Klockan är strax efter midnatt. Jag sitter ute i en förort söder om Stockholm och vakar vid en monitor på en vårdinrättning. En förort som under den senaste tiden uppmärksammats i diverse riksmedia på grund av de påstått ökade oroligheterna – vilka tidigare i somras kulminerade i två attentat mot näringsidkare i centrum. Enligt det lokala skvallret rör det sig om en konflikt mellan släktingar som spårat ur.

Polisen påstår att gäng härjar och säger sig nu vilja bli mer synliga på gatorna. Gott så. När jag härom kvällen gick från tunnelbanan funderade jag över om ungarna, som hängde utanför godisaffären i sällskap av en golden retriever, utgör kärnan i något av gänget. Eller kanske fyllbultarna som ockuperar uteserveringen vid den kvarvarande pizzerian – den som inte eldhärjades vid ett av attentaten – och filosoferar över vad som hände med deras gamla hak.

Jag jobbar natt här ute i hodden och det råder ett sövande lugn om kvällarna. Ibland hör jag hur ungarna sparkar boll nere på planen tills klockan slagit sent. Det händer att de svär och för liv och blir osams, som ungar gör när de leker. Och en gång hade vi faktiskt ett inbrottsförsök – en tidig morgon när jag satt i soffan försökte en överförfriskad tonåring rycka upp altandörren. När jag överraskade honom och frågade vad han ville sprang han därifrån. Men vi snackar undantag – vanligtvis är det filbunke.

Trots det säger en av mina kolleger, som bor här ute, att hon ibland känner sig orolig när hon går hem sent om kvällen. Det gjorde hon aldrig tidigare.

Jag blickar upp mot trevåningshusen i tegel som omger vår enplansbyggnad. Det hade kunnat vara vilken förort som helst längst tunnelbanans gröna linje – Kärrtorp, Blackeberg eller Rågsved. Hagsätra ligger sked med den sistnämnda. Bara tio minuters gångväg. Det är därifrån stöket har flyttat, säger polisen.

Nog finns det tillräckligt med social dissonans här ute för att kåta upp en hel Gringoredaktion, men det är inte genom ett allmänt rövarliv det märks. Det är i historierna och levnadsödena. I de små och stora händelser som hänger samman i en märklig väv där trådarna korsar varandra till synes slumpvis men ändå bildar mönster. Lillgrabben som hängde på vår gård förra sommaren och tiggde frukt när han blev hungrig. Pappa låste honom ute under dagarna medan han arbetade. Grabben var kanske sju år. Eller den lokala langare som började med att kränga smuggelcigaretter till mattanterna i grundskolan och härom morgonen avslutade sin karriär med sönderskjutna knäskålar ute på torget. Det blev en TT-notis.

Jag går ut på verandan och insuper den svala sommarnatten. Det ligger en tunn dimma över gården. En ensam syrsa spelar i gräset. Annars tystnad. Inte ett enda fönster lyser från husen runtomkring. Rökte jag hade det varit ett utmärkt tillfälle för en cigarett. Och utsikten att bli överfallen av en blodtörstig vampyr känns större än att bli vittne till ”det ökade gängvåldet”.

Jag är helt utslagen av en förkylning. En sommarförkylning brukar vara svår att bli av med. Det är väl så att viruset frodas i värmen och bakterierna lever gott på ens kropp. Det är en myt att sommarförkylningar är värre än en vanlig men för mig är en förkylning alltid tuff. Jag är som bekant en gnällig jävel.

Det ryktas att det är en myt att whisky botar förkylning. Jag motsätter mig det bestämdaste detta rykte men jag kan tyvärr inte bevisa motsatsen. Jag nyttjar givetvis ihärdigt denna bärnstensgula farmaka för att kurera mig. Det är i alla fall klart att whiskyn lindrar symtomen – halsen blir len, andningen blir lättare och man somnar gott.

Problemet infinner sig på morgonen när man vaknar med täppt näsa, irriterad hals och igengrodda ögon. Dessutom har man en bankande huvudvärk och det är svårt att veta vilka krämpor som kan härledas till förkylningen respektive whiskyn.

