Efter söndagspanelens oväntade utflykt i pruttpoesins gränsland - förvånande nog renderade de högtravande magplasken inte en enda negativ kommentar - blev jag inspirerad att skriva fler dikter. Tyvärr måste jag erkänna att det gick ganska dåligt; jag tror inte poesi är min grej - jag saknar helt förmåga att ta mig själv på så stort allvar som krävs.

I frustration över detta nederlag föll min blick på bokhyllan. Då slog det mig att jag alltid kunde låta en redan etablerad författare göra grovjobbet. Jag blundade och drog med pekfingret över ryggarna, lät slumpen avgöra bok och tog ut den ur hyllan. Sedan satte jag fingret på ett uppslag och öppnade ögonen. Min pekfingertopp vilade darrande på textraden “De ringer varsin kompis”. Boken råkade vara  “Frestelsernas berg” av Jonas Gardell.

Jag bestämde att varje slumpmässig mening fick bli en rad i mitt verk. Förbluffande nog funkade det riktigt bra. Det är egentligen lite märkligt - Gardell är förstås en förbannat bra författare, men varje mening i hans böcker tycks ha en närmast övernaturlig fallenhet att kunna fogas ihop med andra valfria rader (låt vara efter en del knixande).
Kanske är det rent av så här hans böcker kommer till - han sitter där på sin kammare och plitar ned meningar på små lappar som han lägger i en hatt, och sedan drar han upp dem en efter en, allt medan den andra handen skriver in raderna i datorns ordbehandlare. Det är en lockande tanke; mödosamt arbete och tillfällighet i kombination.

Jag började i alla fall vädra morgonluft. Kanske kunde mitt enastående sinne för slump och Jonas briljanta författarskap ingå förening. Jag är entusiastisk och säker på att vi skulle kunna uträtta stordåd ihop (fast jag är förstås lite mindre säker på vad Gardell tycker om det här med remix på internätet).
Nåja, här är i alla fall resultatet i urval. Och Jonas, du kan väl höra av dig om du är intresserad!

SOM MARKEN INNAN TJÄLEN GÅTT UR JORDEN

De ringer varsin kompis,
jag får inget veta.
Det tyder väl på kärlek?

Med besatthet söker de Björn
men han är reserverad
för en annan köpare

Jag tar en djup klunk av vinet,
låter den andre komma fram till mig.
Sjukhuset blir vittne till vår försoning.

Men varje natt irrar jag vilse i mina drömmar
i förtvivlan på frestelsernas berg
för barnens skull

Snart nog är jag tillbaka
finner henne i sovrummet

- Jag vet att du är oförsonlig.
- Jag vet inte vem jag är!

Ett kloster mitt i berget
Jag glider utför
en avgrund

Ur “Frestelsernas berg”

HUR DERAS LIV GESTALTAR SIG

Det blir som det blir
så är det naturligtvis fortfarande.
Det gick ju inte att ana,
som när höststormen sveper med sig sommaren.

Det syntes på lång väg att du inte var riktigt frisk.
Det är slut nu.
Säg att du inte hörde.
Fan också.

MEDDELANDE I HÖGTALARNA

Det är nyårsafton.
Något hårt och kantigt trycker på hennes rygg.
Han sa: Lämna det du har och följ mig,
vi borde rädda planeten.

All maten slängs.

Ur “Så går en dag från våra liv och kommer aldrig åter”

UTSLAGNA SÅR OCH ROSOR

Himlen låg som en grå skugga över dem,
pressade sig lägre för varje dag.
Hon önskade att David skulle komma.
- Hallå där!
- Jag skulle bara gå på toaletten, viskade hon.
- Jag mår illa, Fredrik, och vill inte prata mer med dig.
David somnade upphetsad med sina händer omslutna sitt kön.
Aldrig får man vara i fred…

Ur “Odjurets tid”

Om du orkat med så här långt skulle jag vilja be dig att gå fram till din egen bokhylla. Slut ögonen och dra ut en bok. Öppna pärmen, sätt fingret på uppslaget och skriv ned den första mening du ser. Fortsätt sedan tills du och författaren förenats i ett poetiskt klimax. Och glöm för allt i världen inte att publicera frukten av ert lustfyllda samarbete i kommentarsfältet här under!

