället.” Skickat 01.50 “Är hos dig om en kvart. Sorry att det blev lite sent, en grej kom emellan.” * “Du måste vakna nu. Jag måste åka till jobbet.” “Va?” “Du måste stiga upp. Jag kommer komma försent om vi inte går nu.” Hon ruskade på honom. “Hoppa upp nu.” “Ja, ja, ta det lugnt.” Han satte sig upp. Jeansen och tröjan var prydligt hängda över en stol vid sidan om sängen. Kalsongerna låg vid fotändan. “Det blev visst hårt igår.” “Jo. Du var rätt packad när du kom hit. Packad och jobbig.” “Förlåt.” “Det gör inget.” ”Vad är det här? Vad är det för märke jag har på armen?” ”Jag bet dig.” ”Va?” ”Du vägrade lyssna när jag sa att jag inte ville så till slut bet jag dig för att du skulle lägga av.” Han reste sig upp och började klä på sig. ”Gör det ont?” ”Nej, det är lugnt.” ”Det var inte meningen att bitas men du kom in i mig och jag fick lite panik. Hade du varit nykter hade det varit okej, men du var alldeles för full och jag ville inte.” ”Jag minns ingenting av det där. Jag borde ha dragit hem i stället.” ”Jag sa ju att det inte gör något. Det var bara lite otäckt just då.” ”Du, jag måste springa iväg. Jag ska möta morsan för lunch och jag måste hem och duscha.” Han drog på sig skorna i hallen. ”Vi ska inte göra sällskap till tunnelbanan då? Jag ska ju också gå nu.” ”Jag tänkte ta bussen. Men du, vi hörs. Jag hör av mig.” ”Visst, det är bara ringa.” Hon gick fram till honom. ”Får man kanske en kram innan du springer iväg.” ”Klart.” * Ute på gatan sken solen. Skickat 08.15 ”Hej, mamma! Vi ses kl 11.30 utanför pressbyrån. Kram” Skickat 08.17 ”Drog hem till den där bruden trots allt. Borde fan skaffa fyllelås till mobilen. Hörs på fredag!”

11 Kommentarer

När solen går upp ligger min lägenhet i skugga. Jag sitter vid köksbordet och tittar ut på bakgården, på bostadshuset mittemot. Solen skiner över plåttaket och ger det en varmröd färg, en mås cirklar över gräsmattan. Några tunna molnslöjor vilar likt en vag hägring däruppe i det blå. Kanske sänker de sig vid solnedgången och sveper in staden i en kylig vårdimma. Kanske svävar de bara högre och högre upp tills de försvinner i stratosfären. Jag läser inte tidningen. Den ligger kvar ute i hallen, ihopvikt på dörrmattan. Det luktar kaffe, bryggaren slår av med ett knäpp. Jag sitter kvar och tittar ut över gården, på den glittrande daggen i gräsmattan, försöker föreställa mig hur solstrålarna bryts i vattendropparnas små klot. Om en stund sitter jag på stationen. Mitt tåg kommer in. Bromsarna gnisslar. Folk kliver av och på. Jag ser hur jag reser mig, fast jag sitter kvar. Min gestalt går in genom dörrarna. Den ser lite grå ut, lite äldre, lite tunnare. Sedan kommer tåget som går åt andra hållet. Jag reser mig och kliver på. Jag vet inte varför, det känns bara rätt. Färden går genom okända landskap. Vi passerar förortscentrum i askfärgad betong, låga industribyggnader, allmäningar där det vintergula gräset börjar skifta mot grönt. Bebyggelsen glesnar, när jag tittar bort från fönstret ser jag att vagnen är tom. Sedan stannar tåget och jag kliver av på en öde ändstation. Vinden tar tag i kapuschongen och blåser upp den i nacken. Tåget pyser till och ger sig av från det håll det kom. Det viner och sjunger i skenorna, för att sedan bli alldeles tyst. Jag går på en grusväg. På avstånd hörs det svaga ljudet av ett enmotorigt flygplan, och med ens är jag liten igen och går genom de tysta villakvarteren på väg mot skolan. Från Harvägen in på gatan utan namn, gena över leriga åkern och komma ut på någons garageinfart. Tiden då inga tomtgränser existerade, då hela världen var allemansrätt. Vägen slingrar genom en skog, och så smalnar den plötsligt av som om jag passerat en osynlig gräns. Trädens grenar sträcker sig över stigen och bildar ett tak. Jag vet inte var jag är på väg, men för varje steg känns omgivningen mer och mer bekant. Det är som om fötterna hittar vägen själva, som ett vagt minne från en dröm. Jag passerar rester av en gammal rabatt. Påskliljor, vårlök och tulpaner har spritt sig utanför stensättningen. En syrenbuske med små blad som försiktigt brutit sig ur knopparnas hölje har växt sig vild. Stigen viker av och blir smal. En rostig gammal cykel står parkerad mot ett träd. Det är mycket tyst, bara lågmäld fågelsång hörs från trädkronorna. Så mynnar stigen ut i en glänta. Humlor och bin surrar kring ett gammalt träd. En bit bort ligger ett litet torp. Färgen flagnar och är mer grå än röd. Taket har sjunkit samman lite, som om stugan just andats ut. Jag kliver upp på verandan som knarrar varnande. Dörren är låst, men jag vet att det ligger en rostig nyckel på dörrposten. Kalleldad öppen spis är för evigt förknippat med mormors timrade stuga vid Orlången. En uggla föll en gång genom skorstenshalsen och dog på den asktäckta hällen. Sedan fick den sitta uppstoppad på spjället, där den bligade ned mot fåtöljen framför eldstaden med sina blanka, tomma porslinsögon. Jag brukade ligga högst upp i våningssängen, vars fotända var riktad mot spisen. Jag låg där och tittade på ugglan, och drog samtidigt i mig luften fylld av brinnande fuktiga tidningar och späntad ved, mulltoa och den kalla, unkna skafferidoften. Jag kom att tänka på det då jag mötte ugglans blick på spiselkransen. Nu sitter jag i en korgstol på verandan. Det har börjat skymma, skuggorna blir längre, det är kyligare i luften. Vinden har mojnat och morgonfåglarna har tystnat. Humlorna är på väg hem mot sin jordhåla. Maskrosorna sluter sakta sina kronblad, en koltrast sjunger alldeles i närheten. Det vilar en nästan narkotiskt tung doft av gräs, kärr och dagg i luften. Torpet bakom mig är tyst och slutet, men på något vis bekant. Genom en vag dimma minns jag någonting annat, en passage, något... avlägset. Jag är fylld med ett djupt lugn, och när koltrasten sjunger igen reser jag på mig, går tillbaka mot stigen och försvinner in i syrenbuskarnas våld. Men korgstolen fortsätter knarra under min tyngd.

9 Kommentarer