Det finns vissa saker som är så pinsamma att man måste berätta om dem. Följande hände egentligen inte mig utan en kompis men jag väljer att berätta det som om det var jag för att inte genera honom.

Det var när jag som tjugoåring tågluffade runt i Östeuropa tillsammans med några vänner. På den enda baren i en liten stad i Bulgarien träffade vi ett gäng tjejer. Som västerländska killar med betydligt mera pengar än de lokala grabbarna gjorde vi succé hos tjejerna. Ganska snart hade jag fått till det med en storbystad blondin. Jag blev väldigt förtjust och bestämde mig för att stanna kvar när mina vänner hoppade på nästa tåg.

Jag fick bo med hennes familj som bestod av mamma, styvfar och syster i några dagar. När min nyfunna flickvän var i skolan blev det ganska tråkiga dagar. Det fanns inte mycket att göra i stan så jag var mest i lägenheten. Jag måste erkänna att jag gick runt och snokade när jag var där ensam. I systerns rum, under sängen, hittade jag en bunt porrtidningar som jag så klart bläddrade i. Jag hade ju inget för mig så vad annat kunde jag göra?

När jag satt där på systerns säng började det av förklarliga skäl spänna i kalsongerna. Det var ju ändå ingen annan hemma så jag kunde lika gärna ta fram den tänkte jag. Snart bläddrade jag häftigare i tidningen med ena handen och ni kan ju lista ut vad den andra handen gjorde. Precis i ögonblicket för klimax slog det mig vart jag var. Jag kunde ju inte komma där och riskera att kladda ner min flickväns systers säng. Jag tryckte åt hårt och rusade ut i korridoren mot badrummet.

Mitt i korridoren möter jag styvfadern. Jag höll nästan på att springa in i honom. Jag var inte ensam i lägenheten. När fan kom han hem? Hade han varit där hela tiden? Hade han hört mig? Där stod jag – en svensk kille som hans styvdotter dragit med sig hem och han varit god nog ge tak över huvudet – med mitt bultande stånd i ett hårt grepp rakt framför honom. Jag trodde jag skulle svimma. Jag ville bara sjunka genom golvet. Det kändes som en evighet innan han helt sonika vände om och gick in i vardagsrummet utan att säga ett ord. Jag kastade mig in på toaletten och det dröjde länge innan jag vågade mig ut igen. Han nämnde aldrig incidenten under de återstående dagar jag var kvar men jag kunde inte se honom i ögonen efter det.

Det här är utan tvekan min mest pinsamma episod i livet. Minnet har drabbat mig vid de mest oväntade tillfällen och jag har återfått exakt samma känsla jag hade där i korridoren. Jag har legat vaken i timmar vissa nätter och skämts och försökt förtränga minnet. Det är först nu femton år senare jag kan prata om det. Jag till och med känner att jag behöver berätta det nu. Det har varit så jobbigt att hålla det här inom sig. En hemlighet som jag bara delat med en bulgarisk lastbilschaffis. Nu tror jag säkert han har berättat för sina arbetskamrater på fikarasten och skrattat åt det. Och nu kan jag också skratta åt det. Men pinsamt är det.

Har ni några riktigt pinsamma händelser att berätta om? Eller något pinsamt som hänt en vän? För ovanstående berättelse hände ju inte mig. Utan en vän till mig. En avlägsen vän.
Ingen ni vet vem det är.

Hur går mänskligheten under?

Mattias: På eget grepp.

Jonas: Det gör den inte. Kom igen nu Barstol, keep the faith.

Maths: Ja det är ju förstås frestande att påstå något i stil med att vi sakta kvävs ihjäl av våra egna föroreningar tills vi en dag helt enkelt inte vaknar upp.. men det är inte så det kommer att gå till. It’s gonna be a big bang, Armageddon, stort främmande föremål på kollisionskurs. Precis som i filmerna. Tack vare teknikens framsteg kommer vi att få reda på det flera veckor i förväg, men vi kommer inte att kunna göra något åt det. Och vi våndas, det blir en skärseld av Guds nåde, haha!

