Närmaste promenadvägen från vårt hus till mammons tempel (ICA Maxi) går genom ett miljonprojekt byggt på 70-talet. Vidsträckta fyravåningshus i långa rader, målade i en orange kulör som för tankarna till min barndoms sittkuddar. Allmännyttan ser till att fasaderna och gårdarnas lekplatser hålls i hyfsad trim, men skräpet och de ständigt närvarande polisbilarna vittnar om en interiör full av oro och konflikt.

När jag passerar detta område slås jag av en tanke: hur kan det komma sig att invandrare och främlingsfientliga människor ofta bor på samma ställe? Jag möter en invandrarfamilj, troligen av somalisk härkomst, och femtio meter längre fram ser jag en stor svensk flagga hänga ut från en av balkongerna. Jag har sett den förut, den har hängt där i flera år. Jag vet hur tongångarna går, mina äldre söner har många gamla klasskamrater som bor här, både invandrare och svenskar, och jag har hört föräldrarnas åsikter förmedlas via barnens munnar många gånger.

Att invandrarna hamnar där är inte så konstigt. Myndigheterna har endast en hyresvärd att vända sig till, dvs allmännyttan, och lediga bostäder står allt som oftast att finna i dessa områden. Det blir en sluss, först hamnar man där och förhoppningsvis kommer man därifrån vad det lider. Men svenskarna, de som hänger ut svenska flaggor och snackar skit om invandrare i allmänhet och den somaliska grannen i synnerhet, varför bor de där? Det är inte så att det är enda alternativet, det finns faktiskt både billigare och mer attraktiva lägenheter att tillgå för den som orkar leta lite. Eller kan det vara så som en kompis hävdar, att de blir främlingsfientliga av att bo där? Fina och värdiga samhällsmedborgare flyttar intet ont anandes in och förvandlas med tiden till inkrökta brölande idioter? Tveksamt om du frågar mig.

Det är som att de söker sig till problemen, som att de på något sätt vill leva mitt i sin egen evidensgrund. Sen kan de säga saker som “Jag vet ju hur dom är, jag bor ju granne med dom jävlarna..”, och få bifall och ryggdunkningar runt fikabordet. Trovärdigheten i dessa vittnesmål är, det måste vi faktiskt erkänna, en aning högre än i de som kommer från oss medgångssocialister som bor i finare områden utan invandrare.

Det här är ett problem, inte minst i valtider. Hur möter man det här missnöjet? Hur får man en miljonprojektsvensk att inte lägga sin röst på Sverigedemokraterna? Vi som inte bor där, vi vet ju inte hur det är i verkligheten, eller hur? Vi sitter ju i våra fina hus och röstar liberalt eller socialdemokratiskt och behöver aldrig utsätta oss för de verkliga problemen. Vår trovärdighet i invandrardebatten är låg, vi får förlita oss till “värdegrund” och andra fina ord.

Jag står alltid lika flat och fåordig när jag möts av argumentet “men du bor ju inte här, du vet inte hur det är i verkligheten”. Ändå vill jag fostra dessa främlingsfientliga människor till att bli bättre människor. Fina och sunda, som jag. Det här är en brist och en inkonsekvens i min retorik som gör att jag aldrig kan bli politiker.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Jag har ju tidigare lovat att jag skulle omvärdera Obamas presidentskap den dagen han lyckades driva igenom sjukvårdsreformen. Så här är vi nu, killen har lyckats och det är förstås inget annat än en utomordentligt historisk händelse för det stora och märkliga landet i väster. Obama har lyckats där många före honom misslyckats, och hyllningar är på sin plats. 

Visserligen har han inte förmått fånga in alla människor som idag står utanför systemet, på sedvanligt amerikanskt manér vill man liksom ändå inte ta hela det sociala ansvaret. Och visserligen finns det också experter som hävdar att reformen är urvattnad efter att ha gått igenom ett antal remissinstanser, men jag väljer att tro på den linjen som säger att detta är första steget, och att första steget måste vara en aning kortare än vi hade önskat för att detta överhuvudtaget skulle gå igenom representanthuset omröstning. Någon sa något om en oljetanker som måste vändas, och det gör man inte med en enkel handbromsvändning. 

För oss medborgare i övriga västvärlden, och kanske framför allt för oss svenskar, framstår det republikanska motståndet som obegripligt och snudd på löjligt. USA är det enda landet i västvärlden som inte har ett sjukvårdssystem som täcker in hela befolkningen. Dessutom är USA:s försäkringssystem väldigt dyrt, det kostar sexton procent av BNP, och för dessa astronomiska summor får man alltså ett sjukvårdssystem som lämnar drygt femtio miljoner medborgare ute i kylan. Detta tycker republikanerna inte bara är okej utan även värt att kämpa för med näbbar och klor. 

När man försöker hitta de republikanska motargumenten så stöter man enbart på ideologiska fastlåsningar med religiösa undertoner. Federala medel ska inte gå till ditten och datten, staten ska inte lägga sig i, den fria konkurrensen är helig och demoner har tydligen släppts fria. Att detta system är och alltid har varit otroligt lukrativt för försäkringsbolag och ren skit för medborgarna är inget som biter på republikaner. Precis som man tycker det är okej att göra business på krig och elände i andra delar av världen så kapitaliserar man utan att blinka även på den egna befolkningens välstånd och hälsa. Det är ju åtminstone konsekvent, det får man ge dem. Men att applicera ett moraliskt-pragmatiskt resonemang på sjukvårdsfrågan verkar för en republikan vara lika främmande som för en kristen att vända sig mot Mecka. 

Här i Sverige har vi som bekant haft en omvänd debatt, där den vid makten (nästan) ständigt närvarande socialdemokratin har hängt upp sig på sina ideologier för att försvara den skattefinansierade sjukvården och hålla de privata försäkringsbolagen borta. Precis som republikanerna fast tvärtom alltså, och snudd på lika dumt. Man försvarar sina idéer med att måla upp ett förväntat men ännu icke realiserat hot. Republikanerna tycks tro att landet kommer att tas över av kommunister om sjukvården reformeras, medan sossarna genom alla år har målat upp det andra spöket: kapitalismens hjärtlösa och profithungriga själ som går över döda mormödrar för att nå sitt mål. Letar man efter substans i dessa båda lägers argument så letar man förgäves. 

