Det ringde upp en person från ett radioprogram och bad mig svara på en fråga: vad är ett karstområde? Det är en löjligt omöjlig fråga, om det inte vore för att jag har en farbror som är geolog, och som tog med oss bröder ut på exkursioner i naturen när vi var små. Han var lite tysk i sin framtoning, alltid klädd i grön filthatt med fasanfjäder innanför brättet och korta byxor med höga strumpor till, men utflykterna var fina och vi lärde oss en hel del om olika berg- och jordarter.
En gång besökte vi Lummelundagrottan, som ligger utanför Visby på Gotland. Det var en häftig upplevelse, ett perfekt äventyr för fyra småkillar: imponerande stalaktiter, mystiska ekon och droppande vatten från mörka hörn. Nå, farbror Ernst berättade - med den ovanligt smittande entusiasm som betalda lärare i regel saknar - att Lummelundagrottan är ett karstområde. Karst är när sten vittrar sönder och bildar stora sprickor och grottsystem.
Tack vare farbror Ernsts upprymda lektioner i det gröna kunde jag avlägga ett korrekt svar. Det blev en sekunds tystnad i luren, och sedan hördes ett imponerat tjut i andra änden. Jag fick reda på att jag vunnit en resa till Škocjangrottorna i Slovenien, ett av världens största karstområden, faktiskt upptagen på UNESCO:s världsarvlista. Men avresedatumet var väldigt tätt inpå, ja, jag måste faktiskt resa redan idag. Därför hann jag inte skriva något inlägg, men vi ses igen nästa vecka!

Eller…
…jag ramlade. Halkade på våta löv när jag sprang mot bussen. Jag tog emot mig så illa att jag bröt bägge pekfingrarna. En på miljonen, sa läkaren som gipsade mig. Jag skriver med stor möda, en bokstav i taget. Nästa vecka kanske jag kan skriva lite bättre. Vi ses då!

Eller…
…när klockan ställdes om till vintertid hände något i min hjärna, allting försköts liksom. Av någon anledning trodde jag det var torsdag först imorgon.

Eller också är det väl bara så att jag inte har något vettigt att skriva om, och att det känns skönare med små vita lögner än sanningen. (Vi hörs igen i nästa vecka!)

Dammet ligger som frost på soffbordet. Här och där syns spår från främmande fåglar som slagit sig ned under natten. Jag sitter i soffan och TV:n står på utan ljud. Lamporna är släckta men det är dag och det är kallt och ljuset är också kallt. Jag tänker att jag ska gå ut en stund, att jag ska göra traktorspår i snön. Jag tänker på förr, då jag och Johan grävde tunnlar i den upplogade snön längs gatan. På grottan längst in, på värmen från ett levande ljus och på tyngden av snömassorna ovanför våra huvuden. Jag minns hur jag var ute hela dagarna. Hur näsan rann och öronen var röda och overallen genomsur när jag kom hem och drack Oboy och åt rostade smörgåsar vid köksbordet. Att ljuset var varmt då.
Allt det här tänker jag på, och jag blir glad när jag tänker på det, men jag blir sittande kvar i soffan. Fjärrkontrollen är dammig, och siffrorna nednötta.

Jag ser fönstret från sängen. Det snöar utanför. Stora, tunga flingor, orange i gatlyktornas sken. Över gatan mellan husen hänger lampor på tunna linor. De vajar i vinden och får skuggorna att krypa i rummet. Det är snart dags. Jag väntar, för det finns ingenting annat att göra, och jag vet precis vad som kommer att hända för det ringlar en liten kall orm i magen. Den väser och tungan snuddar vid magsäcken och egentligen borde det kittla, men det skär som knivar. Det är en svart orm och den skulle kunna vara min vän, men det är den inte.
På andra sidan vägen är huset mörkt. Jag är alldeles säker på att det står någon i ett av fönstren. I mörkret en bit in i rummet, osynlig från gatan. Någon som tittar hit, någon som också vet. Någon som sett ett mörkt rum med hastiga reflexer.