Matt: Naturens resurser tar slut. Snart.

Kniven: Långsamt, det tar kanske 1000 år till. Vi kommer fortsätta att urholka jorden. Krig kommer uppstå där rika utplånar fattiga i kampen om mat och luft att andas. Vi kommer göra jorden helt obrukbar i eftergifterna av vår girighet. Inget syre, inget vatten, ingen skog. Vi kommer bebygga underjorden i konstgjorda jättelika hålrum där vi försöker återskapa naturligt liv. Några enstaka hundratusen av oss är allt som finns kvar. Vi lever, fast utan frihet, utan stimulans. Vår sk intelligens har sedan länge vänt. Vi förlorar mer och mer av den unika logiken i vårt tänkande pga av underutveckling. Etik och moral finns inte längre, den fungerade bara i vår historia, då vi hade överflöd, då vi kunde upprätthålla lagar kring rätt och fel. Vi längtar efter vår svunna frihet, efter vår storhetstid som art. De sista barnen som föds är sterila och dom sista åren upphör således även vår sexdrift. Det som dock aldrig lämnar människan är drivkraften efter den personliga njutningen, den grundläggande girigheten, den som i grunden utplånat oss från allra första början.
De sista spillrorna av mänskligt liv ligger därför de sista månaderan med ett mer eller mindre konstant heroindropp och kippar efter den sista syrgasen i sina små kapselformade sängar. Till sist dör vi äntligen ut. Utanför finns bara öken och solen som utplånat allt i sin väg. Ingen kommer sakna oss. Ingen saknar rovdjuren.

David: Virus så klart. Men när Maths säger främmande föremål i hög hastighet blir jag osäker. Alla vet ju att Maths är Barstols egen Skalman och sådan vishet gör man sällan klokt i att ifrågasätta.

Gå och titta dig själv i en spegel. Vad var det första du tänkte på?

Mattias: Att det finns de som ser ut som 45 när de är 35, och att
jag inte hör till den skaran.

Jonas: Att jag trots ölmage, gråa hår och ett fårat ansikte fortfarande funkar. Men också att jag verkligen behöver en lång och skön semester.

Maths: Det måste vara ljuset.

Matt: Jag har en snygg näsa. Tappade jag några kilo kanske jag skulle vara attraktiv.

Kniven: – Alltså, jag ser fan inte klok ut i håret. Väx hår! Väx! Nä, jag måste klippa mig.
- Nej! Jag får inte klippa mig.
- Jo.
- Nej, jag får inte!!
- Titta. En sax.
- Neej. Lägg ner. Lägg ner saxen.

David: Det håller ytterligare några år.

Kyssar eller pussar?

Mattias: Kyssar, helst.

Jonas: Ledsen, men det går inte att välja mellan dessa båda fantastiska saker. Det skulle vara som att välja mellan staden Göteborg och Öis, när det ena faktiskt är en förutsättning för det andra. Det ena kan man vara generös och slösa med, medan det andra bäst hålls inom en strikt begränsad krets – i detta fall min hustru.

Maths: Mycket pussar nu, på barn då alltså. Det är trevligt. Annars, när stämningen är rätt, kyssar, för att gå på djupet. Men inte hela tiden, man är väl ingen jävla fjortis heller.

Matt: Kyssar med dom man älskar. Pussar på dem man tycker om.

Kniven: Mjuka, långa, hårda, hala, djupa, snabba, långsamma, varma kyssar.

David: Kyssar håller passionen igång. När det känns onaturligt att ge sin partner en kyss är det dags att ta tag i problemen eller dra vidare. Pussar funkar alltid men är mer flyktigt, dom kan man slösa med på ett annat sätt.

Jag börjar med att be om ursäkt. Jag visste att det skulle komma veckor som denna. När livet som ensamföretagande familjefar kör ihop sig och omöjliggör något riktigt genomtänkt och välformulerat inlägg. Det var av den anledningen jag valde att bara skriva varannan vecka här på Barstol, men denna gång hjälpte inte ens det. Så idag får ni hålla tillgodo med två riktiga göteborgsvitsar – dagens bästa och kanske tidernas bästa. 