När det handlar om en så pass viktig fråga som sjukvård är jag av den fasta övertygelsen att pragmatik får gå före ideologi. Det som fungerar bäst måste vi satsa på, och det hela är faktiskt egentligen inte speciellt svårt. Se till att så många människor som möjligt får så god vård som möjligt, och det får förstås gärna vara kostnadseffektivt men sätt för allt i världen inte ekonomerna på att ta fram lösningen för då lär spetälskan sätta ny rot i Sverige inom kort. 

Och den som har tagit ledningen i den svenska sjukvårdsdebatten på senare år är faktiskt ingen annan än rikets andra dam, tillika sjukvårdslandstingråd i Stockholms läns landsting - Filippa Reinfeldt. När hon härom året gick ut och förkunnade att en god och ansvarstagande landstingspolitiker ser förbi ägandefrågan och fokuserar på att lösa problemen med alla till buds stående medel så klev hon för ett kort ögonblick in i den roll som jag vill att socialdemokratin ska axla. Den roll som inser att viktiga frågor kräver en tankeverksamhet som inte får sättas i ideologiska tvångströjor, den roll som tar ett par kliv upp och intar helikopterperspektivet. 

Man kan mot bakgrund av detta påstå att Filippa Reinfeldt är den svenska politiker som just nu befinner sig längst ifrån den dumme och inkrökte republikanen, även om det ännu så länge mest handlar om retoriska grepp och inte så mycket konkreta beslut (men vad utom det handlar en valkampanj om?). Och med endast ett halvår kvar till riksdagsvalet måste jag erkänna att jag hade sovit jäkligt mycket lugnare om det istället var Mona Sahlin som utgjorde den motpolen, men tyvärr letar jag fortfarande förgäves efter det nya och lite mer fritänkande budskapet från det hållet. Obama kan faktiskt indirekt vinna valet åt borgarna i höst, eftersom borgarna och framför allt makarna Reinfeldt är de som utan att ljuga allt för mycket kan dra fördel av Obamas retoriska snille. Och att ta rygg på det framgångståget kan aldrig vara fel. Så det här kan vara ditt sista wake up call Mona, ring mig nu för fan så vi får snacka igenom bitarna.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Klockan ringer aldrig. Istället vaknar jag med ett ryck och famlar instinktivt efter mobiltelefonen i hyllan ovanför sängen. Siffrorna visar kvart i åtta. Vad i helvete… varför har jag ställt larmet på åtta? Jag ska ju börja gå upp tidigt på morgnarna nu! Vända dygnet, få vettiga vanor. Komma i tid till jobbet för en gångs skull.
Jag kliver upp och tar en snabbdusch och gör smörgåsar som jag lindar in i folie och stoppar ned i väskan. Fast jag sovit mina åtta timmar känner jag mig seg. Jag står och rotar i bokhyllan en stund och hittar “Gul sol” som jag blev rekommenderad av tjejen som jag brukar köpa böcker av. Hon med rött hår och glasögon som rodnar sött när man talar med henne.

Jag kliver ut genom porten och får solen rakt i ögonen. Den studsar mot istäcket på gatan, det som började smälta igår på årets första vårdag men som frös till igen i natt. Luften är kall och klar. Himlen isblå.

Jag hinner precis med tunnelbanan. Det är ganska glest med folk ombord. Perrongen på min station är stilla, det är bara en till som ska av tåget, han går framför mig med en stor bag över axeln. Jag kommer ut i kylan igen, torget ligger i skugga. Grävmaskinerna, som ska omvandla platsen till någonting annat, står stilla. Det är överhuvudtaget mycket lugnt, knappt någon trafik alls. Jag går bort till busshållplatsen och ställer mig i en skiva solljus som faller mellan två höghus på andra sidan gatan. Sju minuter tills bussen kommer. En äldre man kommer gående mot mig. Armarna längs sidorna, stel gång, blicken rakt fram. Han har en cigarett i ena handen, en lång askpelare bryts av när han passerar. Andhämtningen är flåsande och tung. “Du kanske borde sluta röka”, tänker jag. Efter en stund hörs hans skrapade fotsteg igen.
“Var går fyrtiotvåan?” frågar han.
“Jag tror den går där borta”, säger jag och pekar uppåt Karlbergsvägen.
Mannen börjar långsamt och flåsande promenera bort i skuggan. Strax därpå kommer tvåan dundrande i ensamt majestät. Den enda personen i busskuren kliver ombord. Jag står ensam kvar och väntar på att fyran ska komma.

Det är då det slår mig, med en tanke som liksom kommer smygande in i mitt medvetande. Jag tar upp mobiltelefonen, öppnar kalendern, hittar dagens datum. När jag går ned på perrongen igen är jag ändå tvungen att fråga en man som är på väg ut genom spärrarna:
“Ursäkta, vad är det för dag idag?”
“Det är söndag.”

Först står jag bara en stund på perrongen och känner mig lite dum. Men sedan blir jag glad. Det känns precis som om jag vunnit något - egentligen har jag ju fått en hel dag till godo. Nu kan jag göra vad som helst. Jag bestämmer mig för att åka hem och göra mig av med väskan. Sedan ska jag göra… vad som helst.

Av Mattias mattias@barstol.nu

Det är som bekant valår i år och för er som inte har tålamodet att vänta till hösten erbjuder jag här en alldeles speciell gratistjänst som jag kort och gott valt att kalla Facit. Du vill veta hur det går i valet? Jamen lyssna då, för så här kommer det att bli. 

Vill man göra det enkelt för sig räcker det gott och väl att påstå följande: för att en borgerlig regering ska lyckas sitta kvar vid makten i en tid präglad av rekordhög arbetslöshet krävs inget mindre än ett mirakel. Kommer vi att få bevittna ett sådant mirakel? Nej det kommer vi inte, och nu ska jag förklara varför. 