11 Kommentarer

I minnet har söndagar alltid något slags eftermiddagsljus. Det är som om veckans fulla tyngd upplöses och vi får ett andrum innan det börjar om på nytt. Vad passar väl då om inte ett helt inlägg med vacker och suggestiv poesi?

Vi har ju förstått att ni tycker om poesi. Därför blir det ett helt specialinlägg för alla poetiker som läser bloggen. Det blir ett sinnenas vilda lek med världens tingeltangel på temat mörker, vansinne och kärlek!

Matt:

på gropiga trottoarer
när det sista grå ljuset lider
mellan betongväggar
rör jag mig trasigt
en krum kråka på min axel
bakom NKs stora skyltfönster
den eleganta konsumtionen
en rik mans elände
jag skiter i mörka hörn
pissar i raseri
min ursäkt till kungen
och fosterlandet
jag är dess undergivna hund
fortfarande vid liv
nere i ravinen
ylande, tyst ylande

Maths:

i en främlings ögon såg jag dig igen
en isande vind bar din andedräkt
nakna gråterskor kysste såren på din rygg
såren jag gav dig
kommer tillbaka
mörker jag ber dig, ta mig inte nu
ta mig när ljuset har tömt sin bägare
när skuggorna meddelar din ankomst
då ska vi dansa i Anubis salar
skrika en sång till himmelens helvete
dricka blodet från tusen ofödda barn
i en evighets sekund
utan början
utan slut

Mattias:

Istaxi
i svarta vattnets brännkalla mörker
stå närmare, fall i
försvinn från mig i kväll

Nattens obehag på mattan
bildar dunkla ljusbloss i hjärtats svärta
jag tog ut dina ögon
åt din hud
(räknade läpparnas stumpar)

Försvinn i tankars periferi
i kalla vattnets mörker
svart är djupet
svart är tiden

Vi stannar
på noll

Jonas Dahl:

Jag är ljuset när du är mörkret.
On top.
Jag är amerikansk östkustinredning när du är Ikeakök.
On top.
Jag är en Gantpiké när du är en HM-trasa.
On top.
Jag är Morden i Midsomer när du är Allsång på Skansen.
On top.
Jag är en stor Illylatte när du är bryggkaffe på Löfbergs Lilas mellanrost.
On top.

Jag är både London och New York.
Både BMW 325 och Audi Q7.
Både Åre och Gotland.
Både Bolinger och Single Malt.
Både Ko Phi Phi och Puerto Banus.
On top of the fucking top!

Inse det.
Fatta det.
Finn dig i det.
Att ljuset är på mig,
och du skall stå i mörkret av min skugga.

Kniven:

stöt sönder talet
hundradelens krökta tanke

du
äter
inälvorna

skötets form
slickar den håriga ljumsken
vidöppen

det mekaniska ljudet

hjärtat
räknar slag innan avrättning
jag andas aldrig i dig
endast en rosett av päls längs såret i hinnor av ben
blinkade dig ur den svarta novans öga

och döden är endast ett tal, obegripliga tecken
under fingertopparna som vibrerar                      sinusknutan
tangenternas båge

ät

vittnet
över dödarnas atlanter, den förhäxade pupill jag skar ut ur tungans rörelse

jag ÄR

fullständig

jag ÄR

mörkrets installation

David Ärlemalm:

Du tog dig ner till lugnet
stannade för att vila
försökte föda dig med hunger
orkade du inte med
kunde du inte ta del
i vardagens ritualer och spel

Blev det för mycket
alldeles för många
bakdörrar, hissar och hemliga korridorer
tillbringade du för mycket tid med att lära dig
umgås med ensamheten

Har du förlorat för mycket sömn
har du förlorat för mycket sömn min vän
det finns så många sätt att klara dagarna
men ingen river dom som du

2 Kommentarer