(Du vet, en göteborgsvits är av typen: “-Den där torsken ser ju jävligt konstig ut. -Kufisk, vettu!”)

Anledningen till att jag vill bjuda på göteborgsvitsar är givetvis att jag är göteborgare mer än jag är något annat, möjligtvis undantaget Öisare (men den imagen brukar jag odla på det mer lokala planet). När jag är utomlands svarar jag konsekvent “Gothenburg, Sweden” på frågan varifrån jag kommer. Jag må vara man, make, pappa, företagare, konsult, bloggare, resenär, konsument, vän, kompis, polare, kusin, brorson, systerson, barnbarn, svensk, europé och världsmedborgare – men mest av allt är jag göteborgare. Och jag ser det som min plikt att föra detta stolta kulturarv vidare. 

Varför utsätter jag mig för att bjuda på göteborgsvitsar när jag vet att de antagligen kommer att hånas av de allra flesta som läser denna blogg? Jo, för att jag inte bryr mig. Ni kan säga vad ni vill. Jag har hört allt. Och det rör mig inte i ryggen det minsta. Det finns ändå inga som är så bra på att driva med Götet som göteborgarna själva. Det finns bara en enda person som kan provocera mig med den typen av påhopp, och det är min kära syster. Denna quisling bor i Täby och kan gå på som värsta typen av utlandssvensk, om ni förstår vad jag menar? När hennes femte-kolonnska kommentarer viner ser jag det som en fientlig handling av direkt familje- och landsförrådande karaktär. 

Men innan också ni sätter igång – tänk bara på att det åtminstone finns något som heter Göteborgshumor. Det är mer än man kan säga om de gudsförgätna ställen ni kommer ifrån. En snabb googling ger följande resultat: Malmöhumor 188 träffar, Gävlehumor 22 träffar, Stockholmshumor 278 träffar och Göteborgshumor 8 190 träffar. I rest my fucking case.

Å just det – här kommer vitsarna:

Den samtida:

- Vad får man om man ställer ner en säck potatis i källarn i 25 år?

- Pommes Fritzl!

Klassikern:

Frun till tjänsteflickan:

-Jaså, Amanda tänker gå och gifta sig nu?

-Ja.

-Ska det bli bättre det, tror hon?

-Ja, om det blir bättre vet jag inte, men nog kan det bli lite oftare.

Musikskribenten Lennart Persson är död. Cancern tog honom – denna grymma, orättvisa sjukdom som till synes slumpvis slår klorna om sina offer och kan vara så svekfullt svår att upptäcka innan det är försent.

När jag nu läser gamla och nya texter av Lennart kan jag inte låta bli att tänka på filmen Big Fish – han kunde konsten att krydda en historia utan att tappa verklighetsförankringen. Sex, ond bråd död och låghalta hundar hade alla en given plats i hans kanon.

När Lennart skrev om Huddie Ledbetter, mera känd som Leadbelly, visste han precis vad som skulle få unga hjärtan att ticka för en sedan ett halvsekel död och begraven bluesgubbe. Han visste att myten kommer först, och att det är först när den öppnat upp ögonen som den passion som krävs för att gräva djupare och skaffa sig en mer nyanserad bild uppstår. Lennart tog fasta på det och när han hade några hundra ord på sig att plocka fram essensen av Huddie såg han till att göra det på ett sätt som gjorde det omöjligt att inte törsta efter mer.

”Efter år av misshandel och slavarbete på bomullsfälten lyfte han upp järnklotet som var fastkedjat vid hans ben och sprang ut i skogen. Det dröjde ett dygn eller så innan blodhundarna hann ikapp honom. Huddie vägrade återvända till fängelset, döden fick hellre befria honom. När en av sherifferna hotade att skjuta hans svarta hjärta ur kroppen reste han sig långsamt och gick rakt ut i Red River. Han gick tills vattnet steg över huvudet på honom. Den första blodhunden som nådde fram till honom ströp han, men sedan tvingades han ge upp för övermakten och släpades upp ur floden. Tillbaka till bomullsfälten.”
- Lennart Persson, i tidningen Pop (1996).