Nummer ett: I varje val talar man om att jobben blir nyckelfrågan, och det har väl aldrig varit mer sant än nu. Kärnan i den borgerliga alliansens budskap är att de är bäst på att skapa nya jobb, vilket kanske är sant och kanske inte sant, det är ganska svårbedömt i ett läge där hela världen fortfarande lider av posttraumatiskt syndrom efter finanskraschen. Det vi dock vet är att vänsteralliansen är bättre på att ta hand om de som inte har jobb, åtminstone om man med “ta hand om” menar högre A-kassa och mer humana regler för jobbsökande. Att gå till val och säga att man är bra på att fixa fram nya jobb kräver upp till bevis, men såvida inget storartat och extremt oväntat inträffar från och med nu och fram till valdagen så kommer den borgerliga alliansen att veva luftpastejer i sin valkampanj. Analytiker spår att arbetslösheten pikar först 2011 och mot bakgrund av detta tror jag att den allians som bäst tar hand om de arbetslösa vinner den här ronden. Du kan tycka att det är defensivt, för det är det, men de arbetslösa är en grupp av betydande storlek och de har tröttnat på att bli jagade med blåslampa. 

Nummer två: De borgerliga småpartierna vacklar betänkligt. Okej, ni som går och hoppas på att KD ska hamna under fyraprocentsspärren kan sluta hoppas nu. De kommer att göra en magnifik slutspurt, dock helt utan Göran Hägglunds ansträngningar. Han kan lugnt luta sig tillbaka och invänta stödrösterna från moderater på högerflanken. Men Centerpartiet, vem ska ta hand om Centerpartiet? Här har Maud “jag har inte sett så bra ut i media senaste tiden med SAAB-affären och allt” Olofsson ett styvt jobb framför sig. C kan fälla den borgerliga alliansen, C lever farligt (3,1 procent enligt Demoskops senaste väljarbarometer). 

Nummer tre: Reinfeldt är trött. Det är en sak att vara utmanaren som slår på en pösmunk som för länge sedan passerat bäst-före-datum, en helt annan sak att försvara titeln. Jag respekterar Reinfeldt som politiker, han är en god och oftast balanserad retoriker, men på senare tid har han sett plufsig och irriterad ut. Inte helt olik en Persson som en gång vandrade över isarna och bekymrade sig för Carl Bildt. Ibland undrar jag om Reinfeldt ens vill sitta kvar vid makten, det kanske inte var så jäkla roligt när allt kommer omkring? Jag spår mannen en lysande framtid som diplomat, men jag tror också han är en kille som ger en grej fem år, sen blir det familjemöte. Och vi vet ju alla att Filippa väntar på sin tur att göra riktig karriär, vilket jag absolut tycker att hon ska. 

Nummer fyra: Klimatfiaskot i Köpenhamn har landat som en skänk från ovan i knäet på Miljöpartiet. Heureka, vi har fått fokus på miljöfrågor igen! Och även om Andreas Carlgren är den minister som jag hyser störst respekt för (hans engagemang känns verkligen äkta) så är det lik förbannat han som är detta fiaskots svenska ansikte. Du åkte dit, du kom tillbaka tomhänt. Om Miljöpartiet spelar sina kort rätt här och inte enbart ägnar sig åt att spela bror Duktig och skäller på borgarna så har de en gyllene chans att göra ett rekordval. Och det står skrivet i grottor bortom bergen mina vänner, att om Miljöpartiet gör ett rekordval så vinner den allians till vilken man har svurit sig trogen. 

Nummer fem: Mona Sahlin är en alliansmänniska. Den trogne läsaren känner till att jag har varit tämligen svidande i min kritik mot Mona Sahlin sedan hon tillträdde som partiledare. Enligt min mening är hon för vag för att leda partiet och hennes framtoning har varit ganska gnällig och icke-konstruktiv. Hennes största merit har varit att hon är Göran Perssons raka motsats och det höll ett tag i början, men så fort folket började kräva en konkret politik, ett tydligt vägval, så fastnade Mona i interna fokusgrupper. 

Men nu har hon fått en allians, och då hamnar saker och ting i lite annan dager. Som den moderna ledare hon är har hon inga problem med delat ledarskap och detta kommer att skänka henne en helt ny lyster under valkampanjen. Just det som har varit hennes akilleshäl som partiledare, dvs den demokratiska synen på ledarskap som gjort henne vag i konturerna (den omvända Persson-modellen om ni så vill) kommer att vara hennes styrka i allians. Hon kommer inte att sätta sig på de andra, hon kommer att vara lyhörd och sansad samtidigt som hon får hjälp med att ta strålkastarljuset vilket lyfter bort en del av den press som gjort henne en smula vresig och aggressiv. Och kanske var det uttänkt redan från början när Mona valdes som partiledare, det här att hon skulle passa perfekt i en kommande och tillika oundviklig vänsterallians. 

Summa summarum landar vi i en knapp men klar seger för vänsteralliansen. Det enda som kan vinna valet åt borgarna är om a) Folkpartiet börjar ägna sig åt en liberal politik värd namnet och vinner tillbaka alla fria radikaler som nu härjar fritt i piratlandet, eller b) SD tar sig in i riksdagen och borgarna gör en hemsk, mycket hemsk, uppgörelse. Båda alternativen är ungefär lika troliga som att jag vinner superjackpotten på 170 miljoner i helgen, so this one’s in the vault people. Kom ihåg var ni hörde det först.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

När ersättningssystemet för friskolor baseras på de kommunala skolornas budget påverkas även friskolorna av kommunernas neddragningar. Den här sunkiga och endast halvt fria konkurrensen som råder för skolverksamhet slår alltså snett åt alla håll och kanter, jag skulle vilja säga att alla inblandade förlorar på den. 

Jag vet inte hur länge våra politiker avser att fortsätta driva detta hopplöst omoderna och orättvisa ersättningssystem, men jag hoppas innerligt att det snart tar slut. Och märk väl att detta inte handlar om den ena eller andra sidans fel, sossar såväl som borgare har stått bakom det eländiga systemet. Jag menar vad fan, ska man ha konkurrens så ska den väl ändå vara fri? Eller? Som det är nu får friskolor pengar av kommunen för att ta emot en elev, och redan där känns det hela rätt så suspekt. Friskolor är alltså företag med endast en kund: kommunen.