Jag tänker på en skog med grenar som böjer sig under tyngden av nyfallen snö, på klirrande iskristaller som fångar upp det bleka månskenet, på rök som stiger ur munnen och tunnas ut i natten. Jag hör tystnaden, den dova dämpade stillheten. Jag tänker på den där berättelsen som jag läste i skolan, om barnen från Sunnanäng och om den röda fågeln mitt i allt det kalla. Och när det inte går att tänka längre, när jag hör min egen gnällande röst genom ett moln av bomull, då tänker jag bara i vitt. Det fyller hela mitt huvud, som en tät och vacker snöstorm utan flingor.

Och sedan drömmer jag om dig mamma, om förr. Om parfym och hår och ögon. Jag drömmer om bad utan låst dörr, om frukost utan insekter, om sömn utan galge. Om varm choklad när snön och mörkret faller och om rostade smörgåsar med ost. Om en våt overall och om ett torkskåp som alltid står på. Jag drömmer om ett hus vid ett berg, om snö och om is på sjön.

När jag vaknar är det till ljudet av hårda vattendroppar mot fönsterblecket. Det är mörkt, och snön har blivit slask och om fem minuter ska jag vara i skolan.

Det var en hård smäll. Jag kände att huden sprack och jag föll huvudstupa ned på den grusade gången. Det forsade varmt blod över min nacke. Jag stönade, spottade och lyfte mig sakta upp på knä. Deras hånande skratt ekade genom parken. Jag fruktade nästa smäll men de måste ha trott att jag var satt ur spel. De fortsatte att skratta och upprepade att jag skulle langa över plånboken. Jag kom upp på fötter och vände mig om. Den största killen höll i en glänsande fjäderbatong vilken han måste ha slagit mig i nacken med.
Jag hade underskattat dem. Jag vände mig bara om och forsatte gå när de krävde mig på mina pengar. Jag såg aldrig tillhygget och jag såg aldrig slaget.

Nu var jag riktigt rädd. Hela huvudet pulserade av smärta och blodet slutade inte rinna ner för mina axlar. Jag hade ingen plånbok på mig så jag grävde i min innerficka efter lösa sedlar. Han började skrika och vifta med batongen. Slaget kom. Jag lyckades undvika det med ett snabbt steg åt sidan och möta hans arm med min. I nästa ögonblick vred jag min kropp mot honom med alla min kraft och min armbåge träffade honom rakt över näsan. En skur av blod sprejades ur hans näsa över mitt ansikte och min ljusa skjorta. Jag vred batongen ur hans hand och i ett långt beslutsamt steg var jag framme vid nästa skitstövel. Jag stampade på hans knä och lät batongen falla över hans kropp. Jag kunde höra hur hans nyckelben gick av med en ljudlig smäll och han gav i från sig ett gällt utdraget skrik. Den tredje killen frös för ett ögonblick innan han la benen på ryggen och sprang iväg. Jag vrålade efter honom och kastade batongen som inte ens var i närheten av att träffa honom.
Jag försökte springa, men linkade mest, ut till motorvägen. Inga bilar stannade. De gasade snarare när de såg mig nedblodad och maniskt viftande med armarna. Till slut stannade en polisbil och de försökte stoppa blodflödet från nacken. Osammanhängande förklarade jag vad som hänt. När ambulansen anlänt begav sig poliserna in i parken. Jag fick senare höra att rånarna inte var kvar och någon batong kunde poliserna inte hitta.
Jag fick sju stygn nacken vilket resulterade i ärret som ständigt påminner mig om den skrämmande upplevelsen vid Kolerakyrkogården.

Nej. Så gick det egentligen inte till när jag fick mitt ärr. I verkligheten fick jag det när jag i femårsåldern bråkade med min storasyster och hon slängde mig in i en fönsterbräda. Det kan vara ett av mina första minnen. Inte just smällen i huvudet. Utan mina föräldrars hysteri när de försökte stoppa blodet som sprutade som en liten fontän ur mitt bakhuvud och den förvirrade bilfärden till sjukhuset.

Men när någon kvinna stryker sin hand över min nacke och frågar hur jag fick mitt ärr berättar jag historien om hur jag blev överfallen av tre rånare och oskadliggjorde dem. Det känns lite sexigare än att det var ett vanligt syskonbråk som märkte mig för livet och gav mig ett ärr jag alltid kommer få förklara för folk som undrar.

Om det fungerar? Om tjejer går igång på min historia?

Näe…