Trots detta var det i de längre intervjuerna, när han trängde djupare, som Lennart verkligen kom till sin rätt. Till exempel i den monumentala intervju han gjorde med Tom Waits för tidningen Sonic, eller när han träffade Jack White några år tidigare. Det framgår med all önskvärd tydlighet att han lyckades skapa en god atmosfär och att de han talade med förstod att han tog deras musik och var den kom ifrån på allvar.

Jag har läst mängder av texter på Lennarts hemsida det senaste dygnet, de flesta hade jag läst tidigare, men det fanns inte en enda som inte var värd att återvända till. Ibland kunde han vara slarvig, någon enstaka gång rabblande, men det finns en ständigt närvarande passion som gör det närmast omöjligt att slita bort blicken förrän sista raden – och då enbart för att leta sig upp i texten för att läsa om vissa stycken. Det handlar om något så enkelt men sällsynt som glöd. Och hjärta. Ständigt närvarande i varje jävla rad.

“I wanna leave a happy memory
when I go, I wanna leave something
to let the whole world know,
that the rock n roll daddy has
a done passed on, but my bones
will keep a rockin’ long after I’ve gone”
- Rockin’ Bones

När jag under en allför blöt natt på krogen för några år sedan såg Nathalie Kazmierska i vimlet var jag tvungen att vingla fram. Inte på grund av Nathalies fagra uppsyn utan för att få veta hur det var att arbeta med Lennart Persson, som bisittare i Studio Pop. Jag minns inte riktigt vad jag sa, eller vad jag fick för svar, men jag kommer trots allt ihåg att jag fick Nathalie att lova att hon skulle hälsa och tacka för att han fick mig att upptäcka The Gun Club. Den typen av status hade Lennart för mig – och många, många andra.

Vila i frid, amigo.

(Just det. En sak till. Lennart är faktiskt i grunden ansvarig för att jag träffade en av mina före detta flickvänner. Det kan låta långsökt, men det är det inte. Han skrev upp hennes band något otroligt i en recension för musiksajten Feber. Jag läste, lyssnade, gillade vad jag hörde och började mejla med nämnda tjej. En dejt vid Årstaviken och åtskilliga drinkar senare var vi ett par. För ett tag. Fint.)

Jag har alltid ogillat att simma. Jag känner mig utsatt och sårbar i vatten – jag är ingen god simmare och jag blir fort trött. Efter bara några simtag känns det som om armarna förvandlats till klumpiga stockar. Jag törs inte simma ut längre än kanske tjugo meter, för jag är rädd för att jag inte ska orka tillbaka igen. Så rysligt genant, att drunkna blott trettio meter från stranden.
Men det är inte bara det. Det vilar något över små insjöar och tjärnar, något svart och olycksbådande. Kanske är det för att de så ofta är avstängda, ett friskt inlopp saknas. Skärskådar man vattnet ser det grumligt och sjukt ut. Bara en anomali kan frodas och utvecklas under sådana förhållanden.

En het sommardag var jag ute och cyklade i en skog utanför stan. På min väg passerade jag en liten tjärn. Den låg som ett blankt öga som stirrade upp mot himlen. Vattnet var lugnt och stilla, det surrade i luften och vid strandkanten stretade vasstrån som ett buskigt ögonbryn.
Jag tog chansen, klädde av mig och hoppade i vattnet. Det var varmt och skönt. Jag låg naken och flöt på rygg en stund, njöt av solskenet och hoppades att ingen skulle komma och störa. Allt var i stort sett perfekt. Och ändå kändes det plötsligt helt fel.
Tjärnen var inte stor, och det kanske var just det. Jag var plötsligt så nära mittpunkten, nu var det lika långt åt alla håll. Oväntat sköt en uppbubblande nervositet fram, ett sug i magen som fick mig att haja till och genast börja simma tillbaka mot stranden.