En friskola behöver heller inte välkomna alla elever, den kan avböja att ta emot till exempel en rörelsehindrad elev på grund av att skolans lokaler inte är handikappanpassade. Så får inte en kommunal skola göra, den måste ta emot alla elever. Om skolan inte är handikappanpassad så får man fixa detta, vilket förstås kostar pengar, alltså skattepengar, vilket i de allra flesta inte väcker någon som helst debatt eftersom vi skattebetalande medborgare knappast vill förvägra det rörelsehindrade barnet rätten till utbildning. Nej de flesta av oss betraktar nog tvärtom detta som ett ändamål högst värdigt att lägga våra skattemedel på. Men Gud förbjude att ett vinstdrivande privat företag skulle göra samma investering, då pratar vi helt plötsligt business och den verksamhetens logik säger att en dylik investering faller på för dålig return on investment. Som affärsbeslut är det klockrent, men om företaget ifråga istället väljer att betrakta sig självt som utbildningsförsörjare och beaktar det ansvar som medföljer plikten luktar det istället väldigt illa. Vi kanske skulle låta de kommunala skolorna konkurrera med samma förutsättningar? skit i handikappanpassning, det kostar för mycket. Skicka ungen någon annanstans. 

En friskola kan också “säga upp kontraktet” med en elev av disciplinära skäl. Det kan handla om för mycket ogiltig frånvaro, för många incidenter av typen mobbning eller skadegörelse eller att eleven på något annat sätt inte följt de av skolans styrelse uppsatta reglerna. Vad som då händer i nio fall av tio är att eleven studsar tillbaka till den kommunala skola till vilken han eller hon geografiskt hör, där en handlingsplan med syfte att få eleven tillbaka på spår måste upprättas. Friskolan behöver alltså inte ta ansvar för sina elever riktig lika långt som den kommunala måste göra, vilket också avspeglar sig i många friskolors brist på elevstödjande funktioner. Är det här rättvist? Är det fri konkurrens? Nej så fan heller. Vi kanske skulle låta de kommunala skolorna skicka sina stökhögar till friskolor? Här har ni engelska skolan, ni som är bra på disciplin kan säkert få ordning på lille Filip.

En annan konsekvens av denna fördömda halvmesyr är att de kommunala skolorna tvingas till en verksamhetsplanering som liknar dans på slak lina över en grop med hungriga krokodiler. Ta exemplet från mina äldsta söners skola som huserar tre klasser i årskurs sju, åtta och nio. Efter ungefär halva höstterminen har skolan plötsligt brist på lärare (typ sådana lärare som under sommaruppehållet varslades på grund av minskande elevunderlag) eftersom den närliggande Engelska skolan spottar tillbaka ungefär tio till femton sjundeklassare av olika anledningar (i många fall är det föräldrarna som vill att ungarna ska gå på engelska skolan medan ungarna själva inte direkt hoppar jämfota av förtjusning inför de strängare kläd- och ordningsreglerna, bara som ett exempel). Att i det läget fördela dessa tio till femton elever på tre redan knökfulla klasser är visserligen görligt men knappast välgörande för undervisningens kvalitet. Och som förälder till barn i denna kommunala skola blir man då en smula fundersam. Här förändras plötsligt förutsättningarna för god undervisning under terminens gång och man hör mumlet stiga på föräldramöten och skolrådsmöten. “Varför ska vi ta emot dem?” säger någon. “Den där engelska skolan får väl ta hand om sina egna elever och inte skicka dem hit” säger någon annan. Vi bygger således murar istället för broar, det blir vi mot dem.

Dessa tongångar kan man visserligen ha förståelse för men tyvärr är det ju inte vi föräldrar som i slutändan förlorar på det dåliga systemet, det är våra barn. Och vi kan tycka att det är för jävligt att ogenomtänkta politiska beslut drabbar våra barns rätt till den bästa möjliga utbildningen, visst tycker vi det, men sedan lommar vi ändå hem som de misslynta skattebetalare vi är och betraktar det hela som ännu ett sådant där politiskt fenomen som man liksom inte kommer åt. Det är tidens melodi, det ska väl vara så här. Man får bara hoppas att det går bra ändå trots att klasserna sväller för varje år och lärarna blir färre. 

Men ändå.. nej, nu får det fan vara nog! Ni politiker som håller i besluten, ni behöver fatta att systemet inte fungerar i praktiken. Antingen släpper ni skiten fritt, alltså fri konkurrens med svindyra privatskolor i ena änden av spektrat och haltande kommunala dito i den andra. Då vet man åtminstone vad som gäller, då är det bara att börja spara redan nu för att få in ungarna på rätt skola. ELLER, så beordrar ni en total genomsyn av systemet nu och en gång för alla. Framför allt bör ni sätta press på friskolorna att leva upp till samma ansvar som de kommunala gör, och det bör ni göra genom lagstiftning. Det ska fanimej inte vara okej att slussa elever fram och tillbaka bara för att lokalen inte har hiss eller att påhittade jävla klädregler inte efterföljs. Det ska fanimej inte vara okej att sockra elevers betyg i syfte att öka skolans marknadsvärde. Det ska fanimej inte vara okej att driva en skola utan elevstödjande funktioner. Allt det som en kommunal skola förväntas ta ansvar för, det ska också en friskola ta ansvar för. Annars ryker pengen. Det låter väl ändå inte som orimliga krav, eller vad säger du Jan Björklund?  

Fotnot
Jag skickar det här både till skolminister Jan Björklund (jan.bjorklund@liberal.se) och Mona Sahlins presschef Anna Helsén (anna.helsen@riksdagen.se) med förhoppning om att blåsa lite fyr i skoldebatten. Herr Björklund har visserligen aldrig svarat på mina brev, men skam den som ger sig. Mona kunde man tydligen inte maila direkt, vilket ärligt talat gjorde mig en aning besviken.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu

Det var när jag studerade den osmakliga höjden på barnens julklappshög som den lilla bisatsen i rapporteringen från klimatmötet i Köpenhamn gjorde sig påmind igen. Precis som Maths förutspådde blev det ett mycket intetsägande klimatmöte och således en mycket dyster rapportering från Köpenhamn. Världens ledare har tydligen viktigare frågor att handskas med än att rädda världen från den förestående klimatkatastrofen. Suck.