I gyttjan på sjöns botten vilade något gammalt och orörligt. Det väcktes ur sin dvala av något som störde. Plaskande ljud, förvrängda och basfyllda genom vattenmassorna, helt olika de som annars fortplantade sig genom vattnet. Långsamt och trögt rörde det sig genom bottenskiktet och tittade upp mot vattenytan med en bleksiktig blick. Såg efter om det var värt besväret. Det var länge sedan nu. Så länge sedan.
När den satte sig i rörelse virvlade slammet upp som små bruna mandelflarn. Gasfyllda bubblor steg mot ytan som sköra dykarklockor.
De tunna hårtestarna böljade efter kroppen. Alger och slemliknande trådar föll av och gled ned mot botten igen. Lemmarna vilade ut med sidorna, men när den närmade sig ytan sträcktes en knotig hand uppåt. En trög, ovan rörelse. Stel och knyckig efter att ha varit stilla så länge.

Jag såg mig själv med andra ögon. En klumpig och långsam figur, gulaktig i det gröndunkla ljuset, med rörelser som speglade den tilltagande paniken.

Löjliga fantasier, förstås. För mycket Stephen King i unga år. Det enda som simmar omkring med slemöverdragna ögon i den där sjön är små mörtar. Ändå andades jag lättat ut då jag nådde strandkanten och flåsande satte mig i gräset. Jag såg på den lilla tjärnen, tänkte hastigt på de hemligheter dess mörka och uråldriga vatten dolde. Jag brydde mig inte om att torka, utan drog på mig kläderna och cyklade snabbt iväg med en obehagligt stickande känsla i ryggen.

En gång vände jag mig om innan jag stormade vidare längs den slingriga skogsstigen. Och jag kan nästan svära på att jag såg en krusning på vattenytan…

Jag är ingen rökare. Cigaretter är livsfarliga, luktar illa och ser allmänt ofräscha ut.
Men ibland när jag verkligen vill njuta tänder jag en cigarr. Det är en helt annan sak.

Cigarren innehåller inget konstgjort. Det är en naturprodukt. Endast tobak. Tobak i tobak. Långa stora tobaksblad, pressade samman utan att hackas eller skäras, inrullade i ett ännu större täckblad. De riktigt fina cigarrerna undslipper maskinerna. De kommer endast i kontakt med rullarens händer, träet i lådorna, rökarens hand och slutligen läppar innan de förvandlas till en rogivande rök.

Att kunna rulla en cigarr kräver övning och åter övning. Enligt kubanerna krävs det tio års övning, och en hel del talang, för att bli en bra rullare – en bra torcedor. Rullarna är de som ansvarar för sammansättningen av tobak i cigarren. Det är de som bestämmer smakrikheten, nikotinhalten och röktiden. Torcedorerna är sannerligen konstnärer på högsta nivån i tillverkningskedjan av en cigarr.

Kuba räknas som tobakens hemland men tobak odlas och cigarrer rullas över hela Västindien och Sydamerika. Bra cigarrer går också att få ifrån de indonesiska öarna Sumatra och Java. Själv har jag funnit mina favoritcigarrer från Dominikanska Republiken. Det är en smaksak.

Mindre känt är kanske att tobaksodling har varit vida utbrett i Sverige. Tobak har odlats i Sverige sedan mitten av 1600-talet. Så sent som i slutet av 1800-talet fanns tobaksodlingar på Södermalm. Ett besök på Tobaks och Tändsticks museet på Skansen rekommenderas. Där kan den som vill prova på att odla själv köpa tobaksfrön som härstammar från den sista svenskodlade tobaken för kommersiellt bruk. Är man mer bekväm kan man köpa museets egna cigarrer – Puck.

En cigarr avnjutes med fördel tillsammans med ett glas rom, konjak eller whisky. Men se till att läpparna är torra då du puffar på din cigarr. Cigarren ska aldrig bli våt. Det må se tufft ut när Clintan har halva cigarren i munnen och tuggar på den samtidigt som han röker men en våt cigarr smakar inte gott. Att fukta en cigarr som blivit torr med tunga och läppar ser inte bara osmakligt ut – det fungerar inte. Det fungerar inte heller att fukta den med din valda dryck. En cigarr kan endast återfuktas i en humidor.

Att tända sin cigarr är en ceremoni som ska tas på största allvar. Många säger att en cigarr endast ska tändas med stickor av cederträ men detta förfarande leder bara till aska överallt och risk för brända fingrar. Använd istället en gaständare. Man får aldrig använda en bensintändare eller svavelstickor då de ger ifrån sig en bismak.
Håll cigarren i 45 graders vinkel över gaständarens låga och rotera sakta. Cigarren ska inte tändas direkt i lågan utan tändas av lågans värme. Titta på den vackra glöden och blås sedan försiktigt på den tills det är en jämn röd glöd. Först nu är cigarren färdig för sitt första bloss. 

Rök inte din cigarr för långt in. Tänk på din cigarr som en förälskelse – det är bäst att lägga av innan den lämnar en bitter eftersmak.
Fimpa aldrig din cigarr som en cigarett. Det är en hädelse mot rullarna som med kärlek och omsorg kämpat för att du ska få njuta cigarren. Lägg den istället i askfatet och låt den dö ut av sig självt. Det är ett slut värdigt det ljuvliga hantverk som cigarren är.

Dörren till väntrummet är låst för att förhindra “objudna gäster”. Utanför den okrossbara glasrutan finns en ogästvänlig reception med en sömngångaraktig receptionist. Jag sitter inne hos överläkaren, en kvinna i sextioårsåldern som bär säckiga jeans med en nyckelkedja som löper från framficka till bakficka. Hon har ett gäckande drag över munnen, som ett ständigt tillbakahållet leende. Från sin bekväma Laminostol får jag en skarp och genomträngande blick. Brevid henne finns en diskret larmknapp, en påminnelse om det klientel som vanligtvis befinner sig i min sits.
Med svettiga händer och torr mun fyller jag i papper efter papper med olika frågor; “Har du känt att livet inte är värt att leva?”, “Har du haft nedsatt aptit?”, “Har du haft dåligt samvete eller skuldkänslor?”. Taket fyra meter upp för tankarna till däcket på en båt. Utanför fönstret har våren knappt börjat.
I slutet av sessionen får jag ett recept och en liten lapp med en ny besökstid. Jag har passerat öppenvårdens nålsöga och får komma tillbaka.

Ensam blir natten längre. Nu när ljuset äntligen är här vill jag inte att dagarna ska ta slut. Jag som brukade älska nätterna med sin djupa färg och sitt tysta lugn. Nu fylls de av grubbel och tankar som varken börjar eller slutar. Små vassa krokar hänger i hjärtat när jag ser ditt ansikte framför mig, minns dina läppar, din elektriska tunga. Ett ansikte från en annan tid, en tid jag borde vårdat med mindre självklarhet och större ömhet.
Handen letar i mörkret. Så fort den finner pappasken kommer ett falskt lugn. Fingrarna följer foliekanten och trycker ut en tablett. Efter en stund sover jag, svart och tungt.

Saknaden är som ett hål som inte går att fylla. En vemodig följeslagare som följer efter mig som en skugga. Jag letar efter glada spellistor till Spotify – det är ju omöjligt att deppa till ett soundtrack av James Brown. Men när alla låtar är spelade blir det oerhört tyst. Taket verkar plötsligt lägre. Vill inte vara inne. Vill inte vara själv, vill inte träffa någon. Så jag går på stan i stället, ändlösa promenader tills fötterna ömmar. Men staden är även forum för hågkomster och minnen som värker. I varje gathörn, i alla parker och på alla torg – överallt tycks vi ha stått, gått, hånglat.
På väg hem känner jag din parfym på bussen. Omedvetet till en början, lika självklar som luften. Det sägs att doftminnen är starkast, och det stämmer nog. Jag får genast den välbekanta känslan i bröstkorgen, som en varm vibration. Sedan kommer verkligheten tillbaka, och med den tomheten. Då kan jag känna att jag borde flytta någon annanstans, till en stad där det inte finns minnen och där spänningen över nya gator kanske kan återkomma.