Men mitt i den massiva rapporteringen om ingenting letade sig en liten bisats in som faktiskt gav mig en gnutta hopp. Och en anledning att framöver inte bara prata om klimathotet utan också om klimatmöjligheten. Denna undanskuffade men viktiga mening lyder ungefär såhär: “Tack vare all effektivisering skulle vi bara behöva arbeta 3 timmar om dagen för att upprätthålla 1948 års konsumtionsnivå”. Japp, ni läste rätt:

Tre timmars arbetsdag för att konsumera lika mycket som man gjorde 1948!

Vi vet att vi måste minska vår konsumtion ordentligt om vi skall ha en chans att upprätta något som liknar ekologisk jämnvikt på vår jord. Men hittills har det alltid presenterats som ett jättelikt problem där vi måste offra en jädra massa. Sen jag läste meningen ovan har jag bestämt mig för att kravet att få ner konsumtionen till 1948 års nivå är ett rimligt första mål. Inte för att jag vet exakt hur de levde 1948, men när man hör ens morföräldrar berätta om efterkrigstiden, eller ens pappa prata om barndomens första år låter det ju inte direkt som det gick någon nöd på dem. Visst, de badade säkert inte i prylar, men de hade vad de behövde och lite till - boende, bil, kläder, mat, nöjen och semester. Okej, det finns vissa saker i dag som man inte behövde konsumera 1948 som vi säkert vill ha kvar framöver - viss hemelektronik, mobiltelefoni och bredbandsuppkoppling. Släng på det då på 1948 års konsumtion så kanske vi måste arbeta 4 timmar per dag istället.

Vi vet att vi inte blir lyckligare av massa prylar. Samtidigt vet vi att det sk. livspusslet (att det ordet ens existerar vittnar väl om hur sjukt våra liv har blivit?) blir allt svårare att få ihop för väldigt många människor. Lyckan bor inte i stress och konsumtion i överflöd, utan i att umgås med familj och vänner, att träna, sova och äta ordentligt, att vårda kärleken, att trivas där man bor och att hitta mening i sitt arbete ihop med andra. Ändå jobbar vi allt hårdare och köper på oss mer och mer skit. Till ingen nytta.

Om vi istället fick chansen att rädda planeten samtidigt som vi räddade oss själva och våra relationer tror jag många hade sagt ja utan att tveka. Jag är övertygad om att vi är många som är beredda att byta bort rätten att slänga 100 kilo mat per person och år, 25 kilo plastleksaker, rätten att köpa nya redan sönderslitna jeans och julklappsberg höga som Kilimanjaro mot mycket mer tid för att umgås med våra familjer, träna ordentligt, sova ut, laga mat tillsammans med vänner, förkovra oss, slappa, skriva på romanen eller ta upp golfen igen.

Vem vill inte vara del av en miljöaktion där du bidrar genom att halvera din arbetstid? Vilken politiker har modet att bli först med kravet på 4-timmars arbetsdag, och därmed kicka igång världens bästa miljörörelse?

Jag är stolt över att vara svensk. Jag älskar Sverige och jag älskar särskilt Stockholm och de södra delarna av stan med förorter. Jag älskar våra svenska traditioner, som midsommar, kräftskivor och första maj. Jag älskar vår historia och mycket av det vi uppnått som folk och nation (förutom en del mörka moln som neutraliteten under andra världskriget). Jag är inte mycket för att åka på semester eller vistas längre perioder utomlands. Jag får hemlängtan efter bara några dagar och höjdpunkten på var resa är att kliva upp ur tunnelbanan vid Folkungagatan och med resväskan släpande efter mig gå hem genom Katarina och Sofia och känna den oförfalskade kärleken till Södermalm och Sverige.

Jag tror inte att sverigedemokraterna, med partiledare Jimmie Åkesson i spetsen, älskar Sverige. De älskar synnerligen inte det Sverige jag älskar och Stockholm verkar de mest känna en kissnödig ängslan inför.

Sverigedemokraterna för en politik grundad på fördomar och rädsla för det främmande. De försöker skapa en aura av gammal svensk hederlighet kring partiet och drar namn som Astrid Lindgren och Selma Lagerlöf i smutsen genom att sätta likhetstecken mellan sin politik och dessa folkkära författare. De förpackar sina unkna åsikter i ett attraktivt paket av svenska sommarängar och hembygdsidyll och på andra sidan skranket sätter de de andra, invandrare och muslimer. När de gör så fjärmar de sig från något av det svenskaste vi har, nämligen toleransen för olikheter och nyfikenheten på det främmande, egenskaper som hindrat den här typen av partier från att tidigare nå framgång i Sverige till skillnad från i våra grannländer.

På min arbetsplats har jag kolleger med ursprung i Filippinerna, Finland, Italien, Indien, Turkiet och Eritrea, varav flera flyttat till Sverige i vuxen ålder. Ska man tro på sverigedemokraternas retorik borde det vara en kokande kittel av inre motsättningar och samarbetsproblem. Så är givetvis inte fallet. Faktum är att jag inte mött kulturella motsättningar på någon av de arbetsplatser jag befunnit mig på inom vården, där andelen invandrare alltid varit hög.

Det finns liksom så mycket annat att lägga fokus på på en arbetsplats, som gästernas välbefinnande, vem som struntat i att städa köket eller vilka aktiviteter som står på schemat inför helgen. Kulturella skillnader finns såklart. Häromdagen, när jag lagade renskav till middag, fick jag googla fram en bild på en ren för att förvissa en kollega om att renen inte på något sätt är besläktad med grisen. Men förutom den typen av munterheter och en och annan språklig förbistring är det sällan man ens reflekterar över det.

Det är en bild som inte går väl ihop med sverigedemokraternas idégrund där det främmande alltid utgör ett hot och där kulturella olikheter automatsikt leder till konflikter. Jag vet att det inte är så. Jag lever mitt i det mångkulturella samhället. Är delaktig i stället för att stå vid sidan om med armarna i kors.

Vad gör Jimmie Åkesson förutom att spä på fördomar och sprida hat i hembygdsförpackning?

Det tål att sägas igen, sverigedemokraterna bedriver en svenskfientlig politik som, om den vid nästa års val får fotfäste i riksdagen, riskerar att underminera grundläggande svenska värderingar.

Oftast är det ganska skönt att bara skriva en gång varannan vecka. Men ibland är det riktigt, riktigt frustrerande. Speciellt när man snabbt vill kommentera en aktuell händelse är det jobbigt att sitta och vänta på sitt lilla medieutrymme varannan fredag. Som i det nu aktuella fallet med Dawit Isaak, Örgryte IS och Svenska Fotbollsförbundets disciplinnämnd.  Men trots att jag kanske är allra sist på bollen i detta fall, och det mesta redan är sagt, känner jag ändå att jag måste få säga mitt. Detta är nämligen något som berör mig på ett högst personligt plan.

För det första är jag helt överens med alla svenskar, utom de nio personer som utgör Svenska Fotbollsförbundets disciplinnämnd, om att det är ett brott mot de mänskliga rättigheterna att hålla Dawit fängslad utan rättegång och att det är en bra sak att uppmärksamma och protestera mot dessa brott. För det andra är jag en stor fotbollsälskare och en ännu större Öisare. För det tredje är Dawits bror Esayas “Isso” Isaak en kompis till mig, som jag inte bara haft nöjet att jubla, heja och skrika tillsammans med på otaliga matcher, utan vi har också varit med och byggt upp och lanserat ett museum ihop. Så ni kan glömma allt vad objektivitet heter.

Svensk fotboll har länge tampats med allvarliga problem både på och utanför arenorna. Misshandel, skadegörelse, upplopp, hot och rasism har tyvärr blivit en vardaglig ingrediens i delar av den svenska supporterkulturen och således ett problem för hela fotbollsfamiljen. Det hat, de hot och den galla som ständigt spys ut från vissa läktare på vissa arenor får mig verkligen att undra vart mänskligheten, samhället och fotbollen är på väg. Inte heller min egna, tidigare skonade, klubb är längre befriad från detta sorgliga pack - minns bara hoten mot vår tränare och hans familj tidigare i våras. Mitt uppe i denna allt råare och mer svårhanterliga situation bestämmer sig en grupp rödblå supportrar för att att göra en solidaritetsmanifestation för Dawit Isaaks och hans familj genom att uppmärksamma hans icke-humanitära situation. Då visar Svenska Fotbollsförbundet prov på en aldrig förr överträffad brist på fingertoppskänsla genom att bötfälla klubben för att deras supportrar har haft fräckheten att hylla de mänskliga rättigheterna och har uttryckt sitt stöd för en svensk medborgare som har suttit fängslad sen i september 2001 i väntan på rättegång.

Det första man förfasas över är ju disciplinnämndens fullständiga brist på bollkänsla. Många har tagit upp disciplinnämndens friande av hyllningen av nazisten och polismördaren Jackie Arklöv för att påvisa det absurda i bötfällningen av Öis. Det kanske var helt rätt att fria i det fallet, jag är för dåligt insatt för att avgöra det. Men om man lägger de båda fallen bredvid varandra förstår t o m en 7-åring att man inte kan fälla FreeDawit-banderollen om man friat den förstnämnda. Disciplinnämnden visar prov på total avsaknad av känsla för feeling som vi brukar säga hemma hos mig. Det är inte heller så att vi har ett typiskt tveksamhetsfall där t ex tingsrätten i Gävle dömer si, medan tingsrätten i Västerås dömer så. I detta fall är det ju samma disciplinnämnd, med samma ledamöter som har dömt i bägge fallen och således haft chansen att jämföra och reflektera. En chans man uppenbarligen inte har tagit. Det enda man har lyckats bevisa är att disciplinnämnden inte består av människor som agerar för fotbollens bästa, utan av byråkrater och paragrafryttare. Det är knappast den typen av humankapital svensk fotboll behöver om vi skall komma till rätta med problemen inom svensk supporterkultur, va?

En annan reflektion man gör är att det inte är en tjänsteman som varit ute och cyklat. Man hade väl kunnat haft viss överseende om det hade varit en enskild individ som hade haft en dålig dag, varit en underbegåvad kanslist eller helt enkelt varit en själlös regelivrare som på eget bevåg hade fattat detta beslut. Men disciplinnämnden består av 9 medlemmar. Har man haft ett majoritetsbeslut är det alltså minst 5 personer som sett det logiska och rättvisa i denna dom. Är det ett konsensusbeslut är det än värre.

När Barstol fick tag på Isso var han som vanligt kvittrande glad:

När man har haft sin bror i fängelse i över 8 år har man inget att förlora. Det finns inga negativa konsekvenser för min brors situation på grund av disciplinnämndens klumpiga beslut. Tvärtom. I vårt fall är nämligen all publicitet god publicitet. Förhoppningsvis når vi en ny målgrupp i kampen för Dawits frigivande i och med att den sprider sig bland fotbollsfans och på sportsidorna.

Det konstigaste är ju att förbundet inte har reagerat förrän nu. Den här frågan har legat Öis varmt om hjärtat under lång tid. Redan 2004 arrangerade ju klubben ett seminarium tillsammans med Publicistklubben om Dawits situation. Och det var också under den säsongens hemmamatch mot Örebro som klubben startade med att samla in namn och protestlistor för att stötta vår kamp för Dawit.  Jag njuter fantastiskt mycket av det kurage Öis visar i frågan, och hur alla klubbar och supportrar runt om i Sverige verkar ställa sig bakom oss. Kan detta bidra till att landets supporterklubbar står enade är det ju en viktig insats bara det.

Isso avslutade med att berätta att Adaktusson och hans TV8 kommer sponsra alla matchfunktionärer under söndagens möte Öis - Helsingborg med tröjor med “Vi välkomnar Dawit till Gamla Ullevi” som budskap.

Igår kväll meddelade förbundet att Öis slipper undan böter och att förbundsledningen kör över sin egen disciplinnämnd. Jag gissar, eller rättare sagt hoppas, att det pågår ett febrilt planerande på förbundet för en kommande reservationslös ursäkt i samband med helgens allsvenska matcher. Allt annat kommer att hånas och unisont buas ut av ett enat Fotbollssverige? Kanske bör förbundet överväga om de inte officiellt skall stötta kampen till och med. Varför inte med en kampanj liknande deras egen (tydligen helt opolitiska) “Rött kort mot rasism” från 2006? Det gäller att reparera lite av det skadade förtroende som disciplinnämnden har lyckats förorsaka sitt förbund - för detta prov på stelbenthet och oförstånd kan inte vara bra att visa upp av en organisation som hoppas på att få arrangera ett EM-slutspel inom några år…

Fotnot: Barstol har inte sökt disciplinnämnden för någon kommentar. Det får väl ändå räcka med dumma uttalanden nu?