Men livet går vidare, och jag åker till jobbet som vanligt. Går in genom porten på morgonen och lämnar inte huset förrän på kvällen. Byggnaden ligger som en tung ångestkloss i utkanten av staden, med tusen blinda fönster i alla väderstreck. Huset är så grått att det regniga dagar knappt går att skilja från sin omgivning. Jag äter håglös lunch i personalmatsalen, håller fasaden intakt med ansträngda leenden mot kollegorna. Gör det jag ska, mekaniskt och glädjelöst.
När det känns för mycket går jag in till en allierad i rummet bredvid, hon har nyligen blivit chocklämnad efter tjugo års äktenskap. Vi idkar byteshandet – hennes psykofarmaka är bättre. Min husläkare, som utan att blinka skriver ut narkotikaklassat sömnmedel, vägrar att skriva ut något vettigt lugnande. Lutad mot en vag princip hon bara själv förstår. Så kollegan får några av mina och jag får av henne. De följande timmarna är ett underbart vakuum – som en ren ton utan oväntade fluktuationer. Magen slutar störa, tankarna hålls undan. Det känns nästan som vanligt.

Allt mitt skrivande om den tunna gränsen handlar naturligtvis om min egen rädsla för att en dag vakna upp och vara någon annan. Att en dag upptäcka att det inte går att sluta dricka, eller att möta blicken hos ett obekant ansikte i badrumsspegeln.
För jag vet att det kan bli en realitet. Den där gränsen har gått som en tunn bågsträng genom hela mitt liv. Kanske darrat lite emellanåt, vajat i vinden, men inte som nu.
För jag höll inte fast. Du rann igenom, och jag förmådde inte gripa tag i dig. Av obetänksamhet, dålig verklighetsförankring eller vad det nu finns för bortförklaringar. Självförvållat. Och nu sitter jag med en känsla av fritt fall, med ett hopp som tände till och sedan dog.

Och med saknaden.

Ledarskap är ett val snarare än en position. Ett sätt att samverka med andra människor och kommunicera deras värde och potential så tydligt att de kommer se det i sig själva.
Riktigt bra ledare förstår hur de når riktigt bra resultat.

Ovanstående är ett citat ur en broschyr för en ledarskapskurs. Det lät fint – det där med att hjälpa människor att inse sitt riktiga värde. Kursen visade sig emellertid ha en ganska cynisk människosyn. Alla personer förväntas bete sig exakt likadant bara man följer samma fastställda mallar. Allt var inramat i ett närmast sektliknande hyllande till utbildningsföretagets grundare. Antingen var man tvungen att köpa hela konceptet eller förkasta det. Det var väldigt amerikanskt och rent ut sagt vidrigt.

Ledarskap borde vara ett val, ett val man gör för att just leda medarbetare till att till fullo utveckla sin potential, men oftast är det inte så. Ofta görs valet av maktlystnad eller av girighet. I min bransch är ofta en chefsposition en belöning för att man någon gång i tiden tjänat en väldigt massa pengar åt firman. Så nu belönas man med ett hörnkontor och ett antal underordnade för att göra skitgörat. Det är väldigt sällan de mest pedagogiska personerna hamnar i en ledarskapsposition. De mest sympatiska, retoriska och intelligenta blir kvar med kunderna eller med excelarken medan de mest buffliga, taktlösa och inskränkta sitter i avskärmade kontor och skickar youporn-filmer till varandra eller äter en skaldjursplatå på Sturehof.

I mitt ledarskap har jag försökt hitta någon slags balans. Jag är en hård men rättvis chef. Det inglasade kontoret har jag inrett till ett mötesrum och jag sitter istället i kontorslandskapet. Jag har en bra dialog med mina kollegor och en frihet under ansvar råder. Men jag har misslyckats. Det är inte orättvist att säga att jag har misslyckats som ledare. Vad mina misstag i detalj beror på har nog utbildarna på ledarskapskursen ett och annat att säga om. Men själv tror jag att jag gjorde det första valet, valet att bli ledare, på helt fel grunder. Vad jag hade för anledning att ta det beslutet minns jag inte. Men nu, i backspegeln, vet jag att jag gjorde fel val.