Fotnot 2: Stöd kampen på http://www.freedawit.com

Jag vet att jag är sen med den här iakttagelsen, but I just can’t let it slide. 

Ledaren för Sveriges minsta riksdagsparti - Göran “Fimpen” Hägglund - gjorde i september ett “idépolitiskt utspel” som är något av det mest världsfrånvända och från självkritik befriade uttalande som någon svensk politiker någonsin har åstadkommit. Och det vill inte säga lite det. 

Ni känner antagligen till herr Hägglunds artikel i DN där han utnämner sig själv till språkrör för “verklighetens folk”, eller “vanligt folk”, vilket också är en fin gammal klassiker som förekommer i texten. Hägglund pekar ut en (vänster)radikal kulturelit som största hotet mot vår fina demokrati (och jag som trodde det var FRA och annat övervåld på demokratin i terroristskräckens kölvatten). Den radikala eliten lägger sig i hur vanligt folk lever sina liv, och det ska de ju rakt ge blanka fan i, skulle kanske Hägglund ha sagt om han fick svära för mamma. De lägger sig i så till den milda grad att de inte ens tillåter folk att gilla föreställande konst, det har Hägglund på något märkligt sätt tagit reda på (FRA-spaning?). Han avslutar artikeln med att ropa på sunt förnuft i svensk politisk debatt och “inte minst respektera vanligt folks rätt att vara precis som de är”. Lite väl magstarkt kan jag tycka när det kommer från homofobins högborg, men bögar är antagligen inte vanligt folk. Bögar är väl vänsterradikal kulturelit hela högen. Jaså du är bög? Du vet väl att det nu för tiden är en politisk ståndpunkt och inte en sexuell läggning? 

Allvarligt talat Göran, vad håller du på med egentligen?! Nej, du behöver inte svara, jag tänker göra det åt dig. I din eviga jakt på den där gäckande målgruppen som kan rädda dig kvar i riksdagen har du nu alltså tänkt att du ska ta tillbaka röster från Sverigedemokraterna. Man kan inte gärna se spektaklet på något annat sätt, du snor ju deras retorik rakt av. Så okej, du ska alltså döda två flugor i en smäll här har du tänkt? Få bort SD och samtidigt rädda kvar KD? Jojo, att det alliansparti som befinner sig längst ut till höger tar det här på sin lott är väl kanske inte så förvånande, ni står ju faktiskt närmast SD rent ideologiskt, men snälla Göran.. oavsett om väljarna röstar på er eller på SD så lever de ju lik förbannat kvar i en mörk håla så länge du pratar precis som Jimmie Åkesson. 

Jag menar, vadå vanligt folk? Hur blir man vanligt folk? Finns det något antagningsprov? Jag tittar på Idol och Ensam mamma söker, äter fiskpinnar ibland och läser en och annan deckare mellan mina finlitterära ansatser. Räcker det?  Och den andra eliten då, den ekonomiska, den från Täby med omnejd som dikterar villkoren för vem som får ta del av kakan och vem som får stå utanför, är det inte i själva verket den eliten som har haft överlägset störst negativ inverkan på ditt vanliga folks chans att klara brödfödan? Vrid på huvudet Göran, de sitter bredvid dig i regeringen. Sträcker du bara ut armen så kan du till och med röra vid demokratins största hot år 2009, han heter Fredrik och är kompis med Anders och Per. Komma här och jiddra om kulturelit när det brinner i plånboken på halva Sveriges arbetande befolkning, du borde fan skämmas Göran! 

Du utnämner dig själv till den vanliga människans företrädare, och det är faktiskt rentav skrattretande. Du som inte vill att bögar ska få gifta sig i kyrkan, du som fram till ganska nyligen hade en högst tveksam syn på kvinnors rätt till abort, du som har tagit till ditt hjärta att värna om de få välbeställda kärnfamiljer som har råd att låta den ena föräldern vara hemma med ett vårdnadsbidrag på några tusen.

Du Göran Hägglund, som har satt upp en kall hand i nyllet på tusentals vanliga människor med den politik du driver, ska nog inte ens börja harkla dig när tjänsten som vanligt folks språkrör utlyses. Jag fruktar lynchstämning om du fortsätter på det här spåret.

Det ironiska i sammanhanget är att det inte på något sätt är den av Hägglund utpekade vänsterradikala kultureliten som besväras mest av det här spektaklet. Nej det är de stackars liberalerna som tvingas samregera med Göran som återigen börjar skruva på sig i sina stolar. Liberala krönikörer, som Hadley Kamptz, börjar nu på allvar tappa tålamodet (kära Isobel, ni liberaler får gärna fly vänsterut, vi kommer att ta väl hand om er). Okej att man tvingas till vissa eftergifter på maktens altare, det har ju liberalerna verkligen fått lära sig den hårda vägen när Reinfeldt & co kört över dem med ångvält, men att tvingas sitta bredvid Jimmie Åkessons välkammade brorsa och hålla god min stod det nog inget om i broschyren. 

Och kanske kommer det rentav att vara en intern revolution inom Folkpartiet och inte en stark rödgrön allians som avgör nästa års val. Jag tror faktiskt att om inte Björklund börjar bli lite mer lyhörd för missnöjet inom sitt parti snart så kommer Sahlin & co bara behöva sitta och titta på när den borgerliga pakten imploderar, och när detta sker så vet ni förstås vem alla kommer att skylla på va? Jodå, det blir nog allt Göran “nu plockar jag upp SD-spåret” Hägglund som får återse sitt kära köksbord snarare än han hade önskat. Fast så speciellt vanlig lär han nog aldrig bli, därtill är riksdagsmännes fallskärmar alldeles för väl tilltagna. Nej Göran, du får nog acceptera att du är för evigt dömd till ett liv utanför din egen påhittade norm, för när allt kommer omkring så är det faktiskt inte somliga människors syn på Hötorgskonst som skapar reella klyftor i samhället, det är makt och pengar. Valutor som du, till skillnad från vanligt folk, inte lider minsta brist på.

En rörlig arbetsmarknad, fritt utbyte av tjänster över gränserna, visst låter det fint? Billiga polacker bygger din nya veranda i trädgården samtidigt som irländska asfaltsarbetare jobbar på garageuppfarten. Det här är bra, det säger både politikerna och näringslivet, och den som vågar säga emot är en inkrökt protektionist. Det finns inte många nyanser i den här debatten, men jag ska ändå våga mig på att vara lite kritisk. Och glöm det där med krisen, that’s yesterday’s news. Nu tittar vi framåt, nu tänker vi strukturellt. En kris går förr eller senare över, men var står vi när dörren öppnas på glänt igen? 

Ja, här är ett scenario: det finns alltid någon billigare och smartare runt hörnet som kan ta ditt jobb. Det kan vara en lettisk betongarbetare, en polsk snickare eller en indisk programmerare. Bara som några exempel. När man hamnar i spiraltänkandet och följer linan hela vägen ut känns det som att det enda som till slut talar för att en dyr svensk överhuvudtaget får jobb är att han besitter någon spetskompetens. Som att tala svenska till exempel, det är nog fortfarande att betrakta som en spetskompetens i det globala samhället men det är förstås bara en tidsfråga innan även detta hinder för fritt nyttjande av tjänster är borta (i somliga verksamheter, som färdtjänst, räcker det med en sex månaders kurs i svenska så är saken biff). Finns det spetskompetenser så det räcker åt Sveriges hela arbetsföra befolkning (minus acceptabel arbetslöshet, ska vi säga fyra procent?) Nej, skulle inte tro det.

Jag förstår mekanismerna bakom det här, ekonomin har sina lagar och ett företag som jagar kostnader ser marginalen växa när indierns låga lön dyker upp i excel-arket. Och konkurrens ska vi naturligtvis ha, men till vilket pris? 

Jag ser dessa irländska asfaltsarbetare slå läger utanför McDonalds vid Valbo köpcentrum. Över parkeringen löper linor med tvätt, barnen tvättar sig hjälpligt på toaletten medan lokalbefolkningen förfasar sig. Någon ringer polisen och gänget drar vidare till nästa ställe. Detta är Sverige år 2009. Var det någon som sa proletariat? 

Jag pratar med kollegan i Stockholm som har anlitat ett gäng polacker för att totalrenovera huset. Killarna jobbar till långt in på kvällarna och sover på golvet i vardagsrummet. “Skulle du kunna tänka dig att åka till Polen och sova på någons golv tills jobbet är klart?” frågar jag henne. “Nej, aldrig i livet!” svarar hon. Men polackerna gör det, för de är inte som oss. 

Jag pratar med indiern som sköter all programmering i mitt projekt. Han jobbar jämt, han bor i anslutning till kontoret och åker endast hem till sin fru varannan helg. Hur kan vi konkurrera med honom? Jag cyklar hem varje lunch, för att träffa barnen och tjöta lite med frugan. Man är ju tvärrökt, det är bara att inse det. 

Jag tycker faktiskt man bör förstå och respektera att det finns en äkta och påtaglig oro på grund av den här utvecklingen. Det märks runt fikabordet, snacket går. Vad ska vi jobba med då? Alla kan ju inte vara mellanchefer eller projektledare, eller jobba som sjuksyrra i Norge. De allra flesta människor är för utveckling så länge det inte innebär några försämringar för dem själva. Så länge utveckling betyder billigare platt-TV och ökad valfrihet sätter vi oss gärna på de höga ideologiska hästarna och manar på. Men att det finns en klar och tydlig koppling mellan fri, rörlig arbetskraft och försämrade arbetsvillkor, det är en insikt som allt fler svenskar börjar komma till. När utvecklingen betyder att du tvingas konkurrera med människor som jobbar dygnet runt och inte ser sina familjer på flera veckor, hur smakar den marknadsekonomiska medicinen då? 

Jag tror att vi står inför en mycket intressant politisk period framöver. En period när marknadsliberala idéer kommer att börja ifrågasättas inte bara av industriarbetare, rörmokare och vårdbiträden, utan av borgarnas egna kärntrupper. Vi snackar om medelklassen, vi snackar om tjänstemän som hittills suttit på ganska bekväma stolar och dragit in 35 till 40 papp i månaden och som nu ser sina jobb outsourcas till låglöneländer. Det har varit ganska lätt för dessa människor att tro på de ideal som marknadsekonomin erbjudit, eftersom de själva inte har drabbats av medaljens baksida. Men nu mina vänner, nu ritas kartan om. 

Och det finns väl som vanligt bara två vägar att gå här: lägga sig ner och dö eller försöka göra något kreativt. Vi måste ju hitta på något nytt, den saken är klar. Och det kommer vi att göra, marknaden för skapade behov verkar vara oändlig (åtminstone i högkonjunktur) men det går ju inte över en natt. 

Men tyvärr väljer många det tredje alternativet, att stå och stampa och gnälla. Du har hört tongångarna förut, att det är för jävligt hur de snor våra jobb, att det är för jävligt hur kapitalistjävlarna suger skiten ur oss medan politikerna ser på. Det här kommer du att få höra igen inom en snar framtid, med den enda skillnaden att demonstrationstågen kommer att bestå av välbärgade villaägare som ser sina aktieinnehav försvinna ner i proletariatets svarta hål. Skrämselpropaganda? Javisst, men rädslan finns redan där och väl skrämd kan medelklassmänniskan nog ta till ganska drastiska metoder för att försvara sin egendom. 

Och vi närmar oss riksdagsval, vilket förstås gör saken ännu mer intressant. Jag tror nämligen att den allians (och är inte förresten allians bara ett annat ord för pakt?) som bäst bemöter denna oro kommer att vinna valet. Sanna mina ord, medelklassen som har indiska programmerare i hälarna hamnar denna gången i vågskålen. Så kom ihåg det nu Mona Sahlin, gå inte ut i valrörelsen och prata om hur vi ska ta oss ur krisen för den bollen har redan passerat dig och borrat sig in i krysset. Nej, du ska prata om den stora förvandlingen, hur Sverige och svenskarna ska överleva i en global konkurrens. Du ska prata struktur, du ska prata framtidstro och du ska framför allt prata kreativa lösningar. Då vinner du valet.